Etikett: eleonor pavlov

Kategorier
bibliotek nyheter

Hög igenkänningsfaktor i fanzine om psykisk ohälsa

Illustration av en hjärna.
"Functional Specialization of My Brain": 2019 Edition av Violet Fox

Text: Ellen Pavlov

Det var på Twitter som jag först läste om Reserve and renew, the LIS mental health zine. Inlägget fick mig att klicka vidare till LIS mental healths webbsida där det går att läsa både om fanzinet och projektet det är kopplat till.1 LIS mental health project har funnits sedan 2016. På webbsidan finns resurser, riktade främst till bibliotekspersonal, om psykisk hälsa ur ett arbetsmiljöperspektiv. Det finns en blogg och medlemmar uppmuntras också att diskutera under #LISMentalHealth på sociala medier och anordna ”Mental health week” på sina arbetsplatser. Fanzinet ges ut en gång per år och tack vare redaktionens generositet fick jag de hittills utgivna numren skickade till mig.

En av de saker jag uppskattar med fanzine är att de många gånger innehåller så mycket mer än vad deras ibland enkla yttre avslöjar. Reserve and renew är inget undantag. Fanzinen är visserligen enkla i sin utformning, så som sig bör, men de texter och bilder som fyller de 30-40 sidorna avhandlar en bredd av teman. Uppemot 100 personer har bidragit med material, till ett eller flera nummer. Samtliga personer har någon koppling till bibliotek eller närliggande områden, oavsett de är eller har varit anställda, jobbar frivilligt eller studerar. Vissa är anonyma eller skriver under pseudonym, de allra flesta har dock undertecknat med namn. Allt material är, med något enstaka undantag, dessutom publicerat under Creative commons licensen CC BY-NC 4.0, vilket innebär att det är möjligt att både sprida, göra om, modifiera och bygga vidare på materialet så länge upphovspersonen anges och det inte används i kommersiella sammanhang. Licensen gäller dessutom internationellt.2

Hittills har det kommit ut fem nummer av fanzinet, det första kom i februari 2018 och det senaste mars i år. Vissa ämnen, såsom hur stress och orimliga krav på jobbet påverkar måendet och rädslan kring att vara öppen med psykisk ohälsa, återkommer i alla nummer. Mycket av det som beskrivs är lätt att känna igen, även om fanzinen är skrivna i en annan kontext än vår.3 Andra saker, som när Violet Fox i nummer 1 skriver om de ekonomiska aspekterna av att vara sjuk, gör det tydligt att det också finns stora skillnader mellan Sverige och USA. Även om det i Sverige kan bli en ekonomisk belastning att vara sjuk, speciellt under en längre period, är kostnaderna för vård bara en bråkdel av vad det kan kosta i USA.

När jag läser Reserve och renew tänker jag på mina egna erfarenheter av att kombinera yrkesarbete och psykisk ohälsa. Jag tänker också på alla de samtal jag har haft med kollegor, både vänner och mer ytliga bekanta, om hur stor skillnad det är mellan bilden av bibliotekarieyrket och hur det faktiskt är att jobba på bibliotek. Fortfarande lever myten om det tysta biblioteket kvar, trots att det sällan stämmer överens med verkligheten. Tvärtom är många bibliotek idag fyllda av liv och rörelse, vilket på många sätt är en utveckling i rätt riktning, men som också kan ha sina baksidor. Många vittnar om stressen kring att inte hinna med sina arbetsuppgifter, hot och våld är en del av vardagen på många arbetsplatser. Jag känner flera personer som har övervägt att lämna ett yrke som de egentligen älskar, på grund av ökade krav och dålig arbetsmiljö.

Arbetsmiljö och hälsa

Flera bidrag i Reserve och renew handlar om svårigheten att hitta balans mellan vad du vill och vad du kan göra. Både Nicky Andrew och Kassi Grace skriver till exempel om arbetstempo, stress och rädsla att inte duga.4 Hur det dessutom ses som ett misslyckande att inte vara produktiv och hur känslan av att ingenting är tillräckligt bryter ner oss är fokus i texten “(Depression) or (capitalism)” av Megdi A.5 Skillnaden mellan att vara deprimerad eller bara ett offer för kapitalismen är ibland svår att se, menar hen, och det är nog något många av oss har reflekterat kring. Känslan av att vara otillräcklig är tämligen allmängiltig, oavsett var du jobbar. Men i yrken där du möter människor tillkommer ytterligare en dimension, det handlar inte längre enbart om dig själv, utan också om användarna, brukarna eller vad de än kallas. 

Rebecca Proudfoot skriver om hur biblioteksjobb kan vara psykiskt påfrestande.6 Hot och våld är vardag för många som arbetar på bibliotek, det känner vi igen även i Sverige. Men Proudfoot menar att det inte enbart handlar om den rasism, sexism och annat kränkande bibliotekarier utsätts för, utan den påfrestning det innebär att hjälpa människor att hitta böcker och andra källor om skilsmässor, missbruk och allvarliga sjukdomar. Vi riskerar att se, och till viss del bära, våra besökares svårigheter, vilket inte alltid går att bara lägga åt sidan. AnonymousPotato skriver i Reserve and renew nr 5 om hur jobbet ibland kan komma så nära, att du ibland vill så mycket, känner så starkt, att det nästan äter upp dig.7 Hen skriver om att det känns som ett misslyckande att inte bry sig om allt och alla du möter. 

Många av oss som arbetar på bibliotek i Sverige kan troligtvis känna igen detta. Hur många skolbibliotekarier har inte haft elever som i förtroende berättat om sina problem? Hur många bibliotekarier på folkbibliotek har inte behövt hjälpa till med ansökningar för ekonomiskt bistånd eller uppehållstillstånd? Hur många av oss har inte behövt gå undan för att smälta möten vi precis har haft? Och i dessa stunder är det viktigt att komma ihåg det som Jasmine Rizer skriver i texten ”How I (mostly) learned to catalog serials without going completely insane”: ”It is great that you care so much about things. But lunch breaks should not have to be for crying.”8

Men hur vet vi vad som är skälet till att vi mår dåligt på jobbet? Är det arbetsplatsen? Yrket? Oss som personer? Kommer problemen lösa sig bara för att vi byter jobb, eller följer de med? Hur hanterar vi att vissa delar av vårt jobb får oss att må dåligt, samtidigt som vi inte kan tänka oss något annat? Hur gör vi när vi säger ifrån och ingen lyssnar? Vi är troligtvis många som har påtalat problem på våra arbetsplatser. Laura skriver i Reserve and renew om att svaret hen fick från sin chef när hen påtalade den dåliga arbetsmiljön var:  “This is what you signed up for”.9 Och även om de flesta av oss inte fått så brutalt ärliga svar är min erfarenhet att påtalande av bristande arbetsmiljö sällan leder till förändring. Vi ska anpassa oss, inte arbetsplatsen. 

Är vi dessutom vikarier eller timanställda är situationen ännu mer pressad. Jag blir väldigt berörd av Monas text i Reserve and renew nr 5 där han beskriver hur han får höra ”that’s no excuse” när han ringer sig sjuk efter att ha varit i en bilolycka ett par dagar tidigare.10 Timanställda ska faktiskt ta de pass de har skrivit upp sig på, säger chefen. Så fungerar det till och med på det bibliotek som anses vara ”the best library in the region”. Vi står ut, trots att vi egentligen inte gör det, för tanken på att inte jobba är så mycket värre. Förutom den sociala och ekonomiska biten, är det lätt att känna sig värdelös när du förlorar ditt jobb. Det är lätt att ifrågasätta sig själv och vi behöver ständigt bli påminda om att vi inte är våra jobb, och därför är det som @archbrarian skriver i sista rutan i sin serie att ”losing your job =/= losing yourself”.11

Att arbeta på en arbetsplats med dåliga arbetsförhållanden är slitsamt, men har du en fast anställning har du trots allt en viss trygghet. Även om det, som sagt, många gånger inte leder till förändring har du möjlighet att påtala brister i arbetsmiljön, utan att riskera att bli uppsagd. Om du har en tillfällig anställning är det inte lika självklart. Du vill inte vara ”besvärlig”, du vill visa dig duktig och anställningsbar. Osäkerheten och utsattheten när du har en tillfällig anställning är extra slitsam. Jag minns själv hur det var att inte ha något fast jobb. Hur jag hela tiden kände att jag behövde prestera ännu bättre än alla andra för att inte missa chansen att få vara kvar. Även om jag idag är tillsvidareanställd påminns jag om detta när jag gång på gång ser fantastiska kollegor lämna arbetsplatsen, bara för att de är vikarier. Jag är en stark anhängare av de flesta delarna av lagen om anställningsskydd, men det är jäkligt att se hur lagen missbrukas när kollegor blir ”utlasade”, inte minst eftersom jag vet att arbetsuppgifterna fortfarande finns. Jag är sannolikt inte ensam om att arbeta på en arbetsplats som är ständigt underbemannad och som går runt på vikarier och timanställda. Och här är det viktigt att vi tar ett gemensamt ansvar, att vi som har grundtryggheten kämpar lite extra för dem som inte har den. Att vi säger ifrån mot dåliga arbetsförhållanden. Att vi, som Maria Rios uppmanar oss att göra i Reserve and Renew, har modet att säga nej.12

Att kombinera arbete och psykisk ohälsa

Om det kan vara svårt att lyfta problem på arbetsplatsen kan det vara ännu svårare att vara öppen med sitt psykiska mående. Holly Casio skriver om att det även på bibliotek som anordnar temaveckor om psykisk ohälsa kan finnas ett arbetsklimat som gör att personal inte vågar vara öppna med sina psykiatriska diagnoser.13 Jag har många gånger reflekterat över hur vi på bibliotek gärna pratar om hur vi på bästa sätt ska kunna möta våra besökare, men mindre om hur vi ska behandla varandra som kollegor. Vi kan exempelvis vara noga med att uppmana föreläsare vid publika arrangemang att alltid använda mikrofon, men vi är inte lika bra på att se till att göra detsamma vid personalmöten med många deltagare. När det gäller psykisk ohälsa är min erfarenhet att vi många gånger skapar en miljö där det är svårt att vara öppen med det. De gånger vi på mitt jobb har pratat om psykiatriska diagnoser har varit i samband med utbildning eller diskussioner om hot och våld. I dessa fall har personer med psykiska problem uteslutande skildrats som problem, några som per automatik, på grund av deras diagnoser, utgör ett hot. Många gånger har det pratats om psykiskt sjuka som farliga, utan att nyansera och poängtera att det inte är sjukdomen i sig som är problemet, utan vissa beteenden som visserligen kan vara mer vanligt förekommande hos personer med en viss diagnos, men som även kan förekomma hos andra. När samtalet hela tiden handlar om psykisk sjukdom hos besökare, hos ”dom”, är det svårt att vara den som säger ”jag är en av dem ni pratar om”.

Flera bidrag handlar också om att det inte alltid syns att någon är sjuk. ”But on the surface I’m doing fantastically well”, skriver en anonym avsändare ett av numren.14 Vi är vana vid att personer med psykiska sjukdomar beskrivs på ett sätt som gör det uppenbart att de är sjuka. I filmer och på tv är det sällan svårt att se vem som är sjuk. Men i verkligheten är det inte så. En anonym avsändare skriver i ett annat av numren att de flesta inte skulle kunna gissa att hen är sjuk,15 och vi är nog många som känner igen det. Jag vet inte hur många gånger någon har uttryckt förvåning när de först får reda på mina diagnoser, eller hur många gånger kollegor säger ”jag glömmer hela tiden att du är sjuk”. Jag antar att är det menat som någon slags komplimang, men frågan är om det verkligen är det. Handlar det om att vi är duktiga på att dölja hur vi egentligen mår eller handlar det om att vi bara inte stämmer in på bilden av hur en person med en psykisk sjukdom ser ut och beter sig?

Illustration.
“this creature went out of her mind” av twitteranvändare archivealarden

Att berätta – och att lyssna

Jag pratar sällan om att jag är sjuk. Det handlar inte om att jag skäms, även om stigmat kring psykisk sjukdom så klart spelar roll, utan om att jag har gjort det så många gånger att det känns uttjatat, det räcker att behöva rabbla allt varje gång jag träffar en ny läkare på sjukhuset. Men det finns också en önskan om att inte bli behandlad annorlunda. Jag vill inte att mina kollegor eller andra jag möter ska behandla mig annorlunda på grund av föreställningar och fördomar om psykisk sjukdom. Samtidigt kan det vara en trygghet att ha nära som känner till dina förutsättningar och begränsningar. Det har många gånger varit en lättnad för mig att kunna vara öppen, och jag har känt stöd från personer som jag på förhand inte hade räknat med skulle förstå. Personer som själva var i liknande situationer och som kunde berätta om det tack vare att jag gjorde det.

Att öppet berätta om psykisk ohälsa påverkar inte bara den som berättar, utan även de som lyssnar. Kate Deibel skriver om skådespelaren Carrie Fisher, och om hur hennes öppenhet, inte enbart med sin bipolära diagnos, utan också med att hon tog mediciner på grund av den, har inspirerat hen att vara mer öppen.16 Som ett sätt att fortsätta i Fishers fotspår introducerade Deibel hashtaggen #EndPillshaming under ”Mental health week” 2017. Twitteranvändare uppmuntrades att lägga upp bilder på sina mediciner. Detta initiativ har sedan levt kvar, vid en snabb sökning på Twitter hittar jag inlägg på temat så sent som i oktober i år. Deibel skriver dock också om att hen blivit nekad anställning på grund av att hen vid en anställningsintervju lyfte hur hen hanterade sin depression som exempel på en styrka. Och hen är tyvärr inte ensam. Det finns otaliga exempel på när en psykiatrisk diagnos blir ett hinder. Fortfarande är till exempel personer med vissa NPF-diagnoser, som autism och ADHD, diskvalificerade från att söka vissa arbeten och utbildningar, även i Sverige. Det är många gånger en svår balansgång, där det på förhand är svårt att veta vilka konsekvenser det kan få att vara öppen med sina psykiska sjukdomar. Men, som sagt, det är en trygghet att ha kollegor som vet och kan stötta. Vel skriver i texten ”Libraries saved my life” om kollegornas stöd, om hur arbetet på biblioteket faktiskt räddade livet på hen.17 Kollegorna stöttade på ett självklart sätt, utan att Vel behövde känna sig som en börda för dem. Givetvis borde det inte vara förvånande, men det stigma som finns kring psykisk ohälsa gör det svårt att förutsätta hur kollegor kommer att reagera.

Samhället är kanske inte redo för att vi, likt Deibel, lyfter personliga erfarenheter av psykisk ohälsa som en styrka. Men faktum är att det på många sätt kan vara det. Enbart genom att finnas till kan vi, om vi har möjlighet att vara öppna, hjälpa till att nyansera bilden av personer med psykiska sjukdomar. Vi kan använda våra erfarenheter för att se till att våra bibliotek blir tryggare och mer tillgängliga för personer som inte är normfungerande, både externt och internt. Tyvärr är vi ännu inte där. Många av oss varken vill eller kan vara öppna. En anonym person skriver i fanzinets första nummer om hur hen på grund av rädsla för att vara öppen inte kunde genomföra ett projekt som hen skulle vilja genomföra.18 Hen berättar om sin erfarenhet av att flertalet gånger ha varit inlagd på grund av depression. Hen skriver också att hen skulle vilja undersöka och skriva om informationssökningspraktiker hos psykiatripatienter, men eftersom hen inte vågar använda sitt riktiga namn i sådana sammanhang kommer det inte att bli av. Återigen ett exempel på hur samhällets syn på psykiskt sjuka personer begränsar oss, och i det här fallet till och med leder till att vi inte får tillgång till information som skulle kunna vara både värdefull och användbar. Jag är övertygad om att detta inte är ett unikt exempel.

Illustration.
“Quarantine Baby” av Pinecones

Tankeväckande läsning

Att läsa de fem numren av Reserve and Renew väckte många tankar. Det är både betryggande och skrämmande att känna igen så mycket av det som står. Betryggande att inte vara ensam, skrämmande att se hur så många kämpar för att hitta balans mellan arbetsliv och mående. Jag är övertygad om att det här är någonting som finns i fler branscher och inte enbart i biblioteksvärlden. Uppenbarligen är det också något som är spritt över världen. Frågan är vad vi kan göra åt det. Finns det ens något att göra? Att berätta om det är en bra början, att skriva, rita och på andra sätt skapa kan vara läkande för vissa av oss. Och jag tror att det är viktigt att hålla samtalet levande. Att vi tillsammans är starka är inte bara en dammig klyscha. Tillsammans kan vi ta strid mot dåliga arbetsförhållanden. Tillsammans kan vi bidra till att minska stigmat kring psykisk ohälsa. Tillsammans kan vi skapa förutsättningar för en bättre psykosocial arbetsmiljö. Tillsammans kan vi hjälpas åt att skapa bättre bibliotek. Vi kommer inte kunna lösa sådant som rör minskade budgetar, dålig politisk styrning och oengagerad ledning, men vi kan göra skillnad. Om vi bara börjar prata om det.

Fotnoter

1) https://lismentalhealth.org/
2) https://creativecommons.org/licenses/by-nc/4.0/legalcode.sv
3) Fox, Violet, i Reserve and renew nr 1, 2018
4) Andrew, Nicky, ”Resisting the vocational Bogeyman” i Reserve and Renew nr 1, 2018, dikt av Kassi Grace i i Reserve and renew nr 2, 2019
5) Megdi A., ”(Depression) or (capitalism)” i Reserve and Renew nr 3, 2020
6) Proudfoot, Rebecca, ”The emotional labor of library work” i Reserve and Renew nr 3, 2020
7) Text av AnonymousPotato i Reserve and Renew nr 5, 2022
8) Rizer, Jasmine, ”How I (mostly) learned to catalog serials without going completely insane” i Reserve and Renew nr 1, 2018
9) Laura, ”This is what you signed up for” i Reserve and Renew nr 4, 2021 ”Quarantine Baby” av Pinecones
10) Text av Mona i Reserve and Renew nr 5, 2022
11) @archbrarian, ”The endings part one” i Reserve and Renew nr 5, 2022
12) Rios, Maria, ”My wish for you my dear library friend” i Reserve and Renew nr 5, 2022.
13) Text av Holly Casio i Reserve and Renew nr 2, 2019.
14) Anonym, ”Am I okay?” i Reserve and Renew nr 5, 2022.
15) Anonymt bidrag i Reserve and Renew nr 2, 2019.
16) Deibel, Kate, ”Princess Leia and her meds” i Reserve and Renew nr 1, 2018.
17) Vel, ”Libraries saved my life” i Reserve and Renew nr 2, 2019.
18) Anonymt bidrag i Reserve and Renew nr 1, 2018.

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 175 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med Swish.

Prenumerera

Kategorier
bibliotek tillgänglighet

Ljudboksdebatten saknar funktionsrättsperspektiv

Läsning av tryckta böcker ses oreflekterat i debatten som mera värdefull än andra former av läsning och framställs som det eftersträvansvärda målet. Artikelförfattarna nyanserar begreppet läsning och ifrågasätter bland annat en formulering i BiS program.

Text: Eleonor Pavlov och Tobias Willstedt

Det har nog inte undgått någon som har det mest flyende intresse i bok- och litteraturbranschen att konsumtionen av ljudböcker har gjort en rejäl spurt de senaste åren, dopade av nya digitala streamingtjänster som Storytel, Nextory och Bookbeat. Parallellt med detta rapporteras om tecken på minskande läsning av pappersböcker, kanske framförallt hos barn och ungdomar.1

Denna utveckling leder tid efter en annan till diskussion på kultursidorna, nu senast i början av året. Ljudböckernas framväxt ses som ett hot. Vissa går så pass långt att de menar att ljudböckernas popularitet i sig bidrar till litteraturens död. Det vill säga något så dramatiskt som att litteraturen i princip upphör som konstform.2 Konsumtion av inlästa böcker målas upp som ett problem, och ögonläsning av svartskrift presenteras som det rätta – eller till och med det enda – sättet att läsa en text.

Det som är slående för vissa av oss som följer den här debatten, inte minst många av oss som jobbat med tillgänglig läsning i biblioteksvärlden, är att funkisperspektivet helt verkar saknas på kultursidorna. Sällan lyfts att ljudböcker och inlästa böcker faktiskt vidgar tillgången till litteratur för personer som på grund av olika funktionsnedsättningar inte kan ta del av svartskrift. Det verkar saknas förståelse för att alla inte har möjlighet att välja något annat sätt att läsa än med öronen, och att en van öronläsare självklart har en bättre förmåga att ta till sig information hen hör, än en person som primärt läser svartskrift.

Om läsning

Begreppet läsning är för många synonymt med läsning av tryckta böcker och när det i debatten lyfts att färre läser är det implicit läsning av pappersböcker som åsyftas. Vissa kan sträcka sig till att inkludera tidningar och tidskrifter i begreppet, ytterligare några kan prata om ett vidgat textbegrepp och även inkludera andra läspraktiker som till exempel att spela dataspel eller se på film. Den klassiska boken – gärna med ett rejält sidantal – ses dock oftast fortfarande som målet som alla som har möjlighet ska försöka nå. Lättläst och öronläsning kan vara okej, men mest som ett steg på vägen.

Att kunna ta del av information är en demokratisk rättighet, och därför borde vi uppmuntra olika sorters läsning.

Att kunna ta del av information är en demokratisk rättighet, och därför borde vi uppmuntra olika sorters läsning. De flesta av oss kan – och kommer i större delen av våra liv att kunna – läsa svartskrift, men det är inte det bästa sättet att läsa för alla människor. Det alternativ som är bäst för dig är inte nödvändigtvis bäst för alla. Idag finns många alternativ och det bästa sättet att läsa måste rimligtvis vara det som gör att du bäst kan tillgodogöra dig texten på.

Visst går det att peka på skillnader mellan att lyssna och läsa svartskrift. Debattörer på kultursidorna går dock sällan in på djupet kring de olika läspraktikerna. Det fastslås att det är skillnad mellan att läsa med ögon och öron, och att öronläsning är ett sämre sätt att tillgodogöra sig information, men inte varför och för vem. Eftersom debatten är så onyanserad bortses också från olika sätt att ta del av inlästa böcker. Vana öronläsare kan läsa i en halsbrytande hastighet (talböcker möjliggör reglering av uppläsningshastighet) och obekymrat ta till sig avancerad facklitteratur uppläst med talsyntes, vilket kräver stor koncentrationsförmåga och vana. Precis som att alla inte läser svartskrift på samma sätt finns det också en stor variation när det kommer till att läsa inlästa böcker.

Illustration av en man som lyssnar på en inläst bok.
Illustration: Eleonor Pavlov

Talböcker och ljudböcker

Kulturdebatten stirrar sig blind på de digitala marknadslösningarnas framväxt. Men det finns en annan berättelse om inlästa böcker som handlar om engagemang, inkludering och mänskliga rättigheter.

Redan på 1950-talet började De blindas förening, som idag kallar sig för SRF – Synskadades riksförbund, låna ut talböcker genom sin biblioteksverksamhet, en verksamhet som sedan dess bara vuxit. Idag lånar de svenska biblioteken i samarbete med Myndigheten för tillgängliga medier, MTM, ut talböcker till mängder av låntagare som annars hade saknat möjlighet att ta till sig både skön- och facklitteratur. 

Att läsa med öronen är således inget nytt. Det som är nytt är att det har blivit tillgängligt för en större grupp av människor.

Att läsa med öronen är således inget nytt. Det som är nytt är att det har blivit tillgängligt för en större grupp av människor. Idag kan personer läsa inlästa böcker både i form av tal- och ljudböcker.

Den största skillnaden mellan talböcker och ljudböcker är att talböckerna är ett hjälpmedel för dem som behöver det, medan ljudböckerna är en kommersiell produkt som alla har möjlighet att använda. Det är förlagen, eller aktörer knutna till dem, som producerar ljudböckerna. Ofta är ljudböckerna inlästa av skådespelare, inte sällan förekommer visst skådespeleri, även ljudeffekter och musik kan finnas med. Ljudböcker har visserligen funnits i ett antal år, men ljudboksapparna i våra smarta telefoner och förlagens ökade intresse för att ge ut inlästa böcker gör att det i många fall kan vara enklare att få tag på en ljudbok än en tryckt bok, under förutsättning att du har möjlighet att betala för tjänsten. 

Talböcker är inlästa med stöd i §17 i upphovsrättslagen. Tack vare detta undantag i upphovsrätten kan MTM och andra biblioteksverksamheter läsa in litterära verk åt personer med funktionsnedsättning, utan att behöva be om lov från författare och förlag. Verksamheten finansieras helt med offentliga medel och garanterar att alla grupper som behöver det – personer med synnedsättning, dyslexi, intellektuell funktionsnedsättning etcetera – får tillgång till litteratur på likvärdiga villkor som andra. Talböckerna förmedlas genom biblioteken och har då ytterligare en tillgänglighetsfördel framför de kommersiella ljudbokstjänsterna – de är gratis för låntagarna.

Det finns också ett antal skillnader mellan ljud- och talböcker ur ett tillgänglighetsperspektiv. Exempelvis ska talböckerna läsas in på ett neutralt sätt – detta för att texten ska vara öppen för tolkning för läsarna. En dramatisk inläsning skapar ett filter mellan läsaren och texten. Vidare finns det ett antal funktioner i talboken för att läsarna ska kunna ta till sig den på ett likvärdigt sätt som svartkskriftsläsaren. Det ska vara möjligt att bläddra, navigera mellan kapitel, lägga till eller läsa in bokmärken, precis som i en pappersbok. Och det är, som sagt, också möjligt att välja uppläsningshastighet.

Talböckernas format har ändrats i takt med den tekniska utvecklingen. Numera kan de som har behov av att läsa talböcker registrera sig som användare för egen nedladdning på sitt bibliotek. Läsaren får då via webben eller appen Legimus tillgång till hela MTM:s bestånd av talböcker. Det är också möjligt att få talböcker på en Daisy-skiva, en CD-liknande skiva, för de som inte vill eller kan använda dator, surfplatta eller smarttelefon. Biblioteken kan hjälpa till att ladda ner talböcker till skiva och låntagaren kan antingen komma till biblioteket och låna eller få böckerna hemskickade utan kostnad. Har du tillgång till tjänsten Talboken kommer kan du få talböckerna nedladdade direkt till din Daisyspelare.3

MTM läser in alla typer av böcker, även om beståndet i deras bibliotek Legimus kan sägas motsvara ett enormt folkbibliotek och ett urval görs enligt snarlika principer. Det är biblioteken som förmedlar inläsningsförslag till Legimus, så precis som att du på ditt bibliotek kan lämna ett inköpsförslag kan du önska att en bok blir inläst. Myndigheten har även ett särskilt uppdrag att läsa in den kurslitteratur på högskolenivå som efterfrågas av studenter med funktionsnedsättning.4

Det är MTM:s ambition att böckerna som väljs ut för produktion som talbok ska finnas tillgängliga i det formatet samtidigt eller så snart som möjligt efter det att de släpps som svartskrift. Detta för att läsning ska kunna ske på jämlika villkor och talboksläsare ska kunna delta exempelvis i kulturdebatten kring fikabordet på jobbet eller med kompisarna. Det är inte alltid möjligt av olika anledningar – det förutsätter exempelvis att myndigheten får tillgång till texten från förlaget på förhand, vilket inte alltid sker. Däremot släpper många förlag ljudböcker samtidigt som den tryckta motsvarigheten, även om det så klart inte görs ljudböcker av alla titlar.

Olika sätt att läsa

Ögonläsning är norm men det finns inte ett sätt att läsa som i alla lägen är självklart bättre än andra. De av oss som av någon anledning har svårt för eller inte kan läsa svartskrift måste få lära sig att läsa på andra sätt. Att hela tiden tvingas läsa på ett sätt som inte fungerar kan ha förödande konsekvenser för inlärning. Ett barn som måste kämpa med ögonläsningen riskerar att hamna efter i skolan och få ett sämre språk. Ett barn som däremot får öronläsa får möjlighet att utveckla sitt språk, vilket skapar bättre förutsättningar om hen senare eller parallellt ska ögonläsa. Många äldre läsare tappar synen med årens gång, då blir inlästa böcker ett sätt att fortsätta ha en relation med litteraturen. Du kanske har läst svartskrift hela livet men till slut har du inte förmågan att göra det längre. För många har läsningen stor betydelse och det kan vara avgörande för livskvaliteten att få fortsätta läsa.

Vi måste tänka på att alla som läser med öronen inte gör det vid sidan av läsning av svartskrift. Det finns även primära öronläsare, det vill säga de av oss som framför allt eller enbart öronläser. Här är inte de inlästa texterna ett komplement, utan en förutsättning för att personen över huvud taget ska kunna läsa. Några av oss kan använda en metod under en period i livet för att övergå till en annan senare. 

Hur vi läser

Idag finns en medvetenhet kring olika inlärningsstilar, när det kommer till läsning framställs däremot oftast ett sätt att läsa som bättre och andra som sämre. Vi lär oss saker på olika sätt, naturligtvis har vi också olika lässtilar. De flesta av oss läser med ögonen, men det finns också de som läser med öron eller fingrar. Det finns också olika sätt att läsa på, även om vi använder samma metod. Vissa läser snabbare, andra läser långsamt. Vissa behöver tystnad runt omkring sig, andra kan läsa var som helst. Det är inte heller ovanligt att vi har olika lästekniker i olika sammanhang. 

När det gäller personer som läser med ögonen ses det inte som konstigt att vi läser på olika sätt, men även öronläsares lästekniker skiljer sig. De av oss som är primära öronläsare behöver också tekniker för att bli bra läsare. Några tar bäst in en text om de får göra saker samtidigt, andra behöver ha det stilla omkring sig. När det gäller framför allt faktatexter är det många som använder talböckernas möjlighet att ändra uppläsningshastighet. De av oss som är primära öronläsare kan skumläsa en text på hög hastighet för att få en helhetsbild av texten för att sen djupläsa vissa delar. När Anna Hamptson Lundh sammanfattar forskningsöversikten Användning av tillgängliga medier, konstaterar hon om användare av tillgängliga medier och deras läspraktiker: “Vi finner en grupp så heterogen att det blir i det närmaste meningslöst att tala om en grupp.”5

Vi är vana att tänka på ögonläsandet som en aktiv handling, visserligen en stillsam aktivitet, men ändå något vi gör. Ögonläsning är en komplicerad process, något som kan lång tid att lära sig. Utöver att identifiera och avkoda tecknen tillkommer kravet på att förstå sammanhang och göra tolkningar av det texten innehåller. Den som läser en tryckt text måste göra allt detta på egen hand, medan den som lyssnar på en ljudbok får vissa delar av detta via uppläsningen. I synnerhet de ofta dramatiserade ljudböckerna presenterar färdiga tolkningar av texten, men även talböckerna – vilka är tänkta att vara mer neutrala – påverkar vår förståelse för texten. Våra erfarenheter och personliga preferenser har inflytande på hur vi uppfattar någons röst och sätt att läsa, vilket i sin tur påverkar hur vi tolkar texten. Öronläsning framställs därför gärna som något passivt, något vi gör medan vi samtidigt gör något annat. Det ses inte som en handling i sig, vilket så klart kan vara sant när det kommer till de av oss som lyssnar på ljudböcker som sällskap på promenader och långa bilresor eller som underhållning medan de diskar. Men det betyder inte att all öronläsning ska ses som något som inte kräver någon insats från den som läser. Det är kognitivt mer utmanande att lyssna på en text och det kan vara svårare att ta till sig exempelvis bokens stil och struktur.6 Och oavsett hur vi läser är det viktigt att inte generalisera kring vilken läsmetod som är den bästa. Det viktigaste borde ändå vara att prata om hur vi förvaltar det vi läser och inte på vilket sätt vi gör det.

Varför vi läser

När vi pratar om kvalitet på läsning måste vi också titta på vad syftet med läsningen är. Det finns många skäl till varför vi läser och det blir skevt att bedöma all läsning på samma sätt. Om förströelse är syftet med ljudboksläsning kanske det inte gör så mycket om vi inte kan återberätta hela bokens handling efteråt, trots att vi eventuellt skulle kunna göra det bättre om vi hade läst svartskrift. Oavsett hur ouppmärksamt vi lyssnar finns möjlighet till ett breddat ordförråd och nya perspektiv, och även om det inte skulle ske är varje läst bok en mer än ingen, oberoende av hur vi läser den.

För de av oss som har möjlighet att läsa svartskrift  finns det så klart en poäng att läsa sådan. Vi ser bokstäverna och orden, stavning och meningsbyggnad, vilket är en viktig kunskap, inte minst om vi själva ska producera text – vilket de flesta idag gör i mer eller mindre stor utsträckning. Är syftet med läsningen att gå djupare in i en text eller lära specifika fakta kan den tryckta boken många fördelar för ögonläsare.  Även om vår introduktion till läsning kom via barndomens högläsningsstunder övergår de flesta av oss som kan ögonläsa till att främst ta till oss texter på det sättet. Det är det vi är vana vid och vi har lärt oss att ta hjälp av bokens typografi och eventuella bilder, tabeller och andra illustrationer för att tolka texten, något som kan vara svårt att överföra till den inlästa boken. Men för de av oss som är primära öronläsare spelar bokstäverna i sig mindre eller inte alls roll. Här behövs – och finns – andra metoder för att tillgodogöra sig språket. Återigen handlar det om vem som ska läsa och varför. 

Biblioteken – på alla läsares sida

Det finns anledningar att kritiskt granska de kommersiella abonnemangstjänster som nu påverkar det litterära landskapet på olika sätt. En analys av den nya affärsmodell som har slagit igenom hade krävt en helt egen text. Men oavsett hur kritiska vi är till dessa förändringar kan inte debatten om dem och de ljudböcker de strömmar bli så ensidig att de som läser med öronen på något sätt blir medbrottslingar i berättelsen om ett kulturfall. 

Vi vill även mana föreningen BiS till eftertanke ur ett funktionsrättsperspektiv. Formuleringen att föreningen ska arbeta för “att det skrivna ordet, oberoende av lagringsform, är bibliotekets primära uppdrag” som återfinns i BiS program, kan vässas för att på ett tydligare sätt inkludera olika typer av läsare. Biblioteken bör främja alla typer av läsning och stå på läsarens sida oavsett om hen använder ögon, öron eller fingrar för att ta del av en text.

Läsning och litteratur har ett stort värde, menar de som försvarar pappersboken på kultursidorna. Vi håller med. Men vi vill fråga vad de sätter för värde på läsning och litteratur som är tillgänglig för personer som har en funktionsnedsättning eller som av andra anledningar läser med öron och fingrar? Är det verkligen metoden för läsning som är det avgörande? Borde inte målet vara att locka fler personer in i litteraturens värld, oavsett vilken väg de väljer för att ta sig in? Ljudböckerna i sig är inte ett hot, utan tvärtom en möjlighet att få fler läsare. Alla som lyssnar på böcker gör inte det på bekostnad av annan sorts läsning. För många är alternativet tvärtom att inte läsa alls, och det borde väl alltid vara det sämsta alternativet.

Fotnoter

  1. Se exempelvis rapporten Läsandets årsringar av Anna Nordlund och Johan Svedjedal (2019). Finns att hämta här: https://www.forlaggare.se/sites/default/files/lasandets_arsringar_0.pdf (Hämtad 2021-08-20)
  2. Se exempelvis intervjun med litteraturprofessor Sven Anders Johansson i SvD 2021-02-14: https://www.gp.se/kultur/professorn-som-sp%C3%A5r-litteraturens-underg%C3%A5ng-1.41332275?hashvalue=1b82205fdf815cb3b5acf0287379ee447ab0cdaf34572434ba9554fb093d8a5b (Hämtad 2021-08-20)
  3. Om talböcker och olika sätt att läsa dem: https://www.mtm.se/var-verksamhet/talbocker/ (Hämtad 2021-08-20)
  4. Information om MTM:s produktion av talböcker : https://www.mtm.se/var-verksamhet/talbocker/produktion-av-talbocker/ (Hämtad 2021-08-20)
  5. Hamptson Lundh, Anna (2017). Användning av tillgängliga medier – En forskningsöversikt, MTM. Finns att hämta här: https://www.mtm.se/contentassets/f457f99f7f9d4f0ea165c6e1b71ed40b/tillgangliga-medier-rapport-till-webb.pdf (Hämtad 2021-08-20)
  6.  Malm, Mats (2021). ”Ljudlig läsning. Ett historiskt perspektiv” i Pennlert, Julia & Ilshammar, Lars (red.), Från Strindberg till Storytel: korskopplingar mellan ljud och litteratur. Göteborg: Daidalos, 2021, s. 38-41; Björkén-Nyberg, Cecilia (2021). ”Tolkning, tydlighet och tolkande tydlighet” i Pennlert, Julia & Ilshammar, Lars (red.), Från Strindberg till Storytel: korskopplingar mellan ljud och litteratur. Göteborg: Daidalos, s. 137-156.
Kategorier
bokinköp mediaurval

Replik: Problemet är inte leverantörerna

När jag läste Ingrid Atlestams text, Tillbaka till ruta ett!, om inköp till bibliotek hoppade jag till när jag kom till formuleringen om ”problemet med bibliotekens bristande inköpskompetens”. Jag har naturligtvis också sett debatten kring Adlibris planerade förändringar när det gäller distribution, och varningsklockorna ringde även hos mig, men jag tycker att det är viktigt att det inte är kompetens som är problemet här, och faktiskt inte heller Adlibris.

När det som senare blev BTJ startades var bokmarknaden väldigt annorlunda jämfört med idag. Det gavs ut färre böcker, det var svårare att hitta information om utgivningen, inköp och distribution skedde också på ett helt annat sätt. Det fanns ett behov av en samordning som inte går att jämföra med dagens behov. Det ges visserligen ut betydligt fler böcker idag, men vi har samtidigt lättare att hitta information om vad som produceras. Även de minsta förlagen har egna webbsidor, och har de inte tryckta kataloger så har de åtminstone presentationer av sin utgivning digitalt. 

Vi som jobbar på bibliotek vet detta. Vi vet vilka förlag som ger ut litteratur som är relevant för våra verksamheter och kan hålla koll på deras utgivning, även om de inte finns hos Adlibris. Besvärligare? Ja. Men absolut inte omöjligt. De flesta bibliotek kan, utan tvekan, erbjuda ett bestånd som bygger på ett genomtänkt urvalsarbete. Lägg därtill inköpsförslag, recensioner, bloggar, instagram, diverse digitala – och när vi inte är mitt uppe i en pandemi – fysiska bokpresentationer från förlag och andra aktörer. Det finns mängder av sätt att hålla koll på intressant utgivning, både i Sverige och internationellt. Problemet är inte våra leverantörer eller att vi saknar inköpskompetens, problemet är att vi sällan får tid att fördjupa oss. Jag skriver ”får” för det handlar ju om att våra arbetsgivare inte har råd att låta oss prioritera detta när varje år innebär nedskärningar. Makten har vi i långt större utsträckning än vad Atlestam verkar anse, men tidsbristen, den kan jag hålla med om är ett reellt problem.

Visst skulle det kunna vara en poäng med ett nytt nationellt samarbete som ligger inom det offentliga, och inte drivs av en kommersiell marknadskraft. Det finns många delar som skulle kunna utvecklas i samarbete, inte minst när det kommer till att köpa medier på andra språk än de vi i personalen behärskar. Vi är många som under många år har önskat detta. Men vi måste också inse att det inte är möjligt – och på många sätt inte heller önskvärt – att återgå till en lösning i likhet med dåtidens BTJ. Och nutidens BTJ är inte någonting att framhålla som ett positivt exempel. Förutom att det numera också är, vad Atlestam också påpekar, ett vinstdrivande företag som konkurrerar på samma sätt som andra är det tveksamt om BTJ kan anses vara ett företag som är relevant för moderna bibliotek. Det finns mycket när det gäller BTJ:s verksamhet, så som den såg ut innan det blev ett vinstdrivande företag, som var positivt, men vi får dock inte glömma att den verksamheten skapades i en annan tid och att förutsättningarna och behoven på många plan ser annorlunda ut idag.

Atlestam skriver om hur biblioteken tack vare sambindningen erbjöds ”ett kvalitetsurval av för folkbiblioteken relevant litteratur”. Bibliotekarier hade, enligt Atlestam, ”järnkoll på utgivningen och tog ansvar för urval, beståndsuppbyggnad och tillgängliggörandet av detta”. Jag vill påstå att det fortfarande är så att de allra flesta bibliotek tar ansvar för att skapa ett bra bestånd och att tillgängliggöra detta, när det gäller det sistnämnda faktiskt mer så idag än tidigare genom ett omfattande arbete med olika inkluderingsperspektiv (dock inte sagt att dessa ambitioner inte fanns även tidigare, så klart). Däremot håller jag inte med om att detta är bibliotekariens främsta arbetsuppgifter, vilket Atlestam påstår. Det är en viktig uppgift, men bibliotek är så mycket mer än bara väl sammansatta samlingar och förmedlingen av innehållet i dessa. En del av bibliotekets uppdrag rör naturligtvis detta, men bara just en del.

Det finns givetvis uppenbara risker när en aktör får så stor makt som Adlibris kan sägas ha, i synnerhet när det gäller ett företag som rimligtvis har som mål att göra vinst. När företags vinstintressen får styra riskerar det alltid att gå ut över kvaliteten på tjänsten, oavsett vad det gäller. Det skulle vara högst problematiskt om det blir så att smalare utgivning har svårare att ta sig in i bibliotekens bestånd på grund av att Adlibris stänger ute förlag, det är inget snack om saken, men jag skulle våga påstå att det är få bibliotek som överlämnar ”sitt viktigaste arbete, att välja, till de kommersiella marknadskrafterna”, så som Atlestam formulerar sig. Det är fortfarande vi som väljer, och i de flesta fall finns det möjlighet att frångå avtal och handla hos andra om den upphandlade aktören inte kan erbjuda det vi vill ha.

Jag är, vilket jag hoppas ändå framgår, inte en vän av kommersialisering och tycker att det är viktigt att motarbeta att företag får makt över fler av våra offentliga verksamheter. Vi har redan skolan och vården som skräckexempel. Men i nuläget tycker jag att Adlibris står mer på bibliotekens sida än vad BTJ många gånger gör. Vi har exempelvis på Folkbiblioteken i Lund ett tätt samarbete med Adlibris, och de är väldigt lyhörda när det gäller våra önskemål och behov. De jobbar på många sätt för att göra inköpsprocessen enkel och smidig. Det är lätt att skicka in förfrågan på böcker de inte har i deras sortiment, oftast löser de det, även när det gäller böcker på andra språk än svenska och engelska. Det är sällan jag inte kan få tag på det jag vill. Naturligtvis finns det en överhängande risk att detta förändras om de gör de ändringar de har flaggat för, men jag vill poängtera att det inte känns orimligt att påstå att de i nuläget har ett bredare sortiment än vad exempelvis BTJ kan erbjuda. Adlibris har dessutom en lättnavigerad och på många sätt användarvänlig webb, vilket BTJ absolut inte kan stoltsera med. De är dessutom väldigt lyhörda när det gäller utrustning och annat som vi har haft önskemål kring. Trots att vi numera skriver ut alla placeringar i klartext på varje beställd titel och har ytterligare annan extra utrustning, och att vi både skickar till vårt interna katalogsystem och Libris, går det nästan snabbare med hela processen än det är att söka fram en enda bok på BTJ:s webb. Adlibris utvecklar sina tjänster utifrån vad vi vill ha, inte utifrån prestige och tradition.

För i den här diskussionen är det viktigt att BTJ i stor utsträckning lever vidare på gamla meriter. Jag upplever inte att de utvecklar sina tjänster i takt med tiden och i enlighet med de behov som idag finns hos biblioteken. De är väldigt bra på att prata om sin kompetens och hur viktiga de är för oss på bibliotek, men jag tycker inte att de lever upp till det i verkligheten. Som det ser ut nu är det snarare BTJ som bidrar till sämre bestånd, åtminstone på barnsidan, vilket är det område där jag har mest kunskap och insyn. BTJ:s häften, det som tidigare kallades sambindningslistor, är en unik produkt, men kvaliteten är många gånger under all kritik – både när det gäller urval och recensionernas relevans.

Min huvudsakliga informationskanal när det gäller bokutgivning är Svensk bokhandels kataloger. Jag är fullt medveten om att det är förlagens reklamannonser, men tack vare min kompetens som bibliotekarie kan jag ändå bedöma vad jag bör och inte bör köpa in. Utöver det har jag koll på vissa förlag, som jag vet inte brukar vara med i katalogerna, för att se om något i deras utgivning kan passa hos oss. Om jag skulle strunta i att läsa BTJ-häftena skulle jag möjligtvis missa ett mindre antal titlar som jag inte hade hittat på annat sätt, och som skulle passa i vårt bestånd. Men genom att läsa häftena kan jag istället luras att köpa in titlar som inte kan anses relevanta i ett bestånd av hög kvalitet. BTJ har ett gott rykte och god trovärdighet, vilket är högst problematiskt när de inte levererar en produkt som lever upp till vad som borde kunna förväntas av dem.

Många gånger har jag lurats att köpa böcker som i BTJ-häftet lovordats och fått höga betyg, men där kvaliteten på boken är rent ut sagt undermålig. Numera läser jag recensionerna med väldigt kritisk blick och är väldigt försiktig med att beställa sådant som hyllas när det är böcker jag själv inte redan har uppmärksammat. Jag har erfarenhet av att ha köpt böcker som fått både 4 och 5 i betyg som jag sedan har gallrat redan innan jag släppt ut dem i beståndet. 

BTJ:s inköpsvägledning har ett gott rykte och anses ha hög trovärdighet. Många litar på det som framkommer i recensionerna. BTJ lyfter dessutom inköpsvägledningen som en fantastisk produkt som bibliotekarier inte kan klara sig utan, förlagen är också bra på att lyfta fina omdömen som kvalitetsstämplar. Och det borde vara så. Vi borde kunna lita på att recensionerna är relevanta och bygger på stor kunskap kring litteratur och bibliotekens behov, i synnerhet i en tid när tidsbrist, som sagt, är ett reellt problem. Men vi är många – åtminstone barnbibliotekarier – som upplever att omdömena många gånger inte alls beskriver böckerna i fråga på ett vettigt sätt. Tvärtom syns vad som kan uppfattas som okunnighet kring boken som medium, form och kvalitet, med onödigt fokus på innehåll och ”viktiga ämnen”.

Jag förstår att Atlestam inte argumenterar att bibliotek ska sträva efter att upphandla BTJ i dess nuvarande form, det är ju, som sagt, också ett vinstdrivande företag numera. Men jag tycker ändå att det är viktigt att lyfta att BTJ fortfarande ofta framhålls som de ”goda”, de som står på bibliotekariernas sida, till skillnad från Adlibris, de ”onda”, som enbart är ute efter att tjäna pengar och utarma bibliotekens bestånd. Jag vill hävda att det inte är så enkelt, och jag kan känna att det skulle vara svårt, om inte omöjligt, att skapa ett BTJ 2.0 idag, utan inblandning av någon kommersiell aktör. Jag håller med Atlestam, och kan visst se en vinst när det gäller samordning av vissa delar. Till exempel skulle jag vilja ha en utvecklad inköpsvägledningstjänst, där lektörer inte tvingas tona ner negativ kritik på grund av rädsla för att bli påhoppade av förlag eller upphovspersoner. Där det utgår rimlig ersättning till de som skriver recensioner och där dessa är relevanta för oss i branschen där kvalitetsbedömning och bokens form görs relevant. 

För problemet är inte bibliotekariernas kompetens. Problemet är inte leverantörerna. Problemet är att vi jobbar i en sektor som gång på gång drabbas av nedskärningar. En sektor där vi ständigt blir färre som ska göra mer. Kanske skulle en nationell samordning, såsom Atlestam önskar, underlätta, det är fullt möjligt. Men jag skulle hellre vilja att vi slåss för mer pengar till varje bibliotek. Så att vi alla kan ha tid att arbeta med omvärldsbevakning, hålla oss uppdaterade och få kännedom om den litteratur vi ska förmedla. Ge oss pengarna så kan vi använda vår kunskap och få tid till att bibehålla den bredd och djup som faktiskt redan idag finns.

Eleonor Pavlov

Kategorier
bibliotek hbtq

Sverigedemokraterna ett reellt hot mot biblioteken och bibliotekens hbtq*-arbete

Från bis 1/2021

Nyligen stoppade en ledande SD-politiker i Svalöv kommunens bibliotek från att marknadsföra bibliotekets nyvunna hbtqi-certifiering på Facebook. Författaren kommenterar händelsen och kopplar den till återkommande hot mot inkluderande biblioteksarbete från sverigedemokratiskt håll.

Text: Eleonor Pavlov

En regnbågsflagga vajar i vinden.
Foto: Ludovic Bertron, via Wikimedia Commons

Bibliotekslagen (2013:801) är tydlig med att folkbibliotek ska vara tillgängliga för alla. I begreppet tillgänglighet kan många saker inkluderas. Det handlar till exempel om att det ska finnas folkbibliotek i alla Sveriges kommuner, att de av oss som använder rullstol ska kunna komma in i bibliotekens lokaler och att vi tillhandahåller talböcker till de av oss som har svårt att läsa tryckt text. Men tillgänglighet innebär inte enbart anpassningar i den fysiska miljön eller att det ska finnas bibliotek inom rimligt avstånd. Det handlar också om att alla ska ges möjlighet att känna sig välkomna och inkluderade i bibliotekens verksamhet. 

Genom ett aktivt och medvetet arbete med inkludering och människors lika villkor kan biblioteken skapa miljöer och verksamheter där så många som möjligt kan känna sig bekräftade och trygga.

Genom ett aktivt och medvetet arbete med inkludering och människors lika villkor kan biblioteken skapa miljöer och verksamheter där så många som möjligt kan känna sig bekräftade och trygga. Att arbeta med hbtq*-frågor är självklart och nödvändigt för att nå dessa mål. 

Att arbeta med hbtq*-frågor handlar om att utbilda sig kring de normer i vårt samhälle som verkar diskriminerande mot och skadar de personer som på något sätt bryter mot normerna. Först när vi synliggör och erkänner att dessa normer existerar kan vi hitta metoder för att motverka dem.

Att arbeta med hbtq*-frågor ingår också i det lagstadgade arbetet mot diskriminering och är något som självklart ska ingå i bibliotekets arbete. Ett systematiskt hbtq*-arbete på biblioteken bidrar till att synliggöra och öka kunskapen om hbtq*-frågor i samhället. Det bidrar också till att skapa och bibehålla trygga platser för hbtq*-personer. 

Vi var många – både i och utanför biblioteksvärlden – som reagerade starkt på nyheten att den politiska ledningen i Svalöv hindrade kommunens bibliotek att informera om sin hbtqi-certifiering på Facebook.

Vi var många – både i och utanför biblioteksvärlden – som reagerade starkt på nyheten att den politiska ledningen i Svalöv hindrade kommunens bibliotek att informera om sin hbtqi-certifiering på Facebook. Vi blev bestörta, men samtidigt inte förvånade. Det här är tvärtom bara ett exempel i mängden där SD-politiker försöker hindra arbete med hbtq*-frågor på bibliotek. 

I Täby försökte SD 2019 stoppa ett författarbesök med Moa-Lina Olbers Croall, som skrivit boken I mitt namn – en bok om att vara trans (2018). I samband med valet 2018 tvingade SD på flera platser i landet bibliotek som då var vallokaler att ta ner regnbågsflaggor med argumentet att flaggorna kunde ses som politiska symboler. Det här är två exempel, men det finns många fler. Metoderna och fokus varierar, men alla har det gemensamt att de på något sätt har anknytning till SD.

Och det är inte bara hbtq*-frågorna som SD aktivt motarbetar. På flera ställen i landet, nu senast i skånska Vellinge, har de försökt få till ändringar i kommunernas biblioteksplaner som tydligt speglar deras politik. Ändringarna gäller bland annat att biblioteken inte ska tillhandahålla böcker på andra språk än svenska och de nationella minoritetsspråken, och att personer med andra modersmål än svenska inte ska ses som en prioriterad målgrupp, förslag som helt går emot bibliotekens lagstadgade uppdrag.

Jag sitter med i Svensk biblioteksförenings expertnätverk för bibliotekens arbete med hbtq+. I vårt nätverk finns bibliotekspersonal från både folkbibliotek och andra biblioteksformer från hela landet. Olika bibliotek har olika förutsättningar för att jobba med hbtq*-frågor, men fler och fler ser hur detta arbete är kvalitetshöjande för hela verksamheten. Kunskap om diskriminering och verktyg att motverka den är något som gynnar alla människor, såväl personal som användare.

Att den politiska ledningen i en kommun agerar på det sätt som Svalövs ledande politiker har gjort är anmärkningsvärt. Hbtq*-personer har genom historien misstänkliggjorts, förföljts och mördats, och detta är tyvärr ingenting som ligger bakom oss. Fortfarande idag utsätts hbtq*-personer för hot och våld, både i Sverige och i resten av världen. Att arbete med hbtq*-frågor kritiseras och göms undan bidrar till att öka den rädsla och otrygghet som hbtq*-personer och närstående dagligen lever med.

Vi som arbetar på bibliotek måste vara uppmärksamma på när sådant här sker. Jag är övertygad om att det pågår mycket som vi inte alltid ser. De händelser som lyfts fram i medier är med högsta sannolikhet bara toppen på ett isberg. Vi behöver inte gissa vad SD har som mål, vare sig det gäller bibliotek eller samhället i stort. Vi vet vad de vill och vi vet vad som kan hända om de får agera utan motstånd. Det som kan ses som små ändringar i exempelvis en biblioteksplan kan få stora konsekvenser i praktiken, och att riva upp beslut som har fattats politiskt kan vara svårt.

Vi behöver förstå att SD inte längre är ett teoretiskt hot, utan att de faktiskt kan förstöra mycket av det som är kärnan i det allmänna biblioteksväsendet. Även om varje enskild händelse på ytan kan verka liten är den en del i något mycket större. Det demokratiska uppdrag som biblioteken vilar på ser inte likadant ut om SD får bestämma. Vi måste se till att de inte får makt att göra det.

Hbtq* är ett paraplybegrepp som innefattar olika perspektiv på könsidentitet, sexuell läggning, relationer och sexuell praktik. Även andra varianter används, bland annat hbtq, hbtqi, hbtqia, vilket speglar att det är ett område som ständigt förändras och utvecklas. Gemensamt för de perspektiv som ingår är att de på något sätt är normbrytande och osynliggjorda. Några av de vanligaste begreppen som brukar ingå är:

Homosexualitet och bisexualitet: handlar om sexuell läggning, alltså vem någon har förmågan att bli kär i eller attraherad av.
Trans: handlar om hur någon definierar och uttrycker sitt kön. Transpersoner önskar att inte alls eller delvis identifiera sig med det kön de har tilldelats vid födseln. Även ickebinära personer kan inkluderas i begreppet. En person som identifierar sig som mellan, bortom eller med båda könskategorierna kvinna/man kan kalla sig ickebinär.
Queer: kan röra sexuell läggning, könsidentitet, relationer och sexuell praktik, och kan också vara ett uttryck för ett kritiskt förhållningssätt till rådande normer.
Intersexvariationer: är medfödda tillstånd i vilka könskromosomerna, könskörtlarna (testiklar eller äggstockar) eller könsorganens utveckling är atypisk. Det går att vara intersex och man, kvinna eller något annat.
Asexualitet: är ett samlingsbegrepp som kan innefatta exempelvis personer som
aldrig eller under en period inte känner sexuall attraktion, men begreppet kan användas på olika sätt av och för som identifierar sig med begreppet på olika sätt.

Det här har hänt:
I början av februari meddelar personalen på biblioteket i Svalöv via sin facebook-sida att de genomgått en kurs och biblioteket numera är hbtqi-certifierat genom RFSL:s hbtqi-certifiering. Några dagar senare meddelar kommunledningen, som leds av SD i Svalöv, att inlägget ska plockas bort med förklaringen att de inte är säkra om upphandlingen av utbildningen gått rätt till. Beslutet att ta bort inlägget har fått ta emot stark kritik från olika håll, bland annat från biblioteksanvändare i Svalöv och i insändare. Textförfattaren Eleonor Pavlov, bibliotekarie och medlem i Svensk biblioteksförenings expertnätverk för bibliotekens arbete med hbtq+, är en av dem som uppmärksammat händelsen. Förutom i bis har Eleonor Pavlov också skrivit en text publicerad i Sydsvenskan 23/2 på samma ämne.

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 175 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med Swish.

Prenumerera

Kategorier
läsfrämjande nyheter skönlitteratur

Om lästid

Från bis 3/2020

Text och illustration: Eleonor Pavlov

Jag får alltid dåligt samvete när jag läser på arbetstid. Det spelar ingen roll att det är lite att göra, eller att jag läser något som jag ska använda på jobbet, det känns ändå som att jag inte jobbar på riktigt. 

Bibliotek är mer än bara böcker, men böcker är fortfarande en stor del av vardagen på de allra flesta bibliotek. Själv arbetar jag med inköp av barnböcker på folkbibliotek. Rent teoretiskt skulle jag kunna sköta det jobbet utan att ens se en fysisk bok. Men jag vill påstå att jag skulle göra ett betydligt sämre jobb om jag inte åtminstone tittade på böckerna som jag köper in.

Självklart kan jag inte läsa alla böcker som jag köper. Jag köper in mer än 1000 titlar om året och det säger sig självt att det är omöjligt. Dessutom har jag intresse för böcker utanför mina inköpsområden och vill gärna hinna läsa lite för nöjes skull också. 

Men mycket av det jag läser är faktiskt egentligen jobbläsning. Jag läser för att kunna bokprata, för att kunna tipsa kollegor, för att se om jag vill komplettera med fler exemplar och så vidare. Det är svårt att göra om jag inte läser böckerna.

Person som läser en bok.

”Men ändå sitter jag där med dåligt samvete när jag läser på arbetstid.”

Men ändå sitter jag där med dåligt samvete när jag läser på arbetstid.

En kollega till mig berättade att hen hade åkt tåg tillsammans med en vän som arbetade som jurist. Så fort juristen kollade sina mejl eller läste något kopplat till jobbet sattes taxametern igång, medan kollegan läste sin bok utan att få en krona för det.

Att få ersättning för varenda lästimme är så klart en utopi, men det är viktigt att fundera kring detta att vi faktiskt arbetar utan lön, i vissa fall i ganska stor utsträckning. Och även om vi läser böcker som ligger utanför vårt egentliga arbetsområde har vi ofta användning även för detta i vårt jobb. Jag kanske hoppar in i vuxendisken för något pass och behöver kunna tipsa om en bra vuxenbok, jag kanske har läst den perfekta boken till kollegans bokcirkel eller kan tipsa om en författare som skulle passa till en programserie.

”Och helt ärligt, hur bra skulle biblioteksverksamheten bli om ingen i personalen någonsin läste en bok?”

Och helt ärligt, hur bra skulle biblioteksverksamheten bli om ingen i personalen någonsin läste en bok?

Ändå är det inte självklart att vi har ”lästid”, möjlighet att kunna läsa på arbetstid. Vissa har det, många har det inte, och ingen har så mycket att det motsvarar tiden som vi faktiskt lägger ner på att läsa. De av oss som har lästid har dessutom inte alltid möjlighet att ta ut den. Det finns alltid något annat som måste prioriteras.

Att arbeta med något som också är ens intresse kan vara klurigt. Gränsen mellan arbete och fritid är inte alltid skarp. Det händer att jag läser artiklar om bibliotekspolitik när jag är ledig. Jag skriver upp titlar på böcker som jag vill köpa in till jobbet. Och jag läser. 

Det kan tyckas som en struntsak. Det går att – som många chefer gör – sucka och säga att det väl måste finnas viktigare saker att prata om. Men när välfärden monteras ner, när det skärs i bibliotekens budgetar, när vi blir färre som ska göra mer, då är det viktigare än någonsin att utföra arbetet på just arbetstid. Vi ska inte täcka upp för minskade resurser. Vi ska inte göra arbete som vi inte får betalt för.

Kämpa för lästiden och se till att ta ut den. Och ha inte dåligt samvete för att du tar en läspaus ibland. För även om ett av dina fritidsintressen är läsning så kan det också vara en arbetsuppgift.

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 175 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med Swish.

Prenumerera