“Vi ser det hända varje dag – en växande människokärlek.” bis frågade en engagerad panel av biblioteksmedarbetare – Ulrica Nuottaniemi, Tommy Bildström, Athanaisos Patsias och Suzanne Edblom – som vittnar om att barnrätt verkligen är något biblioteken behöver fördjupa sig i.
Framgångsrikt barnrättsarbete på biblioteken Carin Collén, Regionbibliotek Västernorrland, berättar om hur folkbiblioteken i Västernorrland utvecklade sitt arbete med barnkonventionen. Athanasios Patsias, enhetschef på Malmö stadsbibliotek, beskriver hur en arbetsgrupp har skapat en modell för diskussionen och arbetet med resursfördelningen mellan barn och vuxna
“Skapa bättre verksamhet för unga går inte att göra på en höft” För ett par år sedan hade ungdomar i glesbygdskommunen Dorotea inget att göra. Dessutom mådde många dåligt. I dag har flera aktörer – däribland biblioteket – gått ihop för att vända utvecklingen.
Himmel över Oslo – ett besök på Deichman Bjørvika I bis nummer 2/2022 granskade Lena Lundgren barnavdelningen på centrumbiblioteket Ode i Helsingfors utifrån några frågor om barnperspektivet. Hon var inte imponerad. Nu har fyra svenska bibliotekarier tagit på sig barnrättsglasögonen under ett besök på nya huvudbiblioteket i Oslo.
Aktuell litteratur Recension av Litteraturens kraft: Erfarenheter av shared reading (2022) av Henrik Wig.
Dessutom – fler texter, krönikor och nyheter!
Prenumerera
Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 175 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med Swish.
Hallemar, Dan & Leandersson, Bert (2022). Folkbiblioteket. Malmö: Bokförlaget Arena.
Fotografen Bert Leandersson och arkitekturjournalisten Dan Hallemar har tillsammans skapat ett praktverk, en fotobilderbok, med det enkla namnet Folkbiblioteket. De presenterade boken på Bokmässan med sådan insikt och entusiasm att man förstod att de knäckt koden och insett folkbibliotekets avgörande roll såväl i samhället som för individen.
Trettiofem bibliotek och en bokbuss porträtteras i alfabetisk ordning från Almedalen till Östersund. Från de allra minsta och sedan hela vägen till alla de största stadsbiblioteken, från små bibliotek inkyffade i redan befintliga byggnader till arkitektoniskt monumentala kulturpalats, alla beskrivs inkännande vad gäller såväl arkitekturen som verksamheten.
På så sätt skapas en bild av hur man de senaste hundra åren sett och nu ser på bibliotekets innehåll och den byggnad som det ska rymmas i.
Bibliotekets uppdrag vad gäller demokrati, kunskaps- och kulturförmedling gäller sedan mer än ett sekel. Men vad detta innebär har skiftat genom åren på grund av olika materiella, ekonomiska och politiska förutsättningar. Kraven och möjligheterna blir hela tiden större medan ekonomin oftast krymper, alltmer ska rymmas inom allt knappare ramar såväl ekonomiskt som lokalmässigt. Detta i ett samhälle som hela tiden är statt i förändring och ställer nya krav. Tulipanaros!
Varje biblioteksporträtt, som mest består av foton, ger en liten redogörelse för hur biblioteket är placerat i just det samhället och vad det betyder för hur och av vem det nyttjas. Lokalens arkitektur, vilka material som använts och inredningen beskrivs liksom vilket intryck lokalen gör och hur det verkar att funka. Så ges glimtar av verksamheten genom redogörelser för vad som är på gång just när man är där och genom samtal med personalen. Då framkommer ofta det som beskrivs som ”glappet mellan hus och verksamhet”, som väl kan ses som en röd tråd i boken.
Det handlar mycket om monumentala bokhallar, takhöjd, ljus, glas, betong, trä och trappor, massor av trappor, allt på gott och ont. Ska biblioteket vara ett mysigt vardagsrum med låga trösklar mitt i samhällets centrum eller en kunskapens katedral i en grönskande park? Idealet har varierat under de gångna hundra åren. Svaret är självklart både ock och allt genast. Ännu en tulipanaros! Boken beskriver hur personalen hela tiden kämpar med att på en massa kreativa sätt anpassa gamla lokaler till nya krav. Man skapar nya rum för nya aktiviteter, man skärmar av och flyttar runt, sätter hjul på hyllorna, myser till det i vrårna, möblerar för tystnad och studier liksom för samtal och skapande.
Slutsatsen man kan dra är att vissa tjusiga lokaler med arkitektonisk status är svåra att förändra utifrån nya behov och ibland går det bara inte. Ofta är det för trångt, man måste få bygga till eller bygga nytt. En annan och den viktigaste slutsatsen är att arkitekt och inredare måste ha med personalen i planeringen och genomförandet hela vägen vid både om- och nybyggnad. Om ett bibliotek sägs, i en bisats, att det nog blev så bra för att arkitektens mamma hade jobbat på bibliotek!
Boken avslutas med två mycket givande korta artiklar om tankar och ideal gällande folkbiblioteksbyggnader under hundra år. Joacim Hansson skriver utifrån en biblioteksideologisk vinkel medan Claes Caldeby avhandlar de arkitekturhistoriska idealen, båda är professorer i sina ämnen.
Sammantaget är det en inspirerande och tänkvärd bok som ger en bild av det kaos av krav, möjligheter och begränsningar som biblioteken och dess personal verkar mitt i. Det är en nödvändig bok för arkitekter, politiker, inredare, bibliotekspersonal och alla andra som är involverade i om- och nybyggnad av folkbibliotek. Detta för att undvika den totala inkompetens som gjorde att man i Göteborg hyrde in fyra våningar i ett nytt kontorshus, dock inte bottenvåningen, för det nya Världslitteraturhuset. Ingen inre förbindelse finns mellan våningarna så det blev en helt omöjlig situation med alltför lite personal, alltså har man nu stängt en våning och tagit bort det mesta av facklitteraturen. Stora visioner! Flopp!
Ingrid Atlestam
Prenumerera
Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 175 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med Swish.
Lisa Engström är forskare och lärare vid ABM i Lund och en initiativtagarna till Lund Critical Library Studies.
– Det är en forskargrupp där vi förenas av ett gemensamt intresse för vad som skulle kunna kallas för kritiska biblioteksstudier, säger Lisa Engström. I gruppen samlas vi för att tillsammans diskutera och föra den typen av forskning framåt.
Forskargrupper är sammanslutningar av forskare inom ett visst område som kan ha olika grad av formalisering och fungera antingen för tätare, dedikerade samarbeten eller mer som en plattform. I fallet Lund Critical Library Studies är det mer det sistnämnda, en ganska lös paraplyform för olika studier och forskningsprojekt som ryms inom temat. Exempelvis jobbar Lisa Engström, tillsammans med kollegan Johanna Rivano Eckerdal, inom ramen för forskargruppen med det EU-finansierade forskningsprojektet ”Social infrastruktur som gör skillnad – folkbibliotekens transformativa kapacitet i ett åtstramat stadsliv”.
– Det är möjligt att forskargruppen ändrar skepnad framöver och blir mer formaliserad, eller inte, säger Lisa Engström. Vi ser ändå att det finns en poäng med att formulera det som en forskargrupp för att belysa behovet av den här forskningen.
Bortom idealbilden av biblioteket
Varför behövs då en forskargrupp där det kritiska perspektivet betonas explicit? Är inte annan biblioteksforskning tillräckligt kritisk?
Forskning är av naturen kritisk, menar Lisa Engström, men här handlar det om att förhålla sig på ett mer distanserat sätt till en bibliotekssyn där bibliotekets funktion och värden tas för givna eller idealiseras:
– Det har funnits – inte bara i forskningen, utan även i den allmänna uppfattningen om bibliotek – en syn där biblioteket haft en väldigt stark roll som en institution som främjar demokrati, delaktighet och möten mellan invånare i samhället.
Även om det finns mycket positivt och saker som är värda att försvara i den bilden, förklarar Lisa Engström, är hon och hennes forskarkollegor intresserade av att undersöka vad som finns bakom den typen av antaganden.
Hon tar bilden av biblioteket som mötesplats som exempel:
– När biblioteket beskrivs som en öppen mötesplats, är det verkligen öppet för alla, eller finns det individer och grupper som biblioteket inte är tillgängligt för?
Ett kritiskt perspektiv är inte samma sak som ett negativt perspektiv, betonar Lisa Engström. Men det är ett viktigt komplement till bilden av det ideala biblioteket.
– Vi försöker hela tiden vända och vrida på perspektivet. Inte med ambitionen att slå sönder den fina visionen att biblioteken främjar demokratin – tvärtom, att ställa de här frågorna är en förutsättning för att verkligen se till att tillgängligheten ökar. Det handlar om att undersöka maktaspekter för att kunna lyfta röster som annars inte hörs.
Både brister och möjligheter
Vad händer då om idealbilden av till exempel folkbibliotekens verksamhet inte problematiseras eller nyanseras? Enligt Lisa Engström innebär det att man riskerar att missa hur biblioteket också kan verka exkluderande. Som exempel tar hon frågan om meröppet, som hon studerat under en längre tid, bland annat i sin doktorsavhandling.
– Om meröppet bara framställs som något som ökar tillgängligheten och effektiviserar verksamheten synliggörs till exempel inte det faktum att personer under 18 år i de flesta fall inte har egen tillgång till det meröppna biblioteket. Om de inte vill besöka biblioteket med en vuxen får de en minskad tillgänglighet om de meröppna tiderna tar av det bemannade öppethållandet, säger Lisa Engström.
Trots behovet av problematisering får man heller inte underskatta den grad av öppenhet och tillgång till bibliotek som faktiskt finns i Sverige, menar Lisa Engström. Det är inte antingen eller. Ett exempel är hur bibliotekslagen slår fast att bibliotek ska finnas till för alla, oavsett juridisk status, modersmål, bakgrund och ekonomiska möjligheter:
– Den biblioteksservice som faktiskt finns för nyanlända eller personer utan svenskt personnummer är inget vi kan ta för givet för all framtid, utan så är det idag, och den servicen är värd att slå vakt om. Det gör också skillnad om det till exempel kostar pengar att få ett bibliotekskort, som det gör i vissa andra europeiska länder.
För Lisa Engström innebär det kritiska perspektivet att tänka på bibliotekets möjligheter och begränsningar parallellt.
– Vi måste kunna tänka samtidigt på de rättigheter som vunnits vad gäller tillgång till bibliotek och hur biblioteksrummet ändå kan vara utestängande eller otillgängligt för vissa, säger hon.
Utmaningar för dagens folkbibliotek
På frågan om vad Lisa Engström ser som folkbibliotekets största utmaningar lyfter hon kopplingen mellan bibliotek och samhällsutvecklingen i stort. Politisk turbulens där kulturpolitiken blir en arena för att utkämpa politiska strider är ett sådant exempel. Resursfördelning och nedskärningar inom offentlig sektor och bland kulturinstitutioner är en annan utveckling som innebär stora utmaningar för biblioteksverksamheterna.
Ökade socioekonomiska klyftor är också något som påverkar biblioteken. Problem med bråk och stök på bibliotek är ett exempel på hur samhällsproblem blir synliga i biblioteket.
– Biblioteken får en svår uppgift i att fånga upp problem som handlar ett svagare samhälleligt skyddsnät i övrigt, säger Lisa Engström. Biblioteken är så intimt sammanvävda med hela den samhälleliga dynamiken och påverkas väldigt mycket av den.
I det tidigare nämnda forskningsprojektet utforskar hon tillsammans med sina kollegor hur biblioteket kan utgöra en del av samhällets och stadens sociala ”infrastruktur” i en tid av åtstramningar av resurser.
– Där finns jätteintressanta spänningar, säger Lisa Engström. Det handlar om att biblioteken kan och bör spela en viktig roll som en social infrastruktur, men också om frågor kring var gränsen för bibliotekets roll går och vad andra institutioner behöver göra. Det handlar också om diskussionen kring vad som ingår i bibliotekarierollen.
Den sistnämnda frågan har nyligen varit aktualiserad i diskussionen kring vissa svenska biblioteks val att anställa socionomer, som också blivit uppmärksammad i biblioteksdebatten. Lisa Engström menar att det är viktigt att skilja på frågan om vad som är bibliotekens uppgift och vad som är bibliotekariens uppgift.
– Jag tycker att det kan vara berikande att ha olika yrkesgrupper på biblioteken, säger Lisa Engström. Det handlar snarare om vad som är bibliotekariens arbetsuppgifter, som skiljer sig från socionomens. Men en socionom kan vara socionom på ett bibliotek, det kan behövas olika professioner i biblioteksrummet.
Länken mellan utbildning, forskning och profession
För Lisa Engström och hennes kollegor i forskargruppen är det viktigt att ha en nära dialog med yrkesverksamma inom bibliotekssektorn. Förutom att nå ut med sina forskningsresultat jobbar de också med dialog för att få in feedback under forskningsprocessens gång. Lisa Engström tar det aktuella forskningsprojektet som exempel, där Region Skånes kulturförvaltning är inblandade från start:
– Vi ser det inte som en envägskommunikation, utan det handlar lika mycket om att få en dialog med fältet kring forskningen. Det krävs ett utbyte för att det ska bli bra forskning. Bibliotekariers input är lika viktig som vårt behov av att berätta om resultaten.
Utöver sin forskarroll är Lisa Engström lärare på masterprogrammet i ABM. Jag frågar henne avslutningvis hur man rustar studenter med en förmåga att reflektera kritiskt kring biblioteksutvecklingen.
– Vi jobbar ständigt med att analysera och diskutera bibliotek från olika synvinklar, säger Lisa Engström, i seminariediskussioner, texter, etcetera. Även i mer praktiskt handfasta kurser, till exempel om kunskapsorganisation, inkluderar vi det kritiska perspektivet och diskuterar hur till synes tekniska val också blir styrande och får konsekvenser för användaren. Praktiska val i biblioteksvardagen behöver reflektion, vilket vi försöker utveckla under utbildningen. Jag hoppas att våra studenter får med sig från utbildningen att praktiska och tekniska val gör skillnad, och att de kräver kritisk analys.
Publikationer från Lund Critical Library Studies i urval
Engström, L. (2022). Arenas for conflict or cohesion? Rethinking public libraries as potentially democratic spheres. Information Research, 27(Special Issue), [colis2220]. https://doi.org/10.47989/colis2220
Engström, L. (2021). Bibliotek för alla? En studie om tillgänglighet och delaktighet i folkbiblioteksplaner. Nordic Journal of Library and Information Studies, 2(2), 1-18. https://doi.org/10.7146/njlis.v2i2.127562
Rivano Eckerdal, J., Olsson Dahlquist, L., & Engström, L. (2020). Lund critical library studies – a new research group. I IDEALS. Illinois Digital Environment for Access to lear Ning and Scholarship: iConference 2020 Proceedings iSchools. http://hdl.handle.net/2142/106559
Rivano Eckerdal, J. (2018). Equipped for resistance: an agonistic conceptualisation of the public library as a verb. Journal of the Association for Information Science and Technology, 69(12), 1405-1413. https://doi.org/10.1002/asi.24069
Prenumerera
Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 175 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med Swish.
"Functional Specialization of My Brain": 2019 Edition av Violet Fox
Text: Ellen Pavlov
Det var på Twitter som jag först läste om Reserve and renew, the LIS mental health zine. Inlägget fick mig att klicka vidare till LIS mental healths webbsida där det går att läsa både om fanzinet och projektet det är kopplat till.1 LIS mental health project har funnits sedan 2016. På webbsidan finns resurser, riktade främst till bibliotekspersonal, om psykisk hälsa ur ett arbetsmiljöperspektiv. Det finns en blogg och medlemmar uppmuntras också att diskutera under #LISMentalHealth på sociala medier och anordna ”Mental health week” på sina arbetsplatser. Fanzinet ges ut en gång per år och tack vare redaktionens generositet fick jag de hittills utgivna numren skickade till mig.
En av de saker jag uppskattar med fanzine är att de många gånger innehåller så mycket mer än vad deras ibland enkla yttre avslöjar. Reserve and renew är inget undantag. Fanzinen är visserligen enkla i sin utformning, så som sig bör, men de texter och bilder som fyller de 30-40 sidorna avhandlar en bredd av teman. Uppemot 100 personer har bidragit med material, till ett eller flera nummer. Samtliga personer har någon koppling till bibliotek eller närliggande områden, oavsett de är eller har varit anställda, jobbar frivilligt eller studerar. Vissa är anonyma eller skriver under pseudonym, de allra flesta har dock undertecknat med namn. Allt material är, med något enstaka undantag, dessutom publicerat under Creative commons licensen CC BY-NC 4.0, vilket innebär att det är möjligt att både sprida, göra om, modifiera och bygga vidare på materialet så länge upphovspersonen anges och det inte används i kommersiella sammanhang. Licensen gäller dessutom internationellt.2
Hittills har det kommit ut fem nummer av fanzinet, det första kom i februari 2018 och det senaste mars i år. Vissa ämnen, såsom hur stress och orimliga krav på jobbet påverkar måendet och rädslan kring att vara öppen med psykisk ohälsa, återkommer i alla nummer. Mycket av det som beskrivs är lätt att känna igen, även om fanzinen är skrivna i en annan kontext än vår.3 Andra saker, som när Violet Fox i nummer 1 skriver om de ekonomiska aspekterna av att vara sjuk, gör det tydligt att det också finns stora skillnader mellan Sverige och USA. Även om det i Sverige kan bli en ekonomisk belastning att vara sjuk, speciellt under en längre period, är kostnaderna för vård bara en bråkdel av vad det kan kosta i USA.
När jag läser Reserve och renew tänker jag på mina egna erfarenheter av att kombinera yrkesarbete och psykisk ohälsa. Jag tänker också på alla de samtal jag har haft med kollegor, både vänner och mer ytliga bekanta, om hur stor skillnad det är mellan bilden av bibliotekarieyrket och hur det faktiskt är att jobba på bibliotek. Fortfarande lever myten om det tysta biblioteket kvar, trots att det sällan stämmer överens med verkligheten. Tvärtom är många bibliotek idag fyllda av liv och rörelse, vilket på många sätt är en utveckling i rätt riktning, men som också kan ha sina baksidor. Många vittnar om stressen kring att inte hinna med sina arbetsuppgifter, hot och våld är en del av vardagen på många arbetsplatser. Jag känner flera personer som har övervägt att lämna ett yrke som de egentligen älskar, på grund av ökade krav och dålig arbetsmiljö.
Arbetsmiljö och hälsa
Flera bidrag i Reserve och renew handlar om svårigheten att hitta balans mellan vad du vill och vad du kan göra. Både Nicky Andrew och Kassi Grace skriver till exempel om arbetstempo, stress och rädsla att inte duga.4 Hur det dessutom ses som ett misslyckande att inte vara produktiv och hur känslan av att ingenting är tillräckligt bryter ner oss är fokus i texten “(Depression) or (capitalism)” av Megdi A.5 Skillnaden mellan att vara deprimerad eller bara ett offer för kapitalismen är ibland svår att se, menar hen, och det är nog något många av oss har reflekterat kring. Känslan av att vara otillräcklig är tämligen allmängiltig, oavsett var du jobbar. Men i yrken där du möter människor tillkommer ytterligare en dimension, det handlar inte längre enbart om dig själv, utan också om användarna, brukarna eller vad de än kallas.
Rebecca Proudfoot skriver om hur biblioteksjobb kan vara psykiskt påfrestande.6 Hot och våld är vardag för många som arbetar på bibliotek, det känner vi igen även i Sverige. Men Proudfoot menar att det inte enbart handlar om den rasism, sexism och annat kränkande bibliotekarier utsätts för, utan den påfrestning det innebär att hjälpa människor att hitta böcker och andra källor om skilsmässor, missbruk och allvarliga sjukdomar. Vi riskerar att se, och till viss del bära, våra besökares svårigheter, vilket inte alltid går att bara lägga åt sidan. AnonymousPotato skriver i Reserve and renew nr 5 om hur jobbet ibland kan komma så nära, att du ibland vill så mycket, känner så starkt, att det nästan äter upp dig.7Hen skriver om att det känns som ett misslyckande att inte bry sig om allt och alla du möter.
Många av oss som arbetar på bibliotek i Sverige kan troligtvis känna igen detta. Hur många skolbibliotekarier har inte haft elever som i förtroende berättat om sina problem? Hur många bibliotekarier på folkbibliotek har inte behövt hjälpa till med ansökningar för ekonomiskt bistånd eller uppehållstillstånd? Hur många av oss har inte behövt gå undan för att smälta möten vi precis har haft? Och i dessa stunder är det viktigt att komma ihåg det som Jasmine Rizer skriver i texten ”How I (mostly) learned to catalog serials without going completely insane”: ”It is great that you care so much about things. But lunch breaks should not have to be for crying.”8
Men hur vet vi vad som är skälet till att vi mår dåligt på jobbet? Är det arbetsplatsen? Yrket? Oss som personer? Kommer problemen lösa sig bara för att vi byter jobb, eller följer de med? Hur hanterar vi att vissa delar av vårt jobb får oss att må dåligt, samtidigt som vi inte kan tänka oss något annat? Hur gör vi när vi säger ifrån och ingen lyssnar? Vi är troligtvis många som har påtalat problem på våra arbetsplatser. Laura skriver i Reserve and renew om att svaret hen fick från sin chef när hen påtalade den dåliga arbetsmiljön var: “This is what you signed up for”.9 Och även om de flesta av oss inte fått så brutalt ärliga svar är min erfarenhet att påtalande av bristande arbetsmiljö sällan leder till förändring. Vi ska anpassa oss, inte arbetsplatsen.
Är vi dessutom vikarier eller timanställda är situationen ännu mer pressad. Jag blir väldigt berörd av Monas text i Reserve and renew nr 5 där han beskriver hur han får höra ”that’s no excuse” när han ringer sig sjuk efter att ha varit i en bilolycka ett par dagar tidigare.10 Timanställda ska faktiskt ta de pass de har skrivit upp sig på, säger chefen. Så fungerar det till och med på det bibliotek som anses vara ”the best library in the region”. Vi står ut, trots att vi egentligen inte gör det, för tanken på att inte jobba är så mycket värre. Förutom den sociala och ekonomiska biten, är det lätt att känna sig värdelös när du förlorar ditt jobb. Det är lätt att ifrågasätta sig själv och vi behöver ständigt bli påminda om att vi inte är våra jobb, och därför är det som @archbrarian skriver i sista rutan i sin serie att ”losing your job =/= losing yourself”.11
Att arbeta på en arbetsplats med dåliga arbetsförhållanden är slitsamt, men har du en fast anställning har du trots allt en viss trygghet. Även om det, som sagt, många gånger inte leder till förändring har du möjlighet att påtala brister i arbetsmiljön, utan att riskera att bli uppsagd. Om du har en tillfällig anställning är det inte lika självklart. Du vill inte vara ”besvärlig”, du vill visa dig duktig och anställningsbar. Osäkerheten och utsattheten när du har en tillfällig anställning är extra slitsam. Jag minns själv hur det var att inte ha något fast jobb. Hur jag hela tiden kände att jag behövde prestera ännu bättre än alla andra för att inte missa chansen att få vara kvar. Även om jag idag är tillsvidareanställd påminns jag om detta när jag gång på gång ser fantastiska kollegor lämna arbetsplatsen, bara för att de är vikarier. Jag är en stark anhängare av de flesta delarna av lagen om anställningsskydd, men det är jäkligt att se hur lagen missbrukas när kollegor blir ”utlasade”, inte minst eftersom jag vet att arbetsuppgifterna fortfarande finns. Jag är sannolikt inte ensam om att arbeta på en arbetsplats som är ständigt underbemannad och som går runt på vikarier och timanställda. Och här är det viktigt att vi tar ett gemensamt ansvar, att vi som har grundtryggheten kämpar lite extra för dem som inte har den. Att vi säger ifrån mot dåliga arbetsförhållanden. Att vi, som Maria Rios uppmanar oss att göra i Reserve and Renew, har modet att säga nej.12
Att kombinera arbete och psykisk ohälsa
Om det kan vara svårt att lyfta problem på arbetsplatsen kan det vara ännu svårare att vara öppen med sitt psykiska mående. Holly Casio skriver om att det även på bibliotek som anordnar temaveckor om psykisk ohälsa kan finnas ett arbetsklimat som gör att personal inte vågar vara öppna med sina psykiatriska diagnoser.13 Jag har många gånger reflekterat över hur vi på bibliotek gärna pratar om hur vi på bästa sätt ska kunna möta våra besökare, men mindre om hur vi ska behandla varandra som kollegor. Vi kan exempelvis vara noga med att uppmana föreläsare vid publika arrangemang att alltid använda mikrofon, men vi är inte lika bra på att se till att göra detsamma vid personalmöten med många deltagare. När det gäller psykisk ohälsa är min erfarenhet att vi många gånger skapar en miljö där det är svårt att vara öppen med det. De gånger vi på mitt jobb har pratat om psykiatriska diagnoser har varit i samband med utbildning eller diskussioner om hot och våld. I dessa fall har personer med psykiska problem uteslutande skildrats som problem, några som per automatik, på grund av deras diagnoser, utgör ett hot. Många gånger har det pratats om psykiskt sjuka som farliga, utan att nyansera och poängtera att det inte är sjukdomen i sig som är problemet, utan vissa beteenden som visserligen kan vara mer vanligt förekommande hos personer med en viss diagnos, men som även kan förekomma hos andra. När samtalet hela tiden handlar om psykisk sjukdom hos besökare, hos ”dom”, är det svårt att vara den som säger ”jag är en av dem ni pratar om”.
Flera bidrag handlar också om att det inte alltid syns att någon är sjuk. ”But on the surface I’m doing fantastically well”, skriver en anonym avsändare ett av numren.14 Vi är vana vid att personer med psykiska sjukdomar beskrivs på ett sätt som gör det uppenbart att de är sjuka. I filmer och på tv är det sällan svårt att se vem som är sjuk. Men i verkligheten är det inte så. En anonym avsändare skriver i ett annat av numren att de flesta inte skulle kunna gissa att hen är sjuk,15 och vi är nog många som känner igen det. Jag vet inte hur många gånger någon har uttryckt förvåning när de först får reda på mina diagnoser, eller hur många gånger kollegor säger ”jag glömmer hela tiden att du är sjuk”. Jag antar att är det menat som någon slags komplimang, men frågan är om det verkligen är det. Handlar det om att vi är duktiga på att dölja hur vi egentligen mår eller handlar det om att vi bara inte stämmer in på bilden av hur en person med en psykisk sjukdom ser ut och beter sig?
“this creature went out of her mind” av twitteranvändare archivealarden
Att berätta – och att lyssna
Jag pratar sällan om att jag är sjuk. Det handlar inte om att jag skäms, även om stigmat kring psykisk sjukdom så klart spelar roll, utan om att jag har gjort det så många gånger att det känns uttjatat, det räcker att behöva rabbla allt varje gång jag träffar en ny läkare på sjukhuset. Men det finns också en önskan om att inte bli behandlad annorlunda. Jag vill inte att mina kollegor eller andra jag möter ska behandla mig annorlunda på grund av föreställningar och fördomar om psykisk sjukdom. Samtidigt kan det vara en trygghet att ha nära som känner till dina förutsättningar och begränsningar. Det har många gånger varit en lättnad för mig att kunna vara öppen, och jag har känt stöd från personer som jag på förhand inte hade räknat med skulle förstå. Personer som själva var i liknande situationer och som kunde berätta om det tack vare att jag gjorde det.
Att öppet berätta om psykisk ohälsa påverkar inte bara den som berättar, utan även de som lyssnar. Kate Deibel skriver om skådespelaren Carrie Fisher, och om hur hennes öppenhet, inte enbart med sin bipolära diagnos, utan också med att hon tog mediciner på grund av den, har inspirerat hen att vara mer öppen.16 Som ett sätt att fortsätta i Fishers fotspår introducerade Deibel hashtaggen #EndPillshaming under ”Mental health week” 2017. Twitteranvändare uppmuntrades att lägga upp bilder på sina mediciner. Detta initiativ har sedan levt kvar, vid en snabb sökning på Twitter hittar jag inlägg på temat så sent som i oktober i år. Deibel skriver dock också om att hen blivit nekad anställning på grund av att hen vid en anställningsintervju lyfte hur hen hanterade sin depression som exempel på en styrka. Och hen är tyvärr inte ensam. Det finns otaliga exempel på när en psykiatrisk diagnos blir ett hinder. Fortfarande är till exempel personer med vissa NPF-diagnoser, som autism och ADHD, diskvalificerade från att söka vissa arbeten och utbildningar, även i Sverige. Det är många gånger en svår balansgång, där det på förhand är svårt att veta vilka konsekvenser det kan få att vara öppen med sina psykiska sjukdomar. Men, som sagt, det är en trygghet att ha kollegor som vet och kan stötta. Vel skriver i texten ”Libraries saved my life” om kollegornas stöd, om hur arbetet på biblioteket faktiskt räddade livet på hen.17 Kollegorna stöttade på ett självklart sätt, utan att Vel behövde känna sig som en börda för dem. Givetvis borde det inte vara förvånande, men det stigma som finns kring psykisk ohälsa gör det svårt att förutsätta hur kollegor kommer att reagera.
Samhället är kanske inte redo för att vi, likt Deibel, lyfter personliga erfarenheter av psykisk ohälsa som en styrka. Men faktum är att det på många sätt kan vara det. Enbart genom att finnas till kan vi, om vi har möjlighet att vara öppna, hjälpa till att nyansera bilden av personer med psykiska sjukdomar. Vi kan använda våra erfarenheter för att se till att våra bibliotek blir tryggare och mer tillgängliga för personer som inte är normfungerande, både externt och internt. Tyvärr är vi ännu inte där. Många av oss varken vill eller kan vara öppna. En anonym person skriver i fanzinets första nummer om hur hen på grund av rädsla för att vara öppen inte kunde genomföra ett projekt som hen skulle vilja genomföra.18 Hen berättar om sin erfarenhet av att flertalet gånger ha varit inlagd på grund av depression. Hen skriver också att hen skulle vilja undersöka och skriva om informationssökningspraktiker hos psykiatripatienter, men eftersom hen inte vågar använda sitt riktiga namn i sådana sammanhang kommer det inte att bli av. Återigen ett exempel på hur samhällets syn på psykiskt sjuka personer begränsar oss, och i det här fallet till och med leder till att vi inte får tillgång till information som skulle kunna vara både värdefull och användbar. Jag är övertygad om att detta inte är ett unikt exempel.
“Quarantine Baby” av Pinecones
Tankeväckande läsning
Att läsa de fem numren av Reserve and Renew väckte många tankar. Det är både betryggande och skrämmande att känna igen så mycket av det som står. Betryggande att inte vara ensam, skrämmande att se hur så många kämpar för att hitta balans mellan arbetsliv och mående. Jag är övertygad om att det här är någonting som finns i fler branscher och inte enbart i biblioteksvärlden. Uppenbarligen är det också något som är spritt över världen. Frågan är vad vi kan göra åt det. Finns det ens något att göra? Att berätta om det är en bra början, att skriva, rita och på andra sätt skapa kan vara läkande för vissa av oss. Och jag tror att det är viktigt att hålla samtalet levande. Att vi tillsammans är starka är inte bara en dammig klyscha. Tillsammans kan vi ta strid mot dåliga arbetsförhållanden. Tillsammans kan vi bidra till att minska stigmat kring psykisk ohälsa. Tillsammans kan vi skapa förutsättningar för en bättre psykosocial arbetsmiljö. Tillsammans kan vi hjälpas åt att skapa bättre bibliotek. Vi kommer inte kunna lösa sådant som rör minskade budgetar, dålig politisk styrning och oengagerad ledning, men vi kan göra skillnad. Om vi bara börjar prata om det.
Fotnoter
1) https://lismentalhealth.org/ 2) https://creativecommons.org/licenses/by-nc/4.0/legalcode.sv 3) Fox, Violet, i Reserve and renew nr 1, 2018 4) Andrew, Nicky, ”Resisting the vocational Bogeyman” i Reserve and Renew nr 1, 2018, dikt av Kassi Grace i i Reserve and renew nr 2, 2019 5) Megdi A., ”(Depression) or (capitalism)” i Reserve and Renew nr 3, 2020 6) Proudfoot, Rebecca, ”The emotional labor of library work” i Reserve and Renew nr 3, 2020 7) Text av AnonymousPotato i Reserve and Renew nr 5, 2022 8) Rizer, Jasmine, ”How I (mostly) learned to catalog serials without going completely insane” i Reserve and Renew nr 1, 2018 9) Laura, ”This is what you signed up for” i Reserve and Renew nr 4, 2021 ”Quarantine Baby” av Pinecones 10) Text av Mona i Reserve and Renew nr 5, 2022 11) @archbrarian, ”The endings part one” i Reserve and Renew nr 5, 2022 12) Rios, Maria, ”My wish for you my dear library friend” i Reserve and Renew nr 5, 2022. 13) Text av Holly Casio i Reserve and Renew nr 2, 2019. 14) Anonym, ”Am I okay?” i Reserve and Renew nr 5, 2022. 15) Anonymt bidrag i Reserve and Renew nr 2, 2019. 16) Deibel, Kate, ”Princess Leia and her meds” i Reserve and Renew nr 1, 2018. 17) Vel, ”Libraries saved my life” i Reserve and Renew nr 2, 2019. 18) Anonymt bidrag i Reserve and Renew nr 1, 2018.
Prenumerera
Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 175 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med Swish.
“Det demokratiska uppdraget har inga gränser” Bibliotekens demokratiska uppdrag kan betyda olika saker för olika personer. bis frågade Marie Johansen, Bagir Kwiek och Klara Ferneman vad det innebär för dem.
På jakt efter det demokratiska uppdraget Många pratar om folkbibliotekens demokratiska uppdrag. Men vad betyder det egentligen? Karin Råghall har vridit och vänt på frågan – och fått hjälp på vägen av en pinsmaskin.
Bibliotek och totalförsvaret – vad innebär det? Vad händer med bibliotekens uppdrag när samhället står inför kriser? Emma Karlsson granskar argumenten om biblioteken i totalförsvaret men hamnar i större frågor om vilket typ av samhälle vi vill bygga.
Biblioteket – en ljuspunkt! Den internationella klimatkonferensen ”Stockholm +50” hölls den 2–3 juni. BiS medverkade i skuggkonferensen ”Folkets forum för miljö och global rättvisa” med seminariet ”Biblioteket – en ljuspunkt?”. Lena Lundgren rapporterar från seminariet och deltagaren Lars Ilshammar publicerar hela sitt inlägg från samtalet –Vad är ett bibliotek – och vad borde det vara i en digital tid?
Vi hade allt. Om datorernas utveckling och inlåsning Konstnären och programmeraren Idiomdrottning reflekterar över den digitala utvecklingen och inlåsningen av kultur och kommunikation i nätjättarnas produkter och plattformar.
Bengt Berg. Poet och förläggare för Heidruns förlag.
Sofia Berg bor i Malmö och arbetar som barn- och ungdomsbibliotekarie på folkbibliotek.
Anders Ericson. Norsk bibliotekarie,tidigareanställd vid Statens Bibliotektilsyn och webbredaktör på Norsk Biblioteksforening, frilansjournalist och bloggare med bloggen bibliotekettarsaka.com.
Klara Ferneman ärsociolog och bibliotekarie. Arbetar på Umeå Stadsbibliotek med utåtriktad verksamhet för ungdomar och just nu i ett Stärkta biblioteks-projekt som syftar till att utveckla bibliotekets ungdomsverksamhet bland annat med ökat inflytande och utökad samverkan med andra ungdomsverksamheter.
Idiomdrottning visar ett nytt och ofta prydligare sätt att lösa systemproblem. Systemet som helhet tycks verka snuddande bekant för kulturanvändare men är på samma gång helt omvälvande.
Lars Ilshammar. Biträdande riksbibliotekarie.
Marie Johansen. Verksamhetschef för Konst och bibliotek i Botkyrka kommun.
Emma Karlsson. Barnbibliotekarie i Lund med ett stort engagemang för rättvisefrågor.
Bagir Kwiek är författare, Sveriges femte läsambassadör 2020–2022 och samordnare för det Romska biblioteket i Malmö.
Lovisa Liljegren. Universitetsbibliotekarie i Stockholm.
Lena Lundgren. Bibliotekarie och tidigare utvecklingsledare vid Regionbibliotek Stockholm.
Daniella Nilsson. Undervisande bibliotekarie på Samhällsvetenskapliga fakultetens bibliotek vid Lunds universitet. Hon har en kandidatexamen i idé- och lärdomshistoria och har tidigare arbetat med filosofisk samtalsverksamhet inom det Luleåbaserade projektet ”Unga Tankar”.
Ellen Pavlov. Barnbibliotekarie som jobbar med att köpa in och katalogisera böcker på folkbiblioteken i Lund.
Elisabeth Rundqvist är en bibliotekarie som brinner för mänskliga rättigheter och är aktiv volontär inom flyktingrörelsen.
Karin Råghall är bibliotekarie i Västerbotten.
Röda Lina, bisständiga samtidskommentator.
Annelien van der Tang. Bibliotekarie och sociolog.
BiS 