Kategorier
bis tidskriften nyheter

Ladda ned bis 4/2021

Ur innehållet

  • “Att förbjuda människor att komma in på bibliotek är att börja i fel ände”
    Diskussionen om huruvida personer ska kunna portas från bibliotek eller inte har pågått under flera år men har nu blivit mer konkret. bis har samlat ihop en panel med personer som arbetar på bibliotek eller med biblioteksfrågor för att höra vad de tänker om det föreslagna tillträdesförbudet.
  • Algoritmer – dystopi eller nya arbetssätt?
    bis 3/2021 reflekterade Olof Risberg kritiskt om införandet av IMMS (Intelligent Material Management System) på bibliotek. I det här numret svarar Lovisa Liljegren på texten och nyanserar bilden av det nya systemet.
  • Många olösta frågor kring distansarbetet
    De långsiktiga konsekvenserna av den nya situationen med arbete hemifrån måste diskuteras och följas upp menar Andrea Berge.
  • Orimliga rop om censur
    Efter att ha uppmanat biblioteksfolk att ta ställning för transpersoners rättigheter blev Eleonor Pavlov starkt kritiserad i sociala medier och kommentarsfält. Med utgångspunkt i de erfarenheterna diskuterar hon mänskliga rättigheter, yttrandefrihet och bibliotekens ansvar vad gäller urval. 
  • “Sverige och Nederländerna har olika sätt att se på bibliotek”
    bis 3/2021 ställdes frågan vad ett bibliotek är mot bakgrund av bibliotekens olika agerande under pandemin. I Nederländerna definieras folkbiblioteken utifrån vad de ska göra. Deras uppgifter och organisation skiljer sig från de svenska bibliotekens. Annelien van der Tangs jämförelse bidrar med nya perspektiv till den svenska diskussionen.
  • Dessutom – fler texter, recensioner, krönikor och nyheter!

Medverkande

Olga Beletski är anställd som bibliotekarie på Högdalens bibliotek i Stockholm och jobbar mycket med programverksamhet. Hon slukar allt från norska barnböcker till b-kändisbiografier men läser aldrig en pappersbok. E-boken i mobilen är hennes bästa vän. 

Bengt Berg är poet och förläggare för Heidruns förlag.

Andrea Berge, bokslukande bibliotekarie, bosatt i Nynäshamn. 

Susann Ek är bibliotekschef i Lomma. Har lång erfarenhet från biblioteksvärlden bland annat som chef för Landskrona stadsbibliotek och för två av stadsdelsbiblioteken i Malmö.

Berith Enkvist arbetar som biblioteks- och kultursamordnare på Norsjö bibliotek, ett integrerat folk- och skolbibliotek och ett av åtta bibliotek inom samarbetet V8-biblioteken i Västerbottens inland. 

Tobias Johansson är bibliotekarie och bokbusschaufför, och har gjort numrets omslag. Se fler illustrationer på instagram: @pysslartobbe”

Lovisa Liljegren är bibliotekarie i Stockholm med intresse för samspelet mellan människa och teknik.

Mats Myrstener är pensionerad bibliotekarie, litteratursociolog, och medlem av BiS.

Eleonor Pavlov. Barnbibliotekarie i Lund med ett hjärta som brinner extra för inkluderingsfrågor.

Karin Råghall är folkbibliotekarie i Umeå, kanske även blivande arkivist.

Röda Lina, bis ständiga samtidskommentator.

Annelien van der Tang. Bibliotekarie och sociolog.

Läs mer

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 160 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med Swish.

Kategorier
bibliotek nyheter

Distansarbetets vara eller inte vara

Långsamt börjar vi återgå till vardagen på biblioteken. Jag jobbar på ett kombinerat folk- och skolbibliotek. Folkbiblioteket har haft öppet alternativt erbjudit take-away hela tiden utom en månad i årsskiftet 2020/2021, men all gruppverksamhet (förutom utomhus eller digital) har legat nere i ett och ett halvt år. Först när Folkhälsomyndighetens allmänna råd ändrades i slutet av september 2021 fick jag och min kollega börja gå ut till klassrummen för att bokprata samt ta emot hela klasser i biblioteket igen. (Jag trodde att det skulle ske tidigare, då vi båda var fullt vaccinerade.) Det blev med andra ord en lång period där vi fick köra våra bokprat digitalt via Teams och kontinuerligt packa boklådor till alla klasser.

På min arbetsplats har vi uppmuntrats till en hög grad av hemarbete, något som jag tycker har lett till en alltför kraftig reducering av verksamheten. Några grupper som tycks ha kommit i kläm i flera kommuner under pandemin är studerande som haft begränsad möjlighet eller i perioder varit helt avskurna från att låna kurslitteratur, barn som brukar låna själva och barnfamiljer som i mycket lägre grad utnyttjat möjligheten till ”take away”, alla som saknar egen dator som i perioder varit helt utan möjlighet att skriva ut viktiga dokument och uteblivna introduktioner på biblioteket för grupper från till exempel SFI. När öppettiderna i perioder begränsades till dagtid på vardagar, stängde det ute många.

Personalen har givetvis jobbat när de varit hemma, delvis med samma och delvis med nya arbetsuppgifter, kunnat utveckla bibliotekets sociala medier, fortbildat sig med mera. Men i grunden ser inte jag vårt yrke som ett kontorsjobb.

Under pandemin rekommenderade Folkhälsomyndigheten så många som möjligt att arbeta hemifrån. I flera branscher har de anställda jobbat hemifrån 100 procent, i andra branscher har det inte varit möjligt överhuvudtaget. Det om något är en tydlig klassfråga. 

Ingen visste vid pandemins början hur länge den skulle vara och på många platser fanns inte beredskap för denna typ av kris. Frågan är hur många som gjort konsekvensanalyser av de beslut som fattats längs vägen? Kommer perioden följas upp och analyseras efteråt?

Kontorsjobb eller kontaktyrke?

Personalen har givetvis jobbat när de varit hemma, delvis med samma och delvis med nya arbetsuppgifter, kunnat utveckla bibliotekets sociala medier, fortbildat sig med mera. Men i grunden ser inte jag vårt yrke som ett kontorsjobb. Det skiljer sig i varje fall i hög grad från person till person i hur hög grad man jobbar med arbetsuppgifter som är platsbundna eller inte.

Självklart har det varit bra att alla i riskgrupp har kunnat skyddas från yttre tjänst. Men så länge det inte är allmän lockdown tycker jag att biblioteket ska sträva efter att fortsätta vara tillgängligt i möjligaste mån, om än med begränsningar i antal besökare i lokalen, rekommenderad längd på besöken etc. Instinktivt har jag känt att det är en risk om biblioteksverksamheten sätts på för kraftig sparlåga, att det signalerar att den inte är nödvändig. Det kommer helt säkert konsekvenser i kulturens budgetar de närmaste åren.

Ett och ett halvt år är lång tid, i synnerhet sett ur barns perspektiv.

Ett trafikljus lyser rött. En text står bredvid: Sorunda bibliotek Grönt = välkommen in, Rött = Vänta utomhus.
Sorunda bibliotek signalerade till besökarna. Foto: Andrea Berge

Ett och ett halvt år är lång tid, i synnerhet sett ur barns perspektiv. När vi återstartade biblioteksbesöken för skolklasser blev det tydligt att vi i viss mån får börja om på noll. Många barn som tidigare var hemmastadda i biblioteket verkar nu ha svårt att orientera sig i lokalen, att hitta böcker de gillar. Det är dessutom långt ifrån alla som återvänt till biblioteket under våra ordinarie öppettider. Jag tror att det kommer krävas aktiv marknadsföring för att komma tillbaka till samma nivå för besök och utlån som innan pandemin. 

Vem tjänar på distansarbete?

Själv hör jag till dem som inte alls trivs med arbete hemifrån. Jag vill ha en tydlig gräns mellan arbete och fritid. Bor man litet, i en etta som jag, blir upplevelsen fort att jobbet tar över det fysiska rummet helt. Sedan har ju pandemin i sig inneburit att jag skalat bort de flesta aktiviteter på min fritid och levt mer isolerat, något som också blir mer kännbart när man lever ensam. För mig var det psykiskt påfrestande den månad jag överhuvudtaget inte fick gå till min arbetsplats. Jag saknar kanske allra mest ”mellanrummen”, att eftersnacka spontant efter ett möte, bolla en idé på stående fot i korridoren. Kort sagt dynamiken som uppstår i ett kollektiv.

Men jag har förstått att många har uppskattat hemarbetet. Alla med långt pendelavstånd till jobbet har gjort en tidsvinst. Det har redan flaggats för att avtal kommer skrivas om i kommunen för att möjliggöra för hemarbete även efter pandemin. Hur regleras vem som får distansarbeta och hur ofta? Jag utgår då från att det kommer bli en diskussion om antal timmar/dagar, för vilka arbetsuppgifter etc? Kommer det finnas lokala riktlinjer samt skriftliga överenskommelser mellan arbetstagare och arbetsgivare kring distansarbetet? (Krävs inom statlig verksamhet, hur är det på kommunal nivå?)

Den dagen behovet att upprätthålla avstånd inte längre kvarstår, vad är då skälet till att hemarbete ska fortsätta prioriteras? Borde det inte i så fall föregås av en diskussion om vad som gagnar verksamheten bäst? Hur blir det om cheferna, som i större utsträckning har kontorsjobb, fortsätter jobba hemifrån till stor del?

Fördelar med hemarbetet (här kan andra fylla på med fler exempel):

  • Att slippa lägga tid på resor

Nackdelar med hemarbetet:

  • Det informella lärandet kollegor emellan minskar
  • Minskat teamarbete
  • Svårare för nyanställda att komma in i arbetet
  • Risk att gräns mellan jobb och privatliv suddas ut
  • Ofta sämre arbetsmiljö (ergonomiskt: stol/bord etc)
  • Svårare att fånga upp om någon börjar må dåligt, missbrukar etc.

Jag tillhör även de många som blir utmattade av digitala möten i storgrupp. Jag känner mig desorienterad när jag inte kan känna av stämningen på samma sätt som när alla befinner sig i samma rum. Det tar också energi när själva mötesstrukturen blir rörigare, när det inte framgår vem som står näst på tur att tala till exempel. För små arbetsmöten på upp till fem personer fungerar det något bättre eller om det är en föreläsning, där jag bara behöver rikta uppmärksamheten åt ett håll.

Fler frågor

En farhåga som börjar uttryckas bland lärare är att distansundervisning kan komma att ses som ett sätt att kostnadseffektivisera och minska personalstyrkan i pandemins kölvatten. Finns liknande risker för biblioteken? Vad får det för konsekvenser när biblioteken upprätthållit en viss nivå av verksamhet med färre personer på plats? Alla dessa frågor måste vi hålla liv i och fortsätta att diskutera så att biblioteken inte omedvetet drivs mot en utveckling som i det längre perspektivet är negativ både för våra besökare och för personalen. 

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 160 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med Swish.

Kategorier
bokrecensioner

Arkivens makt på agendan

Antologin Arkivism: en handbok vill göra plats för fler än överklassmän i historieskrivningen. Det är ett angeläget uppdrag! Boken ger tips på hur man kan hitta och lyfta bortglömda kvinnor i arkiven. Den uppmuntrar också läsaren att engagera sig i framtidens historieskrivning genom att dokumentera och arkivera sitt eget och andras liv, men även föreningars verksamhet. 

Redaktörerna Helene Larsson Pousette och Lina Thomsgård konstaterar att kvinnor visserligen syns, hörs och har politisk agens i dag, men att de inte dokumenterar sina liv i samma utsträckning som män.

Boken ges ut hundra år efter att kvinnor fick rösträtt i riksdagsvalen i Sverige. Redaktörerna Helene Larsson Pousette och Lina Thomsgård konstaterar att kvinnor visserligen syns, hörs och har politisk agens i dag, men att de inte dokumenterar sina liv i samma utsträckning som män. De flesta historiska källor om kvinnor är dessutom skapade av andra än kvinnor själva.  

Förutom att fylla arkiven med fler röster och perspektiv ger Arkivism exempel på hur man kan använda arkivens luckor och tystnader. Det har konstnären Katarina Pirak Sikku gjort i sin utställning  ”Nammaláhpán”, där hon granskat arkivmaterial från rasbiologiska institutet. ”Materialet jag arbetar med handlar förvisso om samer. Men det är inte producerat av samer. Så jag söker i mellanrummen”, berättar hon i en intervju i boken.  

En av bokens styrkor är just att den lyfter fram metoder för att utmana makten över historieskrivningen, såsom att arkivera saknade röster, ställa nya frågor eller lyssna på vad arkiven berättar genom vad som saknas i dem. Detta poängteras särskilt i bokens inledning och kan säkert bidra till att en och annan läsare känner sig manad att sätta igång. I bokens senare del finns konkreta tips på hur man går tillväga för att söka i arkiv, tolka arkivmaterial och själv skapa arkiv – liksom en överblick över arkiv i Sverige och vilka regler och lagar som styr dessa. 

Här finns alltså mycket matnyttigt och jag tror att boken kan ge värdefulla ingångar för den som är ny i arkivvärlden. Samtidigt önskar jag att den kritiska ansatsen – att finna och dokumenterade saknade röster – hade genomsyrat boken i än högre utsträckning. Jag tänker på det när jag läser tipsen på frågor till personer vars historia man vill dokumentera, där det till exempel förutsätts att alla har en mor och en far. Sådana frågor behöver justeras om man vill få fram berättelser om liv som avviker från normen. 

Jag drar mig till minnes ett samtal som Västerbottens Museum anordnade i höstas om mötesplatser för hbtq-personer förr och nu. Forskaren Svante Norrhem berättade om äldre hbtq-personer vars liv ofta har omgärdats av en kompakt tystnad.

Jag drar mig till minnes ett samtal som Västerbottens Museum anordnade i höstas om mötesplatser för hbtq-personer förr och nu. Forskaren Svante Norrhem berättade om äldre hbtq-personer vars liv ofta har omgärdats av en kompakt tystnad. Släkten kunde känna till hur det låg till utan att det någonsin nämndes. Hur ställer man frågor om sådant som inte har fått finnas? Hur tolkar man det som aldrig uttalas? 

Visst går det att läsa Arkivism som en inbjudan till att undersöka just sådana livshistorier. Men boken hade vunnit på att fördjupa den tematiken och på att ge mer utrymme åt de många intressanta röster som nu medverkar i korta, ofta upphackade intervjuer.    

Formen och tilltalet är antagligen valt för att vara lättsamt och inbjudande. Själv längtar jag efter en tydligare struktur, bättre bildhantering och författare som vågar lita på att jag som läsare kommer ihåg vad de redan skrivit. Det formmässiga valet att låta person- och föreningsarkiv löpa parallellt är inte heller hjälpsamt. Dock uppskattar jag att föreningsarkiv finns med, då de är nog så viktiga för en mer rättvisande historieskrivning. 

”Vi vet ofta hur det skrivs om många grupper. Vad som nästan alltid saknas är de egna berättelserna, dina berättelser. De spår och det källmaterial som finns är viktiga att samla in och bevara. Det är det som är arkivism.”(Ur Arkivism: en handbok, s. 138)

Med det sagt väcker läsningen av Arkivism trots allt ett ökat intresse för arkiv hos mig. Till vardags jobbar jag på folkbibliotek och boken får mig att fundera över varför arkiv behandlades så styvmoderligt under min utbildning till bibliotekarie. I folkbibliotekens samlingar har vi en mängd unika berättelser liksom lokal kännedom om intressanta levnadsöden, kanske ännu odokumenterade. Vi känner till lokala föreningar och kan vara en arena för muntligt berättande. Borde vi inte kunna samverka mer med arkiv? 

Jag tänker på när jag för något år sedan – i min roll som bibliotekarie – blev kontaktad av Doroteaupproret som ville ha hjälp att resonera kring var de skulle arkivera sina handlingar. Jag hörde mig för bland de institutioner jag kände till och vi landade så småningom i Folkrörelsearkivet i Västerbotten. En annan gång upptäckte jag att den i Dorotea välkända folkmusikern tillika riksspelmannen Sören Johansson inte fanns omnämnd på Wikipedia, så jag skapade en sida om honom (vilket underlättades av att jag hade gått en fortbildning om Wikipedia och att coronapandemin stundtals gav utrymme för den typen av arbete). 

Bibliotekens och arkivens möjligheter till liknande samverkan tycks mig i teorin oändliga. Frågan är i vilken mån sådana insatser synliggörs och anses värdefulla? Och hur påverkar folkbibliotekens krympande resurser möjligheten att arbeta med arkivfrågor? Skulle det behövas mer formaliserade strukturer för samverkan? Sådana frågor väcker boken i mig. Jag låter dem stå obesvarade – se det som en inbjudan till fortsatt diskussion eller en uppmuntran att utforska vad Arkivism väcker i dig.  

Karin Råghall

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 160 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med Swish.

Kategorier
bibliotek museer

Från A till Ö

På nattduksbordet ligger en trave med böcker. I två av dem har jag börjat läsa, en har jag dissat efter sju sidor, boken längst ned köpte jag för en månad sedan efter att ha läst en recension. En bok man måste ha, men nu när jag väl äger den har den tappat sin attraktionskraft. På mitt skrivbord finns ett tiotal böcker som jag har lånat på bibliotek. Och sedan har jag i vardagsrummet min allra heligaste stapel med böcker som jag absolut måste läsa inom den närmaste framtiden. Högen växer stadigt. Om jag ska tro på alla de som har rekommenderat dessa böcker till mig, har jag många svindlande läsupplevelser att se fram emot. 

Det fanns en period i mitt liv där jag tog mig tid att läsa färdigt den ena boken efter den andra. Det var då jag utbildade mig till bibliotekarie för att alla skulle få samma läsupplevelser och för att möta andra för att kunna prata om berättelserna jag hade läst. 

Mitt sätt att läsa har blivit fragmentariskt och det gör mig rastlös. Ju mer högarna växer, desto större blir min längtan till fördjupning. Jag behöver hjälp! Samtidigt undrar jag utifrån min professionella roll som utvecklare inom bibliotek om biblioteken skulle kunna spela en roll i kampen mot fragmentarisering. Hänger mitt förändrade sätt att läsa ihop med bokmarknadens och medielandskapets förändringar? Och vad skulle detta kunna innebära för bibliotekets läs- och litteraturfrämjande verksamhet?

Bibliotekets stora samling

Under de senaste decennierna har folkbibliotekens roll utvidgats markant och det har blivit en förskjutning från bibliotek som fokuserar på utlån av böcker, till bibliotek mitt i lokalsamhället med ett rikt programutbud och som mer än tidigare fokuserar på empowerment, att utjämna sociala klyftor och på delaktighet och medskapande. Samtidigt har bibliotekets samlingar genom digitalisering ännu mer tillgängliggjorts. Svenska folkbibliotek har ett samlat bestånd på mer än 33 miljoner fysiska medier och ett nästan lika stort bestånd av e-medier. Samlingar som täcker nästan alla ämnen och teman som är viktiga i ett människoliv. Varje år köper folkbibliotek tillsammans 2,2 miljoner böcker för mer än 400 miljoner kronor. Vi vet exakt på vilka bibliotek böckerna finns. 

Men jag har en känsla att den ökade tillgången till medier inte ger mig fördjupade läsupplevelser, tvärtom.

Men jag har en känsla att den ökade tillgången till medier inte ger mig fördjupade läsupplevelser, tvärtom. Tillgången till antalet titlar har utökat enormt, men ju fler titlar som finns desto högre blir mina travar med olästa böcker. ”Tänk mindre på tillgång och mer på urval” twittrade bibliotekarier redan i 2010 under Rasmus Fleischers föreläsning ”Digitalt överflöd skapar behov av urval” på Halmstadskonferensen (nordisk bibliotekskonferens).  Biblioteken arbetar mycket med boktipsande i rummet och på sociala medier. Paradoxalt nog är dessa boktips en av orsakerna till mina högar med olästa böcker. Det är hur lätt som helst att köpa, ladda ned eller låna hem den tipsade boken. Ju högre travarna är desto större chans att böckerna förblir olästa. Läsfrämjaren Aidan Chambers är en outtröttlig förespråkare för allas rätt till litteratur, men även viktig för litteraturens rätt till tänkande läsare. Biblioteken har alltid arbetat utifrån allas rätt till litteratur genom att tillgängliggöra sina samlingar utifrån olika målgruppers behov. Det finns böcker inom olika genrer, på olika språk, i olika format, för olika åldrar, olika svårighetsgrad, utifrån olika perspektiv. Bibliotekssamlingarna kännetecknas av bredd, mångfald och kvalitet. 

Bokhylla.
Foto: Sofia Berg

Bibliotekets litteraturfrämjande uppdrag

Biblioteken arbetar inte på samma medvetna sätt med litteraturens rätt till tänkande läsare. Kanske de till och med utgår från den logiska implikationen om A så B. Härmed vill jag på inget sätt förminska bibliotekens litteraturfrämjande insatser som bokprat, författarsamtal, bokcirklar med mera. Bibliotekens läs- och litteraturfrämjande uppdrag är fortfarande ett av deras kärnuppdrag. Oavsett hur stort utbudet är och hur många aktiviteter som erbjuds, visar tidningsrubriker och forskningsrapporter att vi inte har kommit i mål. Dagens barn och ungdomar, men även en alltmer växande grupp vuxna, vill inte läsa längre; läsmotivationen har sjunkit dramatiskt. Läsning har fått negativa konnotationer som jobbigt, svårt, tråkigt och är framför allt för tidskrävande. Alla pekar på att människor har för lite tid och att det finns ett för stort utbud. En kamp om relevansen och människors tid. Vem bemästrar konsten att trollbindas bäst? 

Bibliotekets samling har förvandlats till en upphämtningsplats där låntagare hämtar böcker som de har hört talas om.

När vi pratar om tid är det intressant att se på idén om “pace layers”; tempolager som introducerades av den amerikanska framtidsforskaren Steward Brand 1999 i boken The Clock of the long now. Sex olika staplade lager som vart och ett representerar olika tempon. Det översta lagret representerar mode, snabba förändringar som kräver största delen av vår uppmärksamhet. Sedan följer handel, infrastruktur, styrning och till slut kultur och natur. Kultur och natur är betydligt långsammare tempolager än mode och kräver en långsam begrundan. Jag kan få en känsla av att biblioteken när det gäller utlån befinner sig i det översta lagret istället för att mer följa det långsamma tempo som kulturen kräver. Bibliotekets samling har förvandlats till en upphämtningsplats där låntagare hämtar böcker som de har hört talas om. De flesta inspireras utanför bibliotekets rum. Långa reservationsköer av böcker som diskuteras i medierna vittnar om detta. Svenska originaldeckare har från millennieskiftet ökat i den bästsäljande pocketutgivningen och står för flest utlån på biblioteken. Bibliotek som jaktmark för den ultimata läsupplevelsen som utlovas på sociala medier. Boken som håller dig vaken om natten. Mängden nyutkommen litteratur tenderar också att dra uppmärksamhet från den äldre litteratur som kan förmedlas mellan generationer. Samtidigt påpekar Åse Ericson, Storytels landschef för Sverige, i en intervju 2019 att backlist-konsumtionen ökar. Äldre titlar blir till nyheter både för genreöverskridande läsare och nya läsare. Extra tydligt blir detta när det släpps nya delar i en serie och lyssnare letar upp tidigare delar eller andra verk av samma författare. Jag kan inte låta bli att tänka: ”Vad då backlist?  Är inte biblioteket traditionellt sett den ultimata platsen för backlistlitteratur. När missade vi båten?”

Hitta rätt

Serendipitet, en oavsiktlig upptäckt, en positiv överraskning vid sökandet efter något annat, anses vara en av styrkorna med bibliotekets samling. En läsare kommer dit för att låna del 6 i en deckarserie men går hem med en kokbok. Men hur förhåller sig serendipitet till bibliotek som upphämtningsplats? Att kunna strosa runt bland hyllor och bli inspirerad kräver en förkunskap kring genre, formspråk, författare, tidsepok med mera. Utan denna förkunskap är det nästan omöjligt att hitta rätt bok, en bok som man vill läsa och som dessutom ger mersmak. Bokryggarna kan inte ses som ett riktmärke. Själva bokstavsordningen främjar knappast ett möte mellan berättelse och den potentiella läsaren och den förbinder definitivt inte berättelserna med varandra. Skyltning skapar intresse, men en anonym boksnurra får bort oss från fokus. För en bra skyltning krävs ett väl genomtänkt bokurval. Hur gör man ett sådant urval där böckerna sätts i ett sammanhang?

Olika perspektiv

Låt oss ta en utflykt till museernas värld för där tänker man precis tvärtom. Ett föremål sätts alltid i sin kontext och berättar olika historier. Museets samling berättar på ett kronologiskt och tematiskt sätt. Samma föremål eller konstverk kan därmed berätta olika historier. Det kan ta oss med på en resa i tid och rum. Ett kontinuerligt perspektivbyte är kännetecknande för museer. Museerna ger vid varje ny utställning sina besökare ett par nya glasögon att se genom. 

Även spelindustrin kan ge oss en insikt. Den visar oss att den game-ande (framtids)generationen vill engagera sig länge och djupt i olika berättelsevärldar och att det finns en hög tolerans för icke linjärt och valbart berättande (Koljonen, 2015, s. 33). Kanske som en reaktion på det enorma utbudet som finns – vem vet. När vi hittar någonting som intresserar oss vill vi gärna fördjupa oss. Det var inte länge sedan ordet nörd fick en ny innebörd. Från början var det ett nedsättande uttryck för en tönt i största allmänhet. Idag används nörd om en pålitlig expert inom sitt område oftast kopplat till en oändlig mängd specialistinformation och kontakter på webben. 

Hur svarar biblioteken på denna längtan efter fördjupning och hur kan biblioteken synliggöra det icke linjära och valbara berättande som ligger dolt i den stora samlingen? Hur kan olika berättelser samspela med varandra och därmed fördjupas? Litteraturen bär på många olika perspektiv men dessa förblir helt osynliga tills du läser boken. Finns det en möjlighet att synliggöra dessa olika perspektiv i rummet, som både vana och ovana läsare skulle kunna känna igen sig i, identifiera sig med, bli attraherad av, vilja veta mer om? Och skulle det kunna skapas förbindelser mellan de olika berättelserna?

Vägledning

Museerna leder sina besökare på ett pedagogiskt sätt med skyltning, audioturer och/eller appar genom sin samling. Biblioteken gör precis tvärtom och lämnar besökarna till bokstavsordningen (när det gäller litteraturen). Hur skulle en audiotur bland skönlitteraturen kunna se ut? 

Låt oss göra ett tankeexperiment där vi med hjälp av en app, audiotur eller olika spår tar oss runt i bibliotekets samling. Vi väljer 60-talet och turen börjar med Gunnar Ardelius bok Friheten förde oss hit om en svensk familj som flyttade till Liberia i slutet av 1960-talet eftersom fadern har fått ett jobb på ett stort gruvföretag. Sedan leder turen oss till Åke Edwardssons Jukebox som berättar om Johnny Bergman som servar jukeboxar och kör runt i en Volvo Duett. Boken för oss till småstädernas Sverige 1964. Nästa bok på vår audiotur är Roy Jacobsens Underbarn och vi kommer till Norge. Boken berättar om vänskap, lek, kärlek och glädje men också om tillkortakommanden, misshandel och övergrepp. En vemodig och sorglig bok. Vårt nästa stopp på turen är Nobelpristagaren Doris Lessings bok Ljuvaste dröm, en familjekrönika i London-miljö under 60-talet om idealisternas brist på mänsklighet och de politiska eldsjälarnas ynkliga inre. Vi avslutar vår 60-tals tur med Till alla människor på jorden och i himlen av Björn Ranelid, en Malmöskildring som berättar om en barndom med både kärlek och mobbning.

Detta är ett tafatt försök att lägga tvärförbindelser mellan olika böcker med samma tema. I min fantasi ska man kunna välja bland många litterära rundturer med olika teman: mödrar, Shanghai, far och son-relationer, försoning, flykt, avsked, sorg, olika livsöden, uttråkade hemmafruar under 50-talet, barndomsskildringar, Berlin med mera. Ni förstår, det finns ett oändligt antal. Det kan vara ett författarskap, one-book-wonders, prisade böcker, böcker med fem stjärnor, böcker med ett sorgligt eller lyckligt slut, kartor av länder eller detaljerade kartor av städer. Litteraturhistoria visar att böckerna inte skrivs i ett (geografiskt) vakuum. Ingen människa är en ö skrev redan den engelska poeten John Donne (1572-1631). Det gäller även många romaner. Författare påverkas av andra författare och påverkar andra författare. Böcker bygger på andra böcker.

Jag vill ha ett tänkande rum som ger mig nya glasögon varje gång jag kommer till bibliotek.

De cirka 5 000 bibliotekarierna med 37 000 kvalificerade taggar (ämnesord) i sitt bagage har alla förutsättningar att sätta berättelserna i olika kontexter, skapa överraskande tvärförbindelser, ge nya ingångar – allt för att främja processen att bli en tänkande läsare, litteraturens rättighet. 

Själv önskar jag mig att biblioteket är mer än Rasmus Fleischers tomma sökruta. Jag vill ha ett tänkande rum som ger mig nya glasögon varje gång jag kommer till bibliotek. Inspiration i själva rummet som sträcker sig längre än skyltning av nyutkomna böcker eller tips inför sommaren. Jag vill ha en kontext, ett sammanhang av olika berättelser, inte enskilda stjärnor, men en stjärnhimmel som skiftar varje gång jag ser på den.

Litteraturförteckning

Brand, S. (2000). The clock of the long now: time and responsibility. London: Phoenix.

Chambers, A. (2014). Böcker inom och omkring oss. ([Ny utg.]). Stockholm: Gilla böcker.

Koljonen, J (2015) Upplevelsedesign i deltagarsamhället i Riksutställningar. Museerna och besökarna 2050: [en framtidsantologi från Riksutställningar]. (s. 29-50) (1. utg.) Visby: Riksutställningar i samarbete med 8tto/Volante.

Wikberg, Erik (2019) Bokförsäljningsstatistiken 2019. Stockholm: Svenska Bokhandlareföreningens Service AB och Svenska Förläggareföreningen Ek.

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 160 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med Swish.

Kategorier
bibliotek bibliotekslag Vad är ett folkbibliotek?

Vad är ett bibliotek? – en fortsättning

Frågan vad är ett bibliotek är inte så lätt att besvara och ska kanske vid närmare eftertanke formuleras på ett annat sätt. BiS har frågat hur Kungliga biblioteket definierar bibliotek. Cecilia Ranemo, som ansvarar för den årliga biblioteksstatistiken, definierar bibliotek framför allt utifrån finansiering och bemanning samt kravet att de “på något sätt [ska vara] tillgängliga för allmänheten” och anger själv att detta inte är en definition av ett bibliotek. Oskar Laurin, enhetschef för Bibliotekssamverkan, ger inte heller något tydligt svar och reflekterar framför allt över vad ett bibliotek är när det behövs en definition, till exempel  i samband med utdelning av verksamhetsbidrag. Men han konstaterar också att det “förmodligen [skulle] vara svårt att besluta om en generellt gångbar definition”.

Det tydligaste svaret när det gäller bibliotek hittar vi i svensk bibliotekslag som definierar vad ett bibliotek ska göra, såsom att verka för det demokratiska samhällets utveckling, främja litteraturens ställning och intresset för bildning, upplysning, utbildning och forskning samt kulturell verksamhet i övrigt och ägna särskild uppmärksamhet åt vissa prioriterade målgrupper. 

Bibliotekslagen är grunden för all biblioteksverksamhet och är djupt förankrad hos bibliotekskåren. Alla aktiviteter som görs på bibliotek från inköp, programverksamhet, språkcaféer och utlån till läs- och litteraturfrämjande utgår från lagen. Men detta innebär inte automatiskt att vi kan svara JA på frågan om svenska biblioteken lever upp till lagen. Bibliotekslagen har många paragrafer och det finns stora skillnader i vilken utsträckning biblioteken lever upp till lagens olika krav. Frågan vad som är ett  bibliotek, är snarare en önskan om kvalitetssäkring av våra uppdrag.

Bibliotekariers praktiska klokhet

Eva Schwarz, filosof vid Centrum för praktisk kunskap vid Södertörns högskola, ger ett helt nytt perspektiv på bibliotek i antologin Bibliotekariens praktiska kunskap: “Biblioteket visar sig snarare som ett minisamhälle, där vissa grupper är mer sårbara än andra, där olika intressen ställs mot varandra.” Och i detta minisamhälle finns en osäkerhet vad gäller gränserna, där det inte alltid är tydligt hur det som en besökare kräver ska bemötas och om det över huvud taget ska göras. Bibliotekariers praktiska klokhet är ytterst relevant för att bemästra vardagen enligt Schwarz. 

Bibliotek i Utrecht i Nederländerna. Foto Annelien van der Tang

Denna bild bekräftas i Svensk biblioteksförenings rapport Bibliotek som medborgarkontor? Enligt rapporten upptar en allt större del av bibliotekspersonalens tid av något som kan liknas vid samhälls- eller medborgarservice, utan att biblioteken har fått uppdrag eller resurser att utföra sådana tjänster. Det finns stora skillnader i vilken omfattning biblioteken uppträder som medborgarkontor. I regeringens rapport Från kris till kraft – återstart för kulturen kan vi läsa att allmänhetens tillgång till bibliotekens verksamhet och samlingar har försämrats avsevärt under pandemin och att tillgången till folkbibliotek är ojämlikt fördelad i landet. Det har bland annat fått till följd att invånarna i vissa kommuner varit tvungna att resa till en annan kommun med öppna bibliotekslokaler för att kunna uträtta ärenden på internet.  

Vad betyder den ojämlika tillgången till folkbibliotek för samhällets invånare, i synnerhet för de mest sårbara grupperna?

Efter att ha tagit del av dessa aktuella rapporter saknar jag de stora följdfrågorna i debatten, till exempel: Vad betyder den ojämlika tillgången till folkbibliotek för samhällets invånare, i synnerhet för de mest sårbara grupperna? Bibliotekarier med all sin praktiska klokskap arbetar så bra de kan i det lilla minisamhället som kallas för bibliotek, men det är kanske inte alltid good enough? 

Biblioteket i Nederländerna

I september arbetade jag från mitt hemland, Nederländerna, och försökte då hitta det holländska svaret på frågan ”Vad är ett bibliotek?”. Det som blev tydligt, redan efter ett första samtal med en bibliotekarie på Kungliga biblioteket i Haag, är att Sverige och Nederländerna har olika sätt att se på bibliotek. I Nederländerna finns en tydligare uppfattning om vad ett bibliotek bör göra och vart fjärde år görs en uppföljning (certifiering) av hur biblioteken utför sina lagstadgade uppdrag.

När man pratar om bibliotek i Nederländerna pratar man om Biblioteket och menar då alla folkbibliotek. För att bibliotekets varumärke ska vara så tydligt som möjligt har alla biblioteks webbsidor – i kommuner såväl som på riksnivå – samma layout. Det finns också olika nationella projekt som till exempel Bokstart, digitalt medborgarskap och språk för invandrare som genomförs på varje bibliotek under samma namn med samma material. Utöver de nationella programmen har varje bibliotek utvecklat sin egen palett av aktiviteter, oftast i samverkan med organisationer i lokalsamhället. Under pandemin var alla bibliotek i Nederländerna stängda på uppmaning av folkhälsomyndigheten. 

Bibliotekslagen

Det finns en bibliotekslag för folkbibliotekens verksamhet i Nederländerna. Kungliga biblioteket, det nationella digitala biblioteket, folkbiblioteken och regionala institutionerna omfattas av denna ramlag som anger vad som ska göras på ett folkbibliotek. Det finns fem lagstadgade funktioner för folkbiblioteken:

  1. Tillgängliggöra kunskap och information
  2. Underlätta och stödja utbildning och det livslånga lärandet
  3. Läs- och litteraturfrämjande
  4. Organisera möten och debatt
  5. Främja konst och kultur

Jag anser att lagens största svaghet är att den inte föreskriver att folkbiblioteken ska vara kostnadsfria. De allra flesta bibliotek är dock kostnadsfria för barn och unga upp till 18 år. 

Lagen föreskriver inte heller att det ska finnas ett bibliotek i varje kommun.1  Men samtidigt uppfattas biblioteksverksamhet som en kommunal angelägenhet som bör subventioneras.  Kommuner förpliktigar sig samtidigt att aktivt delta i det nationella biblioteksnätverket som bland annat reglerar fjärrlån och medverkan till den nationella bibliotekssamlingen. Biblioteken är självständiga stiftelser med en egen styrelse och får årligen verksamhetsbidrag av kommunen. I de fall kommunerna inte längre vill subventionera biblioteken eller vill dra ned på verksamhetsbidraget är de tvungna att diskutera beslutet med invånarna och angränsande kommuner, som antagligen kommer att märka konsekvenserna av ett sådant beslut. Det finns två kommuner som har valt bibliotek på entreprenad och bedriver biblioteksverksamhet tillsammans med dataföretaget Karmac och de deltar därmed inte i det nationella biblioteksnätverket. De bidrar alltså inte med medierna till den nationella bibliotekssamlingen. Följaktligen har dessa kommuner inte tillgång till det nationella digitala biblioteket, som är en del av det nationella nätverket. 

Interiör på Forum Groningen i Nederländerna. Forum är ett kulturcenter som rymmer bibliotek, biograf och delar av Groninger museum. Foto: Annelien van der Tang

En biblioteksorganisation måste erbjuda en verksamhet som innehåller alla de fem lagstadgade uppdragen. De olika uppdragen kan fördelas mellan filialer och huvudbibliotek. På så vis kan en filial vara en plats som endast lånar ut böcker medan huvudbiblioteket också ansvarar för de andra uppdragen i lagen. Om en biblioteksorganisation (huvudbibliotek och filialer) inte utför alla fem uppdragen är de tvungna att söka samarbetspartner för att kunna uppfylla lagen. En biblioteksorganisation kan då samarbeta med bibliotek i andra kommuner eller så kan bibliotek samarbeta med en annan kulturinstitution för att till exempel utföra uppdraget ”att främja konst och kultur”. Sedan lagen instiftades 2015 har flera bibliotek gått samman i större biblioteksorganisationer och har biblioteken hittat nya samarbetspartners. 

Kungliga biblioteket 

Kungliga biblioteket har ett tydligt uppdrag och ansvarar för:

  • det nationella digitala biblioteket (utveckling, förvaltning, inköp och infrastruktur) 
  • nationell webbsida med folkbibliotekens utbud
  • utbud/ tjänster riktade mot personer med läsnedsättningar
  • BiebtoBieb, folkbibliotekens digitala kunskaps- och innovationsplattform, där bibliotekspersonal kan hämta och förmedla kunskap, hitta samarbetspartners, samarbeta i grupper
  • Bibliotek Campus: en digital lärplattform för bibliotekspersonal med e-lärandemoduler, workshops och övningar
  • Trefpunt: en digital plattform med kurser och material inom digitalisering, språk, hälsa, arbete och inkomst, familj, trafik och ny i Nederländerna. Kurserna riktar sig mot olika grupper i samhället: nyanlända, arbetslösa, familjer med låg litteracitet med flera. Plattformen är ett resultat av ett samarbete med andra organisationer som Skatteverket (digital deklaration), Transportstyrelsen (körkort), Försäkringskassan, Socialstyrelsen, rättsbistånd med mera
  • biblioteksstatistik 
  • den nationella bibliotekskonferensen
  • nationella program som Bokstart, digital inkludering och fortbildning för vuxna (läsfärdighet och MIK)

Uppföljning av lagen

Utbildningsministern konstaterade efter en certifieringsprocess för två år sedan att 16 (av 352) kommuner inte uppfyllde bibliotekslagens krav på de fem lagstadgade funktionerna. Sedan 2006 kan biblioteken certifieras av den oberoende organisationen ”Certifieringsorganisationen bibliotek, kultur och språk”. Den finansieras av utbildningsdepartementet och utför certifieringen på uppdrag av Kungliga biblioteket, den nederländska biblioteksföreningen, Lässtiftelsen, den nederländska föreningen för kommuner och regioner och föreningen för regional biblioteksverksamhet. 

Certifieringsorganisationen bedömer kvaliteten på bibliotekets utbud och tjänster enligt de fem lagstadgade uppdragen med fokus på program och utbud inom litteracitet (läs- litteratur-, skriv- och språkfrämjande). Denna certifieringsprocess är frivillig och sker i nära samarbete med biblioteken. Av de 776 biblioteken deltar 774 bibliotek vart fjärde år i en certifieringsprocess. Om biblioteken inte uppfyller bibliotekslagens krav får de möjlighet att åtgärda de punkter som inte bedöms vara tillräckligt bra. 

I certifieringsprocessen identifieras bibliotekets styrkor och svagheter. Dessutom analyseras om biblioteken har avsatt tillräckliga resurser för att uppnå målen. Denna typ av utvärderingar är värdefulla i dialogen med kommunerna. De allra flesta biblioteksorganisationer (96 procent) anser att certifieringen bidrar till att förbättra verksamheten.

I vilket land vill man vara låntagare eller bibliotekarie?

Söndagen den 26 september kör jag tillbaka till Sverige och inser att jag är en lyckligt lottad låntagare i ett land som prioriterar biblioteken högt. Jag kan låna gratis på varje svenskt bibliotek, jag behöver inte betala extra för e-böcker och vart än jag flyttar kommer det finnas ett bibliotek i min kommun. Sverige satsar 44 euro/invånare jämfört med 25 euro/invånare i Nederländerna. Jag tror att ju mindre pengar man satsar desto mer är man tvungen att ”hushålla” med pengarna. Jag upplever att de olika nivåerna (kommunal, regional och nationell) samarbetar  bättre i Nederländerna än i Sverige men kanske på bekostnad av friheten för varje kommun att organisera sitt bibliotek precis som kommunen vill inom lagens ramar. 

Hur mycket klokskap det än finns, bör vi i bibliotekskåren inte ha samvetskval över vardagliga beslut vi tar på vårt bibliotek.

Samtidigt kan jag inte låta bli att tänka på de bibliotekariers berättelser jag har läst i Bankdosor, skam och sms-poesi, Bibliotek som medborgarkontor? och Bibliotekariens praktiska kunskap. Bibliotekarier som inte riktigt vet hur de ska bemöta vissa frågor och är tveksamma om de över huvud taget ska svara på alla frågor. Hur mycket klokskap det än finns, bör vi i bibliotekskåren inte ha samvetskval över vardagliga beslut vi tar på vårt bibliotek.

De mest utsatta och sårbara grupperna i vårt samhälle hörs minst och kanske behöver de biblioteket mest. Dessa grupper ska veta vad de kan förvänta sig från det egna biblioteket och var de kan hitta svar på frågor för att hitta rätt i samhället. Om ett bibliotek inte kan möta deras behov ska det finnas en instans i samhället som sätter ord på denna brist. Det krävs en bättre uppföljning av bibliotekslagen!

Fotnoter

  1. 2020 efterfrågar det nederländska kulturrådet en paragraf  i lagen som ålägger varje kommun att erbjuda ett bibliotek. 

Källförteckning

Bäckström, Stina (red.) (2020). Bankdosor, skam och sms-poesi: essäer om bibliotekariens arbete med digitalisering. Stockholm: KB. Kan hämtas på Bankdosor, skam och sms-poesi – Essäer om bibliotekens arbete med digitalisering (diva-portal.org)

Alneng, Marika (2021). Bibliotek som medborgarkontor? Stockholm: Svensk biblioteksförening. Kan hämtas på https://wwwbiblioteksfor.cdn.triggerfish.cloud/uploads/2021/10/biblioteken-som-medborgarkontor-2021-ok.pdf (Hämtad 2021-11-11)

Schwarz, Eva (red.) (2016). Bibliotekariens praktiska kunskap: om kunskap, etik och yrkesrollen. Stockholm: Regionbibliotek Stockholm. Kan hämtas på http://regionbiblioteket.se/wp-content/uploads/2016/09/Bibliotekariens_praktiska_kunskap.pdf (Hämtad 2021-11-11) 

Från kris till kraft – återstart för kulturen. SOU 2021:77 Kan hämtas på https://www.regeringen.se/4a8386/contentassets/c96ef2e953fd481ebb68d41b980a1d0a/fran-kris-till-kraft.-aterstart-for-kulturen-sou-202177.pdf (Hämtad 2021-11-11)

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 160 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med Swish.