Kategorier
bis tidskriften nyheter

Ladda ned bis 3/2022

Ur innehållet

  • “Det demokratiska uppdraget har inga gränser”
    Bibliotekens demokratiska uppdrag kan betyda olika saker för olika personer. bis frågade Marie Johansen, Bagir Kwiek och Klara Ferneman vad det innebär för dem.
  • På jakt efter det demokratiska uppdraget
    Många pratar om folkbibliotekens demokratiska uppdrag. Men vad betyder det egentligen? Karin Råghall har vridit och vänt på frågan – och fått hjälp på vägen av en pinsmaskin.
  • Bibliotek och totalförsvaret – vad innebär det?
    Vad händer med bibliotekens uppdrag när samhället står inför kriser? Emma Karlsson granskar argumenten om biblioteken i totalförsvaret men hamnar i större frågor om vilket typ av samhälle vi vill bygga.
  • Biblioteket – en ljuspunkt!
    Den internationella klimatkonferensen ”Stockholm +50” hölls den 2–3 juni. BiS medverkade i skuggkonferensen ”Folkets forum för miljö och global rättvisa” med seminariet ”Biblioteket – en ljuspunkt?”. Lena Lundgren rapporterar från seminariet och deltagaren Lars Ilshammar publicerar hela sitt inlägg från samtalet  Vad är ett bibliotek – och vad borde det vara i en digital tid?
  • Vi hade allt. Om datorernas utveckling och
    inlåsning
    Konstnären och programmeraren Idiomdrottning reflekterar över den digitala utvecklingen och inlåsningen av kultur och kommunikation i nätjättarnas produkter och plattformar.
  • Aktuell litteratur
    Recension av antologin Biblioteksgeografin: En antologi om biblioteksväsende och biblioteksforskning (red. Roger Blomgren, Katarina Elzbieta Michnik och Johan Sundeen)
  • Dessutom – fler texter, krönikor och nyheter!

Medverkande

Bengt Berg. Poet och förläggare för Heidruns förlag.

Sofia Berg bor i Malmö och arbetar som barn- och ungdomsbibliotekarie på folkbibliotek.

Anders Ericson. Norsk bibliotekarie, tidigare anställd vid Statens Bibliotektilsyn och  webbredaktör på Norsk Biblioteksforening, frilansjournalist och bloggare med bloggen bibliotekettarsaka.com.

Klara Ferneman är sociolog och bibliotekarie. Arbetar på Umeå Stadsbibliotek med utåtriktad verksamhet för ungdomar och just nu i ett Stärkta biblioteks-projekt som syftar till att utveckla bibliotekets ungdomsverksamhet bland annat med ökat inflytande och utökad samverkan med andra ungdomsverksamheter.

Idiomdrottning visar ett nytt och ofta prydligare sätt att lösa systemproblem. Systemet som helhet tycks verka snuddande bekant för kulturanvändare men är på samma gång helt omvälvande.

Lars Ilshammar. Biträdande riksbibliotekarie. 

Marie Johansen. Verksamhetschef för Konst och bibliotek i Botkyrka kommun.

Emma Karlsson. Barnbibliotekarie i Lund med ett stort engagemang för rättvisefrågor.  

Bagir Kwiek är författare, Sveriges femte läsambassadör 2020–2022 och samordnare för det Romska biblioteket i Malmö.

Lovisa Liljegren. Universitetsbibliotekarie i Stockholm. 

Lena Lundgren. Bibliotekarie och tidigare utvecklingsledare vid Regionbibliotek Stockholm.

Daniella Nilsson. Undervisande bibliotekarie på Samhällsvetenskapliga fakultetens bibliotek vid Lunds universitet. Hon har en kandidatexamen i idé- och lärdomshistoria och har tidigare arbetat med filosofisk samtalsverksamhet inom det Luleåbaserade projektet ”Unga Tankar”.

Ellen Pavlov. Barnbibliotekarie som jobbar med att köpa in och katalogisera böcker på folkbiblioteken i Lund. 

Elisabeth Rundqvist är en bibliotekarie som brinner för mänskliga rättigheter och är aktiv volontär inom flyktingrörelsen. 

Karin Råghall är bibliotekarie i Västerbotten. 

Röda Lina, bis ständiga samtidskommentator.

Annelien van der Tang. Bibliotekarie och sociolog.

Läs mer

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 175 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med Swish.

Kategorier
bokrecensioner

En bok som fördjupar och öppnar nya dörrar

När jag fick frågan om jag kunde tänka mig att recensera Biblioteksgeografin: En antologi om biblioteksväsende och biblioteksforskning (red. Roger Blomgren, Katarina Elzbieta Michnik och Johan Sundeen) tackade jag genast ja (jag gillar utmaningar). Kort därpå blev jag nervös och undrade om jag tagit mig vatten över huvudet: vem är jag som relativt nyexaminerad bibliotekarie att recensera en forskningsantologi om det svenska biblioteksväsendet? 

När jag öppnade boken och i det introducerande kapitlet kunde läsa att bokens främsta målgrupp är ”studenter på grundläggande och avancerad nivå vid de svenska utbildningarna i biblioteks- och informationsvetenskap” ändrade jag mig och tänkte, att en nyexaminerad och ny i yrket i själva verket är den perfekta recensenten av boken. Jag minns fortfarande hur det var att studera och introduceras till biblioteksvärlden teoretiskt, men också hur det var att gå in i det svenska biblioteksväsendet i praktiken: hur det kändes att för första gången få min namnskylt med titeln bibliotekarie (nåväl, den allra första hade det felstavade bibliotikarie).

Någon som är ny i yrket har heller inte hunnit gå för långt in längs någon stig, med andra ord specialiserat sig, vilket inte heller är Biblioteksgeografins syfte eller ändamål. Den gör inga anspråk på att fånga alla de nyanser som finns inom varje bibliotekstyp och verksamhetsområde. Bokens kapitel om exempelvis skolbibliotek författat av forskarna Ulrika Centerwall, Pamela Schultz Nybacka och Maria Ringbo riktar sig inte till den erfarna skolbibliotekarien och kommer heller inte att utmana denna. Istället introducerar bokens kapitel de olika bibliotekstyper som finns, hur arbetet ser ut och vad som förväntas av den yrkesverksamma bibliotekarien. Men den ger även exempel på aktuella frågor som diskuteras idag. På så sätt öppnas dörrar där läsaren själv, genom de många referenser som ges, kan välja att djupdyka i någon av de bibliotekstyper eller aspekter av biblioteksverksamhet som hen finner mest spännande.

Biblioteksgeografin kartlägger det svenska biblioteksväsendet genom 13 kapitel skrivna av såväl forskare inom biblioteks- och informationsvetenskap som yrkesverksamma. Det gör att boken innehåller en bredd av perspektiv, där det finns en tydlig skillnad på de kapitel som är mer forskningsnära (till exempel kapitel 4: “Folkbibliotek som idé och praktik” författat av BoI-forskarna Lisa Olsson Dahlquist och Hanna Carlsson) och de som är mer verksamhetsnära (till exempel kapitel 5: “Folkbibliotekets verksamhet för och med barn” författat av utvecklingsledaren Pia Borrman). Där de forskningsnära öppnar upp för teoretiska reflektioner kring vad ett folkbibliotek har varit, är och skulle kunna vara, ger de mer verksamhetsnära kapitlen tips på sådant som hur en framgångsrik verksamhet för barn på ett folkbibliotek skulle kunna bedrivas. Således skapas en blandning mellan teori och praktik där en brygga mellan forskning och verksamhet bildas. 

De första tre kapitlen lägger en grund för bokens resterande kapitel. Det första kapitlet ”Vad är ett bibliotek? Biblioteket som begrepp” skriven av redaktören och disputerade bibliotekarien Katarina Michnik reder ut begreppet bibliotek och visar på dess flytande innebörd. Michnik ger inga entydiga svar utan visar snarare på hur svårt det är att på ett tydligt sätt beskriva vad ett bibliotek är för något. Bokens andra kapitel ”Lagstiftning och styrdokument för de offentliga biblioteken” är författat av Kerstin Rydbeck, professor i biblioteks- och informationsvetenskap. Det ger en historisk inblick i hur lagstiftningen ändrades och kom till under 1900-talet. Bibliotekslagen är något av det första som lärs ut under utbildningen, men som Rydbeck tydliggör finns det betydligt fler lagar och regler som ligger till grund för hur ett bibliotek ser ut och fungerar. Det tredje kapitlet ”Från Ansgar till Valfrid – svenska bibliotek genom tiderna”, skrivet av docent Johan Sundeen, gör en historisk djupdykning från medeltiden fram till Valfrid Palmgren och grunden för folkbibliotek så som vi känner dem idag. Det är ett spännande kapitel om den ofta bortglömda bibliotekshistoria som föregått Valfrid Palmgren.1 Med en historisk blick går det att få syn på bibliotekens många olika syften och bibliotekariens olika roller genom historien. 

De resterande tio kapitlen handlar om folkbibliotek, regional biblioteksverksamhet, sjukhusbibliotek och medicinska bibliotek, Kungliga biblioteket, Bernadottebiblioteket, lärosätesbibliotek, skolbibliotek, specialbibliotek och företagsbibliotek. Läsaren introduceras till de olika huvudmän och styrdokument som ligger till grund för de olika bibliotekstyperna, samt hur dessa kan ta sig uttryck i det praktiska arbetet. Det är viktigt att som ny bibliotekarie få syn på det för att förstå helheten. Hur den regionala biblioteksverksamheten påverkar den kommunala och hur den i sin tur påverkas av staten och kulturpolitiken. Det finns en lång rad instanser som är viktiga för de respektive bibliotekstyperna, som Kulturrådet och Skolverket. Alla dessa berörs genom boken och skapar på så sätt möjlighet för läsaren att bygga upp en förståelse för hur det svenska biblioteksväsendet hänger samman med övriga samhället. 

Det går att skönja likheter mellan de olika bibliotekstyperna, till exempel den större organisationens inflytande över biblioteksverksamheten. Biblioteksgeografin gör det även möjligt att se skillnader: till exempel hur arbetet med kulturarvsfrågor skiljer sig från arbetet med läsfrämjande eller öppen tillgång till vetenskap. Biblioteksväsendet är brett och dess arbetsuppgifter många. Även det är något som är nyttigt för studenten i biblioteks- och informationsvetenskap att få upp ögonen för. Däremot blir det ibland, i vissa kapitel, lite väl dogmatiskt om hur biblioteksverksamhet ska bedrivas. Det riskerar att sätta skygglappar för den som precis ska ta sitt kliv ut i arbetslivet, där det istället borde öppnas upp för nytänkande och kreativitet. Däremot visar boken på den bredd som den svenska bibliotekssektorn består av. 

Flera kapitel tar även upp utmaningar som bibliotekssektorn står inför och luckor inom biblioteksforskningen. Boken öppnar på så sätt upp för studenters möjlighet att själva hitta intresseområden och utmaningar som de vill fokusera på. Bokens förslag på kunskapsluckor ger exempel på var studentuppsatser skulle kunna bidra med viktig kunskap. 

När jag påbörjade min utbildning i biblioteks- och informationsvetenskap vid Lunds universitet 2019 var det mycket om biblioteksväsendet som jag inte visste något om. Många av mina kursare var som jag: humaniorastudenter i livskris. Jag tror att få av oss visste vad ett bibliotek egentligen är, eller kan vara, eller vad en bibliotekarie egentligen gör till vardags (vi är många som nu, ett år efter examen, tröttsamt klagar på att ingen vet vad vi sysslar med). Men jag vet att många med mig har lärt sig att kliva in i biblioteksvärlden med en oerhörd stolthet samt glädje av det vi kommit att bli en del av. 

Biblioteksgeografin introducerar på ett lättillgängligt sätt läsaren till det svenska biblioteksväsendet och öppnar dörrar och möjligheter för att fortsätta den individuella resan däri: att föra den enskilda studenten mot den gren som hen finner mest intressant och spännande. Det är något som hade varit till gagn för mig när jag 2019 klev in på Lunds universitet, och jag är säker på att många studenter kommer att ha nytta av boken framöver. 

Lovisa Liljegren

Fotnoter

  1. För den intresserade rekommenderas boken Böcker, bibliotek, bildning: Valfrid Palmgren Munch-Petersens liv och verk (2015) av Lena Lundgren, Mats Myrstener och Kerstin E. Wallin.

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 175 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med Swish.

Kategorier
bibliotek Norge nyheter

Det norske ˮdebattbiblioteket”, kan det overleve?

Text: Anders Ericson 

Ambisjonane til det norske folkebiblioteket gjorde eit stort sprang med lovrevisjonen i 2014, då biblioteket blei ˮen uavhengig møteplass og arena for offentlig samtale og debattˮ.1 Men problema var undervurderte. Små bibliotek maktar ikkje å følgje opp, og det er lite bibliotekfaglig debatt, forsking og utvikling. Dette samtidig som at e-biblioteket er truga (svensk: hotar) med å aldri oppstå.

Optimismen var stor for åtte år sidan. Norsk Bibliotekforening (NBF) hadde vore med på å skjerpe lovformuleringa med tillegget ˮuavhengig” (svensk: fristående /självständig). Og den påtroppande NBF-leiaren sa til Aftenposten: ˮ… på denne møteplassen kan vi også ha debattar som det sprutar av, som gjer oss til ein viktig demokratisk premissleverandørˮ2.

Problem i starten

Bibliotek hadde jo arrangert debattmøte tidlegare. I snart tjue år har eg promotert ˮdet uavhengige biblioteketˮ på bloggen bibliotekettarsaka.com, med kroneksempelet Lillehammer bibliotek sine folkemøte om store kommunale plansaker. ˮNokre politikarar og administratorar blei sure, men folk flest sette stor pris på detˮ, oppsummerte biblioteksjefen.

Men når no kvart einaste bibliotek, små og store, skulle i gang, viste det seg at mange var dårleg førebudde. Også kommuneleiingane og politikarane. 

At det kostar pengar er éi sak, men det var også skepsis som denne: Vil ikkje biblioteksjefen bryte lojalitetsplikten med debattar som kan reise tvil om den vedtatte politikken? Nei, kulturministeren meinte dette var enkelt: ˮ… biblioteksjefen skal stå fritt til å planlegge aktiviteter ved et folkebibliotek. Bibliotekledelsen vil innta en redaktørliknende rolle.ˮ

Den uavhengige avisredaktøren blei altså ein målestokk, men heilt parallelt var dette likevel ikkje. Ein redaksjonell artikkel med kritikk utløyser tilsvarsrett (svensk: rätt till replik) hos den kritiserte, men på debattsidene er det ikkje krav om motinnlegg i same nummer. Mens biblioteket av prinsipp skaffer bøker både for og imot i kontroversielle spørsmål, blir dette krevjande å realisere under eit debattmøte. 

Og det kunne altså bli dyrt. Mange innleiarar (svensk: inledare, föreläsare) skal ha godt betalt og få godtgjering for reise og opphald. Slike kostnadar blir fort høge med vår geografi. Og med gode debattantar om tema som verkeleg trekker publikum aukar prisen; eg har registrert opp til 20 tusen for deltaking i 90 minutt.

Dei første åra var dette muleg for alle, då både Nasjonalbiblioteket (NB) og den private stiftinga Fritt Ord gav støtte; NB ikkje berre til honorar, men også til teknisk utstyr og spesielt inventar. Men seinare gjekk det trått (svensk: trögt), melder fleire bibliotek. 

Fler problem

Og når organisasjonar ville låne ut biblioteklokale til opne eller lukka møte kunne det vise seg å provosere andre grupper og individ. Men omfattande scenenekt (svensk: att ofta vägra debattarenor) kunne blitt eit karakterdrap på det demokratielskande biblioteket. Høgast temperatur har det vel vore der personalet har demonstrert mot at sjefen i ytringsfridomens namn har sagt ja til ein viss anti-islamsk organisasjon. Så i Oslo i fjor avlyste biblioteksjefen og viste til tryggleiken til dei tilsette.

Det har vore debattar i aviser og på Facebook når nokon har sagt seg krenka av at visse bøker kan lånast i biblioteket, men kanskje ikkje så ofte som i Sverige. Her har vi ikkje noko stort parti som Sverigedemokraterna, og på ytre høgre har dei ikkje engasjert seg så sterkt i kulturpolitikken som SD. Vi har heller ingen ˮføregangskommuneˮ som Sölvesborg. 

I det sentrale tidsskriftet Bok og bibliotek nr 2 i år blei endeleg debattane eit hovudtema. Oppsummert: Redaktøransvaret er tungt for biblioteksjefane. I Trondheim meiner sjefen at publikum må tole ubehaget i møte med skarpe meiningar, men éin stad går grensa: ˮbevisst desinformasjon, det trenger vi ikkeˮ3.

Slike ulike konfliktar har skremt mange frå å arrangere debattar. Sjefen i Stavanger seier: ˮFor meg som har et stort apparat rundt meg, er dette greit, jeg er mer bekymra om du er i en bitte liten kommune og står alene og kjemper for uavhengigheten.ˮ  

Dei som blir intervjua meiner lova og proposisjonen ikkje er grundige nok og saknar eit meir detaljert regelverk, men her ønsker ikkje NB å bidra. Men kan eit råd (någon form av råd, red.:s anm.) vere ei løysing? spør leiaren av NBF.

I alle fall stadfestar bibliotekutdanninga i Oslo at dei no har tatt inn problematikken i grunnstudiet.

Forsking og fagleg debatt?

ˮBiblioteket og demokratietˮ har blitt eit mantra og har vore tema for mange konferansar, men det meste har vore overflatisk (svensk: ytligt). Også på høgaste nivå; om arbeidet med dei nasjonale bibliotekstrategiane seier forskarar at det manglar ˮkonkrete eksempler på hvordan bibliotekene skal gjennomføre dette, utenom generelle målbeskrivelserˮ.4

Også bibliotekstatistikken sviktar. Eg har på bloggen jamført den nasjonale statistikken med annonseringar av arrangement på bibliotekheimesider og sosiale medium og fann at berre 12 prosent av dei oppgitte debattmøta faktisk har vore debattar. Det aller meste er forfattarbesøk med opplesing, foredrag og arrangement av typen “opplæring”. Sjølvsagt er det sett av tid til spørsmål etter ei forfattaropplesing, men kor ofte blir debatt ein viktig ingrediens?

Og Nasjonalbiblioteket har ikkje problematisert mangelen på statistikk eller analyse og forsking og har i staden skrytt av høge tal for besøk og arrangement generelt.5 Open kritikk og spørsmål har det vore lite av også frå grunnplanet, fram til Bok og bibliotek sitt temanummer nyleg. Og først åtte år etter lovendringa kjem i september den første større studien av dette, ein ph.d. ved OsloMet (universitet i Oslo, red.:s anm.).6

Bibliotekarar fortel at det er vanskeleg å få folk til å kome på debattar. ˮStamkundaneˮ kjem, men der dominerer dei eldre. Verkeleg ˮheiteˮ tema kan trekke bra, men yngre menneske og familiefolk går ikkje gjerne ut på kvelden, og strøyming av seriar har gjort tv-en til ein større konkurrent enn før.

Framtida

Det er utrygge tider. Utlånet er på veg ned, og bokbransjen gjer det vanskeleg for biblioteka på e-bok- og lydbokfeltet. Musikk- og filmtilboda nærmar seg det museale. Og biblioteket kan kome i fare når kommuneøkonomien blir meir pressa, noko vi ser i England der toryane sine budsjettkutt (svensk: budgetnedskärningar) har ført til 500-600 færre folkebibliotek på ti år, og der like mange er overlatne til frivillege, med eit anna ord amatørar. 

Og har biblioteket eigentleg offensive medspelarar i 2022? Biblioteksjefen i ein liten kommune i Lofoten sa til lokalavisa: ˮIkke ta lokalbiblioteket for gitt. Vi blir ikke bedre enn det dere gjør oss til.ˮ 

Så kan folkebiblioteket, med unntak av dei store, bli ˮein viktig demokratisk premissleverandørˮ? Berre dei større kan tilsetje spesialistar som moderatorar og arrangementsansvarlege. Om dei ikkje byggjer opp eigen kompetanse. Blant anna fylkesbiblioteket i Viken har nokre planar her. Kva kan fylkesbibliotek eller andre konstellasjonar av bibliotek gjere? Og kva med ein sentral ˮredaksjonˮ som kan foreslå debatt-tema og planleggje ˮturnéarˮ? Og gi råd om det bibliotek-etiske og -politiske. Tilby (svensk: erbjuda) ekspertar. Halde kurs. 

Kanskje kan “debattbiblioteket” styrke seg etter kvart. Men kor viktige blir siviliserte debattar på biblioteket i ei tid der små kontroversar blir til hatefulle oppgjer på Facebook, som så tar steget ut i gatene? Morgonavisa mi i dag, 3. august, fortel at Italia får ei regjering direkte inspirert av Mussolini, at Republikanarane sin plan for ein ny Trump-periode er langt meir radikal enn den førre og at omtale av protestar og sosiale rørsler skal ut av skolebøkene i India, ˮverdas største demokratiˮ.

Fotnoter

  1. https://lovdata.no/dokument/NL/lov/1985-12-20-108#KAPITTEL_1
  2. https://bibliotekettarsaka.com/2014/05/26/bibliotekforum-med-gode-rad-til-debattbiblioteket/
  3. https://bokogbibliotek.no/nyheter/det-kompliserte-redaktoransvaret-4989/
  4. https://tidsskrift.dk/njlis/article/view/121791
  5. https://bibliotekettarsaka.com/2020/12/06/er-dette-gullalderen-for-norske-bibliotek/
  6. https://www.oslomet.no/om/arrangement/disputas-elin-golten

Läs mer

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 175 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med Swish.

Kategorier
nyheter

På jakt efter det demokratiska uppdraget

Text: Karin Råghall

Vid middagsdisken efter en lång majdag i solen slår det mig plötsligt: I dag har vi utfört vårt demokratiska uppdrag. Med hjälp av en pinsmaskin!

Folkbiblioteken i Umeå deltog i en urfolks- och minoritetsfestival som pågick under tre dagar på Gammlia vid Västerbottens Museum. Vi for dit med vår bibliotekscykel och dukade upp böcker på de nationella minoritetsspråken, pyssel, en pinsmaskin och en förslagslåda. Pinsmaskinen visade sig vara den stora magneten. Två romska barn i 10-årsåldern var först ut och funderade på vad de skulle göra för pins. Dagen innan hade en person ropat ”de där jävla romerna” efter dem och min kollega föreslog: ”Ni kanske kan göra ett statement mot hatet?” 

Snart var produktionen i full gång. Barnen skapade pin efter pin med budskap som ”Låt romer vara romer”, ”Respektera oss!!!” och ”Lika värda”. Jag klippte runda mallar för glatta livet. Barnen berättade att de utsatts för liknande saker i skolan och den ena konstaterade med vad som kunde ha varit en tio år äldre röst att ”man blir van”. 

Abstrakt lagtext

Dagarna innan festivalen hade jag suttit på min kontorsstol och förberett mig inför en bibliotekskonferens där jag trodde att vi skulle få diskutera det demokratiska uppdraget. (Tyvärr uteblev diskussionen). 

Jag hade, för vilken gång i ordningen, läst lagtextens formulering om att biblioteken ska ”verka för det demokratiska samhällets utveckling genom att bidra till kunskapsförmedling och fri åsiktsbildning”. Många verkar åsyfta den meningen när de pratar om det demokratiska uppdraget. Jag har alltid tyckt att den är ganska abstrakt. Hur ska vi göra det, i praktiken? 

Visst, vi lånar ut böcker gratis och eftersträvar ett allsidigt bestånd där många åsikter och en bredd av perspektiv ryms. Vi försöker vara tillgängliga för alla. Tanken bakom bibliotekslagen är enligt dess förarbeten att människor med hjälp av biblioteken ska bli välinformerade, bildade individer med goda förutsättningar att vara delaktiga demokratiska medborgare. För att öka likvärdigheten mellan människor med olika förutsättningar ska vi särskilt prioritera vissa grupper. Jag vet inte hur er biblioteksvardag ser ut, men för mig är det inte alltid uppenbart att vi strävar mot just de målen. 

Demokrati och mänskliga rättigheter 

Runt pinsmaskinen föreföll det demokratiska uppdraget mer greppbart. Två barn fick redskap att uttrycka sin röst och bekräfta sitt värde. Några vuxna lyssnade. Med fina ord kan vi säga att detta påminner oss om hur demokrati hänger samman med mänskliga rättigheter. Det lockade mig att låta tanken stanna där. 

Några dagar senare träffade jag min kollega och vi pratade vidare om de romska barnen. Hon lyfte en fråga som sätter berättelsen om de goda bibliotekarierna runt pinsmaskinen i ett annat ljus genom att fråga: ”Var fanns de vuxna som höjde rösten när barnen blev utsatta?” 

Frågan påminde mig om de gånger jag hört rasistiska åsikter på bibliotek. Hur jag vid direkt tilltal argumenterat emot. Men hur jag vid ett tillfälle – när jag överhörde ett par tidningsläsare som pratade nedsättande om samer – låtsades att jag inte hade hört. Jag skäms över att jag inte gick dit och markerade. 

Viktigare än att gräva ner sig i skam är dock att fråga varför det inte var hundra procent självklart för mig att säga ifrån? En förutsättning för att alla ska kunna ta del av biblioteket är ju att människor kan lita på att dess anställda agerar när någons människovärde kränks. Varför är det då inte tydligt på alla arbetsplatser att det utgör en central del av vårt demokratiska uppdrag?  

Neutral till rasism?

En studie från 2018 av Johanna Rivano Eckerdal och Hanna Carlsson om styrdokuments betydelse i vardagen ger kanske en del av svaret. Forskarna har mött bibliotekarier som tolkar sådana situationer diametralt olika med hänvisning till samma demokratiska uppdrag:

Vi har tagit del av hur bibliotekarier reagerar när rasistiska eller diskriminerande åsikter uttrycks i biblioteket. Vi har träffat bibliotekarier som hävdar att de på grund av bibliotekets demokratiska uppdrag inte kan vara tysta i sådana situationer, men ser det som sin roll att inleda en diskussion eller dialog med den person som uttrycker antidemokratiska åsikter. Å andra sidan har vi träffat bibliotekarier som säger att de för att uppfylla sin yrkesroll att upprätthålla ett bibliotek öppet för alla, förblir neutrala och ofta tysta i sådana fall.

Jag försöker föreställa mig vad det innebär att vara neutral i förhållande till rasism. Var det vad jag gjorde när jag undvek att gå fram till tidningsläsarna? Skulle jag enligt samma synsätt ha stått tyst inför de romska barnens berättelse? 

Ju mer jag tänker på det, desto mer svårbegriplig framstår den hållning som låter antidemokratiska yttranden väga tyngre än människors lika värde. Brit Stakston, mediestrateg och numera styrelseledamot i Svensk biblioteksförening, skriver i rapporten Biblioteken som tankesmedjor? från 2021: ”statsmakten utgår ifrån principen om att alla är födda jämlika. Det är inte förhandlingsbart och är en utgångspunkt när man närmar sig demokratifrågorna.” Utifrån liknande tankegångar landar Rivano Eckerdal och Carlsson i att antidemokratiska yttranden förvisso ryms inom en demokrati, men att det ingår i bibliotekens uppdrag att aktivt bemöta dessa. De skriver: ”Med vår syn på demokrati som en process som ofta är konfliktfylld är dessa ageranden del av ett görande av demokrati.”  

Att skriva och publicera den här texten kan kanske utifrån de tankegångarna ses som en del av görandet av det demokratiska uppdraget. Jag vill att fler ska höra de romska barnens röster. Jag vill att fler ska påminnas om att rasismen finns i mångas vardag och behöver motarbetas med mer än fina ord som kan fyllas med vilken innebörd som helst. 

Utanför bibliotekets väggar

Att mötet runt pinsmaskinen skedde utanför bibliotekets väggar var för övrigt knappast en slump. Vi sökte upp en plats där våra prioriterade målgrupper befann sig. Under festivalen pratade jag med en man som är stammis på det bibliotek där jag jobbar till vardags. Han hade lyssnat på ett panelsamtal om ungas motstånd och drömmar och tyckte det var fint att höra att ungdomarna vågade säga sin mening. ”Vad sa de då?” undrade jag. ”De är trötta på att förklara sig hela tiden, de är trötta på ointresset från majoritetssamhället och den låga kunskapsnivån om våra rättigheter” sa han. 

Mannen relaterade de ungas berättelse till ett tryggt rum. En festival där samer, sverigefinnar, tornedalingar, romer och judar uttalat stod i centrum. Ett rum där människor drack kokkaffe vid elden, lekte på finska, lyssnade på sagor på samiska och toner från Tornedalen, diskuterade försvenskningspolitik, såg barnteater på meänkieli och inspirerades av judisk konst.  

Ett uppdrag att diskutera

Min text började i en undran om vad det demokratiska uppdraget egentligen innebär. Jag fann inte något entydigt svar. Men det jag har läst, skrivit och erfarit leder mig till följande hållpunkter:

  • Det demokratiska uppdraget slutar inte efter bibliotekslagens ändamålsparagraf. Det innefattar bibliotekslagen som helhet liksom grundlagen, minoritetslagen, barnkonventionen och IFLA–UNESCOS:s folkbiblioteksmanifest (som kom ut i en ny version 2022). 
  • Det finns inget enkelt svar på vad uppdraget innebär. Det behöver tolkas, om och om igen. I vår samtid, präglad av ökad rasism, är det särskilt viktigt att biblioteken sätter allas lika värde i centrum. Biblioteken behöver stå upp för de människor vars liv och yttrandefrihet hotas som mest. 
  • En viktig del av uppdraget är att bjuda in till samtal om makt och jämlikhet – det vill säga kring förutsättningarna för människors demokratiska delaktighet. Samtal och möten är inte nödvändigtvis viktigare än medierna i sig, snarare möjliggörs de genom att vi samlas kring medier, berättelser, kultur och kunskap.
  • Det demokratiska uppdraget behöver ske i och utanför det fysiska biblioteksrummet liksom på och utanför nätet. 

Avslutningsvis vill jag poängtera det som flera forskare framhåller, att biblioteken behöver diskutera innebörden i det demokratiska uppdraget. Vi måste erkänna uppdragets komplexitet och föränderlighet, samt inse att det kan fyllas med helt olika innebörder. Därför är det också viktigt att bibliotekens ledningar skapar utrymme för arbetsgrupper att diskutera, ta ställning till och få kompetensutveckling inom demokratiuppdragets teori och praktik.  

Foto på tre pins med texten: "Låt romer vara romer".
Romer har under lång tid utsatts för fördomar och diskriminering. Barnen gör
motstånd på sitt sätt. Foto: Karin Råghall

Källor och tips på vidare läsning:

Ohlsson Dahlquist, Lisa (2019). Folkbildning för delaktighet: En studie om bibliotekets demokratiska uppdrag i en digital samtid. Lunds universitet: Avdelningen för ABM och digitala kulturer.

Rivano Eckerdal, Johanna & Carlsson, Hanna (2018). Styrdokumenten i vardagen: En undersökning av kulturpolitiska styrdokuments strategiska och praktiska betydelse för folkbibliotek i fem skånska kommuner. Lunds universitet: Institutionen för kulturvetenskaper.
Stakston, Brit (2021). Biblioteken som tankesmedjor? Förstudie om biblioteken och demokratiuppdraget https://utveckling.skane.se/publikationer/rapporter-analyser-och-prognoser/forstudie-om-biblioteken-och-demokratiuppdraget/ (hämtad 2022-08-21)

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 175 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med Swish.

Kategorier
nyheter

Bibliotek och totalförsvaret – vad innebär det?

Text: Emma Karlsson

Kris. Ordet som verkar återkomma allt oftare för att beskriva händelser i samtiden och inför framtiden. Humanitära kriser följs av flyktingkriser, klimatkrisen kastar sin skugga över både nuet och framtiden, pandemin medförde en samhällskris av sällan skådat slag, med vårdkris och infodemi som följd. Huruvida vissa av dessa händelser egentligen bör benämnas som kriser (att människor på flykt kallas för en kris för samhället känns osmakligt) är något som bör diskuteras. 

Vad är en kris egentligen? Oavsett namn har de händelser som beskrivits som kriser skakat om idén om vad samhället har kapacitet för, och hur vi ska möta krisen nästa gång. Biblioteksvärlden har ofta varit snabb på att plocka upp konsekvenserna för den egna sektorn. När samhället står inför en stor utmaning är vi ofta där och vill ställa upp. Visa att vi kan mer än vad budgeten rymmer. Men vilken roll bör biblioteken egentligen ta i en sådan situation?

Pandemin gav skjuts

Fackförbundet DIK har flera gånger föreslagit att biblioteken ska ingå i totalförsvaret, för att stärka kulturens position både vid en kris såsom pandemin, och inför den informationskris som ofta aktualiseras inför val eller världshändelser: propaganda på sociala medier, desinformation och fake news.1,2 När DIK först lyfte frågan 2019 fick de inget större gehör, men sedan kom coronapandemin. En tid av debatt kring desinformation, behov av källkritik och stängda bibliotek gav vind i seglen för frågan om beredskap och därmed i förlängningen totalförsvaret. Ett nätverk inom Svensk biblioteksförening startades för att undersöka frågan, liksom en grupp på Facebook där bibliotekarier kunde diskutera frågan.3 Men det verkar vara fler än jag som inte förstår vad detta innebär och ställer sig frågan: vad är egentligen totalförsvaret?

Totalförsvaret består av det civila försvaret och det militära försvaret och är verksamheter som behövs för att förbereda Sverige ifall beredskapen höjs. Höjd beredskap består av två nivåer med olika åtgärder kopplade till sig: skärpt beredskap och högsta beredskap. Vid högsta beredskap är det krig eller krigstillstånd och då är totalförsvaret den enda verksamhet som ska utföras i samhället.4 Militärt försvar är ganska lätt att förstå vad det innebär, men vad betyder civilt försvar? Det innefattar verksamhet som myndigheter, kommuner, regioner, enskilda, företag, frivilliga försvarsorganisationer och det civila samhället med flera vidtar för att förbereda Sverige för krig. Det innebär att dessa verksamheter förväntas kunna hålla igång även under strömavbrott, it-attacker eller sabotage.5

Alla medborgares ansvar

Sverige har under det sena 1900-talet haft ett totalförsvar, men efter kalla krigets slut avvecklade man det. Beredskap fanns kvar, men mer inriktat mot fredstida kriser, och inte krigssituationer. Totalförsvarets effektivitet vid kris och krig bygger dock på att den civila beredskapen fungerar som den ska och att viktiga samhällsresurser samordnas.6

2015, efter Rysslands annektering av Krim, beslutades det att planerna på totalförsvarets uppbyggnad skulle tas upp igen.7,8 Efter Rysslands invasion av Ukraina under 2022 beslutade regeringen att beredskapen skulle stärkas ytterligare.9 Förutsättningarna idag är såklart väldigt annorlunda jämfört med början av 1990-talet, med viktiga resurser och infrastruktur som nu är webbaserade. Desinformation och cyberattacker är några exempel på nya företeelser som kan störa eller slå ut viktiga samhällsfunktioner.10 Som ett led i att motverka liknande hot har en ny myndighet, Myndigheten för psykologiskt försvar, börjat sitt arbete under 2022 med att ”stärka befolkningens motståndskraft”.11 För att sammanfatta kan man säga att alla medborgare egentligen ingår i totalförsvaret, eftersom alla – från enskilda individer till kommuner, regioner, län, regering och riksdag – har ett ansvar ifall krisen eller kriget kommer. Vägrar man utföra den plikten kan man få böter eller fängelse.

En fråga om tydlighet och resurser

Då ställer man sig ju frågan: om det redan finns en plan för hur de flesta huvudmän i det svenska biblioteksväsendet ska agera i kris, och därmed hur deras anställda ska arbeta under sådana förhållanden, varför göra så stor sak av att ingå i totalförsvaret nu? En förklaring är att eftersom planeringen och utvecklingen av totalförsvaret ska upptas igen finns nya chanser att få en tydligare roll och resurser till kulturinstitutioner, och det skulle stärka bibliotekens position i en infrastruktur kring ansvarsfördelning.12 Dessutom menar DIK att biblioteksväsendet, som ska arbeta för fri åsiktsbildning och därmed också källkritik, ”har vapnet men [biblioteksväsendet] kastar det i sjön”.13 I stunder av kris behövs samverkan, och DIK menar att det inte har funnits under pandemin.14 DIK menar helt enkelt att kulturen i allmänhet och biblioteken i synnerhet har kompetenser inom källkritik och desinformation som kan vara till nytta i sådana extrema situationer. 

Men hur mycket arbetar biblioteken med dessa frågor dagligdags? Olika bibliotekstyper ägnar olika stor del av sin verksamhet åt källkritik och MIK. Inom folkbiblioteken ägnas inte så mycket tid åt regelrätt källkritik. Det är inte heller säkert om man ser det som sitt främsta uppdrag om man är exempelvis barnbibliotekarie på ett folkbibliotek eftersom andra aktörer såsom skolan och skolbiblioteken har ett tydligare uppdrag där. Ska alla bibliotekstyper ägna sig åt samma verksamhet vid höjd beredskap?

Konkret förslag saknas

Tanken att vara en självklar del av totalförsvaret kan vara god, men på vilket sätt behöver definieras om man ska ta det som ett seriöst förslag. Inte ens i den nationella biblioteksstrategin utvecklas själva idén om biblioteken i totalförsvaret nämnvärt, även om det lyfts som en viktig fråga.15 Enligt journalisten Erik Fichtelius, som står bakom förslaget i den nationella biblioteksstrategin, är själva utformningen något som ska arbetas fram. Han menar i en artikel, publicerad i Biblioteksbladet, att biblioteksvärlden behöver kompetensutvecklas inom desinformation och källkritik för att förbereda sig på olika krissituationer. Han menar också att bibliotekens demokratiska uppdrag inte påverkas av att ingå i totalförsvaret, eftersom verksamheten ska fungera och skyddas på samma sätt som i fredstid. Han bemöter därmed en kritik som lyfts, som har gått ut på att ställa frågan ifall inte biblioteken blir statens megafon om det ingår i totalförsvaret.16 Det är nämligen i gråzonerna vi stöter på patrull. Det är i krisen vårt uppdrag blir som svårast. Ett av målen för det civila försvaret är att: ”Upprätthålla samhällets motståndskraft mot externa påtryckningar och bidra till att förstärka försvarsvilja.” Försvarsviljan. Ett ord jag inte hade hört förut. Vilka krav ställer det på biblioteken som ska bedriva källkritik och bidra till fri åsiktsbildning även i kris?

Beredskap för vad?

Det är klart att det inte finns en tydlig roll än, utvecklingen och planeringen pågår fortfarande. Frågan behöver diskuteras mer och bibliotekens roll i totalförsvaret på ett praktiskt plan behöver preciseras.17 Särskilt om man ser till dagens situation. Enligt krishanteringens tre grundprinciper – att de som har ansvar för en verksamhet under normala förhållanden också ska ha det i kris, att vid en kris ska verksamheten kunna fungera så normalt som möjligt och att en kris ska hanteras där den inträffar och av närmast berörda ansvariga – ska ju biblioteken redan fungera på ett sådant sätt att de kan stå emot en kris.18 Efter en pandemi kan nog en del hålla med om att vi inte är där än. I de fortsatta diskussionerna kring totalförsvaret borde frågan snarare bli: vad är beredskap? Och beredskap för vad?

Vi är inte beredda för kris och krig. Men är vi förberedda på att bygga ett samhälle baserat på trygghet för alla? Om verksamheter ska fungera som vanligt vid en kris behövs resurser, resurser många behöver redan idag. Är vi beredda att bedriva den biblioteksverksamhet som beskrivs i debatten om totalförsvaret även i fredstid? Är vi beredda redan nu att satsa på kultur och alla medborgares rätt att ta del av den på lika villkor? Det brukar sägas att bibliotek är det enda återstående icke-kommersiella rummet, borde inte det vara någonting för samhället att vara stolt över? Var är alla de institutioner som kan hjälpa oss att bära den tunga bördan? Jo, just det, de är nedlagda sedan länge. Jag skulle önska av debatten att bibliotekens existensberättigande inte utgår från kris, utan istället visionen om det demokratiska samhället.

Litteratur

  1. Troberg, Anna, DIK – facket för kultur och kommunikation, Vi har vapnet men vi kastar det i sjön, 5 februari 2019, https://dik.se/om-oss/nyheter/anna-troberg-vi-har-vapnet-men-vi-kastar-det-i-sjon, [hämtad 2022-08-10]
  2.  Troberg, Anna, DIK – facket för kultur och kommunikation, Kulturen borde inkluderas i Sveriges totalförsvar, 2 februari 2021, https://dik.se/om-oss/nyheter/anna-troberg-kulturen-borde-inkluderas-i-sveriges-totalforsvar [hämtad 2022-08-10]
  3.  Troberg, Anna & Alm Dahlin, Kristoffer, Lunchwebbinarium om kulturens roll i totalförsvaret, 2022, [Inspelad föreläsning], Youtube, https://www.youtube.com/watch?v=_h1JAza62vE&t=3s
  4.  Försvarsmakten och Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, Handlingskraft – handlingsplan för att främja och utveckla en sammanhängande planering för totalförsvaret 2021-2025 2021, FM2021 -l 7683:2 MSB2020-16261-3, https://webbutbildning.msb.se/utb/Totalforsvar/story_content/external_files/handlingskraft.pdf [hämtad 2022-08-13]
  5.  Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, Totalförsvaret – ett gemensamt ansvar, [webbutbildning] 2022, https://webbutbildning.msb.se/utb/Totalforsvar/ [hämtad 2022-08-08]
  6.  Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, Totalförsvaret – ett gemensamt ansvar.
  7.  Troberg & Alm Dahlin Lunchwebbinarium om kulturens roll i totalförsvaret
  8.  Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, Totalförsvaret – ett gemensamt ansvar.
  9.  Regeringen, Stärkt beredskap för kris och krig, 2022, https://www.regeringen.se/pressmeddelanden/2022/05/starkt-beredskap-for-kris-och-krig/ [hämtad 2022-08-11]
  10.  Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, Totalförsvaret – ett gemensamt ansvar.
  11.  Myndigheten för psykologiskt försvar, Vårt uppdrag, 2022, https://www.mpf.se/vart-uppdrag/ [hämtad 2022-08-11]
  12.  Joyce, Marie-Louise & Wallin Lämsä, Camilla Del av totalförsvaret – men med oberoendet i behåll, 2021, https://www.biblioteksbladet.se/ideer/debatt/del-av-totalforsvaret-men-med-oberoendet-i-behall/ [hämtad 2022-08-14]
  13.  Troberg Vi har vapnet men vi kastar det i sjön
  14.  Troberg & Alm Dahlin Lunchwebbinarium om kulturens roll i totalförsvaret
  15.  Kulturdepartementet, Strategi för ett starkt biblioteksväsende 2022-2025, 2022, (Stockholm, Kulturdepartementet 2022), s. 24.
  16.  Fichtelius, Erik, Biblioteken måste förbereda sig på en roll i totalförsvaret, 2021, https://www.biblioteksbladet.se/nyheter/biblioteken-maste-forbereda-sig-pa-en-roll-i-totalforsvaret/ [hämtad 2022-08-14]
  17.  Joyce & Wallin, Del av totalförsvaret – men med oberoendet i behåll
  18.  Krisinformation, Krishanteringens grunder, 2022, https://www.krisinformation.se/detta-gor-samhallet/mer-om-sveriges-krishanteringssystem/krishanteringens-grunder?fbclid=IwAR3xBTppvGKotIMq5fQHVdy7RrXaiSTPntH3fmmSMH8YZ9yZ2-hlxcqq2W4 [hämtad 2022-08-12]

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 175 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med Swish.