Kategorier
bibliotek nyheter politik rasism

”Vill vi vara medlöpare eller försvara bibliotek för alla?” 

Text: Karin Råghall

Oro, sorg och ilska är de känslor jag bär med mig efter de blåbrunas valseger, och jag vet att jag inte är ensam. Häromdagen samlades ett tiotal personer i Umeå när BiS bjöd in till antirasistisk samtalskväll i efterdyningarna av valet. Vad kan den politik som föreslås i Tidöavtalet få för konsekvenser för biblioteken? Hur förbereder vi oss på mer av det vi redan har sett i SD-styrda kommuner – där politiker velat detaljstyra verksamheten och hindrat anställda från att utföra bibliotekens lagstadgade uppdrag, nämligen att verka för en utvecklad demokrati och bedriva biblioteksverksamhet för alla? 

Civil Rights Defenders har granskat Tidöavtalet ur ett rättighetsbaserat perspektiv och konstaterar att ”[o]m avtalets förslag på åtgärder blir verklighet kommer vi att få ett samhälle som inte längre vilar på rättsstatens grundläggande princip om allas likhet inför lagen”. Värst kommer människor som rasifieras att drabbas. 

Oroande utveckling

Samtliga som deltog i BiS samtalskväll uttryckte oro inför denna utveckling. Vi vet att SD vill rensa landet på människor som de anser inte hör hit. Vi vet att de vill tysta människor, kulturutövare och medier som står upp för allas lika värde. Vi vet att de röda linjer som tidigare funnits hos andra partier gentemot SD har överträtts, en efter en. Inte ens Magdalena Andersson (S) som nu befinner sig i opposition verkar ha demokratiska reflexer nog att göra det enda värdiga: stå upp mot rasismen. 

Jag anser att biblioteken behöver välja vilken roll vi vill spela i den här samtiden. Hur utvecklar vi demokratin när de som styr vill montera ner densamma?

I dag mer än någonsin är det viktigt att vi står upp för allas lika värde och tydliggör för oss själva och andra att det är en förutsättning för att utveckla det demokratiska samhället. När de som ska leda landet bygger sin politik på kunskapsförakt och vill inskränka fri åsiktsbildning för såväl enskilda människor som bibliotek och public service, då måste vi bli ännu bättre på att ta demokrati och mänskliga rättigheter på allvar. När de blåbruna vill att offentliganställda ska jaga papperslösa måste vi ryta ifrån.

Vi kan inte gömma oss bakom missriktade föreställningar om att vara neutrala – vi ska inte vara neutrala till antidemokratisk politik. I takt med att rasismen normaliseras alltmer förskjuts också vad som anses vara neutralt. Nu behöver biblioteken välja väg: vill vi vara medlöpare eller försvara demokrati och bibliotek för alla? 

Inkludering del av bibliotekens uppdrag

För mig är svaret givet. Jag ser det som en del av vår profession. Vi har mängder av kunskap om varför inkluderingsarbete, läsfrämjande aktiviteter och medier på andra språk än svenska, hbtq-inkludering och normkritik – sådant som extremhögern ifrågasätter och i vissa fall hotar bibliotek för – är avgörande för att alla ska få möjlighet att bli delaktiga i samhället. Det som extremhögern utmålar som tjänstemannaaktivism ingår i själva verket i vårt uppdrag enligt bibliotekslagen, grundlagen, minoritetslagen, barnkonventionen och IFLA–UNESCO:s folkbiblioteksmanifest liksom kommunala styrdokument. 

Jag hoppas att biblioteksledningarna är tydliga gentemot sina anställda i dessa frågor. Ingen ska behöva tveka om det är förenligt med vårt uppdrag att bedriva antirasistisk och inkluderande biblioteksverksamhet. 

Avslutningsvis tror jag att det blir viktigt för biblioteken att hålla flera bollar i luften samtidigt. Vi behöver försvara det demokratiska uppdraget mot påhopp från de blåbruna – oavsett om det kommer från politiker, koordinerade sociala mediedrev eller högerkonservativa forskare. Vi behöver diskutera hur vi bäst stöttar dom av oss inom biblioteksbranschen som blir utsatta för högerextrem påverkan och hot.

Granska oss själva

Samtidigt behöver vi fortsätta bedriva intern självrannsakan. På vilka sätt är vi en del av normaliseringen av rasism? Hur kan vi undvika att bidra till ett upprätthållande av de föreställningar om att människor går att dela in i ”vi och dom” som ligger till grund för rasismen? Varför tycks många av oss ha lättare att prata om integration än om antirasism och antidiskriminering? Varför brister vi fortfarande i vårt uppdrag gentemot nationella minoriteter och urfolket samerna? Hur ser vi till att hbtq-certifieringar blir mer än en engångsinsats? Hur säkerställer vi att papperslösa känner sig trygga att använda biblioteken? Hur gör vi för att förbättra arbetsmiljön för biblioteksanställda som rasifieras som icke-vita? Är det rimligt att skrämma bort ensamstående föräldrar och deras barn med onödiga avgifter när de ekonomiska klyftorna ökar ytterligare? 

Det är några av de många frågor vi har att ta tag i. Jag tror att diskussionerna behöver utgå från konstaterandet att biblioteken inte står frikopplade från samhällets maktstrukturer i stort. Vi är inte antirasister by default. Inte heller bidrar vår verksamhet per automatik till att utjämna klyftor i tillgången till information, kunskap, läsning och kultur. Det krävs mer av oss än så och det tror jag att många är överens om.

Nu är tid att stå upp för det uppdraget på allvar. 

Kategorier
nyheter

På jakt efter det demokratiska uppdraget

Text: Karin Råghall

Vid middagsdisken efter en lång majdag i solen slår det mig plötsligt: I dag har vi utfört vårt demokratiska uppdrag. Med hjälp av en pinsmaskin!

Folkbiblioteken i Umeå deltog i en urfolks- och minoritetsfestival som pågick under tre dagar på Gammlia vid Västerbottens Museum. Vi for dit med vår bibliotekscykel och dukade upp böcker på de nationella minoritetsspråken, pyssel, en pinsmaskin och en förslagslåda. Pinsmaskinen visade sig vara den stora magneten. Två romska barn i 10-årsåldern var först ut och funderade på vad de skulle göra för pins. Dagen innan hade en person ropat ”de där jävla romerna” efter dem och min kollega föreslog: ”Ni kanske kan göra ett statement mot hatet?” 

Snart var produktionen i full gång. Barnen skapade pin efter pin med budskap som ”Låt romer vara romer”, ”Respektera oss!!!” och ”Lika värda”. Jag klippte runda mallar för glatta livet. Barnen berättade att de utsatts för liknande saker i skolan och den ena konstaterade med vad som kunde ha varit en tio år äldre röst att ”man blir van”. 

Abstrakt lagtext

Dagarna innan festivalen hade jag suttit på min kontorsstol och förberett mig inför en bibliotekskonferens där jag trodde att vi skulle få diskutera det demokratiska uppdraget. (Tyvärr uteblev diskussionen). 

Jag hade, för vilken gång i ordningen, läst lagtextens formulering om att biblioteken ska ”verka för det demokratiska samhällets utveckling genom att bidra till kunskapsförmedling och fri åsiktsbildning”. Många verkar åsyfta den meningen när de pratar om det demokratiska uppdraget. Jag har alltid tyckt att den är ganska abstrakt. Hur ska vi göra det, i praktiken? 

Visst, vi lånar ut böcker gratis och eftersträvar ett allsidigt bestånd där många åsikter och en bredd av perspektiv ryms. Vi försöker vara tillgängliga för alla. Tanken bakom bibliotekslagen är enligt dess förarbeten att människor med hjälp av biblioteken ska bli välinformerade, bildade individer med goda förutsättningar att vara delaktiga demokratiska medborgare. För att öka likvärdigheten mellan människor med olika förutsättningar ska vi särskilt prioritera vissa grupper. Jag vet inte hur er biblioteksvardag ser ut, men för mig är det inte alltid uppenbart att vi strävar mot just de målen. 

Demokrati och mänskliga rättigheter 

Runt pinsmaskinen föreföll det demokratiska uppdraget mer greppbart. Två barn fick redskap att uttrycka sin röst och bekräfta sitt värde. Några vuxna lyssnade. Med fina ord kan vi säga att detta påminner oss om hur demokrati hänger samman med mänskliga rättigheter. Det lockade mig att låta tanken stanna där. 

Några dagar senare träffade jag min kollega och vi pratade vidare om de romska barnen. Hon lyfte en fråga som sätter berättelsen om de goda bibliotekarierna runt pinsmaskinen i ett annat ljus genom att fråga: ”Var fanns de vuxna som höjde rösten när barnen blev utsatta?” 

Frågan påminde mig om de gånger jag hört rasistiska åsikter på bibliotek. Hur jag vid direkt tilltal argumenterat emot. Men hur jag vid ett tillfälle – när jag överhörde ett par tidningsläsare som pratade nedsättande om samer – låtsades att jag inte hade hört. Jag skäms över att jag inte gick dit och markerade. 

Viktigare än att gräva ner sig i skam är dock att fråga varför det inte var hundra procent självklart för mig att säga ifrån? En förutsättning för att alla ska kunna ta del av biblioteket är ju att människor kan lita på att dess anställda agerar när någons människovärde kränks. Varför är det då inte tydligt på alla arbetsplatser att det utgör en central del av vårt demokratiska uppdrag?  

Neutral till rasism?

En studie från 2018 av Johanna Rivano Eckerdal och Hanna Carlsson om styrdokuments betydelse i vardagen ger kanske en del av svaret. Forskarna har mött bibliotekarier som tolkar sådana situationer diametralt olika med hänvisning till samma demokratiska uppdrag:

Vi har tagit del av hur bibliotekarier reagerar när rasistiska eller diskriminerande åsikter uttrycks i biblioteket. Vi har träffat bibliotekarier som hävdar att de på grund av bibliotekets demokratiska uppdrag inte kan vara tysta i sådana situationer, men ser det som sin roll att inleda en diskussion eller dialog med den person som uttrycker antidemokratiska åsikter. Å andra sidan har vi träffat bibliotekarier som säger att de för att uppfylla sin yrkesroll att upprätthålla ett bibliotek öppet för alla, förblir neutrala och ofta tysta i sådana fall.

Jag försöker föreställa mig vad det innebär att vara neutral i förhållande till rasism. Var det vad jag gjorde när jag undvek att gå fram till tidningsläsarna? Skulle jag enligt samma synsätt ha stått tyst inför de romska barnens berättelse? 

Ju mer jag tänker på det, desto mer svårbegriplig framstår den hållning som låter antidemokratiska yttranden väga tyngre än människors lika värde. Brit Stakston, mediestrateg och numera styrelseledamot i Svensk biblioteksförening, skriver i rapporten Biblioteken som tankesmedjor? från 2021: ”statsmakten utgår ifrån principen om att alla är födda jämlika. Det är inte förhandlingsbart och är en utgångspunkt när man närmar sig demokratifrågorna.” Utifrån liknande tankegångar landar Rivano Eckerdal och Carlsson i att antidemokratiska yttranden förvisso ryms inom en demokrati, men att det ingår i bibliotekens uppdrag att aktivt bemöta dessa. De skriver: ”Med vår syn på demokrati som en process som ofta är konfliktfylld är dessa ageranden del av ett görande av demokrati.”  

Att skriva och publicera den här texten kan kanske utifrån de tankegångarna ses som en del av görandet av det demokratiska uppdraget. Jag vill att fler ska höra de romska barnens röster. Jag vill att fler ska påminnas om att rasismen finns i mångas vardag och behöver motarbetas med mer än fina ord som kan fyllas med vilken innebörd som helst. 

Utanför bibliotekets väggar

Att mötet runt pinsmaskinen skedde utanför bibliotekets väggar var för övrigt knappast en slump. Vi sökte upp en plats där våra prioriterade målgrupper befann sig. Under festivalen pratade jag med en man som är stammis på det bibliotek där jag jobbar till vardags. Han hade lyssnat på ett panelsamtal om ungas motstånd och drömmar och tyckte det var fint att höra att ungdomarna vågade säga sin mening. ”Vad sa de då?” undrade jag. ”De är trötta på att förklara sig hela tiden, de är trötta på ointresset från majoritetssamhället och den låga kunskapsnivån om våra rättigheter” sa han. 

Mannen relaterade de ungas berättelse till ett tryggt rum. En festival där samer, sverigefinnar, tornedalingar, romer och judar uttalat stod i centrum. Ett rum där människor drack kokkaffe vid elden, lekte på finska, lyssnade på sagor på samiska och toner från Tornedalen, diskuterade försvenskningspolitik, såg barnteater på meänkieli och inspirerades av judisk konst.  

Ett uppdrag att diskutera

Min text började i en undran om vad det demokratiska uppdraget egentligen innebär. Jag fann inte något entydigt svar. Men det jag har läst, skrivit och erfarit leder mig till följande hållpunkter:

  • Det demokratiska uppdraget slutar inte efter bibliotekslagens ändamålsparagraf. Det innefattar bibliotekslagen som helhet liksom grundlagen, minoritetslagen, barnkonventionen och IFLA–UNESCOS:s folkbiblioteksmanifest (som kom ut i en ny version 2022). 
  • Det finns inget enkelt svar på vad uppdraget innebär. Det behöver tolkas, om och om igen. I vår samtid, präglad av ökad rasism, är det särskilt viktigt att biblioteken sätter allas lika värde i centrum. Biblioteken behöver stå upp för de människor vars liv och yttrandefrihet hotas som mest. 
  • En viktig del av uppdraget är att bjuda in till samtal om makt och jämlikhet – det vill säga kring förutsättningarna för människors demokratiska delaktighet. Samtal och möten är inte nödvändigtvis viktigare än medierna i sig, snarare möjliggörs de genom att vi samlas kring medier, berättelser, kultur och kunskap.
  • Det demokratiska uppdraget behöver ske i och utanför det fysiska biblioteksrummet liksom på och utanför nätet. 

Avslutningsvis vill jag poängtera det som flera forskare framhåller, att biblioteken behöver diskutera innebörden i det demokratiska uppdraget. Vi måste erkänna uppdragets komplexitet och föränderlighet, samt inse att det kan fyllas med helt olika innebörder. Därför är det också viktigt att bibliotekens ledningar skapar utrymme för arbetsgrupper att diskutera, ta ställning till och få kompetensutveckling inom demokratiuppdragets teori och praktik.  

Foto på tre pins med texten: "Låt romer vara romer".
Romer har under lång tid utsatts för fördomar och diskriminering. Barnen gör
motstånd på sitt sätt. Foto: Karin Råghall

Källor och tips på vidare läsning:

Ohlsson Dahlquist, Lisa (2019). Folkbildning för delaktighet: En studie om bibliotekets demokratiska uppdrag i en digital samtid. Lunds universitet: Avdelningen för ABM och digitala kulturer.

Rivano Eckerdal, Johanna & Carlsson, Hanna (2018). Styrdokumenten i vardagen: En undersökning av kulturpolitiska styrdokuments strategiska och praktiska betydelse för folkbibliotek i fem skånska kommuner. Lunds universitet: Institutionen för kulturvetenskaper.
Stakston, Brit (2021). Biblioteken som tankesmedjor? Förstudie om biblioteken och demokratiuppdraget https://utveckling.skane.se/publikationer/rapporter-analyser-och-prognoser/forstudie-om-biblioteken-och-demokratiuppdraget/ (hämtad 2022-08-21)

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 160 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med Swish.

Kategorier
bis tidskriften nyheter

Biblioteken och det demokratiska uppdraget i nya numret av bis

Ur innehållet:

  • “Det demokratiska uppdraget har inga gränser”
    Bibliotekens demokratiska uppdrag kan betyda olika saker för olika personer. bis frågade Marie Johansen, Bagir Kwiek och Klara Ferneman vad det innebär för dem.
  • På jakt efter det demokratiska uppdraget
    Många pratar om folkbibliotekens demokratiska uppdrag. Men vad betyder det egentligen? Karin Råghall har vridit och vänt på frågan – och fått hjälp på vägen av en pinsmaskin.
  • Bibliotek och totalförsvaret – vad innebär det?
    Vad händer med bibliotekens uppdrag när samhället står inför kriser? Emma Karlsson granskar argumenten om biblioteken i totalförsvaret men hamnar i större frågor om vilket typ av samhälle vi vill bygga.
  • Biblioteket – en ljuspunkt!
    Den internationella klimatkonferensen ”Stockholm +50” hölls den 2–3 juni. BiS medverkade i skuggkonferensen ”Folkets forum för miljö och global rättvisa” med seminariet ”Biblioteket – en ljuspunkt?”. Lena Lundgren rapporterar från seminariet och deltagaren Lars Ilshammar publicerar hela sitt inlägg från samtalet Vad är ett bibliotek – och vad borde det vara i en digital tid?
  • Vi hade allt. Om datorernas utveckling och
    inlåsning
    Konstnären och programmeraren Idiomdrottning reflekterar över den digitala utvecklingen och inlåsningen av kultur och kommunikation i nätjättarnas produkter och plattformar.
  • Aktuell litteratur
    Recension av antologin Biblioteksgeografin: En antologi om biblioteksväsende och biblioteksforskning (red. Roger Blomgren, Katarina Elzbieta Michnik och Johan Sundeen)
  • Dessutom – fler texter, krönikor och nyheter!

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 160 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med Swish.

Kategorier
bis tidskriften nyheter

Politik och demokrati i fokus i nya numret av bis

Ur innehållet:

  • Biblioteken och valåret
    bis har frågat tre personer som arbetar på folkbibliotek i Ystad, Göteborg och Stockholm hur de arbetar med valet 2022 och vilka utmaningar de ser med arbetet.
  • “Vi måste bekämpa auktoritära partier”
    I samband med BiS årsmöte hade föreningen bjudit in Lawen Redar från Socialdemokraterna och Torun Boucher från Vänsterpartiet, till en öppen diskussion om biblioteken i kristid, frågan om bemannade skolbibliotek och om det finns behov av en tillsynsmyndighet som följer upp bibliotekslagen.
  • Var går gränsen?
    Gränsen mellan professionell integritet och politisk styrning inom biblioteks- och kultursektorn diskuterades nyligen i ett panelsamtal i Hässleholm. Gäster var bland andra de före detta biblioteks- och kulturcheferna Sofia Lenninger och Elisabet Viktorsson. Läs mer om samtalet i bis.
  • En nationell biblioteksstrategi – sju år senare
    Den av många efterlängtade nationella biblioteksstrategin har till slut kommit. I slutet av april presenterade regeringen Strategi för ett starkt biblioteksväsende 2022–2025. Men lever den upp till förväntningarna efter så lång tid?
  • Författarförbundet agerar – var är biblioteken?
    Ett litteraturpolitiskt program presenterades av Författarförbundet vid en välbesökt litteraturdag den 5 april på Intiman i Stockholm. Lena Lundgren var där och lyssnade men saknade biblioteksföreträdarna.
  • “Det är ingen utveckling jag vill se i Sverige”
    Diskussionen om tillträdesförbud fortsätter. Karin Zetterberg berättar om några utmanande händelser hon upplevde under sina år 2009–2017 som chef för Eskilstuna stadsbibliotek och hur hon tillsammans med personalen hanterade dem.
  • Aktuell litteratur
    Recensioner av antologin Framstegens halvsekel: 50 år av folkbiblioteksutveckling och The library: a fragile history av Andrew Pettegree och Arthur de Weduwen.
  • Dessutom – fler texter, krönikor och nyheter!

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 160 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med Swish.

Kategorier
bibliotek Lunds stadsbibliotek nyheter

Från Linero till Lunds stadsbibliotek

Folkbiblioteket kan vara både frigörande och en del av en förtryckande struktur. Tobias Willstedt uppmanar oss att inte ta dess demokratiska värde för givet.

Text: Tobias Willstedt

När jag blev tonåring så började vi ta bussen till skolan. Vi som bodde på Linero, en stadsdel i Lunds  utkant, skulle nämligen få gå de sista åren i grundskolan på Järnåkraskolan närmare stadens centrum. 

Fotografi på ett torg och några byggnader, med ett par höghus i bakgrunden.
Linero centrum. Foto: Tobias Willstedt

Linero är ibland framställt som en fattig stadsdel. Många av mina vänner och uppväxtkamrater kan nog vittna om att detta stämmer. Från min egen uppväxt saknar jag dock de erfarenheterna. Jag minns min egen barndom som trygg och att vi aldrig egentligen saknade något. Linero var, och är, i själva verket ett område där många samhällsklasser och individer med olika kulturell bakgrund lever tillsammans.

Att vi fick gå högstadiet inne i ”stan” hade både för- och nackdelar. Men en av dem var att jag upptäckte Lunds stadsbibliotek, som tidigare hade varit i princip okänt för mig. Avståndet mellan Linero och centrum är inte stort, inser jag idag, men som barn var det enormt. Och närhet betyder mycket för huruvida det blir ett biblioteksbesök eller ej. Så mina första möten med Lunds stadsbibliotek var av betydelse för en bokslukande ungdom som mig. Det var också en stor händelse för mig, när jag hittade till Lunds stadsbiblioteks välsorterade musiksamling. Där fanns mycket att utforska och jag provade mig fram.

Amerikansk hip hop var populärt i Lund på den tiden, inte minst bland mina kompisar på Linero. På biblioteket lånade jag vad som fanns inom genren och en skiva som jag minns särskilt tydligt var the Pick, the Sickle and the Shovel av the Gravediggaz. Gruppen hade börjat sin karriär med en egen stil av hip hop som de kallade horrorcore. Om jag ska beskriva vad som kännetecknar horrorcore passar ord som skräck och ockultism, som Stephen King i rap-format. Deras andra skiva the Pick, the Sickle and the Shovel, var dock mer reflekterande, och gruppen hade där den uttalade ambitionen att väcka tankar och sprida kunskap: ”Digging up the graves of the mentally dead” som de själva uttryckte det, för att fortsätta temat med dödgrävare och gravar. Well, de lyckades gräva upp min grav. I låten ”the Night the earth cried” rappade tre medlemmar i gruppen gripande om de övergrepp som begåtts mot deras förfäder i kolonialismens namn – som att bli bortförd från sitt hemland i ett slavskepp. Jag minns textrader från den än idag. 

Genom den skivan introducerades jag för den amerikanska hip hopens vanliga samhällskritik — frågor om ras och diskriminering, reflektioner över livet i storstädernas ghetton, vittnesmål om polisens övervåld, redogörelser över stolthet, frustration och vrede, och en alternativ historieskrivning lika inspirerad av medborgarrättsrörelsen som Nation of Islam. 

Det emancipatoriska folkbiblioteket

För att låna Ingrid Atlestams ord så hade jag där och då börjat en bildningsresa. Idag, 20 år senare, lånar jag inte skivor på bibliotek längre men lyssnar fortfarande på hip hop med stort intresse och mycket nöje. Under min föräldraledighet upptäcker jag låten ”Black thesis” där en av subkulturens talespersoner, den djupt respekterade KRS-One, ömsom rappar om hur man kan stärka sin identitet som svart person i USA och ömsom ger råd om hur man som en del av det kollektivet kan förbättra sin tillvaro. För att uppnå båda dessa mål hänvisar KRS bland annat till bildning, böcker och folkbibliotek:

Gather round the sound and let me show you

The public library – that’s where you go to

Why? ‘cause that’s gonna grow you

Grab a book that help you to know you – It’s so true1

Jag brukar själv beskriva folkbibliotekens verksamhet som en nödvändig infrastruktur – garanten för att alla har tillgång till den kunskap och den information de behöver. KRS-One verkar instämma. Hans ”Black thesis” presenterar till och med folkbiblioteken som en institution där individer som han själv kan få kunskap om sig själva och världen. Enkelt uttryckt att bilda sig, men också något mer – ett redskap för att stärka svarta personers identitet och stolthet, när majoriteten av medier och historieskrivare visar en mindre gynnsam bild av denna grupp.2

Det är ett väldigt fint sätt att se på folkbibliotekens betydelse, och ett synsätt som närmar sig hur jag och många andra gärna vill se på folkbibliotek och folkbildning. Där missgynnade grupper, som exempelvis arbetarklassen i industrialismens Sverige, kan förbättra sin tillvaro genom kollektiva bildningsresor till kunskap. BiS har uttryckt sig fint om detta i sitt program:

Biblioteken skall ge människor möjligheter att skaffa sig kunskap och information om exempelvis samhälleliga, ekonomiska, tekniska och naturvetenskapliga sammanhang för att kunna använda de demokratiska fri- och rättigheterna på ett kreativt och solidariskt sätt.

Många verkar överens om det frigörande i att folkbiblioteken ger individer och grupper möjlighet att bilda sig. Som representant för en missgynnad minoritetsgrupp i ett västerländskt land uppmanar KRS-One sina likar att omfamna folkbiblioteket som kommer stärka dem både som enskilda och kollektiv i relation till majoritetssamhället. Det säger något om folkbibliotekets varumärke. Men det finns också röster från vänsterhåll som problematiserar den idealiserade bilden av folkbibliotek. Alla kritiker är inte lika säkra på att folkbiblioteken besvarar kärleken som rasifierade minoritetsgrupper visar. Hur ska vi förstå detta?

Det förtryckande folkbiblioteket

Bland annat höjs röster om att biblioteken måste dekoloniseras, något som Karin Råghall dokumenterat i bis 2/2019. Kolonisering förstås ibland som övertagande av någon annans land, men det inrymmer också omfattande maktövertaganden som inte är begränsade till land. Begreppet kolonialism används för att beskriva den maktordning som ofta blir en del, eller följd av en koloniseringsprocess. Rasistiska föreställningar blir en del av maktordningen och används ofta för att motivera den. Den territoriella koloniseringen går hand i hand med en kulturell sådan och att arbeta för dekoloniserande (avkoloniserande) bibliotek är ett sätt att skapa en mer etisk biblioteksverksamhet i förhållande till dessa maktstrukturer.

USA:s svarta befolkning är ett klassiskt exempel på en grupp som blivit fruktansvärt behandlade under kolonialismen och efteråt — som slavar och som andra klassens medborgare. Men vi behöver inte blicka ut i världen för att se kolonialismens spår. I Sverige har vi våra egna frågor att göra upp med, och Råghall skriver bland annat om hur bibliotek i Sápmi arbetar medvetet med dekolonisering. 

Även bland klassiska marxister kan vi hitta skarp kritik mot folkbiblioteken. I bis 2/2020 läser jag om hur bibliotekarien Sam Popowich, författare till boken Confronting the Democratic Discourse of Librarianship: A marxist approach, vill utmana föreställningen att bibliotek främjar demokrati. 

”Folkbiblioteken kommer alltid att välja den liberala polisstaten framför reellt demokratiskt uttryck.”

En av Popowichs utgångspunkter är att den liberala demokratin vi lever i inte är så demokratisk som den utger sig för. Popowich går så pass långt att han säger ”We don’t live in a democratic state: we live in an authoritarian state which manages the affairs of capital to the detriment of people’s lives and the planet.”3 Popowich menar att vårt statsskick har auktoritära tendenser, och att folkbiblioteken som institutioner inte är immuna mot dessa tendenser, utan snarare gör denna ordning möjlig. Folkbiblioteken kommer alltid att välja den liberala polisstaten framför reellt demokratiskt uttryck.

Popowich kritik är radikal och kanske magstark för många, men jag påminns om händelser som bekräftar hans analys, när jag diskuterar folkbibliotek och politik med en vän från Stockholms stadsbibliotek. Vi minns hur föreningen Megafonen var i ropet för snart ett decennium sen. Megafonen arbetade för social rättvisa och organiserade unga förortsbor i storstadsområden. Som en väg till social rättvisa ville man bilda förortens unga, och föreningen tog därför initiativ till att ordna kulturella aktiviteter, seminarier och läxhjälp. På grund av denna verksamhet fick Megafonen inledningsvis mycket positiv uppmärksamhet och välkomnades av biblioteken i Stockholm och Botkyrka som en samarbetspartner. Aktivister från Megafonen presenterades som förebilder av biblioteken och bjöds in att tala på deras scener och evenemang. Man såg möjligheter till samordnad läxhjälp. Men sen kom schismen – organisationen vägrade ta avstånd från de omtalade Husbykravallerna och kritiserade istället polisen för övervåld, likaså deltog aktivister från rörelsen i ”Alby är inte till salu” som protesterade mot utförsäljningarna av Botkyrkas allmännytta. I rädsla för att associeras med organisationen, som visade sig vara alldeles för radikal, distanserade biblioteken sig. 

Det autonoma folkbiblioteket

”Att samla, ordna och förmedla litteratur, kunskap och språk är sällan eller aldrig neutrala praktiker” skriver Peter Björkman om bibliotekarieprofessionen i sin essä ”Varför utbilda sig till bibliotekarie?”4

Det är obestridligt att folkbiblioteken inte är neutrala och något vi kan lära oss av kritiker som Popowich och andra är att folkbiblioteken inte per automatik främjar demokrati, även om vi gärna vill att det ska vara så. Det pågår en ständig politisk dragkamp kring vår verksamhet. Och med tanke på mina egna erfarenheter, och de utsagor och analyser jag tagit del av, så vill jag säga: Folkbiblioteket kan vara både emancipatoriskt och del av en förtryckande struktur – dess demokratiska värde är inte något att ta för givet.

Kanske finns lösningen i de värden som är förankrade i biblioteksprofessionen? Björkman föreslår det – inom bibliotekarierna som grupp finns mycket engagemang för att förverkliga bibliotekets demokratiska potential, och idén om biblioteken som möjliggörare av demokrati premieras också i bibliotekarieutbildningarna. En förutsättning för att bibliotekarier skall kunna verka för detta är att de har en viss autonomi – för ibland kommer de komma på kant med uppdragsgivare som vill dra biblioteken i en viss riktning, begränsa professionens handlingsutrymme och kanske till och med begränsa demokratin.

Med det sagt skulle jag vilja bifoga en egen reflektion. Folkbiblioteken möjliggör individuella resor till bildning varje dag. Men för att verkligen vidga demokratin, så verkar det krävas att man bjuder in de rörelser som kräver medbestämmanderätt och en del av kakan. Den svenska arbetarrörelsen kunde använda folkbildning och folkbibliotek som redskap för att arbetarna som kollektiv skulle få en del av makten – och det var då den svenska demokratin blev verklighet. Kanske är det något sådant som KRS-One föreställer sig, som representant för en marginaliserad grupp i ett annat västerländskt land. Jag är ganska säker på att Megafonen gjorde det.

”Om folkbiblioteken verkligen ska främja demokrati. Innebär inte det att man måste alliera sig med de rörelser som kräver mer demokrati. Och avvisa dem som vill begränsa den?”

En politisk organisation som uttalat vill förändra och begränsa biblioteken är Sverigedemokraterna, SD. De vill att biblioteken ska stärka majoritetsbefolkningens värderingar och identitet, och stänga ute de kulturella uttryck och människor som inte passar in. Irreguljära migranter ska inte ha tillgång till biblioteken och böcker på andra språk än svenska inte prioriteras. Vidare vill man rensa biblioteken från uttryck som man tycker är ideologiskt misshagliga, exemeplvis Prideskyltningar. I själva verket vill man inte att kommunerna i någon större utsträckning ska stötta vuxenkultur överhuvudtaget så länge den inte tjänar SD:s övergripande agenda.5 Hur ska vi förhålla oss till detta? Om folkbiblioteken verkligen ska främja demokrati. Innebär inte det att man måste alliera sig med de rörelser som kräver mer demokrati. Och avvisa dem som vill begränsa den?

Det modiga folkbiblioteket

När jag är föräldraledig åker jag till Linero igen. Jag går omkring i mina gamla områden. Jag tar bussen in till stan.

Fotografi på Lunds stadsbiblioteks entré.
Jin Zan / CC BY-SA (https://creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0)

När jag besöker Lunds stadsbibliotek nu så är saker och ting mycket annorlunda.  Exempelvis är det mycket färre bokhyllor i biblioteket. Men jag ser fortfarande ungdomar som går bland dem och söker efter något. Kanske hittar de sig själva. 

Lunds stadsbibliotek hjälpte mig på min bildningsresa på många sätt. The Pick, The Sickle and the Shovel, som förmodligen är gallrad sen länge, öppnade mina öron för ny musik och talade texter. Berättelser som levandegjorde västvärldens historia av kolonialism och rasism. 
På biblioteket lånar jag nu sociologen Göran Therborns klassanalys Kapitalet, överheten och alla vi andra.6 Jag kom från ett akademiskt hem – där böcker, historia och tankar fanns tillgängliga. Jag hade kanske hittat hit i vilket fall. Inte alla har de förutsättningarna, inte när jag växte upp och inte idag. Idag ser vi i Sverige växande klyftor – i ekonomi, i utbildning, i tillgångar. Therborn skriver i sin bok att klyftorna i Sverige till och med är ännu djupare nu än de var innan arbetarrörelsen inledde sitt jämlikhetsprojekt. Folkbiblioteken kan, behöver, fortfarande vara ett redskap till förändring, men det kräver mod och övertygelse av dem som arbetar där.

Fotnoter

  1.  ”Black Thesis” av JaHI från PE 2.0 och KRS-One finns att lyssna på här: https://iamjahi.bandcamp.com/track/blk-thesis-feat-krs-one (Kollad 2020-08-01). Texten är transkriberad av mig.
  2.  Ett bra exempel på hur mediekritik kan se ut inom hip hop är låten ”Burn Hollywood Burn” av Public Enemy, Ice Cube och Big Daddy Kane. Låten finns på skivan Fear of a Black Planet (Public Enemy, 1990)
  3.  Popowich, Sam (2019, 30 October).” Two democracies – The library and the multitude”. Red Librarian Blog. https://redlibrarian.github.io/article/2019/10/30/two-democracies.html (kollad 20200808)
  4.  Börkman, Peter. (2020) ”Varför utbilda sig till bibliotekarie?”. bis 2/2020
  5. Willstedt, Tobias (2019) ”Svenskarnas bibliotek”. bis 3/2019
  6.  Therborn, Göran (2018). Kapitalet, överheten och alla vi andra. Lund: Arkiv förlag.

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 160 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med Swish.