Etikettarkiv: bostäder

Borg fortsätter skattesänka, i Stockholm fattas 85.000 bostäder

Finansminister Anders Borg fortsätter sänka skatterna. Jag blir så glad för jag bor i en stor bostadsrätt (som vi köpt för halva värdet) i Stockholms innerstad, med en av landets lägsta kommunalskatter.

Men alla de bostadslösa i Stockholm har mindre anledning att glädjas. I Stockholm saknas idag 85.000 lägenheter läser jag i dagens Metro. Borg medger bekymrat att vi nog ”borde göra något åt bostadsstuationen i Stockholm”.

Stockholms handelskammare föreslår som åtgärd att sänka reavinstskatten vid försäljning av bostäder. Då blir jag och min hustru förstås ännu gladare och får ännu mer över i plånboken. För nu när barnen snart är utflugna börjar vi nästan fundera på att flytta till något lite mindre.

I de mörkblå kommunerna norr om Stockholm, där de riktigt rika och osolidariska bor, byggs överhuvud taget nästan ingenting alls. Det är en ”positiv ekonomisk utveckling” säger Borg och småler och ger de rika i Danderyd ännu lägre skatter. Positivismen gäller förstås bara de som har arbete, är friska, och har en hög och säker inkomst. Uteliggarna i Stockholm uppmanas därför se lite mer ”positivt” på tillvaron. Det går ju så bra för Sverige.

(52 procent tycker i den senaste undersökningen att regeringen har hög trovärdighet. Det är en ganska dålig siffra trots allt. Och bara 28 procent stöder den borgerliga tanken att vi som har jobb ska arbeta tills vi är 69 år. Själv har jag inget emot det. Bara ryggen håller. Det är så tungt att lyfta biblioteksböcker varenda dag 😉

Mats Myrstener

läs också inlägget ”Återigen lönsamt vara vit välbärgad man” av talespersonerna för Feministiskt intiativ

http://youtu.be/PcpUoIlI6_0 Youtubeklipp där AB förklarar varför det går så bra för Sverige.

Om biblioteket i Bagis och bostadsrättsannonserna i dagens tidning

Jag är lite av en nyhetsnarkoman. Hela veckan ser jag fram mot lördagsmorgonen, min heliga stund när jag i lugn och ro kan läsa två dagstidningar till frukost, Svenskan och DN.
Nu är ju nyheter ofta ganska dystra men i morse upptäckte min dotter Pella faktiskt en positiv i Svenska Dagbladets Magasinet. Där kan man läsa om varför poeten Jenny Wrangborg trivs så bra i Stockholmsförorten Bagarmossen. Hon tipsar också om sina favoritställen, och efter Nackareservatet nämner hon förstås biblioteket i ”Bagis”. Hon säger att ”Det är som mitt kontor”, där kan hon sitta och jobba.
Förutom att vara poet är Jenny också kallskänka och arbetar extra i köket på en förskola i Hammarby sjöstad. Hon tycker att köksjobbet ”ger näring åt dikterna”.
Jag jobbade själv en period efter gymnasiet i köket på Grand Hotel i Stockholm i slutet av 70-talet och det blev verkligen ett av ”mina universitet” för att citera Maxim Gorkij, men det var då det. Nu vet vi att möjligheterna för många unga idag att skaffa ett eget boende är tuffa om man inte har ett kapital att luta sig mot.
Jenny har bott på ett flertal adresser i Stockholm och hoppas att kunna stanna i Bagarmossen där hon menar att hennes vänner och en bra blandning av människor finns. När jag sedan bläddrar vidare i tidningen och ser de vanliga bostadsrättsannonserna skuggas min optimism åter.
Här utannonseras en klassisk familjevåning med 6 rum på Östermalm, ”attraktivt läge”, utropspris 12.9 miljoner. Vem har råd tänker jag…?
Men det är kanske bara att bita i gräset och konstatera att den tid vi lever i ser ut så här, historien den upprepar sig igen och igen, för fattig som för rik.
Annsofi Lindberg

Kollektivismen till heders

Den nya TV-såpan ”Ung och bortskämd” handlar om tio bortklemade och överbeskyddade ungdomar som tvingas leva tillsammans och handla mat, laga och städa och betala allting själva. Jag kommer att tänka på de tre åren jag bodde i kollektiv i slutet på 1970-talet. Det var en oerhört lärorik tid.
Vi var nio, med en blandad social mix, både folk från arbetarklass-egnahem, och tjänstemannabarn. Ironiskt nog bodde vi i Stockholms värsta överklassgetto, Lidingö. Det var bara där det fanns hus som var stora nog. Ett kvarter längre bort bodde ett annat kollektiv, medlemmarna i den psykedeliska popgruppen Psynkopat.
Jag var nog den som kom från den rikaste bakgrunden, min far var överläkare. Jag kallades följaktligen för ”fisliberalen”. Vi delade på matlagning, städning och alla andra sysslor i huset, och varje söndagkväll var det ”stormöte”, med obligatorisk närvaro. Då fick man även klaga på och kritisera sin kollektivkamrater om dom lagat för stabbig mat, diskat slarvigt, eller tvättat flickornas linnen för varmt så att dom krympt till näsdukar.

Idag är det inte ovanligt att ungdomar också delar lägenheter. Men om de fortfarande gör offentliga listor på allt som måste göras, när, och av vem, det vet jag inte. Eller sitter på söndagkvällen runt ett bord och tvingas ”prata känslor”?
Jag både lärde mig oerhört mycket, och fick vänner för livet. Men att vi fyrtio år senare skulle se oss själva på TV, på bästa sändningstid, som dokusåpa – det hade vi nog inte trott i våra mest egotrippade önskedrömmar.
Mats Myrstener
bild: Michael Nyqvist i Lukas Moodysons Tillsammans (2000)

Besök bland verklighetens folk

En gång om året brukar jag följa min fru till världens största möbelvaruhus, IKEA i Skärholmen. För en intellektuell eremit som jag är dessa besök hos ”verklighetens folk”, eller ”the small people” (OBS ironin!) väldigt nyttig. (Det var ju ca 20 år sedan jag arbetade på ett folkbibliotek, märk väl;)
Det sägs ju att Ingvar Kamprad möblerade Sverige (bilden är från 1965). Det stämmer nog; och fortfarande är ett besök på IKEA i Skärholmen som att besöka folkhemssverige 1968, fast i uppdaterad version (ungefär som att gå på en sociologisk utflykt till MacDonalds skulle man kunna säga). Idag ser man här fler gravida kvinnor med stora magar än någon annan stans (möjligen barnbördshuset undantaget), man ser ett tvärsnitt av den överviktige svenske arbetaren, invandrare i alla åldrar, men också unga Stureplansbruttor som för en billigare penning ska möblera den egna bostadsrätten som pappa köpt för några miljoner i innerstaden, liksom till synes välsituerade barnfamiljer, som skulle kunna komma från Täby eller Djursholm.
Efter att ha gått spiralgatan uppåt (för att kolla in senaste möbel- och möbleringsdesignen, och hur man får in kök, vardagsrum, datorstation, smal-TV, badrum och plats för tre barn i våningssäng på ca 30 kvadratmeter), beträder man den gigantiska restaurangen, där inget kostar över 65 kronor. Här äter man inte på en bricka, utan på tre, konstaterar jag förvånat, lättölen och läsken serveras som på Finlandsbåten i kran med gratis påfyllning, och antalet barn och bäbisar är oräkneligt, liksom ljudnivån.

Vi skulle bara handla ett tvåmeters och tio kilo tungt CD-ställ (jag kände mig som en stabbläggare av Karl Östman när jag balanserade det hem på min späda putande axel), men det tog mig säkert 30 minuter att hitta utgången, hela bottenvåningen är nämligen ett enda labyrintiskt och gigantiskt lager, 20 meter högt i tak, där besökaren själv plockar ut de beställda och hopfällbara och paketerade möblerna. Den enda personalen som är befintlig står vid kassorna: de är å andra sidan många, jag räknade till 50 stycken, inklusive tio för självbetjäning. Varje vara har, precis som på bibliotek, sin egen streckkod.
Lättad över att äntligen hittat ut (det var den sista semesterveckan och KNÖKFULLT – IKEA torde vara ett av Stockholms främsta turistmål) slukade jag raskt två varma korvar för 10 kronor; för här kan precis allt köpas till nedsatt pris, även böcker förstås: de många modellägenheterna innehåller alltid böcker (hopsamlade påmåfå på alla möjliga språk), vilket väl visar att svenskarna (åtminstone i teorin) är ett läsande folk?

Döm om min förvåning, när jag vid kassorna hittade en hel pall ur ett gammalt restlager av Kjell-Olof Feldts bok Rädda välfärdsstaten, från 1994. Det var nog en handling som såg ut som en tanke, tänkte jag sarkastiskt? Jag köpte inte boken, den finns ju på vartenda bibliotek, eller hur? Åtminstone på bokvagnen med 5-kronors-böcker till försäljning?
Mats Myrstener

Högerextremism och lyckliga horor

Tillbaka i Stockholm och en morgonstund med Fredriks husorgan SvD. Ledarsidan basunerar ”Vilken kapitalism ska vi ha?”. Den råa nyliberalismen eller Fredriks mer socialkonservativa? Ledarskribenten Paulina Neuding vill slå ett slag för den lyckliga horan, apropå pseudonymen Belle de Jours bloggdagbok, som hon menar fick feministerna att gå i taket. Pseudonymen visade sig vara en forskare vid universitetet i Bristol, som tidigare levt som prostituerad i London, Brooke Magnanti. Apropå en utredning om den svenska sexköpslagen av justitie-
kanslern, som snart presenteras.
”Vi lever längre – men inkomstklyftorna ökar” läser jag vidare, och det låter ju hoppfullt. En högutbildad lever idag fem år längre än den som bara gått grundskola. Det finns nu 6,7 miljarder människor på jorden enligt den senaste FN-rapporten. En miljard av dessa lever i ren slum och blir sällan över 60 år.
Rolf Gustavsson, SvD:s gamle EU-reporter, skriver ofta bra saker. Nu t.ex. om hur högerextremismen breder ut sig inom EU. En gång försökte EU:s tunga politiker frysa ut österrikaren Jörg Haider, något som skändligen misslyckades. Danmark och Italien nämns som avskräckande exempel på hur invandrarfientlighet gjorts rumsren. Och EU:s nya ordförandeland blir i höst Ungern, ett land som just räddats med EU-bidrag från bankrutt och som nu styrs av högerpopulisten Victor Orban. Korruptionen är utbredd inom de flesta nya EU-länder, värst är Bulgarien och Rumänien, trots påpekanden från Bryssel. Maffiosi och giriga politiker stoppar en rejäl summa av EU-bidragen i egna fickor. Och Englands Labours nye ledare tippas bli teflonpolitikern David Miliband, i trendriktig Armanikostym och blanka Gucciskor, son till den gamle vänsteraktivisten Ralph Miliband, en gång en fattig judisk flykting från Polen. Ibland faller äpplet långt från päronträdet.
Själv har jag blivit ”miljonär mot min vilja”. Hyresgäst-
föreningen har fegt dragit tillbaka sin stämningsansökan mot vår självutnämnda bostadsrättsförening som nu triumferande meddelar ”öppna champagnekorkarna”. Så det är bara att ta skeden i vacker hand och knalla till SE-banken och skriva på miljonlånet. Att hyra av en helskum Brf känns inte så kul, helst som man varit känd motståndare, och flytta har vi inte tänkt. Alltså: Gilla läget, eller stick någon annan stans! Vart då, kan man ju fråga sig? Hälften av de som bor i vårt hus har i vilket fall varken råd eller lust att köpa.
Men det är en bra titel på en bok, eller hur?
Mats Myrstener