Etikettarkiv: bis 2019:04

Nu kan du läsa bis jubileumsnummer digitalt!

Omslag: Tobias Johansson

Du vet väl om att du är välkommen att läsa äldre nummer av Sveriges enda radikala bibliotekstidskrift, helt gratis? Nu kan du ladda ner bis 2019:04 som skickades ut till prenumeranterna i december.

Ur innehållet

  • Aktivist Javisst!
    Under bokmässan i Göteborg anordnades ett seminarium om bibliotekarien som tjänsteman eller aktivist. Ingrid Atlestam var på plats och reflekterar över debatten och aktivismens roll på svenska bibliotek och bland svenska bibliotekarier.
  • I huvet på en gammal bisredaktör
    Intervju med Lennart Wettmark som var ensam redaktör för bis i tretton år.
  • BiS bland elefanterna
    1998-2012 arrangerade föreningen så gott som årliga seminarier på Bok & Biblioteksmässan. Ingrid Atlestam blickar tillbaka på BiS närvaro.
  • “Inga stora framgångar har registrerats men inga avgörande nederlag heller”
    Jubileumsboken En ny förening är nödvändig – BiS 1969-2009 dokumenterade föreningens första fyrtio år. I detta nummer finns en uppdaterad redogörelse för föreningens arbete det senaste decenniet.
  • 134 artiklar om Sydafrika!
    Vi sammanfattar BiS historiska solidaritetsarbete i Sydafrika, Västsahara och Palestina.
  • “Viktigast är frågor om makt och jämlikhet”
    Vad tänker studenter och nyutexaminerade bibliotekarier om biblioteken? Läs mera i bis!
  • Barnen måste få ta plats!
    I många decennier har föreningen BiS engagerat sig i frågor som rör bibliotekens barnverksamhet. Nu har vi frågat utvecklingsledare vid regionbiblioteken och ett antal utvalda bibliotekarier och forskare om framtiden. 
  • Fler texter, krönikor och nyheter!

Medverkande

Ingrid Atlestam. Bibliotekarie och skribent med fokus på folkbibliotek då, nu och sedan.

Bengt Berg.  Poet och förläggare. Aktuell med boken Jag går där jag gick, dikter och foton.

Balsam Karam är bibliotekarie, författare och illustratör.

William Friström är en bibliotekariestudent på Södertörns högskola med två barn och sambo som även arbetar för ett rikare och mer demokratiskt kulturliv inom kommunpolitiken.

Tobias Johansson. Biblioteksbusschaufför i Umeå. Studerar för närvarande till bibliotekarie och frilansar som illustratör.

Lena Lundgren. Bibliotekarie och tidigare utvecklingsledare vid Regionbibliotek Stockholm.

Eleonor Pavlov. Barnbibliotekarie i Lund som arbetar med inköp och förmedling av barnlitteratur.

Martin Persson. Arbetar med formatfrågor och tillgängliga medier, bor i Malmö.

Röda Lina. bis ständiga samtidskommentator.

Tove Völgyi är en Östgöte som pluggar biblioteks- och informationsvetenskap i Umeå.

Alexandra Wahlström är skolbibliotekarie och tvåbarnsmamman som älskar dålig anime och feministisk hiphop.

Lennart Wettmark. Då gymnasiebibliotekarie – nu aktiv föreningsmänniska i Karlstad och Rackstad. Bosatt i Karlstad sedan 45 år.

Tobias Willstedt. Bibliotekarie med intresse för folkbibliotek och tillgänglig läsning.

Läs mer

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 160 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med swish.

Redaktionen

I huvet på en gammal bis-redaktör

Lennart Wettmark gick med i BiS i början av 70-talet, och har jobbat under många år med tidskriften bis, både i redaktionsgrupper och som ”ensamredaktör”. Vi bad Lennart tänka tillbaka på de många åren i tidskriftens tjänst.

Text: Lennart Wettmark

Frågeinspiratör: Martin Persson

Nu har du varit före detta redaktör för bis i sju år. Hur känns det?

Bra faktiskt. Ibland blir jag litet bekymrad över att jag så snabbt växlat över till andra engagemang. Det känns litet trolöst på nåt sätt. Jag hade ju ändå varit medlem sen 1970. Och aktiv från 1972 när jag började på Bibliotekshögskolan.

Hur då menar du?

Men borde jag inte som några andra gamla BiS-kamrater som pensionär stannat kvar och bidragit mer? Som Lena, Ingrid och Mats. Inte bara betalat medlemsavgiften.

Ja, varför gjorde du inte det?

Det var ju så kul och passande att det just när jag var på väg att lämna yrkeslivet, så fanns det en ny generation bibliotekarier som var beredda på att ta över redaktionen. Det var säkert bra för bis. När man inte längre är yrkesverksam så lever man på avstånd från biblioteksvärlden. Det är ofrånkomligt. Åtminstone var det så för mig…

Ja, du var ju gymnasiebibliotekarie. Då var du väl redan litet utanför?

Jo, det är sant. Men arbetet i BiS och med tidningen knöt mig ju till folkbibliotekssverige. För att inte tala om hela det sociala sammanhang jag blev del av under 50 år – och i viss mån fortfarande är! Det sociala har betytt mycket för att bis levt vidare.

Var det inte litet speciellt att vara ensamredaktör i 13 år?

Jag var ju ensam om att sitta framför datorn och sammanställa tidningen i mitt InDesignprogram. Men många försåg mig med material; aktiva BiS-are framförallt förstås. (Det är påfallande hur många skrivkunniga och villiga bibliotekarier det finns.) Kanske gjorde jag en dygd av nödvändigheten men jag gillade att arbeta från ”ax till kaka”. Man kunde sätta sig ner närsomhelst och arbeta. Planera numret, ta kontakter och så vidare, ända till sista momentet när den tryckta tidningen stod på en pall på gården och det blev en familjeangelägenhet att klistra adressetiketter och sen åka till postterminalen med hela sändningen. Mina barn blev bekanta med Sveriges geografi genom att klistra adressetiketter under många år.

Så var det inte förr?

Nej. Före datoriseringen kunde man ju samlas en hel lokal- grupp en söndag. Lägga ut mallarna och sen skriva, klippa, gnugga rubriker och klistra in artiklar som man kanske skrivit själv eller ”beställt”. Det var ju en sån bra uppgift för att hålla ihop en lokalgrupp. Alla kunde bidra väldigt handfast. Sedan utvecklades mellanformer. Men att jag tog över redaktörskapet var nog inte som ett alternativ till grupparbetet eller de ambulerande redaktionerna, utan för att tidningen skulle fortsätta komma ut fyra gånger om året. 

bis 3/2001

Det här hände på 90-talet?

Ja, det blev litet glesare i BiS med tiden. Man kunde läsa hur redaktionerna hade problem med den nya tekniken – ”…sedvanligt teknologiskt värkarbete”. ”Vi har fått oroliga förfrågningar om bis slutat utkomma … vi är väldigt försenade och ber om ursäkt”, kunde man läsa i ingresser 1995 och 1996. Sen gick det några år med olika redaktörer innan jag blev ensamredaktör. 

bis 3/2001

Kändes det tungt?

Nej, det har jag inget minne av. Man fick ju dessutom texterna som regel digitalt. Och det var inte svårt att få hjälp. En del ville skriva artiklar och andra tyckte det var kul att översätta engelska, tyska eller spanska bidrag. Och det var ju ett väldigt kreativt arbete, att skriva och att skapa en tidning.

Det var lätt att få material till tidningen?

Ja, absolut. Många författare och illustratörer gillar BiS (och bibliotek) och tackade sällan nej. Trots att vi bara undantagsvis kunde betala. Det damp ner brev/e-post från kända och okända. En del kontaktade vi förstås själva. Naomi Klein och Henning Mankell, till exempel, nådde vi genom agenter, som gav klartecken att använda texter. Äldre skribenter fann ett forum i bis. Bengt Nerman, till exempel, och Greta Renborg rapporterade i bis från Bok- och Biblioteksmässan under flera år:

BBL sparkade ju ut mig och ni tog emot mig med värme. Det är väldigt roligt att skriva för bis. Där får jag svängrum. Och jag vet att många läser mitt reportage från mässan… Att få sammanfatta något, tvingas att skriva något allmängiltigt, håller mig vid liv.

(ur brev från Greta Renborg 2004, året innan hon gick bort)

”Biblioteksdebatt från vänster” kan man fortfarande läsa på bis omslag

bis kom ju ut så sällan att man aktivt fick försöka få svar – gärna i samma nummer. För att leva upp till omslagets proklamation. Under 90-talet dominerade Sydafrika, men mer som reportage och rapporter. Om Kuba blev det däremot en animerad diskussion i bis.

Vad gällde det?

I förlängningen av Sydafrikaengagemanget växte det fram kontakter och samarbete med systerorganisationer till BiS i en rad länder. En sektion inom ALA bjöd in fem progressiva biblioteksorganisationer till Washington 1998. I november 2000 sågs vi så en helg i Wien. En del av det mötet handlade om de så kallade oberoende biblioteken på Kuba, om USA:s roll och blockad, men också om bristen på yttrandefrihet och demokrati. Meningarna var delade. Jag uppmanades av en av de amerikanska bibliotekarierna att skriva ihop ett förslag till kompromissuttalande, som antogs nästa dag och sen lades ut på den internationella diskussionslistan. Det blev en lång diskussion där, återgiven bland annat i bis 4/2000. Till slut översvämmades listan av exilkubanska inlägg och den tyske bibliotekarien från AKRIBIE som höll i listan tappade sugen och stängde ner hela listan. Men diskussionen i bis fortsatte flera år. 

”Jag är imponerad av tidningen! Och hoppfull om bis framtid. Många välskrivna artiklar och recensioner. Bredd. Källhänvisningar efter artiklar. På min tid var nog bis mera vildvuxen – på gott och ont.”

Det verkar ju spännande …

Ja, det var det som var så bra, det där samspelet mellan tidningsnumren och nätverket. BiS blev medvetet om en del frågor ganska tidigt. Jag tänker till exempel på förslaget till nytt avtal kring internationell handel med tjänster (GATS) som verkade öppna för att utländska företag skulle kunna etablera bibliotek/informationstjänster och kräva samma stöd från samhället som de vanliga biblioteken. Den kanadensiska bibliotekarien Fiona Hunt hade skrivit i bis redan 1998 och slagit larm. Tre nummer av bis 2001 hade sen artiklar i ämnet. Och på Bok- och Bibliotek 2002 ordnade BiS ett seminarium i ämnet. bis hade, till skillnad från Attac, lyckats få ut både kulturminister Ulvskog och handelsminister Pagrotsky på banan och de skrev i bis och lovade att hålla mot. De fick svar i numret efter (1/2002) av Lasse Karlsson från Attac och Fiona Hunt, som fått ministrarnas svar översatta.

Säg något som du särskilt gillade med redaktörsjobbet?

Det var kul att komma på artikelserier: ”Bibliotekarie i samhället”, där pensionerade bibliotekarier beskrev sitt yrkesliv, ”Tre frågor”, som var en bra form för att få koncentrerade svar från aktivister i en rad länder, ”Litteraturbilagan” en fyrsidig folder inhäftad mitt i tidningen. Där skrev bibliotek eller folk med specialkunskaper kommenterat kring aktuella ämnen. Och som sagt folk ställde gärna upp för den goda saken.

Ett tidigare 50-årsjubileum i BiS historia, det femtionde numret av tidskriften bis, 3/1979.

Ett tidigare 50-årsjubileum i BiS historia, det femtionde numret av tidskriften bis, 3/1979. Foto: Martin Persson.

Du måste medge att bis fått ett mera professionellt utseende på senare år!

Absolut! Jag är ju en produkt av bulletinepoken. Och amatör. Innehållet var trots allt det primära. Efter några år hade vi råd att använda en färg. Det kändes flott. Den placerade jag ut litet här och var i tidningen. Jag fyllde sidorna med text, men försökte också lätta upp det kompakta med bilder/ foton. Det var roligt att beställa bilder. Ibland fick vi betala en rimlig summa till mera etablerade konstnärer (till exempel Christer Themptander, Emma Hanquist, holländska Ingrid Godon och en spansk illustratör, Arnal Ballester). Men de flesta bidrog utan ersättning. Främst alla tiders bis-illustratör förstås, Ulf Larson. Men han var ju en av oss. På min gymnasieskola fick jag ibland tips på duktiga elever av bildlärare. Och det var många andra! 

Tryckillustration.

Tryckillustration från det allra första numret av bis, 1/1969. Illustration: Ulf Larsson.

Om du jämför innehållet i bis nu och då?

Jag är imponerad av tidningen! Och hoppfull om bis framtid. Många välskrivna artiklar och recensioner. Bredd. Källhänvisningar efter artiklar. På min tid var nog bis mera vildvuxen – på gott och ont.

Trots att mycket finns på nätet så är det en annan tyngd i att ge ut en tidning, som fördjupar diskussionen på nätet. Och markerar en mera fysisk närvaro. Men BiS har väl aldrig haft så många kanaler att föra ut bibliotek-i-samhälle-frågor som nu: Twitter, Facebook, nyhetsbrev. Hoppas alla kan leva sida vid sida med tidningen och befrukta den! 

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 160 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med swish.

Vi riktar blicken framåt! Några frågor till Alexandra Wahlström

bis bett två studenter i biblioteks- och informationsvetenskap, Tove Völgyi och William Friström samt en nyutexad bibliotekarie, Alexandra Wahlström, att berätta om vad de anser är de mest aktuella frågorna nu. Nu avslutar vi serien med Alexandra Wahlström

Enkät: Sofia Berg 

Alexandra Wahlström

Skolbibliotekarie i Lund

Finns det ett glapp mellan biblioteks- och informationsprogram på högskola och universitet och hur det sen ser ut i arbetslivet?

Att börja arbeta som skolbibliotekare kan ibland kännas som en helt annan sorts bibliotekarie än den man studerat till. På skolan är bilden av barn och unga så förknippad med den som elev att det ibland krockar lite väl mycket med de värderingar man tagit till sig under utbildningen. Trots att jag är väldigt nöjd med hur utbildningen har breddat mina kunskaper inom biblioteksområdet så kan jag ibland tänka att det finns en poäng med att göra som i de nordiska grannländerna där skolbibliotekarie är en påbyggnadskurs till lärarprogrammet. Detta för att skolbibliotekarie just är så skoloch lärofokuserat. Det är ett så mångfacetterat yrke som kräver så mycket av en, inte minst att man (med rätta) är ute i klasserna och håller i lektioner. Men det pedagogiska är ingenting som man får med sig i utbildningen och här ser jag ett glapp mellan utbildning och arbetsliv. Vi lär oss att ta fram information till olika målgrupper men inte riktigt hur man bäst förmedlar den. Det är visserligen något som gäller för de flesta utbildningar – att universitetet bistår med det teoretiska och sedan får man omvandla det till praktik när man är ute i arbetslivet.

”Jag skulle gärna se att skolbibliotekarie är ett yrke som får lyftas ännu mer, Både i utbildningen och på arbetsmarknaden då jag upplever att skolbibliotek ofta hamnar i kläm mellan olika yrken och förvaltningar”

Jag skulle gärna se att skolbibliotekarie är ett yrke som får lyftas ännu mer, Både i utbildningen och på arbetsmarknaden då jag upplever att skolbibliotek ofta hamnar i kläm mellan olika yrken och förvaltningar, vilket ofta resulterar i att man får dra i sina egna frågor och föra sina egna kamper. Det märks inte minst nu i besparingstider när skolbiblioteken påverkas av sparkraven som både ställs från skol- och fritidsförvaltning. 

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 160 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med swish.

Vi riktar blicken framåt! Några frågor till William Friström

bis bett två studenter i biblioteks- och informationsvetenskap, Tove Völgyi och William Friström samt en nyutexad bibliotekarie, Alexandra Wahlström att berätta om vad de anser är de mest aktuella frågorna nu. Nu har turen kommit till William Friström.

Enkät: Sofia Berg 

William Friström

Södertörns högskola

Vad anser du är den viktigaste biblioteksfrågan just nu?

Jag vill påstå att frågan om neutraliteten är viktig att fånga. Den nya nationella biblioteksstrategin talar om biblioteket som neutralt. Det här menar jag på är farligt. Att prata om neutralitet på det sättet är att konservera samhället. Det är ingen politiskt neutral handling egentligen utan en som stödjer den rådande ordningen. Om biblioteken ska kunna ta sina uppdrag som bildning, demokratiutveckling, ökad jämställdhet med mera på allvar, ja då kan vi inte vara neutrala. För att inte nämna rådande problem med falska nyheter och fördomar. Något bibliotekariekollektiven i sin profession absolut måste bekämpa.

Om vi blickar framåt 50 år, vilka tror du de största utmaningarna för bibliotek är då? 

Jag tycker frågan är enormt svår. Jag känner mig direkt otillräckligt kunnig i historia för att göra en sådan framåtblick. Jag hoppas att vi vid det laget har börjat röra oss mot ett feministiskt, antirasistiskt och socialistiskt samhälle. Om så är fallet så tror jag utmaningen blir att prioritera alla satsningar. ”Ska vi bygga de fem nya biblioteken för det här året utspritt eller fokuserat?” skulle till exempel kunna vara en utmaning för den tiden.

Vilket område inom biblioteks- och informationsvetenskap bör det läggas mer fokus på?

Jag skulle helt obildat och försiktigt prata om den demokratiska poängen med ämnet. Fokus borde ligga på vad den kan göra för att flytta makten från några få till de många. Vad kan vi använda bibliotekens fysiska rum till? Vad innebär algoritmerna på nätet för individer såväl som samhället ur ett demokratiskt fokus? Men om det behövs mer fokus på detta än vad som redan finns är svårt att säga då jag inte har så mycket att jämföra med.

De senaste tjugo åren har en fjärdedel av folkbiblioteken i Sverige lagts ner. Hur tror du situationen kommer se ut om ytterligare tjugo år?

Förhoppningsvis så har trenden vänt och vi har byggt fler bibliotek. Jag hoppas på att vi satsar på ett mer lokalt arbete där fler men mindre bibliotek kan samarbeta för att vara på så många platser som möjligt så centralt som möjligt.

”Jag vill påstå att frågan om neutraliteten är viktig att fånga. Den nya nationella biblioteksstrategin talar om biblioteket som neutralt. Det här menar jag på är farligt.”

Finns det ett glapp mellan biblioteks- och informationsprogram på högskola och universitet och hur det sen ser ut i arbetslivet?

Jag kan spekulativt säga att det nog är mer tjänstepersonstankar inom arbetslivet och mer ideologiskt och visionärt i studierna. Men jag har ingen koll.

Vilka frågor kring arbetsförhållanden är de mest relevanta just nu?

Frågan är egentligen svår för en student att svara på men jag tror att arbetstidsförkortning är viktig. 30 timmars arbetsvecka skulle nog vara bra att börja med. Jag tänker mig även att maktfrågan måste på tapeten. Hur mycket bestämmer bibliotekarierna gentemot chefer och politiker? Maktlöshet på arbetsplatsen skapar en dålig miljö och ibland hopplöshet inför sitt jobb. För att inte tala om alienationen som resultat. Dessutom så får många en känsla av att de inte duger när de inte får använda de kunskaper de har. När bibliotekariernas expertis ignoreras så tror jag absolut att självförtroendet sjunker. Tillsammans med att osynliggöras i bibliotekslagen så ska vi heller inte få vara med och forma våra bibliotek ordentligt? Det är en arbetsmiljöfråga.

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 160 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med swish.

Vi riktar blicken framåt! Några frågor till Tove Völgyi

bis bett två studenter i biblioteks- och informationsvetenskap, Tove Völgyi och William Friström samt en nyutexad bibliotekarie, Alexandra Wahlström att berätta om vad de anser är de mest aktuella frågorna nu. Först ut är Tove Völgyi.

Enkät: Sofia Berg 

Tove Völgyi

Umeå universitet

Vad anser du är den viktigaste biblioteksfrågan just nu?

Frågor som på olika sätt har med makt och jämlikhet att göra: digitala klyftor, lika möjlighet för användare att ta del av information och kultur i ett segregerat samhälle, förändringar i hur produktion och spridning av information går till som biblioteken måste förhålla sig till.

Foto på Tove Völgyi

Om vi blickar framåt 50 år, vilka tror du de största utmaningarna för bibliotek är då? 

Snabba förändringar när det gäller teknik och informationsflöden kommer fortsätta, och biblioteken kommer fortsätta att behöva förhålla sig till det på något sätt.

Vilket område inom biblioteks- och informationsvetenskap bör det läggas mer fokus på?

Jag har fått en bild av att läsning och kultur flyttas allt mer till marginalen inom biblioteks- och informationsvetenskapen och utbildningarna. Jag hoppas att det även i framtiden kommer ses som centrala delar för biblioteken och forskningen.

De senaste tjugo åren har en fjärdedel av folkbiblioteken i Sverige lagts ner. Hur tror du situationen kommer se ut om ytterligare tjugo år?

Det är svårt att säga, eftersom det beror så mycket på den politiska utvecklingen i landet. Förhoppningsvis kommer biblioteken istället att bli allt viktigare och stärkas, men det beror mycket på vad rådande politik vill lägga pengar på.

”Jag har fått en bild av att läsning och kultur flyttas allt mer till marginalen inom biblioteks- och informationsvetenskapen och utbildningarna.”

Finns det ett glapp mellan biblioteks- och informationsprogram på högskola och universitet och hur det sen ser ut i arbetslivet?

Glappet mellan utbildningen och yrkespraktiken är en fråga som engagerar mig just för att jag arbetade på bibliotek innan jag började plugga biblioteks- och informationsvetenskap, och därför har ett lite annorlunda perspektiv. Under utbildningens gång har jag hela tiden grunnat på vad skillnaden kommer vara när jag fortsätter arbeta efter utbildningen. Det är faktiskt inte helt enkelt att sätta fingret på. Men i stora drag så tycker jag det viktigaste jag får med mig handlar om bibliotekets roll i samhället, och informationens roll i samhället. Överlag tror jag att man får mest användning av utbildningen om man sedan jobbar med verksamhetsutveckling eller som chef. Då menar jag inte att bibliotekarier inte behöver vara insatta i de stora frågorna! Men stora delar av yrkespraktiken, som att möta användare i olika situationer eller köpa in och hantera medier, har väldigt liten plats i utbildningen. Den sociala biten är definitivt något som man möter först i arbetslivet. Jag skulle också önska att pedagogik, MIK och digital kompetens var en större del av utbildningen. 

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 160 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med swish.