Etikettarkiv: charlotte högberg

Policy måste förvandlas till praktik för att göra öppen tillgång norm

Riktlinjer och policyer talar för vikten av att vetenskapliga resultat publiceras open access, men det avspeglas inte i vad som premieras inom forskarsamhället. För att omställningen till öppen tillgång till vetenskap ska bli verklighet krävs en kulturförändring, men också ett skifte i penningströmmar och samordnad finansiering. Charlotte Högberg reflekterar över två av Kungliga bibliotekets utredningar om öppen tillgång.

Text: Charlotte Högberg
Illustration: Stellan Klint

Två av Kungliga bibliotekets (KB) utredningar om öppen tillgång berör ett par grundläggande förutsättningar för att öppen tillgång till vetenskap ska bli verklighet: det behövs incitament för forskarna att publicera sig open access och finansieringen av omställningen behöver säkerställas.

Meriterings- och tilldelningssystemen

Uppdraget för utredningen som mynnat ut i rapporten Meriterings- och tilldelningssystemen i relation till öppen tillgång var att ta fram rekommendationer för hur meriterings- och medelstilldelningssystem kan omformas och ge incitament för öppen tillgång. Det finns redan krav från flertalet finansiärer om att publicera sina resultat med öppen tillgång, men det finns undantag och för att få forskarsamhället i stort med på omställningen behöver det finnas tydliga incitament för att välja en publiceringskanal som möjliggör öppen tillgång. Det handlar helt enkelt om att det behöver vara en fördel för den forskare som vill gå framåt i karriären att publicera sig på ett sådant sätt, och inte något som ligger hen i fatet.

Inom utredningen har en litteraturstudie gjorts av vetenskapliga publikationer, policydokument, projektsidor och blogginlägg på utredningstemat och en sammanställning av internationella finansiärers policyer för öppen tillgång har tagits fram. Det har även genomförts en nationell undersökning om meritvärdering vid docentbefordringar och ett dialogseminarium med anställningskommittéer och lärarförslagsnämnder vid fyra svenska lärosäten. En enkät har också skickats ut till ett antal forskningsfinansiärer i Sverige.

Det som framkommer i utredningen är att öppen tillgång sällan är en faktor vid värderingar av publiceringsmeriter och att få riktlinjer för meritering och tjänstetillsättningar tar upp öppen tillgång. Tvärtom är det vid värdering av publikationslistor ett stort fokus på publiceringskanal, så som vilken ”Journal Impact Factor” (JIF) en tidskrift har, vilket i regel missgynnar open access-publicering, istället för kvalitativa bedömningar av publikationers innehåll. JIF är ett mått på en tidskrifts genomslag, i termer av antalet citeringar det året, av artiklar publicerade de två föregående åren, delat med tidskriftens totala antal publicerade artiklar samma två år. En tidskrifts JIF för år 2018 är alltså antalet citeringar inkomna det året, av artiklar som publicerats 2016 och 2017, delat med tidskriftens totala antal publicerade artiklar under 2016 och 2017. Detta, menar utredningen, är ett mått som missgynnar öppet tillgängliga kanaler eftersom de oftast inte hunnit etableras som prestigefyllda kanaler eller indexerats i citeringsdatabasen Web of Science. Den första rekommendationen lyder därför:

Att riktlinjer för meritvärdering hos lärosäten och finansiärer undanröjer aspekter som negativt påverkar publicering med öppen tillgång. I detta arbete behövs en samordnande organisation som samlar förslagsvis lärosäten, finansiärer samt vetenskapliga akademier och sammanslutningar. (s. 37)

När det kommer till inställningen till öppen tillgång finner utredningen att det är något som krävs av flera finansiärer, att publikationer som redovisar resultaten av projekt som tilldelats pengar av dem ska publiceras öppet tillgängliga, samtidigt som det inte är något som värderas som merit vid bedömning av vilka projekt som ska tilldelas medel.

Även hos lärosätena visade sig policyer som uppmuntrar eller kräver öppen tillgång inte ha någon effekt på bedömningarna som görs av anställningskommittéer och lärarförslagsnämnder. Tvärtom uppgavs att öppet tillgängliga tidskrifter bedömdes som lägre rankade och av sämre kvalitet än prenumerationsbaserade. Vilken JIF publikationskanalerna hade uppgavs spela en betydande roll samtidigt som öppet tillgängliga tidskrifter inte ansågs publicera forskning av hög kvalitet.

Den andra rekommendationen från rapporten lyder:

Att lärosätens och finansiärers policyer för kvalitetsgranskad öppen tillgång inkluderas och förklaras i riktlinjer till och utbildning av sakkunniga. (s. 37)

Utredningen sätter också fingret på en missad potential, att samverkan och samhällspåverkan är starka buzz words och lyfts fram som något eftersträvansvärt från politiskt håll, och att detta starkare borde kopplas samman med öppet tillgänglig publicering. Den tredje rekommendationen lyder därför:

Att kvalitetsgranskad öppet tillgänglig publicering kan vara en komponent i meritvärdering där samverkan med det omgivande samhället ingår som kriterium. (s. 38)

Som en del i ett öppet vetenskapssystem bör det göras uppföljningar av lärosätenas arbete med öppen tillgång, menar utredningen. Med anledning av det lyder den fjärde rekommendationen:

Att relevant myndighet ges i uppdrag av regeringen att inkludera lärosätenas implementering av öppen tillgång och öppen vetenskap i bedömningar av kvalitetssäkring av högskolans hela verksamhet. (s. 38)

Illustration Öppen tillgång

En del av utredningen bestod också i att beakta öppet tillgängliga publiceringskanaler i det nationella arbetet med ett tänkt svenskt kanalregister, ”Svenska listan”, i likhet med Norska listan och Finska listan över etablerade publikationskanaler. Utredningen menar att även om ett sådant register upprättas, så kan det inte ersätta att en fortsatt utveckling behövs för god bedömningskultur gällande meritvärdering. Detta utvecklingsarbete behöver involvera flera parter; representanter från lärosätesledningar, bibliotek, forskningsfinansiärer, forskarsamhället samt från andra relevanta myndigheter. Någon fungerande arena för dessa aktörer att mötas för sådant utvecklingsarbete finns inte, menar utredningen, varav den femte rekommendationen lyder:

Att Utbildningsdepartementet etablerar ett nationellt forum för ansvarsfull forskningsutvärdering, där öppen tillgång till vetenskapliga publikationer och öppen vetenskap ingår som parametrar. (s. 38)

Vad det bottnar i är helt enkelt hur man värderar och utvärderar forskning och forskningsprestationer. En kulturförändring måste till, och många forskare är väldigt positiva till öppen tillgång och ser det på många sätt som en självklarhet, men det får inte vara något som inverkar negativt på karriären. KB:s utredning framhåller att det finns principer att sträva efter vid bedömningar, så som rekommendationerna som återfinns i DORA – San Francisco Declaration on Research Assessment, vilken har undertecknats av exempelvis svenska forskningsfinansiärer som FORTE och FORMAS. Den deklarationen fastslår bland annat att forskning bör utvärderas på basis av innehåll och inte publiceringskanal och att sådant som JIF inte bör användas vid beslut om finansiering eller tjänstetillsättningar.

I Europa har cOAlition S lanserat avsiktsförklaringen Plan S, som en del finansiärer skrivit under. Enligt den ska forskningsresultat som finansierats med hjälp av de finansiärer som skrivit under, bli öppet tillgängliga direkt och ej via hybridmodellen (att författaren köper loss just sin artikel från prenumerationsfinansierad tidskrift och gör den öppet tillgänglig). Planen har rört upp starka känslor i forskarsamhället. En del menar att det inskränker akademiska friheten och äventyrar europeisk forskning genom att man inte kan publicera sig i lika prestigefyllda kanaler som sina exempelvis amerikanska kollegor. För vissa fält finns även extremt få publikationer som lever upp till planens krav. Den har också kritiserats för att ha alldeles för kort tidsram när den ska träda i kraft redan januari 2020. Andra menar att Plan S inte går långt nog och inte åtgärdar nog för att uppnå önskad effekt av omställning hos förlagen.1

Oavsett vilket så adresserar KB:s utredning frågan om påverkan på akademiska friheten när publicering med öppen tillgänglighet blir norm. Det är i själva verket många andra faktorer som påverkar en forskares val av forskningsämne och publicering av resultat och på så sätt begränsar akademisk frihet i praktiken: politiska inriktningar på utlysningar från forskningsfinansiärer, kollegors granskning av publikationer inför publicering (peer review och redaktionella val), beslut och prioriteringar av institutioner och lärosäten. Utredningen framhåller att det måste finnas balans mellan akademisk frihet och akademiskt ansvar, särskilt när det gäller statligt finansierad forskning.

Man kan se öppen tillgång som ett uttryck för forskningens ethos att vara öppen, fri och tillgänglig för alla som har intresse och kanske kompetens att ta del av den. Under akronymen ”CUDOS” har vetenskapens normer beskrivits av den amerikanska vetenskapssociologen Robert Merton. CUDOS står för Commun(al)ism, Universalism, Disinterestedness och Organized Scepticism. […] Man kan argumentera för att det endast är i ett öppet publiceringssystem som dessa kriterier uppfylls och att det därför finns ett moraliskt incitament att öppna publiceringssystemet. (s. 8)

Finansieringen

De ekonomiska faktorerna är en viktig stötesten – ska vi betala för öppen tillgång? Vad ska vi betala för, och vem ska stå för notan? För att undersöka detta gjordes den utredning som presenteras i rapporten Finansiering av omställningen från ett prenumerationsbaserat till ett öppet tillgängligt publiceringssystem. Det handlar helt enkelt om den ekonomiska verkligheten av en omställning från ett system där bibliotek betalar för prenumerationer på tidskrifter till ett där den vetenskapliga utgivningen bekostas på annat sätt. De stora vetenskapliga förlagen går med vinst, speciellt sådana som Elsevier. För många mindre tidskrifter ser situationen annorlunda ut. Utredningen belyser problemen men ger få tydliga svar, vilket inte är så konstigt.

Såväl prenumerationsavgifter och APC:er (”Article Processing Charges”) för publicering av en artikel bygger på att det finns ekonomiska resurser. Under en omställningsperiod dessutom att nog resurser finns för att betala för ”double dipping”, det vill säga både prenumerationer på tidskrifter där alla artiklar inte är open access och betala APC för de artiklar som ens forskare publicerar öppet tillgängligt i tidskriften. Det är lärosäten som, i regel genom bibliotek, betalat prenumerationerna. Nu sker en övergång där åtminstone några av BIBSAM-konsortiets (som sluter större avtal å bibliotekens vägnar) avtal för prenumerationer gått över till ”offsetting-avtal”, som inkluderar publiceringsavgifter. Men frågan är om det är lärosätena som också ska betala APC:er, och i så fall hur det ska ske. Idag ska extern finansiering ofta täcka även publiceringskostnader, eller att det finns särskilt stöd att söka hos finansiären för detta. Det finns även publiceringsfonder för open access-publicering hos många lärosäten, samtidigt betalas publicering ändå även genom forskarnas egna medel. Utredningen slår fast att det är viktigt att den ekonomiska bördan inte får läggas på den enskilde forskaren.

På grund av den komplexa situationen av penningströmmar lyder utredningens första rekommendation:

Att forskningsfinansiärer och lärosäten tar delat ansvar för finansiering av publiceringskostnader. (s. 26)

Utredningen kommer fram till att det ekonomiska ansvaret ska delas mellan finansiärer och lärosäten, för att undanröja ekonomiska hinder för den enskilde forskaren, samt att detta behöver samordnas för att dirigera om penningströmmar. Hur ansvaret mer exakt ska fördelas går inte att svara på innan en översyn har gjorts av hela nationella resursfördelningssystemet, anser utredningen.

Då det också är svårt att få en överblick över hur mycket pengar som går till APC:er och vem som betalar, lyder den andra rekommendationen:

Att en eller flera relevanta myndigheter ges ansvar för kontinuerlig uppföljning och analys av nationella publiceringskostnader i omställningen till ett öppet tillgängligt publiceringssystem med syfte att begränsa kostnader för vetenskaplig publicering. (s. 28)

Såväl i dessa rekommendationer så som de tidigare kan konstateras att de öppnar upp för att ge KB fortsatt och utökat uppdrag gällande öppen tillgång, något som kan tolkas som att KB talar i egen sak. Men tydligt är att samordning och samarbete behövs och former samt ansvariga för det behöver etableras.

Till stor del köper både Plan S och KB:s utredningar de modeller och förutsättningar som upprättats av de kommersiella förlagen. Alternativa publiceringsmodeller som inte bygger på kommersiell, traditionell utgivning eller som inte bekostas av APC:er finns med i utredningen och rekommendationerna, men har en tämligen undanskymd roll. Detta kommer fram till viss del i en annan av utredningarna som behandlar tidskrifternas omställning. Men i andra delar av världen, där de ekonomiska förutsättningarna ser sämre ut både för att betala för tillgång men också för att betala för publicering, är fokus till viss del ett annat.

I Europa har som sagt Plan S lanserats och stakat ut ett riktmärke, oavsett om man håller med om planens mål, strategier eller tidsplan. I den utgår man också till stor del från att APC:er ska betalas och att utgivningen ska gå via kommersiella etablerade kanaler, men att avgifterna ska hållas på en rimlig nivå. Var denna nivå ligger är dock oklart.

En liknande avsiktsförklaring har lanserats för Latinamerika och den globala södern, som utgår från andra förutsättningar och lyfter andra sätt att nå målet om öppen tillgång. Den går under namnet AmeliCA. AmeliCA är ett intiativ av flera olika lärosäten, community-drivet. De skriver själva att Plan S och AmeliCA har samma mål, men två väldigt skilda strategier för hur detta mål ska uppnås. AmeliCA tar utgångspunkt i att använda sig av de möjligheter som finns i det vetenskapliga ekosystemet, teknologi, kunskap och erfarenheter, istället för att vidare implementera kommersiella lösningar på öppen tillgång genom sådant som APC:er. På det sättet söker AmeliCA makten över den vetenskapliga utgivningen bort från ekonomiska intressen.2

Från vackra ord till handling

Oavsett vilka strategier som förordas är en generell slutsats från utredningarna att vackra ord om öppen tillgång, och policyer som funnits i åratal på lärosäten och hos finansiärer, behöver omvandlas till praktisk handling. Rekommendationerna är ett steg på vägen.

Fotnoter

  1. Implementeringen av planen är under revidering och en ny implementeringsguide förväntas i slutet av maj 2019.
  2. Läs mer på http://www.amelica.org/

Utredningarna

Läs mer

 

Missa inte nästa nummer av bis!

Illustration Stellan Klint

I nästa nummer av bis tittar vi närmare på nedskärningarna inom Stockholms stadsbibliotek och hur läget är med öppen tillgång till vetenskapliga publikationer.

Ur innehållet:

  • Vad händer inom Stockholms stadsbibliotek?
    bis har frågat Patrik Schylström, medarrangör till manifestationen “Rädda biblioteken”, och stadsbibliotekarie Daniel Forsman om vad de kontroversiella besparingarna kommer få för konsekvenser. Dessutom en Epilog och sorgesång över Stockholms stadsbibliotek av Cecilia Billsdotter Jonsson.
  • Öppen tillgång?
    I slutet av mars i år lämnade Kungliga biblioteket över fem utredningar kring läget över öppen tillgång till vetenskapliga publikationer. Charlotte Högberg och Sofia Berg tittar i varsin text närmare på tre av utredningarna och ser att trots välgjorda utredningar för öppen tillgång behöver strategierna omsättas i praktisk handling.
  • Vad menar vi när vi talar om integration?
    Biblioteken bör gräva djupare i frågan om rasistiska strukturer menar Karin Råghall som reflekterar över James Baldwin och en rasism som alltid placeras någon annanstans.
  • “Kan bibliotekarier vara emot att det öppnas bibliotek?”
    Eleonor Pavlov älskar bibliotek men känner motstridiga känslor vad gäller fler biblioteksfilialer i Lunds kommun.
  • “Livligt och rörigt och ganska uppiggande”
    Lena Lundgren rapporterar från Svensk biblioteksförenings årsmöte.
  • Recensioner
    Recensioner av “Löpa linan ut” och “Brev från en cell”.
  • Fler texter, krönikor och nyheter!

Bli medlem eller prenumerant redan idag för att få nästa nummer i brevlådan! En prenumeration kostar 160 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med swish.

Redaktionen

Hur öppen vetenskap blev big business. Intervju med Collijn-pristagaren Magnus Annemark

För de stora kommersiella förlagen sågs open access-rörelsen, vars mål är att vetenskap ska vara fritt tillgänglig på nätet, till en början som ett hot. Nu säger sig de flesta stötta öppen vetenskap och det finns möjligheter att publicera sig open access i någon form hos de flesta stora vetenskapliga förlagen. Vad var det egentligen som hände? Magnus Annemark har tilldelats året Collijnpris för sin masteruppsats, i vilken han undersöker hur open access gick från att ses som ett hot till att bli ett mainstreamkoncept.

Text: Charlotte Högberg

Varje år delar Svensk biblioteksförening ut Collijnpriset till den som skrivit föregående års bästa uppsats inom biblioteks- och informationsvetenskap, och som är av intresse för verksamheten vid landets forskningsbibliotek och/eller informationsförsörjningen till högre utbildning, forskning och utveckling. I år gick priset till Magnus Annemark för uppsatsen ”Open Access och Big Business: Hur Open Access blev en del av de stora förlagen”. (1)

Uppsatsens syfte är att öka förståelsen för hur stora förlag har hanterat open access-rörelsen och vad förändringarna inneburit för förlagens affärsmodeller. Den springande punkten är hur open access (OA) blev en del av de stora vinstdrivande förlagens verksamhet. Magnus Annemark närmar sig svaret på den frågan genom att undersöka språket i förlagens kommunikation utifrån två delfrågor: Hur har förlagens interna och externa kommunikation beträffande OA förändrats över tid? Och vilka olika strategier för att hävda sitt värde och legitimitet i systemet för vetenskaplig kommunikation kan skönjas utifrån denna kommunikation?

Det undersökta materialet utgörs av nyhetsbrev och dokument författade av AAP (Association of American Publishers) och STM (International Association of Scientific, Technical, and Medical Publishers), två stora intresseorganisationer som företräder vetenskapliga förlag. Språket i den första perioden präglas av ett uppskruvat tonläge med konflikt och protest mot OA. Förlagsindustrin lyfts fram som en oumbärlig del av vetenskaplig kommunikation och stor fokus ligger på att hävda sin legitimitet. Under den andra perioden är språket mer dämpat och OA beskrivs också med positiva ordalag. Kompromisser och konsensus har uppnåtts på en policy-nivå.

På vilket sätt förändrades kommunikationen från förläggarorganisationerna över tid? 

– I materialet jag undersökte var den tydligaste förändringen att förläggarorganisationerna, främst den amerikanska förläggarorganisationen, slutade bedriva kampanjer mot OA och OA-mandat. Jag skrev till exempel om PRISM, en kampanj under 2000-talet som syftade till att svärta ner hela OA-begreppet genom att förknippa det med kaos och osäkerhet. Den sortens PR-kampanjer förekommer inte längre. Sedan blir OA allt mindre förekommande överhuvudtaget i just mitt material efter omkring 2012, säger Magnus Annemark.

Vad ser du som det huvudsakliga motivet till att förlagen blev mer vänligt inställda till open access?  

– Jag menar att det har att göra med att hybridmodellen har blivit den gängse modellen för olika OA-mandat sedan runt år 2012. Förläggarorganisationerna, särskilt STM Association, har drivit en linje att de inte bryr sig om vilken modell som förordas av lagstiftare så länge den är ”hållbar”. Hybridmodellen råkar vara synnerligen hållbar, i meningen att förlagens intäkter inte hotas nämnvärt.

– Vidare tror jag det finns en diplomatisk aspekt i det hela, det är viktigt för förlagen att de uppfattas som en väsentlig del av vetenskapssamhället, inte som en fiende. När OA blev ett etablerat begrepp med en positiv klangbotten för många forskare var det svårt att inte framstå som en skurk när man motsätter sig hela konceptet. Men den viktigaste faktorn är i min mening den ekonomiska aspekten, att förlagens vinster förblir intakta genom hybridmodellen, säger Magnus Annemark.

Hybridmodellen innebär att forskare betalar en avgift (APC, article processing charge) för att publicera sin artikel fritt tillgänglig i en prenumerationsbaserad tidskrift. Modellen motiveras av att förlagen som nödvändig för att bekosta produktion och redaktionellt arbete när artiklar och böcker blir öppet tillgängliga för alla. Denna modell av OA har mött kritik och ett vanligt uttryck är att förlagen ägnar sig åt ”double dipping” när de både tar betalt för publicering men också håller fast vid prenumerationsavgifter för tidskriften. I praktiken innebär det ofta att offentliga medel bekostar både publicering och tillgång då universitet betalar forskarnas OA-publicering samtidigt som biblioteken inte kan säga upp prenumerationen när endast en del av innehållet är öppet tillgängligt.

Att denna modell fått sådant fäste, menar Magnus Annemark, är för att OA kommit att till stor del formuleras endast som att så mycket vetenskaplig litteratur som möjligt ska finnas tillgänglig för så många som möjligt, utan någon radikal förändring av strukturen för vetenskaplig kommunikation:

Ett motiv som inte uppfylls i denna syn på Open Access är den så kallade neomarxist rationale som Glushko och Shoyama (2015) tar upp, där själva ägande- och produktionsförhållandet mellan forskare och förlagen kritiseras utifrån idén att forskares arbetskraft blir exploaterad av förlagen. Inte heller kan denna konsensus vid gemensamma mål uppfylla det motiv som Herb (2010) pekar på som det finansiella motivet, eller, enkelt uttryckt det för biblioteken viktiga målet att lösa prenumerationskrisen. Alltså, när Open Access formuleras som enbart en målsättning där så mycket vetenskaplig litteratur som möjligt finns tillgänglig för så många individer som möjligt, en målsättning som är frånkopplad från visioner och idéer om en radikal förändring av strukturen i vetenskaplig kommunikation, så utgör det inte längre något hot mot förlagsindustrin. Konsensus kring en sådan ensidig målinriktad förståelse av Open Access menar jag är en förutsättning för att Open Access har blivit en del av de vinstdrivande vetenskapliga förlagens verksamhet (s. 57).

Vad tror du om framtiden för open access-rörelsen i relation till förlagsindustrin?

– Jag tror OA är något som måste fortsätta kämpas för, att den samhällsbekostade forskningen kommer alla till del. Det ser ljust ut på så sätt att just tillväxten av öppet tillgängligt material verkar fortsätta. Det är bra tycker jag, men det som saknas är ett fokus på förlagens ägandeskap av unika tidskrifter och den makt detta ger dem. Så länge det grundläggande systemet där förlagsindustrin sätter villkoren står fast så kommer bibliotek och universitet fortsätta bli rånade. Jag är osäker på om en OA-rörelse kan råda bot på detta, jag tror det behövs större politiska omvälvningar för det, säger Magnus Annemark.

Om du skulle få fortsätta undersöka detta område, vad skulle du vilja fokusera på då? 

– Det finns massvis med aspekter som hade varit intressanta att titta närmare på. En sak som jag märkte var att de vetenskapliga förlagens nutidshistoria är relativt obeforskade. Det finns lite grann skrivet om hur förlagen började förvärva allt fler tidskrifter under andra halvan av 1900-talet, men en djupdykning i detta vore intressant. En annan fråga som hade varit kul att kika närmare på är hur förlagens relation till vetenskapssamhället ser och har sett ut, hur de gör för att vårda den och så vidare. Jag är egentligen inte så intresserad av OA, utan i huvudsak av förlagen, säger Magnus Annemark.

Magnus Annemark lade fram sin uppsats inom masterprogrammet i ABM vid Lunds universitet, med Jutta Haider som handledare. Nu arbetar han, bland annat med forskningsstöd, på HT-biblioteken vid Lunds universitet.

Fotnoter

(1) Uppsatsen finns tillgänglig på http://lup.lub.lu.se/student-papers/record/8923551.

Läs mer

Läs mer om biblioteksprivatiseringarna

Under hösten 2017 debatterade bis redaktion biblioteksprivatiseringar med Biblioteksbladets chefredaktör Thord Eriksson. Debatten spann över flera texter som publicerades i tidskriften bis, i Biblioteksbladet och på foreningenbis.com.

I länken nedan hittar du alla inlägg samlade.

Länkar:

bis och Biblioteksbladet debatterar biblioteksprivatiseringar 2017

Tobias Willstedt

Fortfarande tunt med argument för biblioteksprivatiseringar från Biblioteksbladets chefredaktör

Följande inlägg är en replik till Thord Erikssons text ”Prestera bättre, BiS!” och är vår senaste kommentar i debatten om biblioteksprivatiseringar. Repliken skickades ursprungligen in till Biblioteksbladet som valde att inte publicera den.  Vi beklagar detta beslut och välkomnar en fortsatt debatt om offentliga bibliotek i privat drift. 

Thord Eriksson menar att vi i vårt svar på hans ledare om biblioteksprivatiseringar ger uttryck för “en större resistens mot forskning än bibliotekarier nog vanligen betraktar som sunt”. Det är hårda ord, som – återigen – bygger på en misstolkning av vad vi faktiskt skrivit i vår text.

Vi påpekade att det råder delade meningar om privatiseringars positiva effekter på vår välfärd och att Erikssons argumentation blir tunn och fluffig utan förankring i bibliotekens specifika förutsättningar. Vi ifrågasatte inte studien Eriksson anförde i sig, utan den som ensamt bevis på välfärdsprivatiseringars nytta i allmänhet samt dess relevans för en diskussion om biblioteksprivatiseringar i synnerhet.

Vad gäller det senare tycker vi att det ankommer på Eriksson, som förespråkar en öppning för privatiseringar av bibliotek, att förklara fördelarna med det. Det är inte “lättvindigt” att efterfråga något mer konkret från Eriksson när han debatterar bibliotek i en bibliotekstidskrift. Som vi påpekat lyser positiva resultat med sin frånvaro i Nacka kommuns egen utvärdering av sin första privatiseringsomgång. Utvärderingen visar på en oerhört tidskrävande upphandlingsprocess, och att de folkbibliotek som upphandlats varken kunde visa på de innovationer som man hade hoppats på eller levererade en verksamhet som kunde anses vara av högre kvalitet än innan.

Vi har också presenterat en rad problem som biblioteksprivatiseringar kan föra med sig; att kommunal, regional och nationell samverkan mellan bibliotek luckras upp när de ersätts av bibliotek i konkurrens, att kvalitativ biblioteksverksamhet inte går att avläsa i kvantitativa mått och att den därför är svår att kravställa/utvärdera vid upphandling (jfr. termen “non-contractible quality dimensions” i artikeln Eriksson nämner) och att insynen och transparensen minskar när bibliotek övergår i privat drift eftersom privat anställda inte omfattas av meddelarskydd.

Ska vi tolka Erikssons ovilja att diskutera dessa problem som att han inte betraktar dem som allvarliga, eller att valfrihet och konkurrens trumfar dessa bekymmer?

Angående välfärdsprivatiseringarnas nytta i allmänhet så anser Eriksson frågan avgjord med hänvisning till en enskild studie av svensk äldreomsorg. Den som följt debatten om privatiseringar i välfärden vet att kunskapsläget är långt ifrån entydigt, och att det också finns många studier som visar på negativa konsekvenser av privatiseringar, vilka inte bör viftas bort. Se exempelvis den rapport Per Molander nyligen gjorde för ESO expertgrupp, ”Dags för omprövning”. Molander går igenom privatiseringarna inom områdena utbildning, hälso- och sjukvård samt socialförsäkring i Sverige. Ibland har ett ökat utbud och ökad effektivitet uppnåtts, men långt ifrån alltid. Ibland har ökad produktivitet uppnåtts till priset av sänkt kvalitet och den totala utgiftsnivån har i många fall ökat, i vissa fall kraftigt. Sammanfattningsvis konstaterar Molander att den svenska privatiseringspolitiken helt enkelt inte har lyckats och bör omprövas. Med tanke på detta och det faktum att det finns en stark folklig opinion mot vinstdrivande företag i välfärden känner vi oss inte som de forskningsresistenta extremister som Eriksson försöker utmåla oss som, utan som rätt sunda, kritiskt tänkande bibliotekarier.

Det stämmer som Eriksson skriver att kommunpolitiker är ytterst ansvariga för sin folkbiblioteksverksamhet. Att de kan bli bortröstade är dock ingen garanti för att de inte kan fatta dåliga politiska beslut, till exempel vad gäller att lägga ut bibliotek på entreprenad. Eriksson efterfrågar ”förnuft” i denna fråga, men sår väldigt tunt med argument för sin sak, och bemöter inte våra. BiS vet var vi står: Det är genom satsningar på starka, offentliga bibliotek i samverkan vi garanterar en god, jämlik biblioteksservice över landet, inte genom att fortsätta en privatiseringspolitik som har nått vägs ände.

Martin Persson, Stellan Klint och Charlotte Högberg, bibliotekarier och redaktörer för tidskriften bis

Tobias Willstedt, bibliotekarie och BiS-medlem

Länkar:

Utvärdering upphandling av biblioteksverksamhet (Nacka kommun)

2017:1 Dags för omprövning – en ESO-rapport om styrning av offentlig verksamhet

Prestera bättre, Bis! (Biblioteksbladet)

Goda skäl att ta ställning mot privatiseringar av bibliotek (Biblioteksbladet)

Ideologisk enögdhet är alltid skadligt (Biblioteksbladet)