Kategorier
bibliotek tillgänglighet

Ljudboksdebatten saknar funktionsrättsperspektiv

Läsning av tryckta böcker ses oreflekterat i debatten som mera värdefull än andra former av läsning och framställs som det eftersträvansvärda målet. Artikelförfattarna nyanserar begreppet läsning och ifrågasätter bland annat en formulering i BiS program.

Text: Eleonor Pavlov och Tobias Willstedt

Det har nog inte undgått någon som har det mest flyende intresse i bok- och litteraturbranschen att konsumtionen av ljudböcker har gjort en rejäl spurt de senaste åren, dopade av nya digitala streamingtjänster som Storytel, Nextory och Bookbeat. Parallellt med detta rapporteras om tecken på minskande läsning av pappersböcker, kanske framförallt hos barn och ungdomar.1

Denna utveckling leder tid efter en annan till diskussion på kultursidorna, nu senast i början av året. Ljudböckernas framväxt ses som ett hot. Vissa går så pass långt att de menar att ljudböckernas popularitet i sig bidrar till litteraturens död. Det vill säga något så dramatiskt som att litteraturen i princip upphör som konstform.2 Konsumtion av inlästa böcker målas upp som ett problem, och ögonläsning av svartskrift presenteras som det rätta – eller till och med det enda – sättet att läsa en text.

Det som är slående för vissa av oss som följer den här debatten, inte minst många av oss som jobbat med tillgänglig läsning i biblioteksvärlden, är att funkisperspektivet helt verkar saknas på kultursidorna. Sällan lyfts att ljudböcker och inlästa böcker faktiskt vidgar tillgången till litteratur för personer som på grund av olika funktionsnedsättningar inte kan ta del av svartskrift. Det verkar saknas förståelse för att alla inte har möjlighet att välja något annat sätt att läsa än med öronen, och att en van öronläsare självklart har en bättre förmåga att ta till sig information hen hör, än en person som primärt läser svartskrift.

Om läsning

Begreppet läsning är för många synonymt med läsning av tryckta böcker och när det i debatten lyfts att färre läser är det implicit läsning av pappersböcker som åsyftas. Vissa kan sträcka sig till att inkludera tidningar och tidskrifter i begreppet, ytterligare några kan prata om ett vidgat textbegrepp och även inkludera andra läspraktiker som till exempel att spela dataspel eller se på film. Den klassiska boken – gärna med ett rejält sidantal – ses dock oftast fortfarande som målet som alla som har möjlighet ska försöka nå. Lättläst och öronläsning kan vara okej, men mest som ett steg på vägen.

Att kunna ta del av information är en demokratisk rättighet, och därför borde vi uppmuntra olika sorters läsning.

Att kunna ta del av information är en demokratisk rättighet, och därför borde vi uppmuntra olika sorters läsning. De flesta av oss kan – och kommer i större delen av våra liv att kunna – läsa svartskrift, men det är inte det bästa sättet att läsa för alla människor. Det alternativ som är bäst för dig är inte nödvändigtvis bäst för alla. Idag finns många alternativ och det bästa sättet att läsa måste rimligtvis vara det som gör att du bäst kan tillgodogöra dig texten på.

Visst går det att peka på skillnader mellan att lyssna och läsa svartskrift. Debattörer på kultursidorna går dock sällan in på djupet kring de olika läspraktikerna. Det fastslås att det är skillnad mellan att läsa med ögon och öron, och att öronläsning är ett sämre sätt att tillgodogöra sig information, men inte varför och för vem. Eftersom debatten är så onyanserad bortses också från olika sätt att ta del av inlästa böcker. Vana öronläsare kan läsa i en halsbrytande hastighet (talböcker möjliggör reglering av uppläsningshastighet) och obekymrat ta till sig avancerad facklitteratur uppläst med talsyntes, vilket kräver stor koncentrationsförmåga och vana. Precis som att alla inte läser svartskrift på samma sätt finns det också en stor variation när det kommer till att läsa inlästa böcker.

Illustration av en man som lyssnar på en inläst bok.
Illustration: Eleonor Pavlov

Talböcker och ljudböcker

Kulturdebatten stirrar sig blind på de digitala marknadslösningarnas framväxt. Men det finns en annan berättelse om inlästa böcker som handlar om engagemang, inkludering och mänskliga rättigheter.

Redan på 1950-talet började De blindas förening, som idag kallar sig för SRF – Synskadades riksförbund, låna ut talböcker genom sin biblioteksverksamhet, en verksamhet som sedan dess bara vuxit. Idag lånar de svenska biblioteken i samarbete med Myndigheten för tillgängliga medier, MTM, ut talböcker till mängder av låntagare som annars hade saknat möjlighet att ta till sig både skön- och facklitteratur. 

Att läsa med öronen är således inget nytt. Det som är nytt är att det har blivit tillgängligt för en större grupp av människor.

Att läsa med öronen är således inget nytt. Det som är nytt är att det har blivit tillgängligt för en större grupp av människor. Idag kan personer läsa inlästa böcker både i form av tal- och ljudböcker.

Den största skillnaden mellan talböcker och ljudböcker är att talböckerna är ett hjälpmedel för dem som behöver det, medan ljudböckerna är en kommersiell produkt som alla har möjlighet att använda. Det är förlagen, eller aktörer knutna till dem, som producerar ljudböckerna. Ofta är ljudböckerna inlästa av skådespelare, inte sällan förekommer visst skådespeleri, även ljudeffekter och musik kan finnas med. Ljudböcker har visserligen funnits i ett antal år, men ljudboksapparna i våra smarta telefoner och förlagens ökade intresse för att ge ut inlästa böcker gör att det i många fall kan vara enklare att få tag på en ljudbok än en tryckt bok, under förutsättning att du har möjlighet att betala för tjänsten. 

Talböcker är inlästa med stöd i §17 i upphovsrättslagen. Tack vare detta undantag i upphovsrätten kan MTM och andra biblioteksverksamheter läsa in litterära verk åt personer med funktionsnedsättning, utan att behöva be om lov från författare och förlag. Verksamheten finansieras helt med offentliga medel och garanterar att alla grupper som behöver det – personer med synnedsättning, dyslexi, intellektuell funktionsnedsättning etcetera – får tillgång till litteratur på likvärdiga villkor som andra. Talböckerna förmedlas genom biblioteken och har då ytterligare en tillgänglighetsfördel framför de kommersiella ljudbokstjänsterna – de är gratis för låntagarna.

Det finns också ett antal skillnader mellan ljud- och talböcker ur ett tillgänglighetsperspektiv. Exempelvis ska talböckerna läsas in på ett neutralt sätt – detta för att texten ska vara öppen för tolkning för läsarna. En dramatisk inläsning skapar ett filter mellan läsaren och texten. Vidare finns det ett antal funktioner i talboken för att läsarna ska kunna ta till sig den på ett likvärdigt sätt som svartkskriftsläsaren. Det ska vara möjligt att bläddra, navigera mellan kapitel, lägga till eller läsa in bokmärken, precis som i en pappersbok. Och det är, som sagt, också möjligt att välja uppläsningshastighet.

Talböckernas format har ändrats i takt med den tekniska utvecklingen. Numera kan de som har behov av att läsa talböcker registrera sig som användare för egen nedladdning på sitt bibliotek. Läsaren får då via webben eller appen Legimus tillgång till hela MTM:s bestånd av talböcker. Det är också möjligt att få talböcker på en Daisy-skiva, en CD-liknande skiva, för de som inte vill eller kan använda dator, surfplatta eller smarttelefon. Biblioteken kan hjälpa till att ladda ner talböcker till skiva och låntagaren kan antingen komma till biblioteket och låna eller få böckerna hemskickade utan kostnad. Har du tillgång till tjänsten Talboken kommer kan du få talböckerna nedladdade direkt till din Daisyspelare.3

MTM läser in alla typer av böcker, även om beståndet i deras bibliotek Legimus kan sägas motsvara ett enormt folkbibliotek och ett urval görs enligt snarlika principer. Det är biblioteken som förmedlar inläsningsförslag till Legimus, så precis som att du på ditt bibliotek kan lämna ett inköpsförslag kan du önska att en bok blir inläst. Myndigheten har även ett särskilt uppdrag att läsa in den kurslitteratur på högskolenivå som efterfrågas av studenter med funktionsnedsättning.4

Det är MTM:s ambition att böckerna som väljs ut för produktion som talbok ska finnas tillgängliga i det formatet samtidigt eller så snart som möjligt efter det att de släpps som svartskrift. Detta för att läsning ska kunna ske på jämlika villkor och talboksläsare ska kunna delta exempelvis i kulturdebatten kring fikabordet på jobbet eller med kompisarna. Det är inte alltid möjligt av olika anledningar – det förutsätter exempelvis att myndigheten får tillgång till texten från förlaget på förhand, vilket inte alltid sker. Däremot släpper många förlag ljudböcker samtidigt som den tryckta motsvarigheten, även om det så klart inte görs ljudböcker av alla titlar.

Olika sätt att läsa

Ögonläsning är norm men det finns inte ett sätt att läsa som i alla lägen är självklart bättre än andra. De av oss som av någon anledning har svårt för eller inte kan läsa svartskrift måste få lära sig att läsa på andra sätt. Att hela tiden tvingas läsa på ett sätt som inte fungerar kan ha förödande konsekvenser för inlärning. Ett barn som måste kämpa med ögonläsningen riskerar att hamna efter i skolan och få ett sämre språk. Ett barn som däremot får öronläsa får möjlighet att utveckla sitt språk, vilket skapar bättre förutsättningar om hen senare eller parallellt ska ögonläsa. Många äldre läsare tappar synen med årens gång, då blir inlästa böcker ett sätt att fortsätta ha en relation med litteraturen. Du kanske har läst svartskrift hela livet men till slut har du inte förmågan att göra det längre. För många har läsningen stor betydelse och det kan vara avgörande för livskvaliteten att få fortsätta läsa.

Vi måste tänka på att alla som läser med öronen inte gör det vid sidan av läsning av svartskrift. Det finns även primära öronläsare, det vill säga de av oss som framför allt eller enbart öronläser. Här är inte de inlästa texterna ett komplement, utan en förutsättning för att personen över huvud taget ska kunna läsa. Några av oss kan använda en metod under en period i livet för att övergå till en annan senare. 

Hur vi läser

Idag finns en medvetenhet kring olika inlärningsstilar, när det kommer till läsning framställs däremot oftast ett sätt att läsa som bättre och andra som sämre. Vi lär oss saker på olika sätt, naturligtvis har vi också olika lässtilar. De flesta av oss läser med ögonen, men det finns också de som läser med öron eller fingrar. Det finns också olika sätt att läsa på, även om vi använder samma metod. Vissa läser snabbare, andra läser långsamt. Vissa behöver tystnad runt omkring sig, andra kan läsa var som helst. Det är inte heller ovanligt att vi har olika lästekniker i olika sammanhang. 

När det gäller personer som läser med ögonen ses det inte som konstigt att vi läser på olika sätt, men även öronläsares lästekniker skiljer sig. De av oss som är primära öronläsare behöver också tekniker för att bli bra läsare. Några tar bäst in en text om de får göra saker samtidigt, andra behöver ha det stilla omkring sig. När det gäller framför allt faktatexter är det många som använder talböckernas möjlighet att ändra uppläsningshastighet. De av oss som är primära öronläsare kan skumläsa en text på hög hastighet för att få en helhetsbild av texten för att sen djupläsa vissa delar. När Anna Hamptson Lundh sammanfattar forskningsöversikten Användning av tillgängliga medier, konstaterar hon om användare av tillgängliga medier och deras läspraktiker: “Vi finner en grupp så heterogen att det blir i det närmaste meningslöst att tala om en grupp.”5

Vi är vana att tänka på ögonläsandet som en aktiv handling, visserligen en stillsam aktivitet, men ändå något vi gör. Ögonläsning är en komplicerad process, något som kan lång tid att lära sig. Utöver att identifiera och avkoda tecknen tillkommer kravet på att förstå sammanhang och göra tolkningar av det texten innehåller. Den som läser en tryckt text måste göra allt detta på egen hand, medan den som lyssnar på en ljudbok får vissa delar av detta via uppläsningen. I synnerhet de ofta dramatiserade ljudböckerna presenterar färdiga tolkningar av texten, men även talböckerna – vilka är tänkta att vara mer neutrala – påverkar vår förståelse för texten. Våra erfarenheter och personliga preferenser har inflytande på hur vi uppfattar någons röst och sätt att läsa, vilket i sin tur påverkar hur vi tolkar texten. Öronläsning framställs därför gärna som något passivt, något vi gör medan vi samtidigt gör något annat. Det ses inte som en handling i sig, vilket så klart kan vara sant när det kommer till de av oss som lyssnar på ljudböcker som sällskap på promenader och långa bilresor eller som underhållning medan de diskar. Men det betyder inte att all öronläsning ska ses som något som inte kräver någon insats från den som läser. Det är kognitivt mer utmanande att lyssna på en text och det kan vara svårare att ta till sig exempelvis bokens stil och struktur.6 Och oavsett hur vi läser är det viktigt att inte generalisera kring vilken läsmetod som är den bästa. Det viktigaste borde ändå vara att prata om hur vi förvaltar det vi läser och inte på vilket sätt vi gör det.

Varför vi läser

När vi pratar om kvalitet på läsning måste vi också titta på vad syftet med läsningen är. Det finns många skäl till varför vi läser och det blir skevt att bedöma all läsning på samma sätt. Om förströelse är syftet med ljudboksläsning kanske det inte gör så mycket om vi inte kan återberätta hela bokens handling efteråt, trots att vi eventuellt skulle kunna göra det bättre om vi hade läst svartskrift. Oavsett hur ouppmärksamt vi lyssnar finns möjlighet till ett breddat ordförråd och nya perspektiv, och även om det inte skulle ske är varje läst bok en mer än ingen, oberoende av hur vi läser den.

För de av oss som har möjlighet att läsa svartskrift  finns det så klart en poäng att läsa sådan. Vi ser bokstäverna och orden, stavning och meningsbyggnad, vilket är en viktig kunskap, inte minst om vi själva ska producera text – vilket de flesta idag gör i mer eller mindre stor utsträckning. Är syftet med läsningen att gå djupare in i en text eller lära specifika fakta kan den tryckta boken många fördelar för ögonläsare.  Även om vår introduktion till läsning kom via barndomens högläsningsstunder övergår de flesta av oss som kan ögonläsa till att främst ta till oss texter på det sättet. Det är det vi är vana vid och vi har lärt oss att ta hjälp av bokens typografi och eventuella bilder, tabeller och andra illustrationer för att tolka texten, något som kan vara svårt att överföra till den inlästa boken. Men för de av oss som är primära öronläsare spelar bokstäverna i sig mindre eller inte alls roll. Här behövs – och finns – andra metoder för att tillgodogöra sig språket. Återigen handlar det om vem som ska läsa och varför. 

Biblioteken – på alla läsares sida

Det finns anledningar att kritiskt granska de kommersiella abonnemangstjänster som nu påverkar det litterära landskapet på olika sätt. En analys av den nya affärsmodell som har slagit igenom hade krävt en helt egen text. Men oavsett hur kritiska vi är till dessa förändringar kan inte debatten om dem och de ljudböcker de strömmar bli så ensidig att de som läser med öronen på något sätt blir medbrottslingar i berättelsen om ett kulturfall. 

Vi vill även mana föreningen BiS till eftertanke ur ett funktionsrättsperspektiv. Formuleringen att föreningen ska arbeta för “att det skrivna ordet, oberoende av lagringsform, är bibliotekets primära uppdrag” som återfinns i BiS program, kan vässas för att på ett tydligare sätt inkludera olika typer av läsare. Biblioteken bör främja alla typer av läsning och stå på läsarens sida oavsett om hen använder ögon, öron eller fingrar för att ta del av en text.

Läsning och litteratur har ett stort värde, menar de som försvarar pappersboken på kultursidorna. Vi håller med. Men vi vill fråga vad de sätter för värde på läsning och litteratur som är tillgänglig för personer som har en funktionsnedsättning eller som av andra anledningar läser med öron och fingrar? Är det verkligen metoden för läsning som är det avgörande? Borde inte målet vara att locka fler personer in i litteraturens värld, oavsett vilken väg de väljer för att ta sig in? Ljudböckerna i sig är inte ett hot, utan tvärtom en möjlighet att få fler läsare. Alla som lyssnar på böcker gör inte det på bekostnad av annan sorts läsning. För många är alternativet tvärtom att inte läsa alls, och det borde väl alltid vara det sämsta alternativet.

Fotnoter

  1. Se exempelvis rapporten Läsandets årsringar av Anna Nordlund och Johan Svedjedal (2019). Finns att hämta här: https://www.forlaggare.se/sites/default/files/lasandets_arsringar_0.pdf (Hämtad 2021-08-20)
  2. Se exempelvis intervjun med litteraturprofessor Sven Anders Johansson i SvD 2021-02-14: https://www.gp.se/kultur/professorn-som-sp%C3%A5r-litteraturens-underg%C3%A5ng-1.41332275?hashvalue=1b82205fdf815cb3b5acf0287379ee447ab0cdaf34572434ba9554fb093d8a5b (Hämtad 2021-08-20)
  3. Om talböcker och olika sätt att läsa dem: https://www.mtm.se/var-verksamhet/talbocker/ (Hämtad 2021-08-20)
  4. Information om MTM:s produktion av talböcker : https://www.mtm.se/var-verksamhet/talbocker/produktion-av-talbocker/ (Hämtad 2021-08-20)
  5. Hamptson Lundh, Anna (2017). Användning av tillgängliga medier – En forskningsöversikt, MTM. Finns att hämta här: https://www.mtm.se/contentassets/f457f99f7f9d4f0ea165c6e1b71ed40b/tillgangliga-medier-rapport-till-webb.pdf (Hämtad 2021-08-20)
  6.  Malm, Mats (2021). ”Ljudlig läsning. Ett historiskt perspektiv” i Pennlert, Julia & Ilshammar, Lars (red.), Från Strindberg till Storytel: korskopplingar mellan ljud och litteratur. Göteborg: Daidalos, 2021, s. 38-41; Björkén-Nyberg, Cecilia (2021). ”Tolkning, tydlighet och tolkande tydlighet” i Pennlert, Julia & Ilshammar, Lars (red.), Från Strindberg till Storytel: korskopplingar mellan ljud och litteratur. Göteborg: Daidalos, s. 137-156.
Kategorier
bokinköp mediaurval

Replik: Problemet är inte leverantörerna

När jag läste Ingrid Atlestams text, Tillbaka till ruta ett!, om inköp till bibliotek hoppade jag till när jag kom till formuleringen om ”problemet med bibliotekens bristande inköpskompetens”. Jag har naturligtvis också sett debatten kring Adlibris planerade förändringar när det gäller distribution, och varningsklockorna ringde även hos mig, men jag tycker att det är viktigt att det inte är kompetens som är problemet här, och faktiskt inte heller Adlibris.

När det som senare blev BTJ startades var bokmarknaden väldigt annorlunda jämfört med idag. Det gavs ut färre böcker, det var svårare att hitta information om utgivningen, inköp och distribution skedde också på ett helt annat sätt. Det fanns ett behov av en samordning som inte går att jämföra med dagens behov. Det ges visserligen ut betydligt fler böcker idag, men vi har samtidigt lättare att hitta information om vad som produceras. Även de minsta förlagen har egna webbsidor, och har de inte tryckta kataloger så har de åtminstone presentationer av sin utgivning digitalt. 

Vi som jobbar på bibliotek vet detta. Vi vet vilka förlag som ger ut litteratur som är relevant för våra verksamheter och kan hålla koll på deras utgivning, även om de inte finns hos Adlibris. Besvärligare? Ja. Men absolut inte omöjligt. De flesta bibliotek kan, utan tvekan, erbjuda ett bestånd som bygger på ett genomtänkt urvalsarbete. Lägg därtill inköpsförslag, recensioner, bloggar, instagram, diverse digitala – och när vi inte är mitt uppe i en pandemi – fysiska bokpresentationer från förlag och andra aktörer. Det finns mängder av sätt att hålla koll på intressant utgivning, både i Sverige och internationellt. Problemet är inte våra leverantörer eller att vi saknar inköpskompetens, problemet är att vi sällan får tid att fördjupa oss. Jag skriver ”får” för det handlar ju om att våra arbetsgivare inte har råd att låta oss prioritera detta när varje år innebär nedskärningar. Makten har vi i långt större utsträckning än vad Atlestam verkar anse, men tidsbristen, den kan jag hålla med om är ett reellt problem.

Visst skulle det kunna vara en poäng med ett nytt nationellt samarbete som ligger inom det offentliga, och inte drivs av en kommersiell marknadskraft. Det finns många delar som skulle kunna utvecklas i samarbete, inte minst när det kommer till att köpa medier på andra språk än de vi i personalen behärskar. Vi är många som under många år har önskat detta. Men vi måste också inse att det inte är möjligt – och på många sätt inte heller önskvärt – att återgå till en lösning i likhet med dåtidens BTJ. Och nutidens BTJ är inte någonting att framhålla som ett positivt exempel. Förutom att det numera också är, vad Atlestam också påpekar, ett vinstdrivande företag som konkurrerar på samma sätt som andra är det tveksamt om BTJ kan anses vara ett företag som är relevant för moderna bibliotek. Det finns mycket när det gäller BTJ:s verksamhet, så som den såg ut innan det blev ett vinstdrivande företag, som var positivt, men vi får dock inte glömma att den verksamheten skapades i en annan tid och att förutsättningarna och behoven på många plan ser annorlunda ut idag.

Atlestam skriver om hur biblioteken tack vare sambindningen erbjöds ”ett kvalitetsurval av för folkbiblioteken relevant litteratur”. Bibliotekarier hade, enligt Atlestam, ”järnkoll på utgivningen och tog ansvar för urval, beståndsuppbyggnad och tillgängliggörandet av detta”. Jag vill påstå att det fortfarande är så att de allra flesta bibliotek tar ansvar för att skapa ett bra bestånd och att tillgängliggöra detta, när det gäller det sistnämnda faktiskt mer så idag än tidigare genom ett omfattande arbete med olika inkluderingsperspektiv (dock inte sagt att dessa ambitioner inte fanns även tidigare, så klart). Däremot håller jag inte med om att detta är bibliotekariens främsta arbetsuppgifter, vilket Atlestam påstår. Det är en viktig uppgift, men bibliotek är så mycket mer än bara väl sammansatta samlingar och förmedlingen av innehållet i dessa. En del av bibliotekets uppdrag rör naturligtvis detta, men bara just en del.

Det finns givetvis uppenbara risker när en aktör får så stor makt som Adlibris kan sägas ha, i synnerhet när det gäller ett företag som rimligtvis har som mål att göra vinst. När företags vinstintressen får styra riskerar det alltid att gå ut över kvaliteten på tjänsten, oavsett vad det gäller. Det skulle vara högst problematiskt om det blir så att smalare utgivning har svårare att ta sig in i bibliotekens bestånd på grund av att Adlibris stänger ute förlag, det är inget snack om saken, men jag skulle våga påstå att det är få bibliotek som överlämnar ”sitt viktigaste arbete, att välja, till de kommersiella marknadskrafterna”, så som Atlestam formulerar sig. Det är fortfarande vi som väljer, och i de flesta fall finns det möjlighet att frångå avtal och handla hos andra om den upphandlade aktören inte kan erbjuda det vi vill ha.

Jag är, vilket jag hoppas ändå framgår, inte en vän av kommersialisering och tycker att det är viktigt att motarbeta att företag får makt över fler av våra offentliga verksamheter. Vi har redan skolan och vården som skräckexempel. Men i nuläget tycker jag att Adlibris står mer på bibliotekens sida än vad BTJ många gånger gör. Vi har exempelvis på Folkbiblioteken i Lund ett tätt samarbete med Adlibris, och de är väldigt lyhörda när det gäller våra önskemål och behov. De jobbar på många sätt för att göra inköpsprocessen enkel och smidig. Det är lätt att skicka in förfrågan på böcker de inte har i deras sortiment, oftast löser de det, även när det gäller böcker på andra språk än svenska och engelska. Det är sällan jag inte kan få tag på det jag vill. Naturligtvis finns det en överhängande risk att detta förändras om de gör de ändringar de har flaggat för, men jag vill poängtera att det inte känns orimligt att påstå att de i nuläget har ett bredare sortiment än vad exempelvis BTJ kan erbjuda. Adlibris har dessutom en lättnavigerad och på många sätt användarvänlig webb, vilket BTJ absolut inte kan stoltsera med. De är dessutom väldigt lyhörda när det gäller utrustning och annat som vi har haft önskemål kring. Trots att vi numera skriver ut alla placeringar i klartext på varje beställd titel och har ytterligare annan extra utrustning, och att vi både skickar till vårt interna katalogsystem och Libris, går det nästan snabbare med hela processen än det är att söka fram en enda bok på BTJ:s webb. Adlibris utvecklar sina tjänster utifrån vad vi vill ha, inte utifrån prestige och tradition.

För i den här diskussionen är det viktigt att BTJ i stor utsträckning lever vidare på gamla meriter. Jag upplever inte att de utvecklar sina tjänster i takt med tiden och i enlighet med de behov som idag finns hos biblioteken. De är väldigt bra på att prata om sin kompetens och hur viktiga de är för oss på bibliotek, men jag tycker inte att de lever upp till det i verkligheten. Som det ser ut nu är det snarare BTJ som bidrar till sämre bestånd, åtminstone på barnsidan, vilket är det område där jag har mest kunskap och insyn. BTJ:s häften, det som tidigare kallades sambindningslistor, är en unik produkt, men kvaliteten är många gånger under all kritik – både när det gäller urval och recensionernas relevans.

Min huvudsakliga informationskanal när det gäller bokutgivning är Svensk bokhandels kataloger. Jag är fullt medveten om att det är förlagens reklamannonser, men tack vare min kompetens som bibliotekarie kan jag ändå bedöma vad jag bör och inte bör köpa in. Utöver det har jag koll på vissa förlag, som jag vet inte brukar vara med i katalogerna, för att se om något i deras utgivning kan passa hos oss. Om jag skulle strunta i att läsa BTJ-häftena skulle jag möjligtvis missa ett mindre antal titlar som jag inte hade hittat på annat sätt, och som skulle passa i vårt bestånd. Men genom att läsa häftena kan jag istället luras att köpa in titlar som inte kan anses relevanta i ett bestånd av hög kvalitet. BTJ har ett gott rykte och god trovärdighet, vilket är högst problematiskt när de inte levererar en produkt som lever upp till vad som borde kunna förväntas av dem.

Många gånger har jag lurats att köpa böcker som i BTJ-häftet lovordats och fått höga betyg, men där kvaliteten på boken är rent ut sagt undermålig. Numera läser jag recensionerna med väldigt kritisk blick och är väldigt försiktig med att beställa sådant som hyllas när det är böcker jag själv inte redan har uppmärksammat. Jag har erfarenhet av att ha köpt böcker som fått både 4 och 5 i betyg som jag sedan har gallrat redan innan jag släppt ut dem i beståndet. 

BTJ:s inköpsvägledning har ett gott rykte och anses ha hög trovärdighet. Många litar på det som framkommer i recensionerna. BTJ lyfter dessutom inköpsvägledningen som en fantastisk produkt som bibliotekarier inte kan klara sig utan, förlagen är också bra på att lyfta fina omdömen som kvalitetsstämplar. Och det borde vara så. Vi borde kunna lita på att recensionerna är relevanta och bygger på stor kunskap kring litteratur och bibliotekens behov, i synnerhet i en tid när tidsbrist, som sagt, är ett reellt problem. Men vi är många – åtminstone barnbibliotekarier – som upplever att omdömena många gånger inte alls beskriver böckerna i fråga på ett vettigt sätt. Tvärtom syns vad som kan uppfattas som okunnighet kring boken som medium, form och kvalitet, med onödigt fokus på innehåll och ”viktiga ämnen”.

Jag förstår att Atlestam inte argumenterar att bibliotek ska sträva efter att upphandla BTJ i dess nuvarande form, det är ju, som sagt, också ett vinstdrivande företag numera. Men jag tycker ändå att det är viktigt att lyfta att BTJ fortfarande ofta framhålls som de ”goda”, de som står på bibliotekariernas sida, till skillnad från Adlibris, de ”onda”, som enbart är ute efter att tjäna pengar och utarma bibliotekens bestånd. Jag vill hävda att det inte är så enkelt, och jag kan känna att det skulle vara svårt, om inte omöjligt, att skapa ett BTJ 2.0 idag, utan inblandning av någon kommersiell aktör. Jag håller med Atlestam, och kan visst se en vinst när det gäller samordning av vissa delar. Till exempel skulle jag vilja ha en utvecklad inköpsvägledningstjänst, där lektörer inte tvingas tona ner negativ kritik på grund av rädsla för att bli påhoppade av förlag eller upphovspersoner. Där det utgår rimlig ersättning till de som skriver recensioner och där dessa är relevanta för oss i branschen där kvalitetsbedömning och bokens form görs relevant. 

För problemet är inte bibliotekariernas kompetens. Problemet är inte leverantörerna. Problemet är att vi jobbar i en sektor som gång på gång drabbas av nedskärningar. En sektor där vi ständigt blir färre som ska göra mer. Kanske skulle en nationell samordning, såsom Atlestam önskar, underlätta, det är fullt möjligt. Men jag skulle hellre vilja att vi slåss för mer pengar till varje bibliotek. Så att vi alla kan ha tid att arbeta med omvärldsbevakning, hålla oss uppdaterade och få kännedom om den litteratur vi ska förmedla. Ge oss pengarna så kan vi använda vår kunskap och få tid till att bibehålla den bredd och djup som faktiskt redan idag finns.

Eleonor Pavlov

Kategorier
bibliotek hbtq

Sverigedemokraterna ett reellt hot mot biblioteken och bibliotekens hbtq*-arbete

Nyligen stoppade en ledande SD-politiker i Svalöv kommunens bibliotek från att marknadsföra bibliotekets nyvunna hbtqi-certifiering på Facebook. Författaren kommenterar händelsen och kopplar den till återkommande hot mot inkluderande biblioteksarbete från sverigedemokratiskt håll.

Text: Eleonor Pavlov

En regnbågsflagga vajar i vinden.
Foto: Ludovic Bertron, via Wikimedia Commons

Bibliotekslagen (2013:801) är tydlig med att folkbibliotek ska vara tillgängliga för alla. I begreppet tillgänglighet kan många saker inkluderas. Det handlar till exempel om att det ska finnas folkbibliotek i alla Sveriges kommuner, att de av oss som använder rullstol ska kunna komma in i bibliotekens lokaler och att vi tillhandahåller talböcker till de av oss som har svårt att läsa tryckt text. Men tillgänglighet innebär inte enbart anpassningar i den fysiska miljön eller att det ska finnas bibliotek inom rimligt avstånd. Det handlar också om att alla ska ges möjlighet att känna sig välkomna och inkluderade i bibliotekens verksamhet. 

Genom ett aktivt och medvetet arbete med inkludering och människors lika villkor kan biblioteken skapa miljöer och verksamheter där så många som möjligt kan känna sig bekräftade och trygga.

Genom ett aktivt och medvetet arbete med inkludering och människors lika villkor kan biblioteken skapa miljöer och verksamheter där så många som möjligt kan känna sig bekräftade och trygga. Att arbeta med hbtq*-frågor är självklart och nödvändigt för att nå dessa mål. 

Att arbeta med hbtq*-frågor handlar om att utbilda sig kring de normer i vårt samhälle som verkar diskriminerande mot och skadar de personer som på något sätt bryter mot normerna. Först när vi synliggör och erkänner att dessa normer existerar kan vi hitta metoder för att motverka dem.

Att arbeta med hbtq*-frågor ingår också i det lagstadgade arbetet mot diskriminering och är något som självklart ska ingå i bibliotekets arbete. Ett systematiskt hbtq*-arbete på biblioteken bidrar till att synliggöra och öka kunskapen om hbtq*-frågor i samhället. Det bidrar också till att skapa och bibehålla trygga platser för hbtq*-personer. 

Vi var många – både i och utanför biblioteksvärlden – som reagerade starkt på nyheten att den politiska ledningen i Svalöv hindrade kommunens bibliotek att informera om sin hbtqi-certifiering på Facebook.

Vi var många – både i och utanför biblioteksvärlden – som reagerade starkt på nyheten att den politiska ledningen i Svalöv hindrade kommunens bibliotek att informera om sin hbtqi-certifiering på Facebook. Vi blev bestörta, men samtidigt inte förvånade. Det här är tvärtom bara ett exempel i mängden där SD-politiker försöker hindra arbete med hbtq*-frågor på bibliotek. 

I Täby försökte SD 2019 stoppa ett författarbesök med Moa-Lina Olbers Croall, som skrivit boken I mitt namn – en bok om att vara trans (2018). I samband med valet 2018 tvingade SD på flera platser i landet bibliotek som då var vallokaler att ta ner regnbågsflaggor med argumentet att flaggorna kunde ses som politiska symboler. Det här är två exempel, men det finns många fler. Metoderna och fokus varierar, men alla har det gemensamt att de på något sätt har anknytning till SD.

Och det är inte bara hbtq*-frågorna som SD aktivt motarbetar. På flera ställen i landet, nu senast i skånska Vellinge, har de försökt få till ändringar i kommunernas biblioteksplaner som tydligt speglar deras politik. Ändringarna gäller bland annat att biblioteken inte ska tillhandahålla böcker på andra språk än svenska och de nationella minoritetsspråken, och att personer med andra modersmål än svenska inte ska ses som en prioriterad målgrupp, förslag som helt går emot bibliotekens lagstadgade uppdrag.

Jag sitter med i Svensk biblioteksförenings expertnätverk för bibliotekens arbete med hbtq+. I vårt nätverk finns bibliotekspersonal från både folkbibliotek och andra biblioteksformer från hela landet. Olika bibliotek har olika förutsättningar för att jobba med hbtq*-frågor, men fler och fler ser hur detta arbete är kvalitetshöjande för hela verksamheten. Kunskap om diskriminering och verktyg att motverka den är något som gynnar alla människor, såväl personal som användare.

Att den politiska ledningen i en kommun agerar på det sätt som Svalövs ledande politiker har gjort är anmärkningsvärt. Hbtq*-personer har genom historien misstänkliggjorts, förföljts och mördats, och detta är tyvärr ingenting som ligger bakom oss. Fortfarande idag utsätts hbtq*-personer för hot och våld, både i Sverige och i resten av världen. Att arbete med hbtq*-frågor kritiseras och göms undan bidrar till att öka den rädsla och otrygghet som hbtq*-personer och närstående dagligen lever med.

Vi som arbetar på bibliotek måste vara uppmärksamma på när sådant här sker. Jag är övertygad om att det pågår mycket som vi inte alltid ser. De händelser som lyfts fram i medier är med högsta sannolikhet bara toppen på ett isberg. Vi behöver inte gissa vad SD har som mål, vare sig det gäller bibliotek eller samhället i stort. Vi vet vad de vill och vi vet vad som kan hända om de får agera utan motstånd. Det som kan ses som små ändringar i exempelvis en biblioteksplan kan få stora konsekvenser i praktiken, och att riva upp beslut som har fattats politiskt kan vara svårt.

Vi behöver förstå att SD inte längre är ett teoretiskt hot, utan att de faktiskt kan förstöra mycket av det som är kärnan i det allmänna biblioteksväsendet. Även om varje enskild händelse på ytan kan verka liten är den en del i något mycket större. Det demokratiska uppdrag som biblioteken vilar på ser inte likadant ut om SD får bestämma. Vi måste se till att de inte får makt att göra det.

Hbtq* är ett paraplybegrepp som innefattar olika perspektiv på könsidentitet, sexuell läggning, relationer och sexuell praktik. Även andra varianter används, bland annat hbtq, hbtqi, hbtqia, vilket speglar att det är ett område som ständigt förändras och utvecklas. Gemensamt för de perspektiv som ingår är att de på något sätt är normbrytande och osynliggjorda. Några av de vanligaste begreppen som brukar ingå är:

Homosexualitet och bisexualitet: handlar om sexuell läggning, alltså vem någon har förmågan att bli kär i eller attraherad av.
Trans: handlar om hur någon definierar och uttrycker sitt kön. Transpersoner önskar att inte alls eller delvis identifiera sig med det kön de har tilldelats vid födseln. Även ickebinära personer kan inkluderas i begreppet. En person som identifierar sig som mellan, bortom eller med båda könskategorierna kvinna/man kan kalla sig ickebinär.
Queer: kan röra sexuell läggning, könsidentitet, relationer och sexuell praktik, och kan också vara ett uttryck för ett kritiskt förhållningssätt till rådande normer.
Intersexvariationer: är medfödda tillstånd i vilka könskromosomerna, könskörtlarna (testiklar eller äggstockar) eller könsorganens utveckling är atypisk. Det går att vara intersex och man, kvinna eller något annat.
Asexualitet: är ett samlingsbegrepp som kan innefatta exempelvis personer som
aldrig eller under en period inte känner sexuall attraktion, men begreppet kan användas på olika sätt av och för som identifierar sig med begreppet på olika sätt.

Det här har hänt:
I början av februari meddelar personalen på biblioteket i Svalöv via sin facebook-sida att de genomgått en kurs och biblioteket numera är hbtqi-certifierat genom RFSL:s hbtqi-certifiering. Några dagar senare meddelar kommunledningen, som leds av SD i Svalöv, att inlägget ska plockas bort med förklaringen att de inte är säkra om upphandlingen av utbildningen gått rätt till. Beslutet att ta bort inlägget har fått ta emot stark kritik från olika håll, bland annat från biblioteksanvändare i Svalöv och i insändare. Textförfattaren Eleonor Pavlov, bibliotekarie och medlem i Svensk biblioteksförenings expertnätverk för bibliotekens arbete med hbtq+, är en av dem som uppmärksammat händelsen. Förutom i bis har Eleonor Pavlov också skrivit en text publicerad i Sydsvenskan 23/2 på samma ämne.

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 160 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med Swish.

Kategorier
läsfrämjande nyheter skönlitteratur

Om lästid

Text och illustration: Eleonor Pavlov

Jag får alltid dåligt samvete när jag läser på arbetstid. Det spelar ingen roll att det är lite att göra, eller att jag läser något som jag ska använda på jobbet, det känns ändå som att jag inte jobbar på riktigt. 

Bibliotek är mer än bara böcker, men böcker är fortfarande en stor del av vardagen på de allra flesta bibliotek. Själv arbetar jag med inköp av barnböcker på folkbibliotek. Rent teoretiskt skulle jag kunna sköta det jobbet utan att ens se en fysisk bok. Men jag vill påstå att jag skulle göra ett betydligt sämre jobb om jag inte åtminstone tittade på böckerna som jag köper in.

Självklart kan jag inte läsa alla böcker som jag köper. Jag köper in mer än 1000 titlar om året och det säger sig självt att det är omöjligt. Dessutom har jag intresse för böcker utanför mina inköpsområden och vill gärna hinna läsa lite för nöjes skull också. 

Men mycket av det jag läser är faktiskt egentligen jobbläsning. Jag läser för att kunna bokprata, för att kunna tipsa kollegor, för att se om jag vill komplettera med fler exemplar och så vidare. Det är svårt att göra om jag inte läser böckerna.

Person som läser en bok.

”Men ändå sitter jag där med dåligt samvete när jag läser på arbetstid.”

Men ändå sitter jag där med dåligt samvete när jag läser på arbetstid.

En kollega till mig berättade att hen hade åkt tåg tillsammans med en vän som arbetade som jurist. Så fort juristen kollade sina mejl eller läste något kopplat till jobbet sattes taxametern igång, medan kollegan läste sin bok utan att få en krona för det.

Att få ersättning för varenda lästimme är så klart en utopi, men det är viktigt att fundera kring detta att vi faktiskt arbetar utan lön, i vissa fall i ganska stor utsträckning. Och även om vi läser böcker som ligger utanför vårt egentliga arbetsområde har vi ofta användning även för detta i vårt jobb. Jag kanske hoppar in i vuxendisken för något pass och behöver kunna tipsa om en bra vuxenbok, jag kanske har läst den perfekta boken till kollegans bokcirkel eller kan tipsa om en författare som skulle passa till en programserie.

”Och helt ärligt, hur bra skulle biblioteksverksamheten bli om ingen i personalen någonsin läste en bok?”

Och helt ärligt, hur bra skulle biblioteksverksamheten bli om ingen i personalen någonsin läste en bok?

Ändå är det inte självklart att vi har ”lästid”, möjlighet att kunna läsa på arbetstid. Vissa har det, många har det inte, och ingen har så mycket att det motsvarar tiden som vi faktiskt lägger ner på att läsa. De av oss som har lästid har dessutom inte alltid möjlighet att ta ut den. Det finns alltid något annat som måste prioriteras.

Att arbeta med något som också är ens intresse kan vara klurigt. Gränsen mellan arbete och fritid är inte alltid skarp. Det händer att jag läser artiklar om bibliotekspolitik när jag är ledig. Jag skriver upp titlar på böcker som jag vill köpa in till jobbet. Och jag läser. 

Det kan tyckas som en struntsak. Det går att – som många chefer gör – sucka och säga att det väl måste finnas viktigare saker att prata om. Men när välfärden monteras ner, när det skärs i bibliotekens budgetar, när vi blir färre som ska göra mer, då är det viktigare än någonsin att utföra arbetet på just arbetstid. Vi ska inte täcka upp för minskade resurser. Vi ska inte göra arbete som vi inte får betalt för.

Kämpa för lästiden och se till att ta ut den. Och ha inte dåligt samvete för att du tar en läspaus ibland. För även om ett av dina fritidsintressen är läsning så kan det också vara en arbetsuppgift.

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 160 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med Swish.

Kategorier
hbtq nyheter

Berättelser bortanför normen i Min makt

Berättelser behövs både för igenkänning och för inblick i andras verkligheter. Det menar Eleonor Pavlov, som reflekterar kring representation och normer i barn- och ungdomslitteraturen, med anledning av den nyutkomna boken Min makt, en samling berättelser om att vara hbtq-person och funkis.

Text och illustrationer: Eleonor Pavlov

Jag har i nästan tjugo år skrivit om och på olika sätt arbetat med böcker, främst barnböcker, och normer. Från början tittade jag främst på genusstrukturer, men på senare år har jag försökt att anamma ett mer intersektionellt synsätt, och fokusera även på normer kopplade till exempelvis hudfärg, klass och funktionalitet.

Från början var en av mina stöttepelare att det inte handlade om vad som skildrades utan hur. Ganska snart insåg jag att även ”vadet” spelar roll. Representation är viktigt, inte minst när det gäller böcker för barn. Ett barn ska både ha möjlighet att se sig själv och personer med andra erfarenheter, böckerna ska vara både speglar och fönster.

”Böcker med aktiva, modiga flickor i huvudrollen skapar inte längre några rubriker. Det går att skriva en hel lista på bilderböcker med samkönade föräldrar. Hudtonen på personer i bilder är inte alltid bländande vit. Då och då ser vi till och med en person i rullstol.”

Mycket har hänt när det gäller just representation i den svenska barnboksutgivningen. Böcker med aktiva, modiga flickor i huvudrollen skapar inte längre några rubriker. Det går att skriva en hel lista på bilderböcker med samkönade föräldrar. Hudtonen på personer i bilder är inte alltid bländande vit. Då och då ser vi till och med en person i rullstol.

Normen har vidgats något, men det är fortfarande uppenbart att den finns där.

När jag i ett forum häromdagen såg en fråga om tips på barn- och ungdomsböcker om transkillar blev exempelvis förslagen få. Om vi tittar på de förslag som gällde böcker tillgängliga på svenska var det egentligen bara en bok, Brorsan är kung av Jenny Jägerfeld, som verkligen förtjänar att nämnas. Några av förslagen, som till exempel Dårfinkar och dönickar av Ulf Stark och Shakespeares Trettondagsafton kan så klart anses vara bra böcker, men inte direkt relevanta i sammanhanget.

Cis-normen är stark i barnlitteraturen, och utan att vara helt insatt i ämnet vågar jag påstå att detsamma gäller vuxenlitteraturen. Det kommer en och annan bok, men de är fortfarande få. Letar du efter böcker som dessutom är bra, och som på ett vettigt sätt skildrar transpersoner är de ännu färre.

Representation är, som sagt, viktigt. Det är ingen tvekan om att det behövs fler normbrytande böcker. Men även om jag har insett att det spelar roll vad som skildras så håller jag fast vid att ”huret” är avgörande. Vi kan ha hur många böcker som helst som bryter mot normen när det gäller vad som skildras, men om det hela tiden framhålls som avvikande är vi liksom tillbaka på ruta ett.

Förra året kom John Boyne ut med boken My brother’s name is Jessica, i våras kom den på svenska med titeln Min bror heter Jessica. Boken handlar om Sam vars äldre syskon kommer ut som trans. Det finns många saker i boken som är problematiska, titeln säger en del, och den bidrar knappast till förståelse för transpersoner. Den är också skriven ur ett uppenbart utifrån-perspektiv. 

Boyne själv är ärlig med att han inte har gjort någon research. Han tycker inte att det behövdes. Inte ens när boken mötte stor kritik, framför allt från transpersoner, kunde han se något problem i detta. Han tyckte att det räckte med ”vadet”, att skriva en bok om en transperson, och brydde sig inte om ”huret”, vilken bild av transpersoner han skapar.

I somras blossade det upp en debatt på sociala medier om just transpersoner. J.K. Rowling, författaren till bland annat Harry Potter-böckerna, var en av de mest tongivande i debatten. Väldigt förenklat menar hon att det finns en trend som gör att fler och fler ungdomar väljer att ”byta kön” som en, som hon ser det, enkel lösning på vanliga tonårsbekymmer. Hon säger sig acceptera transpersoner, men lyfter gång på gång transfobiska åsikter, som till exempel att transkvinnor utgör ett hot mot ”riktiga kvinnor” och barn när man tillåter dem att använda offentliga toaletter avsedda för kvinnor. 

Händer som håller en bok med texten "JAG".

Debatten, på framför allt Twitter, var livlig och många gånger hätsk. Rowling mötte stor kritik, men hon fick också mycket stöd. En av dem som ställde sig bakom henne var John Boyne. Flera tidningar, både på nätet och i pappersform, rapporterade om det som närmast beskrevs som ett drev mot Rowling. De som kritiserade henne fick inte lika mycket utrymme. Viss uppmärksamhet gavs dock åt de skådespelare som har varit med i filmer som bygger på hennes böcker, och som nu tydligt tog avstånd från hennes åsikter. 

Rowling själv pratade, trots att hon var den som fick störst medieutrymme, om en osund tystnadskultur där åsikter som inte anses politiskt korrekta tystas, och hur detta kan ses som ett hot mot demokratin. Censur och begränsande av yttrandefrihet är utan tvekan ett hot mot demokratin, men att bli kritiserad är inte detsamma som att bli tystad. 

”Det är lätt att känna sig trängd när det invanda och bekanta ifrågasätts, men ibland är det bästa att ta ett steg tillbaka och låta andra komma till tals.”

Det är lätt att känna sig trängd när det invanda och bekanta ifrågasätts, men ibland är det bästa att ta ett steg tillbaka och låta andra komma till tals. För om det är några som har varit, och till stor del fortfarande är, tystade så är det alla de av oss som är utanför normen. Och om vi på allvar ska kunna prata om mångfald och representation måste vi ge utrymme för andra röster.

För några veckor sedan släpptes boken Min makt. Boken är den tredje boken som har kommit ut inom projektet ”Jag är berättaren” som drivs av RFSL Stockholm med medel från Allmänna arvsfonden. Första boken, Min verklighet, kom 2018, och andra boken, Min stolthet, kom förra året.

Händer som håller en bok med texten "DU".

De sex författarna är hbtq-personer som bor i gruppbostad eller jobbar på daglig verksamhet. Boken innehåller ett antal berättelser om att vara hbtq-person och funkis. Texterna är i varierande form och längd, allt från korta poem till noveller som sträcker sig över flera sidor. Varje författare har bidragit med tre texter vardera. Alla texter är skrivna på lättläst språk med luftig layout, varje text är även illustrerad av respektive författare.

Boken är uppdelad i tre delar som på olika sätt berör rätten att ha makt över sitt eget liv. De personliga berättelserna synliggör tydligt det dubbla utanförskap det innebär att vara funkis och hbtq-person.

Bokens första del, ”Rätt att vara jag” inleds med Lo H:s berättelse ”En hel människa”. Texten handlar om hur andra människors tyckanden kan begränsa en persons handlingsutrymme. ”Tänk att få vara en hel människa”, skriver hon som avslutning. 

I samma del finns Sebbes text ”Konflikt med funktionsnormen”. Sebbe skriver om det som hen kallar ”en konflikt med sin egen funktionsnedsättning”. ”Jag är annorlunda på ett unikt sätt”, skriver hen. ”Men ibland har jag stört mig på att jag inte är ’normal’.” Hen skriver vidare om att insikten att en intellektuell funktionsnedsättning och autism kan vara en superstyrka har gjort det lättare att hantera funktionsnormen. Det handlar inte om att vara sämre, det handlar bara om att vara annorlunda än alla ”normalstörda”.

Bokens andra del, ”Säga ifrån”, innehåller flera berättelser om möjligheten att förändra saker i sin vardag. Mattias skriver i sin berättelse, ”Planket”, om när han började särskolan som barn. Runt hela skolgården fanns ett plank. ”Vi var som fångar där innanför planket”, skriver han. Men med hjälp av sin mamma och stöd av lärare och föräldrar till andra barn på skolan fick de till en förändring. När de kom tillbaka efter sommarlovet var planket borta. ”Helt plötsligt var vår särskola en del av världen utanför”, avslutar Mattias sin text.

Susanna Jaagus text ”Jag fick rätt” finns också i bokens andra del. Hennes gripande text skildrar hur hon har fått slåss för rätten att få vara sig själv. Hon inleder med att berätta om hur hennes pappa hotade att döda henne redan när hon var fem år. Hur han sagt att hennes själ var helrutten. Hennes föräldrar kunde inte acceptera att hon var transperson och fick hennes LSS-personal att behandla henne som en man. Till slut gjorde Susanna en anmälan till Socialstyrelsen. Till slut fick hon makten över sitt eget liv och möjlighet att vara den hon är.

I bokens tredje del, ”Frihet”, berättar Lisen om hur det var när hen först kom till Hbtq-hänget, RFSL:s verksamhet för hbtq-funkisar. Texten ”Inte ensam” handlar om att hitta ett sammanhang och gemenskap. ”På ’Hbtq-hänget’ kändes det som att jag passade in”, skriver hen. ”Jag var inte ensam längre.”

Revar, bokens sjätte författare bidrar i den avslutande delen med kärleksdikten ”När jag ser dig”. Dikten beskriver hur fint kärlek kan kännas. Den inleds med orden: ”När jag ser dig/ Och hör dig/ Då är jag bland röda rosor.”

Att se och höra någon du tycker om kan kännas som att vara bland röda rosor, men jag tänker att den här boken också visar väldigt tydligt att det också är viktigt att bli sedd och lyssnad på.

Jag tycker generellt inte om böcker som säljs in som böcker om ”viktiga ämnen”. Jag tycker att bokens uttryck och hantering av innehållet bör vara viktigare än ämnet i sig, undantaget så klart viss facklitteratur. Men vi måste ha en bredd när det gäller vilka perspektiv som synliggörs. Vi behöver berättelser som vi kan känna igen oss i. Och vi behöver också berättelser om andra verkligheter än våra egna.

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 160 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med Swish.