Etikettarkiv: Bonniers

Kvalitet och jakten på legitimitet

I diskussionen om bibliotekens profilinköp (t ex Malmös och Göteborgs) har många kloka ord sagts. Bl a är Mats Söderlund inne på någonting väsentligt när han skriver:
(…) T.ex. vilka riktlinjer har AdLibris? Hur följs deras uppdrag upp? Hur utvärderas det och utifrån vilka parametrar i så fall. Jag uppfattar det som att Inga Lundén mf.l. har en uppriktig ambition att exponera mer litteratur, öka bredden, mångfalden och utlåningen. Men är fler utlån den enda framgångsfaktorn? Finns det andra värden? Jag tror att det finns en ganska lång önskelista på vad biblioteken skall göra och vad de skall stå för (…)
Rasmus Fleischer undrar vad som skulle kunna hända om mer kontroversiella böcker efterfrågades i lika hög grad. Ett aktuellt exempel är boken som går under titeln ”Tyskland avskaffar sig självt”, som mig veterligen dock inte översatts till svenska, men redan är både omskriven och något efterfrågad. Man kan också tänka sig mer historiska exempel som genererar frågor, inte helt enkla att besvara, om vad bibliotekens mediebestånd ska utgöras av och vad som är bibliotekens uppgift. Jag såg en affisch en gång med bilder på ett antal kontroversiella böcker genom tiderna, med texten ”Läs allt men tänk själv”. På Bis seminarium på bokmässan berättade Göran Greider om en bibliotekarie som i hans barndom hade vägrat att låna ut Mein Kampf till honom. Händelsen blev istället en början på en lång tid av intellektuellt utbyte mellan honom och bibliotekarien. Greider ville gärna se bibliotek som ett ställe där man mötte intellektuellt motstånd.
Där någonstans hamnar vi i någonting avgörande (utan att nu för den skull ta ställning till om bibliotekarien gjorde rätt eller fel när denne hindrade en låntagare att låna). Biblioteken ska utmana intellektuellt, inte enbart följa eller försöka förutspå efterfrågan. Ibland hävdas det att det mest demokratiska är att i stor utsträckning köpa in på användarnas/låntagarnas önskningar. Jag tycker inte att det är så enkelt, bland annat eftersom det ofta är samma – biblioteksvana – personer som återkommer med inköpsförslag.
Visst har många bibliotek medier som kan liknas vid ”mjölk”. Det finns romaner och deckare (och någon gång ibland en enstaka fackbok) som utan att vara skrivna av Läckberg eller Mankell eller andra storsäljare, ändå kan liknas vid mjölk. Inte för att de är sämre eller bättre, utan för att de är sådana som bibliotekarierna på ett aktuellt bibliotek av erfarenhet vet kommer att efterfrågas. Jag tror att bibliotek i bl a dessa fall kan ha nytta av profilköp. Men – det finns många men här – lämpligheten med profilinköp beror förstås bl a på lokalsamhället som biblioteket verkar i, dess målgrupper, dess storlek osv. Att mer eller mindre göra sig beroende av ett visst företag kan inte vara sunt. Viktigt också hur stor andel av inköpen som görs genom profilinköp. Kan 60% vara ”mjölk”? Rimligen inte. Men, med en mängd reservationer i bakhuvudet, i stort och på sikt tar det tid att beställa mjölken också, och förhoppningsvis kan bibliotekarierna ägna denna alltför dyrbara tid åt mer kreativa och mindre rutinartade uppgifter. Då är förstås också förutsättningen att personalstyrkan inte skärs ned med argumenten att biblioteket ändå fungerar, att det ändå har sina basvaror och sina stamkunder.
För jag tror att något av det mest centrala i den här diskussionen är vad biblioteket ska vara och hur vi ska mäta det. Sedan många år tillbaka har det skurits och sparats på bibliotek, filialer har lagts ned och personal har fått gå. I jakten på legitimitet mäts ständigt antal utlån och besök, siffror att visa upp för politiker. Kvalitet däremot, det tar tid och energi. Det ger inte nödvändigtvis bättre statistik för biblioteken. Det kan till och med vara så att t ex antalet lån och besök minskar när ett bibliotek börjar jobba mer kvalitetsinriktat.
Johanna Dalmalm

Kort reflektion kring Adlibris och inköp på svenska folkbibliotek

Jag har på flera olika ställen läst (här, här och här) om att Stockholm Stadsbibliotek kommer att låta Adlibris köpa in 60% av den litteratur som biblioteket införskaffar. Personligen tycker jag det är svårt att jubla när biblioteken i Sverige ingår avtal av den typen, vare sig det är med Adlibris eller något annat företag. Jag bör väl tillägga att jag själv inte har någon egen erfarenhet av att jobba i ett bibliotek som slutit denna typ av avtal.


Min övertygelse, efter fyra års arbete på små och lokalt förankrade bibliotek, är att biblioteksarbete bygger på dialog, relationer och samarbete med användarna. Mediesamlingen kan om den är skött av en initierad bibliotekarie vara en del av denna dialog. I samlingen kan bibliotekarien möta låntagarnas behov och förfrågningar av olika slag. Jag menar att bibliotekets boksamlingar organiskt växer fram i samarbete mellan bibliotekarierna och besökarna, därför är det också meningslöst att prata om att profilinköp befriar bibliotekarien till andra uppdrag som skulle kunna befrämja dessa relationer. Jag skulle vilja fråga vad Adlibris har för kunskap om och samtal med till exempelvis medborgarna i det lilla lokalsamhälle där jag jobbar? Jag håller inte med om att det finns vissa böcker som efterfrågas lika mycket på alla bibliotek i Sverige (exemplet brukar vara svenska deckare). Det är ingen självklarhet, Sverige av idag är ett mångfacetterat och splittrat land. Därför förhåller jag mig tveksam att låta företag sköta inköp till biblioteken på vad verkar vara en strikt kommersiell basis. Detta verkar för mig mest befästa någon slags kommersiell normkultur, som minskar folkbibliotekens potential att kunna bidra till ett fungerande pluralistiskt samhälle.

Sedan tycker jag även att det är ett problem att folkbiblioteken sluter ett avtal med Adlibris som ägs av Sveriges största mediekoncern. Vi ger alltså denna enorma mediekoncern en hjälpande hand att ta ett ännu fastare grepp om hela det litterära kretsloppet i Sverige (Läs C-M Edenborgs artikel Bonniers är Sveriges Berlusconi). På sikt kommer hela kulturlivet i Sverige att lida av att ett företag har närmast ett monopol på både bokutgivning och media, vilket kommer skada folkbiblioteken. Det är det viktigt att höja blicken från den egna verksamheten och inse att man är en del av större skeenden.

Låt initierade bibliotekarier sköta medieinköpen i samspel med användarna och resten av verksamheten man bedriver. Jag är övertygad om att det är vägen till ett rättvist och relevant folkbibliotek. Den lilla tidsvinst man eventuellt gör motsvarar inte kvalitetsförsämringarna på sikt och det faktum att folkbiblioteken kommer bidra till olika dåliga strukturer (kommersiellt normsamhälle och mediemonopol).


Tobias Willstedt

Kulturkrig eller kriget mot kulturen?

Jag har känt mig rätt kritisk till DN:s utveckling i ett par år nu, och till och med aktivt uppmanat andra att inte läsa dagstidningen. Kanske är det nästan tjänstefel av en bibliotekarie att avråda folk från att läsa Sveriges största dagstidning, men jag känner inte att jag fått speciellt mycket ut av tidningen på länge och tycker även att den maktfullkomlighet jag upplever från Bonniers som allrådande mediekoncern i stort är rätt besvärande. En diskussion kring medieklimatet i Sverige vore välkommen och det finns även ansatser till en sådan, initierad (åtminstone som det verkar) av förläggaren Carl Michael Edenborg. Vi får se vad som blir resultatet av detta, ännu har familjen Bonnier inte själva svarat på kritiken.

Med detta sagt tyckte jag ändå att det var väldigt intressant att läsa Åsa Linderborgs artikel i Aftonbladet om hatet och hotet mot DN Kultur: ”Tystnaden”. Kultursidorna har blivit utsatta för (orimligt?) stora nedskärningar och Linderborg väver i sin analys av detta in resonemang om tidstypiskt kulturförakt, antiintellektualism och nyliberal oförmåga att förstå en gammal bildningstradition. Jag, som aldrig har haft någon speciell relation till vare sig DN eller DN Kultur, sörjer inte den dagstidningens nedgång och eventuella fall men givetvis är det oroväckande att nedskärningarna är en del av trend där det offentliga samtalet alltmer utarmas.

Är det tidens tecken? DN och andra dagstidningar skär ner på sina kultursidor samtidigt som höga företrädare för vår tids borgerlighet bedriver kulturkrig med argumentationen att “verklighetens folk” inte gillar saker som är för svåra… Den relevanta frågan här är egentligen vilka materiella förutsättningar “folk” har till att tillgängliggöra sig kultur och delta i det offentliga samtalet? Folkbibliotek är en del av svaret, men en klassföraktande borgerlighet och en mediesektor alltför dominerad av en aktör är väl knappast intresserade av att höra det.

/Tobias Willlstedt