Stockholms läsesalong har återuppstått läser jag idag i Svenska Dagbladet. Det första biblioteket med det namnet var ett kommersiellt lånebibliotek grundat 1866 som först bara vände sig till kvinnor. Namnet upptogs igen 1971 när Läsesalongen i det nya Kulturhuset vid Sergels torg blev en filial till Stockholms stadsbibliotek. Idag ingår det bara, på gott och ont, som en del av kulturhusets hela stora administration, och har nog mist sin betydelse som centralpunkt för läsandet i Stockholms innerstad.
Den ”nya” läsesalongen (Läsesalongen Pilen) är inget kommunalt initiativ, utan en sammanslagning av två äldre bibliotek, det spanska kulturinstitutet Instituto Cervantes, och det tyska Goethe-institutets bibliotek. Läget är centralt, Bryggargatan 12A, en tvärgata till Vasagatan nära Stockholms centralstation. Namnet kommer av att här, i de nu rivna Klarakvarteren, en gång låg en känd litterär restaurang, där Nils Ferlin påstods ha dansat på bordet medan Evert Taube ackompanjerade på luta.
Man kan också påminna om att Finlandsinstitutet på David Bagares gata, nära Kungliga biblioteket, har ett fint bibliotek, som också lånar ut sina finska böcker på fjärrlån. Det finns alltså ett stort antal bibliotek inom tullarna i Stockholm, även om många av dem knappast är folkbibliotek.
1921, sju år innan stadsbibliotekets tillkomst, fanns 17 folkbibliotek i centrala Stockholm, plus det kommersiella Stockholms läsesalong, och Kungliga biblioteket, som före 1928 fortfarande kunde låna ur sin svenska samling till hemlån. Dessutom ett stort IOGT-bibliotek och en rad mindre specialbibliotek. Förmodligen fanns lika många biblioteksband/invånare i centrala Stockholm 1939 som det gör idag. Utlånen har visserligen ökat, men befolkningen ännu mer. Vi får väl tacka skattebetalarna i Spanien och Tyskland för den nya läsesalongen, i sann Europaanda.
När vi ikväll besökte det lilla tunnelbanebiblioteket vid Östermalmstorg så tänkte jag på att det kanske är tur att besökarna minskat så pass mycket till folkbiblioteken som statistiken visar på. Vid den bokrelease vi besökte var det kanske hundra personer i biblioteket, och då var det verkligen fullt. Skulle allmänheten VERKLIGEN upptäcka biblioteket så skulle trycket förmodligen bli så stort att man fick slå igen.
Jag tänker då på vad Bengt Holmström skrivit om hur Malmö fick sitt stadsbibliotek 1905. Det låg då på övervåningen i restaurang Tunneln, en av grundarna var stadens nykterhetsförening, lite komiskt med tanke på att det på restaurangen knappast serverades alkoholfria drycker. Styrelsen för biblioteket tvekade länge om man skulle göra reklam för sin verksamhet, så som man gjorde i föregångslandet Tyskland. Svaret blev tillslut nej, med motiveringen att det då skulle komma så mycket folk att de knappa resurserna knappast skulle räcka till.
Så kunde det låta då. Men det är ju över etthundra år sedan!
Mats Myrstener
BiS 