Kategorier
bibliotek nyheter

Hög igenkänningsfaktor i fanzine om psykisk ohälsa

Text: Ellen Pavlov

Det var på Twitter som jag först läste om Reserve and renew, the LIS mental health zine. Inlägget fick mig att klicka vidare till LIS mental healths webbsida där det går att läsa både om fanzinet och projektet det är kopplat till.1 LIS mental health project har funnits sedan 2016. På webbsidan finns resurser, riktade främst till bibliotekspersonal, om psykisk hälsa ur ett arbetsmiljöperspektiv. Det finns en blogg och medlemmar uppmuntras också att diskutera under #LISMentalHealth på sociala medier och anordna ”Mental health week” på sina arbetsplatser. Fanzinet ges ut en gång per år och tack vare redaktionens generositet fick jag de hittills utgivna numren skickade till mig.

En av de saker jag uppskattar med fanzine är att de många gånger innehåller så mycket mer än vad deras ibland enkla yttre avslöjar. Reserve and renew är inget undantag. Fanzinen är visserligen enkla i sin utformning, så som sig bör, men de texter och bilder som fyller de 30-40 sidorna avhandlar en bredd av teman. Uppemot 100 personer har bidragit med material, till ett eller flera nummer. Samtliga personer har någon koppling till bibliotek eller närliggande områden, oavsett de är eller har varit anställda, jobbar frivilligt eller studerar. Vissa är anonyma eller skriver under pseudonym, de allra flesta har dock undertecknat med namn. Allt material är, med något enstaka undantag, dessutom publicerat under Creative commons licensen CC BY-NC 4.0, vilket innebär att det är möjligt att både sprida, göra om, modifiera och bygga vidare på materialet så länge upphovspersonen anges och det inte används i kommersiella sammanhang. Licensen gäller dessutom internationellt.2

Hittills har det kommit ut fem nummer av fanzinet, det första kom i februari 2018 och det senaste mars i år. Vissa ämnen, såsom hur stress och orimliga krav på jobbet påverkar måendet och rädslan kring att vara öppen med psykisk ohälsa, återkommer i alla nummer. Mycket av det som beskrivs är lätt att känna igen, även om fanzinen är skrivna i en annan kontext än vår.3 Andra saker, som när Violet Fox i nummer 1 skriver om de ekonomiska aspekterna av att vara sjuk, gör det tydligt att det också finns stora skillnader mellan Sverige och USA. Även om det i Sverige kan bli en ekonomisk belastning att vara sjuk, speciellt under en längre period, är kostnaderna för vård bara en bråkdel av vad det kan kosta i USA.

När jag läser Reserve och renew tänker jag på mina egna erfarenheter av att kombinera yrkesarbete och psykisk ohälsa. Jag tänker också på alla de samtal jag har haft med kollegor, både vänner och mer ytliga bekanta, om hur stor skillnad det är mellan bilden av bibliotekarieyrket och hur det faktiskt är att jobba på bibliotek. Fortfarande lever myten om det tysta biblioteket kvar, trots att det sällan stämmer överens med verkligheten. Tvärtom är många bibliotek idag fyllda av liv och rörelse, vilket på många sätt är en utveckling i rätt riktning, men som också kan ha sina baksidor. Många vittnar om stressen kring att inte hinna med sina arbetsuppgifter, hot och våld är en del av vardagen på många arbetsplatser. Jag känner flera personer som har övervägt att lämna ett yrke som de egentligen älskar, på grund av ökade krav och dålig arbetsmiljö.

Arbetsmiljö och hälsa

Flera bidrag i Reserve och renew handlar om svårigheten att hitta balans mellan vad du vill och vad du kan göra. Både Nicky Andrew och Kassi Grace skriver till exempel om arbetstempo, stress och rädsla att inte duga.4 Hur det dessutom ses som ett misslyckande att inte vara produktiv och hur känslan av att ingenting är tillräckligt bryter ner oss är fokus i texten “(Depression) or (capitalism)” av Megdi A.5 Skillnaden mellan att vara deprimerad eller bara ett offer för kapitalismen är ibland svår att se, menar hen, och det är nog något många av oss har reflekterat kring. Känslan av att vara otillräcklig är tämligen allmängiltig, oavsett var du jobbar. Men i yrken där du möter människor tillkommer ytterligare en dimension, det handlar inte längre enbart om dig själv, utan också om användarna, brukarna eller vad de än kallas. 

Rebecca Proudfoot skriver om hur biblioteksjobb kan vara psykiskt påfrestande.6 Hot och våld är vardag för många som arbetar på bibliotek, det känner vi igen även i Sverige. Men Proudfoot menar att det inte enbart handlar om den rasism, sexism och annat kränkande bibliotekarier utsätts för, utan den påfrestning det innebär att hjälpa människor att hitta böcker och andra källor om skilsmässor, missbruk och allvarliga sjukdomar. Vi riskerar att se, och till viss del bära, våra besökares svårigheter, vilket inte alltid går att bara lägga åt sidan. AnonymousPotato skriver i Reserve and renew nr 5 om hur jobbet ibland kan komma så nära, att du ibland vill så mycket, känner så starkt, att det nästan äter upp dig.7 Hen skriver om att det känns som ett misslyckande att inte bry sig om allt och alla du möter. 

Många av oss som arbetar på bibliotek i Sverige kan troligtvis känna igen detta. Hur många skolbibliotekarier har inte haft elever som i förtroende berättat om sina problem? Hur många bibliotekarier på folkbibliotek har inte behövt hjälpa till med ansökningar för ekonomiskt bistånd eller uppehållstillstånd? Hur många av oss har inte behövt gå undan för att smälta möten vi precis har haft? Och i dessa stunder är det viktigt att komma ihåg det som Jasmine Rizer skriver i texten ”How I (mostly) learned to catalog serials without going completely insane”: ”It is great that you care so much about things. But lunch breaks should not have to be for crying.”8

Men hur vet vi vad som är skälet till att vi mår dåligt på jobbet? Är det arbetsplatsen? Yrket? Oss som personer? Kommer problemen lösa sig bara för att vi byter jobb, eller följer de med? Hur hanterar vi att vissa delar av vårt jobb får oss att må dåligt, samtidigt som vi inte kan tänka oss något annat? Hur gör vi när vi säger ifrån och ingen lyssnar? Vi är troligtvis många som har påtalat problem på våra arbetsplatser. Laura skriver i Reserve and renew om att svaret hen fick från sin chef när hen påtalade den dåliga arbetsmiljön var:  “This is what you signed up for”.9 Och även om de flesta av oss inte fått så brutalt ärliga svar är min erfarenhet att påtalande av bristande arbetsmiljö sällan leder till förändring. Vi ska anpassa oss, inte arbetsplatsen. 

Är vi dessutom vikarier eller timanställda är situationen ännu mer pressad. Jag blir väldigt berörd av Monas text i Reserve and renew nr 5 där han beskriver hur han får höra ”that’s no excuse” när han ringer sig sjuk efter att ha varit i en bilolycka ett par dagar tidigare.10 Timanställda ska faktiskt ta de pass de har skrivit upp sig på, säger chefen. Så fungerar det till och med på det bibliotek som anses vara ”the best library in the region”. Vi står ut, trots att vi egentligen inte gör det, för tanken på att inte jobba är så mycket värre. Förutom den sociala och ekonomiska biten, är det lätt att känna sig värdelös när du förlorar ditt jobb. Det är lätt att ifrågasätta sig själv och vi behöver ständigt bli påminda om att vi inte är våra jobb, och därför är det som @archbrarian skriver i sista rutan i sin serie att ”losing your job =/= losing yourself”.11

Att arbeta på en arbetsplats med dåliga arbetsförhållanden är slitsamt, men har du en fast anställning har du trots allt en viss trygghet. Även om det, som sagt, många gånger inte leder till förändring har du möjlighet att påtala brister i arbetsmiljön, utan att riskera att bli uppsagd. Om du har en tillfällig anställning är det inte lika självklart. Du vill inte vara ”besvärlig”, du vill visa dig duktig och anställningsbar. Osäkerheten och utsattheten när du har en tillfällig anställning är extra slitsam. Jag minns själv hur det var att inte ha något fast jobb. Hur jag hela tiden kände att jag behövde prestera ännu bättre än alla andra för att inte missa chansen att få vara kvar. Även om jag idag är tillsvidareanställd påminns jag om detta när jag gång på gång ser fantastiska kollegor lämna arbetsplatsen, bara för att de är vikarier. Jag är en stark anhängare av de flesta delarna av lagen om anställningsskydd, men det är jäkligt att se hur lagen missbrukas när kollegor blir ”utlasade”, inte minst eftersom jag vet att arbetsuppgifterna fortfarande finns. Jag är sannolikt inte ensam om att arbeta på en arbetsplats som är ständigt underbemannad och som går runt på vikarier och timanställda. Och här är det viktigt att vi tar ett gemensamt ansvar, att vi som har grundtryggheten kämpar lite extra för dem som inte har den. Att vi säger ifrån mot dåliga arbetsförhållanden. Att vi, som Maria Rios uppmanar oss att göra i Reserve and Renew, har modet att säga nej.12

Att kombinera arbete och psykisk ohälsa

Om det kan vara svårt att lyfta problem på arbetsplatsen kan det vara ännu svårare att vara öppen med sitt psykiska mående. Holly Casio skriver om att det även på bibliotek som anordnar temaveckor om psykisk ohälsa kan finnas ett arbetsklimat som gör att personal inte vågar vara öppna med sina psykiatriska diagnoser.13 Jag har många gånger reflekterat över hur vi på bibliotek gärna pratar om hur vi på bästa sätt ska kunna möta våra besökare, men mindre om hur vi ska behandla varandra som kollegor. Vi kan exempelvis vara noga med att uppmana föreläsare vid publika arrangemang att alltid använda mikrofon, men vi är inte lika bra på att se till att göra detsamma vid personalmöten med många deltagare. När det gäller psykisk ohälsa är min erfarenhet att vi många gånger skapar en miljö där det är svårt att vara öppen med det. De gånger vi på mitt jobb har pratat om psykiatriska diagnoser har varit i samband med utbildning eller diskussioner om hot och våld. I dessa fall har personer med psykiska problem uteslutande skildrats som problem, några som per automatik, på grund av deras diagnoser, utgör ett hot. Många gånger har det pratats om psykiskt sjuka som farliga, utan att nyansera och poängtera att det inte är sjukdomen i sig som är problemet, utan vissa beteenden som visserligen kan vara mer vanligt förekommande hos personer med en viss diagnos, men som även kan förekomma hos andra. När samtalet hela tiden handlar om psykisk sjukdom hos besökare, hos ”dom”, är det svårt att vara den som säger ”jag är en av dem ni pratar om”.

Flera bidrag handlar också om att det inte alltid syns att någon är sjuk. ”But on the surface I’m doing fantastically well”, skriver en anonym avsändare ett av numren.14 Vi är vana vid att personer med psykiska sjukdomar beskrivs på ett sätt som gör det uppenbart att de är sjuka. I filmer och på tv är det sällan svårt att se vem som är sjuk. Men i verkligheten är det inte så. En anonym avsändare skriver i ett annat av numren att de flesta inte skulle kunna gissa att hen är sjuk,15 och vi är nog många som känner igen det. Jag vet inte hur många gånger någon har uttryckt förvåning när de först får reda på mina diagnoser, eller hur många gånger kollegor säger ”jag glömmer hela tiden att du är sjuk”. Jag antar att är det menat som någon slags komplimang, men frågan är om det verkligen är det. Handlar det om att vi är duktiga på att dölja hur vi egentligen mår eller handlar det om att vi bara inte stämmer in på bilden av hur en person med en psykisk sjukdom ser ut och beter sig?

Illustration.
“this creature went out of her mind” av twitteranvändare archivealarden

Att berätta – och att lyssna

Jag pratar sällan om att jag är sjuk. Det handlar inte om att jag skäms, även om stigmat kring psykisk sjukdom så klart spelar roll, utan om att jag har gjort det så många gånger att det känns uttjatat, det räcker att behöva rabbla allt varje gång jag träffar en ny läkare på sjukhuset. Men det finns också en önskan om att inte bli behandlad annorlunda. Jag vill inte att mina kollegor eller andra jag möter ska behandla mig annorlunda på grund av föreställningar och fördomar om psykisk sjukdom. Samtidigt kan det vara en trygghet att ha nära som känner till dina förutsättningar och begränsningar. Det har många gånger varit en lättnad för mig att kunna vara öppen, och jag har känt stöd från personer som jag på förhand inte hade räknat med skulle förstå. Personer som själva var i liknande situationer och som kunde berätta om det tack vare att jag gjorde det.

Att öppet berätta om psykisk ohälsa påverkar inte bara den som berättar, utan även de som lyssnar. Kate Deibel skriver om skådespelaren Carrie Fisher, och om hur hennes öppenhet, inte enbart med sin bipolära diagnos, utan också med att hon tog mediciner på grund av den, har inspirerat hen att vara mer öppen.16 Som ett sätt att fortsätta i Fishers fotspår introducerade Deibel hashtaggen #EndPillshaming under ”Mental health week” 2017. Twitteranvändare uppmuntrades att lägga upp bilder på sina mediciner. Detta initiativ har sedan levt kvar, vid en snabb sökning på Twitter hittar jag inlägg på temat så sent som i oktober i år. Deibel skriver dock också om att hen blivit nekad anställning på grund av att hen vid en anställningsintervju lyfte hur hen hanterade sin depression som exempel på en styrka. Och hen är tyvärr inte ensam. Det finns otaliga exempel på när en psykiatrisk diagnos blir ett hinder. Fortfarande är till exempel personer med vissa NPF-diagnoser, som autism och ADHD, diskvalificerade från att söka vissa arbeten och utbildningar, även i Sverige. Det är många gånger en svår balansgång, där det på förhand är svårt att veta vilka konsekvenser det kan få att vara öppen med sina psykiska sjukdomar. Men, som sagt, det är en trygghet att ha kollegor som vet och kan stötta. Vel skriver i texten ”Libraries saved my life” om kollegornas stöd, om hur arbetet på biblioteket faktiskt räddade livet på hen.17 Kollegorna stöttade på ett självklart sätt, utan att Vel behövde känna sig som en börda för dem. Givetvis borde det inte vara förvånande, men det stigma som finns kring psykisk ohälsa gör det svårt att förutsätta hur kollegor kommer att reagera.

Samhället är kanske inte redo för att vi, likt Deibel, lyfter personliga erfarenheter av psykisk ohälsa som en styrka. Men faktum är att det på många sätt kan vara det. Enbart genom att finnas till kan vi, om vi har möjlighet att vara öppna, hjälpa till att nyansera bilden av personer med psykiska sjukdomar. Vi kan använda våra erfarenheter för att se till att våra bibliotek blir tryggare och mer tillgängliga för personer som inte är normfungerande, både externt och internt. Tyvärr är vi ännu inte där. Många av oss varken vill eller kan vara öppna. En anonym person skriver i fanzinets första nummer om hur hen på grund av rädsla för att vara öppen inte kunde genomföra ett projekt som hen skulle vilja genomföra.18 Hen berättar om sin erfarenhet av att flertalet gånger ha varit inlagd på grund av depression. Hen skriver också att hen skulle vilja undersöka och skriva om informationssökningspraktiker hos psykiatripatienter, men eftersom hen inte vågar använda sitt riktiga namn i sådana sammanhang kommer det inte att bli av. Återigen ett exempel på hur samhällets syn på psykiskt sjuka personer begränsar oss, och i det här fallet till och med leder till att vi inte får tillgång till information som skulle kunna vara både värdefull och användbar. Jag är övertygad om att detta inte är ett unikt exempel.

Illustration.
“Quarantine Baby” av Pinecones

Tankeväckande läsning

Att läsa de fem numren av Reserve and Renew väckte många tankar. Det är både betryggande och skrämmande att känna igen så mycket av det som står. Betryggande att inte vara ensam, skrämmande att se hur så många kämpar för att hitta balans mellan arbetsliv och mående. Jag är övertygad om att det här är någonting som finns i fler branscher och inte enbart i biblioteksvärlden. Uppenbarligen är det också något som är spritt över världen. Frågan är vad vi kan göra åt det. Finns det ens något att göra? Att berätta om det är en bra början, att skriva, rita och på andra sätt skapa kan vara läkande för vissa av oss. Och jag tror att det är viktigt att hålla samtalet levande. Att vi tillsammans är starka är inte bara en dammig klyscha. Tillsammans kan vi ta strid mot dåliga arbetsförhållanden. Tillsammans kan vi bidra till att minska stigmat kring psykisk ohälsa. Tillsammans kan vi skapa förutsättningar för en bättre psykosocial arbetsmiljö. Tillsammans kan vi hjälpas åt att skapa bättre bibliotek. Vi kommer inte kunna lösa sådant som rör minskade budgetar, dålig politisk styrning och oengagerad ledning, men vi kan göra skillnad. Om vi bara börjar prata om det.

Fotnoter

1) https://lismentalhealth.org/
2) https://creativecommons.org/licenses/by-nc/4.0/legalcode.sv
3) Fox, Violet, i Reserve and renew nr 1, 2018
4) Andrew, Nicky, ”Resisting the vocational Bogeyman” i Reserve and Renew nr 1, 2018, dikt av Kassi Grace i i Reserve and renew nr 2, 2019
5) Megdi A., ”(Depression) or (capitalism)” i Reserve and Renew nr 3, 2020
6) Proudfoot, Rebecca, ”The emotional labor of library work” i Reserve and Renew nr 3, 2020
7) Text av AnonymousPotato i Reserve and Renew nr 5, 2022
8) Rizer, Jasmine, ”How I (mostly) learned to catalog serials without going completely insane” i Reserve and Renew nr 1, 2018
9) Laura, ”This is what you signed up for” i Reserve and Renew nr 4, 2021 ”Quarantine Baby” av Pinecones
10) Text av Mona i Reserve and Renew nr 5, 2022
11) @archbrarian, ”The endings part one” i Reserve and Renew nr 5, 2022
12) Rios, Maria, ”My wish for you my dear library friend” i Reserve and Renew nr 5, 2022.
13) Text av Holly Casio i Reserve and Renew nr 2, 2019.
14) Anonym, ”Am I okay?” i Reserve and Renew nr 5, 2022.
15) Anonymt bidrag i Reserve and Renew nr 2, 2019.
16) Deibel, Kate, ”Princess Leia and her meds” i Reserve and Renew nr 1, 2018.
17) Vel, ”Libraries saved my life” i Reserve and Renew nr 2, 2019.
18) Anonymt bidrag i Reserve and Renew nr 1, 2018.

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 175 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med Swish.

Kategorier
bibliotek nyheter

Bibliotek – ett verktyg för nationalistiska ambitioner?

Text: Tobias Willstedt

En morgon i oktober var Nordkalottbiblioteket i Övertorneå alldeles fullt med folk. Anledningen var att man invigde Sveriges resursbibliotek för meänkieli, ett uppdrag som Nordkalottbiblioteket fått av Kungliga biblioteket. ”Ett stort steg i meänkielis historia” sammanfattade kommunalrådet Tomas Mörtberg förmiddagen när han klippte bandet och invigde resursbiblioteket.

Efter detta glada evenemang fortsatte dock dagen i moll. Då genomförde Sannings- och försoningskommissionen för tornedalingar, kväner och lantalaiset ett symposium om bokens roll i assimileringen av Tornedalen: ”Boken – verktyg för politiska ambitioner”.1 Ett antal föreläsare och forskare knutna till kommissionen blickade bakåt på bibliotekens och folkhögskolans delaktighet i försvenskningen av Tornedalen.2

Sannings- och försoningskommissionen

Sannings- och försoningskommissionen för tornedalingar, kväner och lantalaiset är en statlig utredning som tillsatts av svenska regeringen. Anna-Lena Sjölund som är huvudsekreterare i kommissionens sekretariat ramade in föreläsningarna genom att berätta om deras arbete.

Kommissionens ska kartlägga och granska assimileringspolitiken och dess konsekvenser för minoriteten, sprida information för att öka kunskapen om minoriteten och dess historiska erfarenheter samt lämna förslag till fortsatta insatser för att bidra till upprättelse och främja försoning.

Sjölund slog fast att tornedalingar, kväner och lantalaiset är den grupp som är minst känd av de erkända nationella minoriteterna i Sverige. Utöver dem har judar, romer, samer och sverigefinnar sådan status.

Efter Sjölund tog Marja Mustakallio, filosofie doktor i musikvetenskap, ordet. Kommissionen har gett henne i uppdrag att ta fram en kunskapsöversikt om Tornedalens folkhögskola ur en ideologisk och historisk kontext. Mustakallio ska granska folkhögskolans roll i assimileringspolitiken, särskilt i relation till kvinnors frigörelse i Tornedalen. Undersökningen tar sin utgångspunkt i den övergripande frågan om och på vilket sätt Tornedalens folkhögskola som förmedlare av svenskt språk och svenska kulturella ideal kom att påverka kvinnor som var elever på skolan 1899-1958 vad gäller yrkesval, utbildning och karriärväg samt utflyttning.

När det svenska nationsbygget satte fart blev gränsområden, som Tornedalen, viktiga. Likaså tanken om ett land, ett folk – ”vi är alla svenskar eller ska bli sådana”. Det folket talade svenska och inte meänkieli. Tornedalens folkhögskola fick extra statsbidrag för att förhindra att elever sökte sig till den finska sidan. Vid denna tid var tornedalingarna en okänd minoritet, Mustakallio kommenterade skämtsamt att de inte ens fick vara med i Selma Lagerlöfs geografiklassiker Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige.

Mustakallio hade med hjälp av arkiven följt många av de elever som gick på folkhögskolan på deras livsresa. Resultaten visade både vilken positiv betydelse skolan kunde ha, inte minst för att de kvinnor som gick där fick tillgång till nya världar genom den svenska bildningen. Den andra sidan av myntet blev också synlig – att skolan hade stark koppling till det dåtida nationalistiska projektet där meänkieli och ursprunget i Tornedalen var något som skulle slätas över. Folkhögskolans grundare drevs av en välvilja gentemot människor, men också av en nedvärderande syn mot dem som skulle bli hjälpta. Deras stora nationalistiska uppgift var att visa att Sverige var den tornedalska befolkningens fosterland.

Bibliotekens roll i assimileringspolitiken

Symposiet fortsatte med den från bibliotekssammanhang välkände forskaren Joacim Hansson, som fått i uppdrag av KB att forska om bibliotekens roll i Tornedalen. Hansson underströk att han var förfärligt glad över att bli tillfrågad av kommissionen om att hålla en presentation på symposiet. Han hade vid denna tidpunkt precis inlett sin studie och kunde enbart ställa en närmast retorisk fråga om ämnet. Var kulturen en del av den svenska assimileringspolitiken? Svaret är förmodligen “ja” enligt Hansson.

Forskaren Joacim Hansson var en av föreläsarna på symposiet.
Foto: Elisabet Rundqvist.

Hansson har tidigare undersökt de bibliotek som finns på samiskt område. Han gjorde en studie inför att formuleringarna om nationella minoritetsgrupper och minoritetsspråk införlivades i bibliotekslagen. Studien visade att på den tiden gjorde biblioteken ingenting med, för eller emot de nationella minoriteterna.

I själva verket är den svenska biblioteksforskningen kliniskt ren från denna typ av undersökningar, förutom några enstaka exempel. Hansson konstaterade att Tornedalen förmodligen är forskningsmässigt obruten mark vad gäller biblioteksfrågor, och att detta är första gången man inte bara tittar på biblioteken, klappar dem på ryggen och säger ”vad bra ni är”. I ett internationellt sammanhang, däremot, kan Hansson vända sig till forskning om bibliotekens roll vad gäller urfolken i USA, Kanada, Norge och andra platser. Där har man undersökt vad biblioteken har för eventuella historiska försyndelser och vad de kan bidra med för att göra situationen bättre idag. 

Så vad har vi för utgångspunkter när vi pratar om svenska bibliotek och våra nationella minoritetsgrupper? Vi fick ett officiellt svenskt biblioteksväsende ungefär 1912. Då hade biblioteken, folkhögskolorna med flera en gemensam grund – den vurm för nationsbygge och svenskhet som Mustakallio beskrev.

Valfrid Palmgren, portalgestalt i svenskt biblioteksväsende, ska ha sagt att ska man fostra ett folk är det bäst att börja med barnen. Hon såg att den stora bildningshärden låg i hemmet, snarare än skolan. Palmgren ansåg att samhället behövde skapa ett offentligt rum där bildning och civilisering kan ske, för att ojämlika hemförhållanden inte skulle få för stort genomslag, och för henne var det rummet biblioteken. Hon och andra av dåtidens förkämpar för bildning hyllade universella värden. Barnen skulle lära sig samma saker. Hansson beskrev detta som ett klassiskt manligt bildningsideal som vi känner igen från hela Västeuropa, ett ideal som biblioteken nu tog med sig i alla Sveriges delar.

Tornedalen och Sápmi låg långt från det storsvenska centret i början på 1900-talet, men alla skulle nu fostras till svenskar. Det vi inte riktigt vet är vad som hände i mötet mellan biblioteken och de nationella minoriteterna. Hansson berättade om en annan av 1900-talets biblioteksikoner, Greta Renborg, som etablerade ett sätt att väcka lust till läsning genom danstillställningar, fotovisningar och matlagningskurser som varvades med bokprat. Det var framgångsrikt. Men vad var det för böcker som visades upp? Vilket språk var de skrivna på och vilka erfarenheter speglade de? Vad hände när bibliotekarien stod och pratade storsvensk litteratur med tornedalingarna på ett språk som inte var deras modersmål? 

Hansson beskrev dåtidens bibliotekarier som ”kulturens apostlar”. De trodde att de gjorde gott men saknade lyhördhet. Den tiden dominerades av idén om folksjälen – en storsvensk själ och en ren befolkning. Alla svenska institutioner som etablerades i början av 1900-talet reproducerade dessa föreställningar. Samma föreställningar fanns i skolorna och biblioteken som bland dem som genomförde skallmätningarna – uttryck för dåtidens strävan efter social institutionalisering. Detta kan vi se de läsfrämjande aktiviteter som riktades mot nationella minoritetsgrupper.

Tornedalens bibliotek och försvenskningspolitiken

Efter Joacim Hanssons presentation berättade bibliotekarien Marita Mattson Barsk om sitt anslutande projekt. Mattson Barsk har själv meänkieli som modersmål – hon lärde sig svenska först i skolan. Hon började arbeta på biblioteken i Tornedalen 1977, med start som finsk konsulent på länsbiblioteket med placering i Övertorneå. 

Mattsson Barsk har fått i uppdrag att gå igenom det material som finns om områdets biblioteksverksamhet och ge underlag till kommissionen.3 Hon beskrev Nordkalotten som ett mångkulturellt område. Det skär genom flera länder och länge rörde sig befolkningen fritt över gränserna. Detta var ett problem för svenskarna som bar på en rädsla för allt som kom från öster.

Under 1920-talet var det stor barnrikedom i Tornedalen och alla barn pratade finska.4 ”Det var jättejobbigt för staten” konstaterade Mattsson Barsk. Allt detta måste ses som bakgrund till att olika satsningar genomfördes på Tornedalens biblioteksverksamhet under början på 1900-talet.

I materialet Mattson Barsk har gått igenom är bibliotekens verksamhet svår att skilja från det som rör skolan, folkbildningen och folkrörelserna. Men hon kan måla upp en bild av hur det var på skolbiblioteket vid folkhögskolan i början av 1900-talet. Böckerna var först inlåsta, och innehöll mycket religiöst material. Det fanns boksamlingar med tvåspråkiga böcker. Det fanns också gott om “populärlitteratur” – böcker med rimlekar och danser. Vid samma tid etablerades vandringsbibliotek i Tornedalen. Engagemanget var stort, exempelvis stöttade sammanslutningen Kungliga patriotiska sällskapet vandringsbibliotek med medel. Man skickade även ut tidningar och tidskrifter till ”i norr bosatta finnar”, en verksamhet som pågick ända fram till 1968. En annan åtgärd var att genom förmedlare främja läsning hos ungdomar. Dessa fick fina och roliga ungdomsböcker skickade till sig. Förmedlingen gick genom präster och lärare, men Mattsson Bark kan se att även biblioteken var inblandade. 

För dem som skulle lära sig svenska fanns ett stort utbud av böcker och annat material. Däremot ansågs det farligt att dela ut litteratur på finska. Det kan man se exempelvis i lokaltidningarna, där sådana aktiviteter jämställdes med att sprida propaganda. Ragnar Lassinantti, Norrbottens ikoniska landshövding, har beskrivit hur han som barn fick åka till finska bibliotek för att låna böcker på sitt språk.

Att befolkningen, likt Lassinantti, vände sig till bibliotek på den finska sidan sågs som ett problem och en anledning att utveckla biblioteksverksamheten på den svenska sidan. Ossian Svensson, föreståndare för Tornedalens folkhögskola, fick så småningom uppdraget att utarbeta en plan för biblioteksverksamheten. Detta ledde till att man fick statsanslag för att bilda Norrbottens första centralbibliotek i Övertorneå med bokdistribution till 27 byar, och bokbussar till meänkieli-talande områden.

I den biblioteksplan Svensson tog fram kan man exempelvis se att det ansågs okej att äldre läser på finska, men alla under 40 år måste läsa svenska. Svensson ville inte heller ta emot de omnämnda vandringsbiblioteken som han ansåg hade osedlig litteratur. Biblioteken har nämligen till uppgift att ge folket i Tornedalen tillgång till ”god svensk litteratur”. Svensson skrev även till Kungliga patriotiska sällskapet och fick av dem medel till att anställa en bibliotekarie på centralbiblioteket.

Konsekvenserna av bristande utbud blev att många frågade efter litteratur på finska, som då inte fanns på biblioteket. Mattsson Barsk har tagit del av ett antal sådana anmälningar och kan se att biblioteket svarade med hänvisning till styrdokument, där det stod angivet att man skulle sprida svensk litteratur. 

Som summering av Mattson Barsks presentation kan man säga att Tornedalens bibliotek samt läsfrämjande i Tornedalen var verksamheter som det satsades mycket på, inte minst från staten och aktörer som Kungliga patriotiska sällskapet, och man utvecklade bibliotekets verksamhet mycket under den här tiden. Samtidigt som man då värjde sig från att låna ut och på olika sätt distribuera böcker på finska. Genom det offentliga samhällets strävan att undervisa invånarna i svenska språket begränsades tornedalingarnas tillgång till sitt eget språk. I mångt och mycket bekräftade det material som presenterades av henne de antaganden som Joacim Hansson gjort.

Slutligen citerade Mattson Barsk landshövding Ragnar Lassinantti som vittnade om att det nästan räknades som ett handikapp att kunna tala och läsa finska på den här tiden. Det var till och med så att den person som “bara” kunde svenska hade högre status än en tvåspråkig. 

Nygammal nationalism

Samma dag som resursbiblioteket för meänkieli invigdes och symposiet om försvenskningen av Tornedalen genomfördes presenterade Sveriges nationalistiska och konservativa partier sin överenskommelse, det som skulle komma att bli känt som Tidöavtalet. För oss som deltog i Övertorneå blev det en känsla av parallella verkligheter när vi fick höra om den svenska assimileringspolitiken och repressionen av lokal kultur och meänkieli i Tornedalen, samtidigt som våra nya regeringspartier lade ut linjen om sin politik med begränsningar av modersmålsundervisning och rätten till tolk i välfärden. Det väckte frågan om vad vi egentligen har lärt oss.

Fotnoter

  1. Tornedalingarna blev en av Sveriges officiellt erkända nationella minoriteter 1999 när riksdagen antog regeringens proposition (1998/99:143) Nationella minoriteter i Sverige och därmed ratificerade Europarådets Ramkonvention om skydd för nationella minoriteter. Självbeteckningen på meänkieli bland många invånare i nedre Tornedalen är tornionlaaksolainen ’tornedaling’. Meänkielitalande i bland annat tätorten Jukkasjärvi med småorten Kurravaara föredrar att kalla sig lantalaiset framför tornedalingar. I den norska delen talar man om kväner som också är erkända som minoritetssgrupp där.
  2. Invigningen ägde rum på Nordkalottbiblioteket förmiddagen den 14 oktober och symposiet fortsatte under eftermiddagen på Tornedalens folkhögskola. I detta refererat beskriver jag några delar av symposiet som är intressanta ur biblioteksperspektiv, men har utelämnat andra.
  3. Uppdraget kommer från kommisionen, men finansieringen är delvis från KB.
  4. Språket i regionen har tidigare kallats för bland annat tornedalsfinska och norrbottensfinska, och begreppet finskspråkiga har i denna region tidigare även innefattat talare av dagens meänkieli. Så när arkivmaterialet Mattsson Barsk presenterar hänvisar till finska så måste de ses i den kontexten. Se Då människovärdet mättes: Exkludering och assimilering av tornedalingar, kväner och lantalaiset. SOU 2022:32. Stockholm, s. 30.

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 175 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med Swish.

Kategorier
nyheter

Missa inte nästa nummer av bis!

Ur innehållet:

  • “Det handlar mycket om att hela tiden vända och vrida på perspektiv”
    Lisa Engström i forskargruppen Lund Critical Library Studies påminner oss om att vi inte kan ta demokratiska värden för givna och framhåller att kritiska perspektiv är en förutsättning för att bibliotekens tillgänglighet ska öka. 
  • Hur är det att jobba på bibliotek för den som har psykisk ohälsa?
    I det amerikanska fanzinet Reserve and Renew undersöker ett antal skribenter och illustratörer dessa frågor. Ellen Pavlov känner igen mycket från sin egen biblioteksvardag.
  • Biblioteken skulle sprida “god svensk litteratur” i Tornedalen
    Var biblioteken en del av den svenska assimileringspolitiken i Tornedalen? bis rapporterar från ett symposium arrangerat av Sannings- och försoningskommissionen för tornedalingar, kväner och lantalaiset, som undersöker frågan.
  • Vad står i fokus för biblioteken 2023?
    bis frågade tre biblioteksanställda vad de anser är viktigast att arbeta med kommande år och om valresultatet spelar in i hur de tänker. 
  • Aktuell litteratur
    Recension av Folkbiblioteket av fotografen Bert Leandersson och arkitekturjournalisten Dan Hallemar.
  • Dessutom – fler texter, krönikor och nyheter!

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 175 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med Swish.