Etikettarkiv: byråkrati

Bissalong 2: Tradition och förnyelse i ett bibliotekshistoriskt perspektiv

De institutioner som hör moderniteten till är antingen reformerade eller nyskapade, vilket innebär att de medvetet utformats i enlighet med bestämda ideal. De är till både för att bevara ett tillstånd, och möjliggöra förändring.

I praktiken blir de huvudsakligen konserverande, vilket driver fram en oavlåtlig reformverksamhet som några gånger stegras till revolutioner vilka gör rent hus med det existerande – så långt detta nu är möjligt.

Sven-Eric Liedman i I skuggan av framtiden : modernitetens idéhistoria (1997, 1999, s. 518)

Vi lever fortfarande i det moderna samhället (sedan må Francois Lyotard och andra teoretiker predika om ”historiens död” och om det ”postmoderna villkoret”), därom är både Sven-Eric Liedman och Anthony Giddens överens. Det utmärks av ett mycket starkt fokus på framtiden, och på ständig förändring. Begreppet ”tradition” är närmast ett skällsord för en modernist, som har som ett av sina främsta mål just att rasera allt som luktar tradition och historia.

Allt förändras dock ändå, det är ofrånkomligt. Allt förnyas. Men är all förändring av godo? Jag tror inte det.

När statens järnvägar ombildades och styckades i olika bolagsformer så förlorade också järnvägen som kommunikationsmedel mycket av sitt PR-värde. När en rad nya friskolor tillkom förändrades utbildnings- möjligheterna förvisso, men klassklyftorna förstärktes snarare än minskades vill jag mena, och stat och kommuners inflytande minskade. Frågan är om uppbrytningen av apotekets monopol har gjort att tillgången till mediciner ökat? Man har dock stannat vid Systembolaget, för denna gång.

Vad vi ser är ett systemskifte, som främst syftar till att bryta ned allt vad den offentliga sektorn stått för. Allt ska kommersialiseras, på ett eller annat sätt. Folkbiblioteken har hittills varit en fredad oas, tack vare 1997 års bibliotekslag. Men biblioteken, både forsknings- och folk-, har istället utsatts för hårda besparingar, som inte verkar minska. Till slut återstår bara de privata alternativen. Vad kommer att finnas kvar av det ”allmänna” i framtiden?

Om detta vill jag debattera med idéhistorikern Per Sundgren den 11/5. Om folkbibliotekens ”idéhistoria”, och om de värderingar som framgångsrikt burit verksamheten fram till idag. Av många idag starkt ifrågasatta, fast de stammar ända sedan Valfrid Palmgrens dagar kring 1910.

Vi som faktiskt försvarar Palmgrens ideal om fri tillgång till folkbibliotek för alla, med boken i centrum, finansierat av skattepengar, kallas ibland hånfullt för ”traditionalister” och bokkramare. Sven-Eric Liedman skriver att det moderna samhällets utveckling alltid präglats av ”hård upplysning” (teknik, naturvetenskap, ekonomi, statistik) och av ”mjuk” (filosofi, politik, folkbildning, skönlitteratur m.m.). Det hårda bildar som i en frukt en stark kärna, det mjuka är det omkringliggande fruktköttet. Han menar att de två inte går att separera.

En kärna utan sitt kött klarar sig förmodligen, men den skrumpnar snabbt, torkar, och bildar tillslut ett hårt skal av ”frusen ideologi”, det Max Weber kallar ”en järnbur av föreställningar”. Byråkratiska organisationer brukar framställas så. Våra stora stadsbibliotek är sådana institutioner, och präglas i högsta grad av Liedman-citatet i början av min essä.

Men tankar på rationalitet, statistik, effektivitet och ekonomi, stammar vad gäller Stockholms stadsbibliotek ända från starten 1928, tydligt uttryckt av chefen Fredrik Hjelmqvist, vår förste bibliotekskonsulent, redaktör för BBL, sekreterare i SAB, medlem av Sveriges radios styrelse etc. Lika inflytelserik som på sin tid Valfrid Palmgren.

Om honom tänker jag också tala. Så låt oss som Ulrich Beck nu vara en smula reflekterande över historien. För att vi inte ska tappa den ur sikte helt och hållet. Förslagsvis den 11/5 på Arbetarrörelsens arkiv i Stockholm (se annons t.h. på denna sida, och min artikel i bis 2011:1).

Mats Myrstener (bilden på Valfrid Palmgren från Stockholms stadsarkiv)

Varken hammare eller skära!

När något ska åtgärdas i byråkratin, det kan gälla allt från kvalitetsarbete till riskhantering, så säger de högsta tupparna alltid att man ska ta fram ett redskap eller en verktygslåda för att hantera processen. Varför alla dessa hammare, tänger, sågar, skruvar och spikar? I bästa fall slöjdar man till ännu mer administration att hantera och system att mata. Men för det mesta blir det bara något att glömma i ännu en pärm.
Varför aldrig ett syskrin istället? Är det inte bättre att sy ihop en lösning, skapa ett mönster, tråckla lite och kanske i värsta fall klara sig med en säkerhetsnål. Glöm inte måttbandet och saxen att klippa den gordiska knuten med! Testa vilka av de där uppe bland bonusar och utdelningar som kommer genom nålsögat. På biblioteken är det som vanligt knappnålarna som gäller och givetvis en röd tråd som räcker från den långa svansen långt in i framtiden.

Ingrid Atlestam