Etikettarkiv: eleonor pavlov

Berättelser bortanför normen i Min makt

Berättelser behövs både för igenkänning och för inblick i andras verkligheter. Det menar Eleonor Pavlov, som reflekterar kring representation och normer i barn- och ungdomslitteraturen, med anledning av den nyutkomna boken Min makt, en samling berättelser om att vara hbtq-person och funkis.

Text och illustrationer: Eleonor Pavlov

Jag har i nästan tjugo år skrivit om och på olika sätt arbetat med böcker, främst barnböcker, och normer. Från början tittade jag främst på genusstrukturer, men på senare år har jag försökt att anamma ett mer intersektionellt synsätt, och fokusera även på normer kopplade till exempelvis hudfärg, klass och funktionalitet.

Från början var en av mina stöttepelare att det inte handlade om vad som skildrades utan hur. Ganska snart insåg jag att även ”vadet” spelar roll. Representation är viktigt, inte minst när det gäller böcker för barn. Ett barn ska både ha möjlighet att se sig själv och personer med andra erfarenheter, böckerna ska vara både speglar och fönster.

”Böcker med aktiva, modiga flickor i huvudrollen skapar inte längre några rubriker. Det går att skriva en hel lista på bilderböcker med samkönade föräldrar. Hudtonen på personer i bilder är inte alltid bländande vit. Då och då ser vi till och med en person i rullstol.”

Mycket har hänt när det gäller just representation i den svenska barnboksutgivningen. Böcker med aktiva, modiga flickor i huvudrollen skapar inte längre några rubriker. Det går att skriva en hel lista på bilderböcker med samkönade föräldrar. Hudtonen på personer i bilder är inte alltid bländande vit. Då och då ser vi till och med en person i rullstol.

Normen har vidgats något, men det är fortfarande uppenbart att den finns där.

När jag i ett forum häromdagen såg en fråga om tips på barn- och ungdomsböcker om transkillar blev exempelvis förslagen få. Om vi tittar på de förslag som gällde böcker tillgängliga på svenska var det egentligen bara en bok, Brorsan är kung av Jenny Jägerfeld, som verkligen förtjänar att nämnas. Några av förslagen, som till exempel Dårfinkar och dönickar av Ulf Stark och Shakespeares Trettondagsafton kan så klart anses vara bra böcker, men inte direkt relevanta i sammanhanget.

Cis-normen är stark i barnlitteraturen, och utan att vara helt insatt i ämnet vågar jag påstå att detsamma gäller vuxenlitteraturen. Det kommer en och annan bok, men de är fortfarande få. Letar du efter böcker som dessutom är bra, och som på ett vettigt sätt skildrar transpersoner är de ännu färre.

Representation är, som sagt, viktigt. Det är ingen tvekan om att det behövs fler normbrytande böcker. Men även om jag har insett att det spelar roll vad som skildras så håller jag fast vid att ”huret” är avgörande. Vi kan ha hur många böcker som helst som bryter mot normen när det gäller vad som skildras, men om det hela tiden framhålls som avvikande är vi liksom tillbaka på ruta ett.

Förra året kom John Boyne ut med boken My brother’s name is Jessica, i våras kom den på svenska med titeln Min bror heter Jessica. Boken handlar om Sam vars äldre syskon kommer ut som trans. Det finns många saker i boken som är problematiska, titeln säger en del, och den bidrar knappast till förståelse för transpersoner. Den är också skriven ur ett uppenbart utifrån-perspektiv. 

Boyne själv är ärlig med att han inte har gjort någon research. Han tycker inte att det behövdes. Inte ens när boken mötte stor kritik, framför allt från transpersoner, kunde han se något problem i detta. Han tyckte att det räckte med ”vadet”, att skriva en bok om en transperson, och brydde sig inte om ”huret”, vilken bild av transpersoner han skapar.

I somras blossade det upp en debatt på sociala medier om just transpersoner. J.K. Rowling, författaren till bland annat Harry Potter-böckerna, var en av de mest tongivande i debatten. Väldigt förenklat menar hon att det finns en trend som gör att fler och fler ungdomar väljer att ”byta kön” som en, som hon ser det, enkel lösning på vanliga tonårsbekymmer. Hon säger sig acceptera transpersoner, men lyfter gång på gång transfobiska åsikter, som till exempel att transkvinnor utgör ett hot mot ”riktiga kvinnor” och barn när man tillåter dem att använda offentliga toaletter avsedda för kvinnor. 

Händer som håller en bok med texten "JAG".

Debatten, på framför allt Twitter, var livlig och många gånger hätsk. Rowling mötte stor kritik, men hon fick också mycket stöd. En av dem som ställde sig bakom henne var John Boyne. Flera tidningar, både på nätet och i pappersform, rapporterade om det som närmast beskrevs som ett drev mot Rowling. De som kritiserade henne fick inte lika mycket utrymme. Viss uppmärksamhet gavs dock åt de skådespelare som har varit med i filmer som bygger på hennes böcker, och som nu tydligt tog avstånd från hennes åsikter. 

Rowling själv pratade, trots att hon var den som fick störst medieutrymme, om en osund tystnadskultur där åsikter som inte anses politiskt korrekta tystas, och hur detta kan ses som ett hot mot demokratin. Censur och begränsande av yttrandefrihet är utan tvekan ett hot mot demokratin, men att bli kritiserad är inte detsamma som att bli tystad. 

”Det är lätt att känna sig trängd när det invanda och bekanta ifrågasätts, men ibland är det bästa att ta ett steg tillbaka och låta andra komma till tals.”

Det är lätt att känna sig trängd när det invanda och bekanta ifrågasätts, men ibland är det bästa att ta ett steg tillbaka och låta andra komma till tals. För om det är några som har varit, och till stor del fortfarande är, tystade så är det alla de av oss som är utanför normen. Och om vi på allvar ska kunna prata om mångfald och representation måste vi ge utrymme för andra röster.

För några veckor sedan släpptes boken Min makt. Boken är den tredje boken som har kommit ut inom projektet ”Jag är berättaren” som drivs av RFSL Stockholm med medel från Allmänna arvsfonden. Första boken, Min verklighet, kom 2018, och andra boken, Min stolthet, kom förra året.

Händer som håller en bok med texten "DU".

De sex författarna är hbtq-personer som bor i gruppbostad eller jobbar på daglig verksamhet. Boken innehåller ett antal berättelser om att vara hbtq-person och funkis. Texterna är i varierande form och längd, allt från korta poem till noveller som sträcker sig över flera sidor. Varje författare har bidragit med tre texter vardera. Alla texter är skrivna på lättläst språk med luftig layout, varje text är även illustrerad av respektive författare.

Boken är uppdelad i tre delar som på olika sätt berör rätten att ha makt över sitt eget liv. De personliga berättelserna synliggör tydligt det dubbla utanförskap det innebär att vara funkis och hbtq-person.

Bokens första del, ”Rätt att vara jag” inleds med Lo H:s berättelse ”En hel människa”. Texten handlar om hur andra människors tyckanden kan begränsa en persons handlingsutrymme. ”Tänk att få vara en hel människa”, skriver hon som avslutning. 

I samma del finns Sebbes text ”Konflikt med funktionsnormen”. Sebbe skriver om det som hen kallar ”en konflikt med sin egen funktionsnedsättning”. ”Jag är annorlunda på ett unikt sätt”, skriver hen. ”Men ibland har jag stört mig på att jag inte är ’normal’.” Hen skriver vidare om att insikten att en intellektuell funktionsnedsättning och autism kan vara en superstyrka har gjort det lättare att hantera funktionsnormen. Det handlar inte om att vara sämre, det handlar bara om att vara annorlunda än alla ”normalstörda”.

Bokens andra del, ”Säga ifrån”, innehåller flera berättelser om möjligheten att förändra saker i sin vardag. Mattias skriver i sin berättelse, ”Planket”, om när han började särskolan som barn. Runt hela skolgården fanns ett plank. ”Vi var som fångar där innanför planket”, skriver han. Men med hjälp av sin mamma och stöd av lärare och föräldrar till andra barn på skolan fick de till en förändring. När de kom tillbaka efter sommarlovet var planket borta. ”Helt plötsligt var vår särskola en del av världen utanför”, avslutar Mattias sin text.

Susanna Jaagus text ”Jag fick rätt” finns också i bokens andra del. Hennes gripande text skildrar hur hon har fått slåss för rätten att få vara sig själv. Hon inleder med att berätta om hur hennes pappa hotade att döda henne redan när hon var fem år. Hur han sagt att hennes själ var helrutten. Hennes föräldrar kunde inte acceptera att hon var transperson och fick hennes LSS-personal att behandla henne som en man. Till slut gjorde Susanna en anmälan till Socialstyrelsen. Till slut fick hon makten över sitt eget liv och möjlighet att vara den hon är.

I bokens tredje del, ”Frihet”, berättar Lisen om hur det var när hen först kom till Hbtq-hänget, RFSL:s verksamhet för hbtq-funkisar. Texten ”Inte ensam” handlar om att hitta ett sammanhang och gemenskap. ”På ’Hbtq-hänget’ kändes det som att jag passade in”, skriver hen. ”Jag var inte ensam längre.”

Revar, bokens sjätte författare bidrar i den avslutande delen med kärleksdikten ”När jag ser dig”. Dikten beskriver hur fint kärlek kan kännas. Den inleds med orden: ”När jag ser dig/ Och hör dig/ Då är jag bland röda rosor.”

Att se och höra någon du tycker om kan kännas som att vara bland röda rosor, men jag tänker att den här boken också visar väldigt tydligt att det också är viktigt att bli sedd och lyssnad på.

Jag tycker generellt inte om böcker som säljs in som böcker om ”viktiga ämnen”. Jag tycker att bokens uttryck och hantering av innehållet bör vara viktigare än ämnet i sig, undantaget så klart viss facklitteratur. Men vi måste ha en bredd när det gäller vilka perspektiv som synliggörs. Vi behöver berättelser som vi kan känna igen oss i. Och vi behöver också berättelser om andra verkligheter än våra egna.

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 160 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med swish.

Biblioteken i corona-tider

Aktuellt nummer av bis fokuserar på coronans konsekvenser för bibliotekens verksamhet. Som ett tillägg till numret har Eleonor Pavlov reflekterat över den oro som bibliotekens personal känner.

Text: Eleonor Pavlov

Det är en märklig tid vi lever i. Vi är i skrivandes skull fortfarande mitt i det. Vi vet inte hur det kommer att fortsätta. Vi vet inte hur det kommer att sluta. Vi vet inte ens vad ”slut” kommer att innebära.

Pandemin har påverkat alla, biblioteken är inte ett undantag. Den har påverkat oss på olika sätt, men den har påverkat oss.

Det har varit – och är fortfarande – tufft att anpassa en verksamhet som i vanliga fall till stor del bygger på personliga möten till att försöka att undvika desamma. Som vanligt visar dock bibliotekarier prov på stor uppfinningsrikedom. Bokprat och sagostunder blir digitala, föreläsningar livesänds och både take away och hemleverans av böcker erbjuds på många ställen. Kreativiteten flödar!

”Pandemi eller inte så är vi vana att hjälpa till och anpassa oss efter användarnas behov och önskemål.”

Att jobba på bibliotek är i allra högsta grad att jobba i ett serviceyrke. De flesta som arbetar på bibliotek möter dagligen många människor. Vissa möter fler än andra, men det är få som inte alls har någon kontakt med användare. Vi jobbar med och för dessa personer. Pandemi eller inte så är vi vana att hjälpa till och anpassa oss efter användarnas behov och önskemål.

Men även om det ibland kan kännas som att det skulle behövas så är vi inga superhjältar. Vi är vanliga människor, med vanliga problem och bekymmer. Och det är därför inte konstigt att vi också oroar oss när en pandemi lamslår större delar av världen. Och det är inte heller konstigt att vi behöver ventilera den här oron.

Ganska snart efter att Sverige införde restriktioner på grund av covid-19 startades Facebook-gruppen Bibliotek i coronakris. Gruppen, som skapades av Biblioteksbladet, har som syfte att diskutera biblioteksverksamhet under pandemin. Enligt gruppbeskrivningen är det en grupp där det ska vara möjligt att dela med sig av tankar, tips och funderingar.

Illustration Stellan Klint

Det har varit fantastiskt att se alla innovativa idéer som har presenterats i gruppen! Folk har varit generösa med att dela med sig av både kunskap och resurser i form av färdiga affischer, inspelade filmer och allt möjligt annat. En helt klart positiv konsekvens av den tid som vi lever i, och något som förhoppningsvis kan utvecklas och fortsätta även senare.

”Jag har sett alldeles för många diskussioner strypas av på ett, i mina ögon, tämligen respektlöst sätt. Inte sällan är det samma personer som återkommer och i väldigt starka ordalag gör klart att det här inte är något att prata om.”

Mindre positivt tycker jag däremot att det sätt som bibliotekspersonals oro har bemötts från vissa håll. Jag har sett alldeles för många diskussioner strypas av på ett, i mina ögon, tämligen respektlöst sätt. Inte sällan är det samma personer som återkommer och i väldigt starka ordalag gör klart att det här inte är något att prata om.

Den ena kritiken när folk uttrycker oro är att vi inte bara kan sitta och oroa oss, vi måste agera och hitta lösningar. Arbetsgivaren har ett ansvar att lösa arbetsmiljöproblem, det är bara att ta upp det med sitt skyddsombud eller chef! Det är så klart sant, men det betyder inte att det är så enkelt i praktiken.

Alla som har jobbat inom den offentliga sektorn vet hur lång tid det kan ta för att få saker gjorda. Beslutskedjan kan vara väldigt lång, på många ställen till och med längre nu än i vanliga fall. I kommunen där jag jobbar fick vi inte ens sätta upp en enda lapp, utan att den skulle godkännas av kommunledningen i början av restriktionstiden. All handsprit fick vi skicka in för att den behövdes mer inom hemvården. Att hitta upphandlade leverantörer av skyddsutrustning var inte helt enkelt.

Jag tror att vi alla har önskat och kommit med konstruktiva förslag på möjliga åtgärder, men det tar inte automatiskt bort oron. Och även när det har kommit upp plexiglasskydd, markeringar i golvet och allt annat som har gjorts är det fortfarande så att de flesta av oss är tvungna att möta människor som vi inte har någon som helst aning om var de har varit. Till biblioteken, i synnerhet till folkbiblioteken, kommer alla sorters människor. Det är en av de bästa sakerna med bibliotek. Men just nu, under pågående pandemi, är det också ett problem.

I utkastet till en nationell biblioteksstrategi föreslogs att biblioteken skulle vara en del av Sveriges totalförsvar. I senaste numret av Biblioteksbladet säger två bibliotekschefer att bibliotekens personal nog inte är redo för det. Marie Sääf, bibliotekschef i Linköping, säger att hon blir rädd för hur kategoriskt biblioteksanställda uttrycker sig kring covid-19 på sociala medier. Daniel Forsman, stadsbibliotekarie i Stockholm, delar denna bild. Båda två lyfter att bibliotekspersonal som yrkesgrupp borde stå i främsta ledet när det gäller att vara källkritiska och stävja oro.

Jag håller med om att vi ska bidra till att motverka ryktesspridning. Rykten blir snabbt sanningar i dagens snabba kommunikationsflöde. Men att tro att vi som biblioteksanställda inte klarar av att ventilera oro som privatpersoner och samtidigt förhålla oss professionellt när vi är på jobbet är ett hån.

Vi måste få vara oroliga. Vi måste få prata om vår oro. Vi måste få prata med annan bibliotekspersonal, personer i samma situation, om vår oro. För oro försvinner inte bara för att vi inte får prata om den. Och genom att prata om den kan vi också vägleda varandra och skapa bra förhållningssätt till både den och informationsflödet kring covid-19. Det om något gör oss rustade för att motverka ryktesspridning.

Det är en märklig tid vi lever i. Vi är i skrivandes skull fortfarande mitt i det. Vi vet inte hur det kommer att fortsätta. Vi vet inte hur det kommer att sluta. Vi vet inte ens vad ”slut” kommer att innebära.

”Människor fortsätter att komma till biblioteken. Människor som egentligen borde hålla sig hemma kommer till biblioteken.”

Mycket har förändrats. En del tillfälligt och annat kanske permanent. Men det finns också mycket som är detsamma. Det är mer tydligt än någonsin att vi fyller en viktig funktion oavsett det gäller möjlighet att skriva ut dokument, hitta förströelse eller bara se andra människor. Människor fortsätter att komma till biblioteken. Människor som egentligen borde hålla sig hemma kommer till biblioteken. Föräldrar med barn som är för sjuka för att gå till förskolan, men tillräckligt friska för att bli uttråkade hemma. Vuxna som känner sig lite krassliga och inte vill gå till jobbet. Sjuttioplussarna.

Och vi välkomnar dem. Vi välkomnar dem, trots att vi hade önskat att de hade stannat hemma. Trots att avspärrningsbanden ännu inte har kunnat levereras. Trots att de inte håller avstånd. Trots att vi hör dem hosta. Men vi måste inte tycka om det. Och vi har all rätt att oroa oss för vilka konsekvenser det kan få.

Barnbiblioteken måste få ta plats!

Hur kan barnbiblioteken stärkas? Forskare, utvecklingsledare och bibliotekschefer svarar. Barnbiblioteken måste få sin rättmätiga andel av satsningarna när kulturministern lägger fram sitt förslag till en nationell biblioteksstrategi för riksdagen.

Text: Lena Lundgren 

Illustration: Eleonor Pavlov 

Barnbiblioteken har behandlats mycket njuggt i det slutgiltiga förslaget till nationell biblioteksstrategi, Demokratins skattkammare. Det speglar ett torftigt förarbete. Av alla de rapporter, dialogmöten, föredragningar, samråd och diskussioner, som arbetsgruppen för en nationell biblioteksstrategi initierade och redovisade, och som utgör grundmaterialet för förslaget, handlade bara en direkt om barnbibliotek. Den studien genomfördes och publicerades i sista stund och var mycket bristfällig. I remissvar, under föredragningar och möten hade ändå barnbibliotekarier, bibliotekschefer och forskare påpekat, att eftersom barnverksamheten på de flesta folkbibliotek utgör hälften av verksamheten så måste barnen få sitt eget avsnitt med strategiska förslag som kan föra utvecklingen framåt.

Införandet av FN:s barnkonvention som svensk lag 2020 understryker behovet av en genomtänkt satsning på barnbiblioteken. (Skolbiblioteken har fått stor uppmärksamhet i utredningen och får förhoppningsvis del av de strategiska satsningarna.) Frågan är om den sista remissrundan, den till kulturdepartementet, kommer att medföra att den nationella strategin, i sin slutgiltiga form, tar ett mera resolut grepp om verksamheten för barn och unga?

Vad anser spetskompetensen?

Rapporten Biblioteken behöver barnen – behöver barnen biblioteken? kom alltså inte med något intressant material som kunde föra diskussionen framåt. Jag ska emellertid inte gå in på den här. I stället ska jag redovisa en enkät som jag nu, inför arbetet med bis jubileumsnummer och för att få fram mera välgrundade synpunkter, har riktat direkt till ett antal personer som är betydelsefulla för barnbibliotekens utveckling. En liknande, men mera genomarbetad, kunde ha genomförts av arbetsgruppen. Det är en blygsam undersökning, som dock pekar ut några viktiga strategiska huvudspår.

Frågorna som jag ställde till utvecklingsledarna vid läns/ regionbiblioteken samt några forskare och bibliotekarier, totalt 33 personer, var: Vad tycker ni behöver göras på nationell nivå för att stärka och utveckla barnbiblioteken? Vilket uppdrag tycker ni ska ges till KB gällande barnverksamheten om och när KB kommer att få ”ett tydligare uppdrag att stödja hela biblioteksväsendet” (s. 32 i förslaget)? Jag bad om korta reflektioner utifrån respondenternas uppdrag och erfaren- heter. Svar kom in från 12 personer, vilket jag betraktar som bra, med tanke på det informella sammanhanget. (Ett stort tack för svaren!) Jag redovisar de förslag som handlar om den nationella nivån och sammanfattar dem under några huvudpunkter. Mina egna reflektioner avslutar artikeln.

Utökad och bättre utbildning och fortbildning

Behovet av utbildning och fortbildning om verksamhet med barn och unga med inriktning på bibliotekens utmaningar är den fråga som flest lyfter fram. Större betoning på delaktighet, nätverkande, litteraturpedagogik och tillgänglighet inom grundutbildningen nämns, liksom bättre samhällsorientering, där de tidigare fältstudierna på lokala bibliotek efterlyses.

Fortbildning för barnbibliotekarier behövs om metodutveckling med fördjupning framförallt i delaktighet och barns litteraciteter i bred mening. En utvidgning av Bokstart kräver särskild fortbildning för att syftet med satsningen ska kunna uppnås. Samtal som metod, både med barn och deras vuxna, är ett viktigt utvecklingsområde. Fortbildningen ska förankras i forskning och genomföras i samverkan mellan lärosäten och regionbiblioteken så att både den vetenskapliga nivån garanteras och så många som möjligt kan delta i den. Utbildning och fortbildning ska stödjas av en webbplats som samlar all relevant forskning, projektredovisningar, rapporter och studier.

Men även fortbildning för all bibliotekspersonal efterlyses, med tanke på att barnen oftast möter personal som inte är barnbibliotekarier vid sina besök. Få bibliotek har bemannade informationsdiskar på barnavdelningarna. Läsdelegationens förslag när det gäller fortbildning i form av ett ”läsfrämjandelyft” för bibliotekspersonal tillstyrks (Barns och ungas läsning, s. 149-151). 

barn som står med demonstrationsskyltar runt texten "barnbibliotek".

Mer forskning

Forskning om barn på bibliotek är ett mycket eftersatt område. En del har gjorts de senaste åren, och Regionbibliotek Stockholm framhålls som ett föredöme. Men mycket mer behöver göras och dessutom sammanställningar och bättre spridning av forskningsresultaten. De nya satsningar på språk- och läsfrämjande arbete som görs, framför allt utökning över hela landet av Bokstart till de små barnen och deras familjer, måste beforskas för att kunna dels utvärderas, dels bidra till fördjupad kunskap och förståelse. För Bokstart behöver också fler varianter prövas och studeras.

Forskningen måste våga gå på djupet, ifrågasätta, diskutera syftet med den läsfrämjande verksamheten, utgå från barnets perspektiv, barns litteraciteter, deras läspraktiker och syn på läsning och på biblioteken. Arbete med delaktighet och barns rättigheter är särskilt viktiga områden, de är avgö rande för att barnbiblioteken ska upplevas som angelägna av barn.

Samordning av nationellt läsfrämjande arbete

Ambitiöst arbete för att främja språkutveckling, läsning och mediekunskap pågår lokalt, men också i form av nationella insatser som Bokstart, Sommarboken, barnbokskatalogen och tidigare Bokjuryn (som pågår lokalt fast den nationella samordningen har lagts ner). Andra aktörer driver Läsborgarmärket (Akademibokhandeln), Barnens romanpris (SR P1) och MIK för mig (Medierådet). 

Samordning av de nationella läsfrämjande tjänsterna skulle, oberoende av aktör, kunna samordnas på en gemensam plattform och presenteras och erbjuda material, helst gratis. Det skulle ge större genomslag, underlätta för biblioteken och möjliggöra deltagande även för de mindre biblioteken.

Utbyggda digitala tjänster

De flesta framhåller med eftertryck att de nationella digitala tjänsterna för barn, Bibblix, Barnens bibliotek och Polarbibblo, måste utvecklas, få fast organisation och långsiktiga finansiella lösningar. Inriktningen ska vara läsning, litteratur, skrivande, berättande och skapande i olika former. Det är helt omöjligt för enskilda bibliotek att utarbeta och finansiera sådana digitala tjänster. Behovet av en plattform för Bokstart lyfts också. Ytterligare ett förslag är att föra samman de befintliga tjänsterna tillsammans med UR:s och SR:s program och andra, som Polyglutt och Ugglo, på en gemensam plattform för att öka tillgängligheten för alla barn.

En inspirerande och lättanvänd bibliotekskatalog eller gränssnitt för befintliga kataloger, inte bara för barn utan även för andra ovana användare, är också ett starkt önskemål. Flera försök har gjorts i den riktningen men det krävs en större och mera målmedveten insats på nationell nivå av KB.

Digitalt först behöver ett tydligt barn och unga-spår. Detta borde vara ett ansvar för KB, och är ett exempel på hur KB skulle kunna lägga ett barnperspektiv på fler verksamheter.

Stöd för tjänster och inköp av böcker på andra språk

Svårigheterna att köpa in barn- och ungdomsböcker på andra språk är mycket stora, vilket påpekas av flera. Det behövs ett effektivt stöd i alla delar av den mångspråkiga verksamheten. Ett förslag är att Internationella biblioteket får i uppdrag att även fungera som inköpskanal och erbjuda katalogposter. Ett bättre stöd för arbetet med minoritetsspråken efterlyses också.

Rättmätig andel av resurserna

Att barn och unga måste få sin rimliga andel av bibliotekens resurser, tas också upp i flera svar. Enligt bibliotekslagen ska barn prioriteras, men ingen stämmer av om detta krav uppfylls och i själva verket ligger de flesta bibliotek långt från detta mål. Detta gäller också KB, som inte i sina nationella uppdrag, till exempel biblioteksstatistiken, ägnar lika mycket uppmärksamhet åt verksamheten för barn och unga.

Barnbibliotekarierna måste ges förutsättningar och resurser för samverkan ”för att skapa nya platser i närsamhället där barn och unga får tas på allvar, utvecklas, vara delaktiga och uppleva konst själva eller tillsammans med andra” (citat ur ett av svaren). Detta ska betonas i biblioteksplaner och skolbiblioteksplaner och krav på särskilda barnbiblioteksplaner ska ställas. Resursfördelningen måste utvärderas utifrån checklistor och statistik av KB.

”All erfarenhet visar att om inte barn och unga får specialdestinerade satsningar, så kommer de inte att få del av de allmänna insatserna, eller bara i mycket begränsad omfattning.”

Den nationella strategin, då?

Men tar inte förslaget till nationell biblioteksstrategi upp de här idéerna? Bara delvis och bara otydligt. I de sex strategiska reformer som föreslås, tas kompetensutveckling för all biblio- tekspersonal upp, ingen speciell om verksamhet för barn och unga. ”Redan utvecklade digitala bibliotekstjänster för barn” föreslås få en permanent statlig finansiering, och det är väl bra, men inget sägs om placering eller utveckling av tjänsterna. Mångspråkig biblioteksverksamhet och verksamhet för de nationella minoriteterna ska stärkas rent allmänt, men inga förslag finns om särskilda satsningar för barn och unga och deras medier.

En ”riksbarnbibliotekarie” behövs!

Undersökningen kan sägas vara ett komplement till BiS remissvar (se BiS hemsida) när det gäller barnbiblioteksverksamheten. Svaren förtydligar var de nationella satsningarna, genom uppdrag till KB och, vilket flera framhåller, även till andra statliga aktörer, bedöms vara mest verksamma av nyck- elpersoner inom området. Full finansiering av insatserna är nödvändig.

Verksamhet för målgruppen barn och unga ingår i någon mån i grundutbildningen men i huvudsak erbjuds den som valbara kurser och eget val av ämne för projekt och uppsatser. Eftersom många bibliotekarier börjar sin yrkeskarriär med barn- och ungdomsverksamhet behövs ett uppdrag till utbildningarna att ge större utrymme åt denna målgrupp. Uppdraget ska också omfatta samarbete med regionbiblioteken så att fortbildningen även kan nå personal på små bibliotek. Det är ett stort problem att de mindre biblioteken inte har resurser att utnyttja den fortbildning som ändå erbjuds. 

De olika digitala tjänsterna måste med nödvändighet finnas på flera olika plattformar, även om så många tjänster som möjligt samordnas. För att underlätta för användarna, barn, deras vuxna och professionerna, kan materialet samlas på två plattformar, en direkt riktad till barn, en till vuxna, med konkret innehåll och med länkar till övriga resurser.

”Viktigast är det demokratiska uppdraget, att barnbiblioteken blir tillgängliga för alla barn.” (Citat ur ett av svaren) Ett uppdrag till KB, Kulturrådet, Socialstyrelsen och Skolverket att samverka när det gäller språk- och läsfrämjande arbete riktat till de små barnen och deras föräldrar är nödvändigt för att Bokstart ska få genomslag. Bokstart är överhuvudtaget en mycket angelägen strategisk nationell satsning med förväntade positiva resultat om den genomförs fullt ut med de resurser för fortbildning, forskning och samverkan som krävs.

Det är tydligt att KB:s förståelse, eller brist på förståelse, för barnbiblioteken och deras betydelse blir avgörande för att verksamheten ska få det utvecklingsstöd som är nödvändigt. Kulturministern och kulturdepartementet måste ta ett helhetsgrepp och uttryckligen uppdra åt KB att i enlighet med bibliotekslagen prioritera barn- och ungdomsverksamheten.

En viktig insats, som skulle stödja barnbiblioteken, göra dem mindre utsatta och medföra att de slipper konkurrera med mera resursstarka och högröstade biblioteksverksamheter, är att kulturministern uppdrar åt KB att inrätta en tjänst som ”riksbarnbibliotekarie” under tre år. Denna kan fungera som ett slags ”controller” av att bibliotekslagens formuleringar om barn som en prioriterad grupp uppfylls såväl nationellt som i de regionala och lokala biblioteksplanerna. Riksbarnbibliotekarien kan också medverka till att ”den statistik och andra utvärderingsmetoder” utvecklas, som efterlyses i Demokratins skattkammare (s. 9). Efter tre år kan resultatet utvärderas och beslut fattas om eventuell fortsättning.

All erfarenhet visar att om inte barn och unga får specialdestinerade satsningar, så kommer de inte att få del av de allmänna insatserna, eller bara i mycket begränsad omfattning. Bland annat med tanke på att barnkonventionen blir svensk lag 2020 är det självklart att barnen ges ett eget avsnitt med särskilt utpekade insatser i den nationella biblioteksstrategin.

Litteratur

Barns och ungas läsning: ett ansvar för hela samhället. SOU 2018:57. Tillgänglig i elektronisk form via regeringskansliets hemsida.

Behöver biblioteken barnen – eller är det barnen som behöver biblioteken? (2017). Stockholm: KB. Tillgänglig i elektronisk form via KB:s hemsida.

Demokratins skattkammare: förslag till en nationell biblioteksstrategi (2019). Stockholm: KB. Tillgänglig i elektronisk form via Libris eller KB:s hemsida.

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 160 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med swish.

Missa inte nästa nummer av bis!

Illustration Stellan Klint

I nästa nummer av bis tittar vi närmare på nedskärningarna inom Stockholms stadsbibliotek och hur läget är med öppen tillgång till vetenskapliga publikationer.

Ur innehållet:

  • Vad händer inom Stockholms stadsbibliotek?
    bis har frågat Patrik Schylström, medarrangör till manifestationen “Rädda biblioteken”, och stadsbibliotekarie Daniel Forsman om vad de kontroversiella besparingarna kommer få för konsekvenser. Dessutom en Epilog och sorgesång över Stockholms stadsbibliotek av Cecilia Billsdotter Jonsson.
  • Öppen tillgång?
    I slutet av mars i år lämnade Kungliga biblioteket över fem utredningar kring läget över öppen tillgång till vetenskapliga publikationer. Charlotte Högberg och Sofia Berg tittar i varsin text närmare på tre av utredningarna och ser att trots välgjorda utredningar för öppen tillgång behöver strategierna omsättas i praktisk handling.
  • Vad menar vi när vi talar om integration?
    Biblioteken bör gräva djupare i frågan om rasistiska strukturer menar Karin Råghall som reflekterar över James Baldwin och en rasism som alltid placeras någon annanstans.
  • “Kan bibliotekarier vara emot att det öppnas bibliotek?”
    Eleonor Pavlov älskar bibliotek men känner motstridiga känslor vad gäller fler biblioteksfilialer i Lunds kommun.
  • “Livligt och rörigt och ganska uppiggande”
    Lena Lundgren rapporterar från Svensk biblioteksförenings årsmöte.
  • Recensioner
    Recensioner av “Löpa linan ut” och “Brev från en cell”.
  • Fler texter, krönikor och nyheter!

Bli medlem eller prenumerant redan idag för att få nästa nummer i brevlådan! En prenumeration kostar 160 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med swish.

Redaktionen

Användbart smörgåsbord av övningar men för lite fokus på det strukturella arbetet

Gustafsson, Eva & Westin, Mia (2018). Rätten till din berättelse: Normkreativa metoder och brytiga böcker för barn och unga. BTJ förlag.

Omslag Rätten till din berättelse

Under åren 2014–2017 drev Rättighetscentrum Västerbotten projektet Brytiga böcker. Rättighetscentrum Västerbotten erbjuder kostnadsfri juridisk rådgivning och utbildningar kring diskrimineringsfrågor. Det är en av sexton ideella antidiskrimineringsbyråer i landet, med Sensus Studieförbund som huvudman. Inom projektet Brytiga böcker utvecklades normkreativa metoder för barn i åldrarna 3–12 år med utgångspunkt i barn- och ungdomsböcker. Rätten till din berättelse är en presentation av några av de övningar och verktyg som har tagits fram under projektet. Boken vänder sig till barn och deras vuxna, till exempel föräldrar, pedagoger och bibliotekarier.

Den normkritiska pedagogiken går som en röd tråd genom hela boken, både i övningarna och i verktygslådan. Redan i inledningen och begreppslistan får vi en bra introduktion till det normkritiska tänkandet. Att presentera normer kan vara klurigt och det är lätt att fastna i alltför invecklade tankegångar, men jag tycker att författarna lyckas göra en väl avvägd begreppssammanfattning.

Boken har en lättillgänglig formgivning med många underrubriker, luftig text och ett stort antal illustrationer. Förutom övningarna och de mer teoretiska delarna finns korta intervjuer med personer som på olika sätt har varit involverade i projektet, till exempel bokens författare, en fritidspedagog och en metodutvecklare. Ett trevligt inslag som lättar upp läsningen.

I bokens första del presenteras fyrtio normkreativa övningar för barn, uppdelat i fyra teman. Övningarna är beskrivna på ett överskådligt sätt. Varje övning sträcker sig över max ett par sidor, vilket gör att det går snabbt att få överblick över dem. Det finns en stor bredd när det gäller arbetssätt, både konst, skrivande och drama finns representerat.

Till varje övning finns en faktaruta med en sammanfattning av bland annat tänkt deltagarålder, tidsåtgång, lokal och materialkrav som bidrar till att övningarna är lätta att överskåda. Det är också ett plus att varje övning är kopplad till någon eller några av de sju diskrimineringsgrunderna. I slutet av boken finns ett register över övningarna uppdelat efter just de diskrimineringsgrunder som de är kopplade till.

I bokens andra del får vi vår verktygslåda. Här presenteras ”brytiga” text-, bild- och dramaövningar och exempel på hur vi kan arbeta normkreativt med boksamtal, författarbesök, sagostunder och andra bokaktiviteter. Eftersom det här är en bok som ska vara användbar utan förkunskaper känns det märkligt att vi får verktygen först efter övningarna. ”Inga förkunskaper krävs, följ bara recepten!” står det på bokens baksida. Att placera verktygslådan sist blir för mig bakvänt och drar helt klart ner min upplevelse av boken.

Boken som verktyg

Inledningsvis lyfts böcker som viktiga redskap, men böckerna ges förvånansvärt litet utrymme i övningarna. Till varje övning finns visserligen tips på böcker som kan användas. Urvalet känns relevant, men jag får erkänna att jag blev förvånad att böckerna ofta känns väldigt löst kopplade till övningarna. Böckerna kan absolut fungera som introduktion och inspiration, men de flesta övningarna är fullt genomförbara utan exempelböckerna. Böckerna finns utan tvekan med i ”verktygslådan”, men jag tycker inte att de ges den status de förtjänar.

För att kunna använda boken som redskap behöver vi veta hur den fungerar och jag hade önskat en mer stringent diskussion om (barn)boken som medium. De diskussioner om text och bild som finns med i ”verktygslådan” utgår mer från vårt förhållningssätt som läsare än från deras egen dynamik. Jag saknar också en bredare diskussion kring kopplingen mellan text och bild, vilket är högst relevant när det gäller barnlitteratur, i synnerhet för de yngre barnen där bilden ofta är mer betydelsebärande än texten. De avsnitt när förhållandet mellan text och bild faktiskt diskuteras drunknar lätt i övriga diskussioner.

Boksamtal

I arbete med barn och böcker lyfts boksamtalen som ett av de viktigaste arbetssätten. Att arbeta med böcker som redskap är för mig synonymt med att arbeta med olika former av boksamtal, men även detta ges förvånansvärt litet utrymme. Jag saknar dessutom referenser till Aidan Chambers, som på många sätt kan ses som (barn)boksamtalets fader, och Agneta 24 — BIBLIOTEK I SAMHÄLLE, NR 4 2018 recensioner Edwards som till och med har skrivit en hel bok om ämnet. Även om Boksamtal med bilderböcker kom först 2017 när Brytiga böcker-projektet redan var över hade det varit på sin plats att ta med den i boken, dessutom diskuterar Edwards boksamtal redan i Bilderbokens mångfald och möjligheter som kom 2008. Att inte alls nämna dessa minskar trovärdigheten och befäster upplevelsen av att böckerna egentligen inte är så viktiga. Över huvud taget saknar jag tips på vidareläsning kopplat till barnlitteratur och boksamtal.

Boksamtal är ett sätt att fånga barns tankar kring olika ämnen. Boksamtal ska handla om samspel mellan barn och en eventuell vuxen ledare, ett samtal där alla deltagare ses som lika viktiga. Det poängteras även här att boksamtal ska vara beskrivande och inte värderande, men upplägget på många av övningarna skapar risker att detta inte efterlevs. Att genomgående använda ”varför-frågor” är till exempel en uppenbar fälla.

Styrda övningar

En stor del av övningarna är lekfulla och utgår från barns nyfikenhet och fantasi. Tyvärr finns det också övningar som är mer styrda med ett mer eller mindre uttalat mål. Det finns olika sätt att nå dit, men vi ska alla åt samma håll.

Det finns flera uppgifter som får lektionskaraktär där den vuxne ses som den som har alla svar. Alla som har arbetat med barn vet att de vuxnas ord väger tungt och det är därför problematiskt med de övningar där den vuxne ledaren uppmanas att presentera sina tankar kring övningen innan barnen bjuds in. Risken är stor att det hämmar barnens egna tankar. När övningarna blir mer som föreläsningar eller lektioner stängs diskussionen och prestationskraven ökas.

I vissa fall rekommenderas att böckerna läses individuellt. Det kan självklart kännas bakvänt att läsa högt för en barngrupp där barnen själva kan läsa, men den gemensamma läsningen har många fördelar som försvinner vid enskild läsning. När vi läser tillsammans blir det lättare att fånga upp om någon inte förstår och vi får en gemensam grund att utgå från när vi sedan arbetar vidare. Högläsning i grupp innebär också att det tar lika lång tid för alla att få ta del av berättelsen, vilket borde vara en fördel i det ofta väldigt pressade tidschemat. Det är ofta mycket som ska hinnas med på kort tid, och, trots att bokens författare menar att den föreslagna tidsåtgången bygger på beprövad erfarenhet, har jag svårt att se att tidsåtgången är rimlig i förhållande till innehållet i övningarna. Framför allt saknas det tid till reflektion kring böckerna.

Anpassade övningar

I slutet av de flesta övningarna finns en liten text med rubriken ”Att tänka på”. Här presenteras sådant som det kan vara bra att ha med i planering och genomförande. Det kan till exempel vara förslag på att anpassa övningarna till barnens olika förutsättningar och sätt att hantera svårigheter som kan uppstå. Många av dessa tips känns relevanta, men det finns också saker som jag tycker borde ingå mer tydligt i övningarna, och inte enbart i ett eget ”Att tänka på”-avsnitt.

Jag saknar det genomgående normkritiska tänket i övningarnas utformning. Det är väldigt stor skillnad på att ge exempel på hur övningarna kan anpassas vid behov, och att integrera detta från början. Jag tänker till exempel på funkis-perspektivet. Det spelar ingen roll att vi som ska leda övningarna inte känner barnen som ska utföra dem, vi ska vara beredda på allt. Vi bör utgå ifrån att det i varje grupp vi möter finns funkis-personer. Det tänket ska finnas där när vi planerar. Och det tycker jag att jag borde kunna förvänta mig av en bok som har ett uttalat normkritiskt perspektiv.

När det gäller funkis-perspektivet saknar jag också en större bredd. Jag upplever det som att funktionsnedsättning likställs med att sitta i rullstol, och saknar ett bredare funktionalitetsperspektiv som innefattar till exempel npf-diagnoser och syn- och hörselnedsättningar. Det är möjligt att detta fanns med under arbetet, men det blir inte tydligt i presentationen. Jag saknar också ett tillgänglighetsperspektiv när det gäller urval. Hur väljer vi och vad väljer vi? Till exempel bör vi vara beredda på att det finns barn i gruppen som inte kan läsa tryckt text, och det kan därför vara på sin plats att tänka på att välja böcker som också finns som talbok, i synnerhet i de fall där vi inte planerar att läsa högt.

Målgrupp

Boken vänder sig till föräldrar, personer som arbetar med barn och andra vuxna i barns närhet. I texten är det framför allt bibliotekarierna som är närvarande och kapitel 8: Rummet är biblioteksrummet det rum som i första hand diskuteras. Vilka bibliotekarier och vilket biblioteksrum som åsyftas framkommer dock inte, vilket jag kan tycka är slarvigt. Jag tolkar det som att det handlar om folkbibliotek då det pratas om ”barnbibliotek” och att verksamheten ska vara tillgänglig för alla. Förskole- och skolbibliotek nämns inte alls.

Som bibliotekarie på ett folkbibliotek känner jag, trots detta, inte att det här är en bok för mig. Jag upplever istället att den är mer användbar för pedagoger och skolbibliotekarier. Naturligtvis är det normkritiska perspektivet högst relevant även för oss på folkbibliotek, det måste anses ingå i vårt demokratiska uppdrag. Men för vår del bör det vara något som genomsyrar all vår verksamhet snarare än enstaka punktinsatser i form av specialutformade sagostunder eller bokpåsar med normkreativt innehåll. Att inkludera ett normkritiskt perspektiv borde vara eftersträvansvärt för alla, men att genomföra den här sortens övningar ligger ofta utanför barnbibliotekariens uppdrag där läsfrämjande och läslust står i fokus.

När det handlar om det normkritiska perspektivet på biblioteksverksamheten i stort är det också viktigt att inte fastna på individnivå. Detta lyfts visserligen i boken, men det hade kunnat vara ännu tydligare. Flera av de problem som lyfts i boken när det gäller till exempel biblioteksrummet och den normkreativa barnlitteraturen är viktiga frågor att diskutera, men det här är inget som enskilda bibliotekarier kan lösa. Även om vi självklart kan bli bättre på att jobba med representation är det inte vi som skapar böckerna. Det handlar om strukturer där politiker och chefer måste styra, snarare än enskilda bibliotekarier, och konkret stöd i form av policydokument och politiska riktlinjer är nästan en förutsättning för ett långsiktigt och hållbart arbete.

Som barnbibliotekarie på folkbibliotek hade jag hellre velat se en bok som behandlar hur vi kan arbeta med att inkludera normkreativitet i all vår verksamhet. Jag hade också velat ha ett tydligare litteraturfokus och en starkare koppling mellan övningarna och böckerna. Sammantaget är ändå Rätten till din berättelse en bok som jag tror att, framför allt, pedagoger kommer ha god nytta av. Boken innehåller ett smörgåsbord av övningar med olika teman, målgrupper och tidsåtgång, det lär finnas något som kan passa de flesta. Jag hoppas dock att de som använder boken kompletterar den med vidare läsning kring barnboken som medium och boksamtal som metod. Det är fullt möjligt att genomföra övningarna utan denna komplettering, men jag är övertygad om att de blir ännu mer givande med en större förståelse för både redskap och metod.

Eleonor Pavlov

Läs mer