Etikettarkiv: bis 2019:02

För att kunna arbeta med ”integration” måste den strukturella rasismen på bibliotek först erkännas

I Karin Råghalls krönika baserad på hens kandidatuppsats Talande tystnad. En analys av hur biblioteksdiskurser om integration förhåller sig till rasism synas begreppet ”integration” och hur det används i biblioteksvärlden. Bibliotek i Sverige kan inte arbeta med integration utan att först erkänna den strukturella rasism som finns överallt i samhället, och inte minst på bibliotek.

Text: Karin Råghall

”Spännande, kan du inte skriva en kort och enkel sammanfattning?” Så lät det ofta när jag berättade om min c-uppsats i biblioteks- och informationsvetenskap Talande tystnad. En analys av hur biblioteksdiskurser om integration förhåller sig till rasism – som blev klar i januari.   

Går det att skriva kort och enkelt om relationen mellan integration och rasism? Frågan dök åter upp i mitt medvetande när jag ett par månader senare satt i min lägenhet i ett majsnöigt Kraapohke/Dorotea och läste Nästa gång elden av James Baldwin. Boken gavs ut första gången 1963 i USA i en tid av intensiv politisk kamp mot rasism. Baldwin konstaterade då att han inte ville bli ”integrerad i ett hus som står i lågor” – han ansåg att Förenta staterna behövde göra upp med rasismen i grunden.

James Baldwin

James Baldwin, författare till Nästa gång elden. Foto Allan Warren CC BY-SA 3.0 (https://creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0/deed.en)

Baldwin beskrev också vita människors oförmåga att släppa föreställningen om att de äger något slags inneboende värde som svarta människor saknar. Den oförmågan lever och frodas även i dag, drygt 50 år senare. Tankefiguren finns till exempel (om än i en annan skepnad) mellan raderna i en rapport om bibliotek och integration som jag granskade i min uppsats.

I uppsatsen undersökte jag hur begreppet integration förstås och används i biblioteksvärlden. Vad menar vi när vi talar om integration? Vem ska integreras i vad och av vem? Vad är det vi föreslår för åtgärder när vi ska göra integration? Undersökningen tog sin utgångspunkt i att vi lever i ett samhälle genomsyrat av strukturell diskriminering och rasism. Detta har kartlagts av en rad forskare inom olika discipliner, som visat hur rasism och diskriminering regelmässigt sker på bostadsmarknaden, i arbetslivet, politiken, rättsväsendet, skolan, vården, kulturen – ja i hela samhället.

Berättelser och vittnesmål om rasism finns ju också på många andra håll, bland annat på bibliotek. Endast den som inte själv drabbas kan välja att blunda eller hålla för öronen. Jag tyckte inte det verkade vettigt att undersöka integration samtidigt som jag blundade eller höll för öronen.

Därför handlar uppsatsen om integration i ett rasistiskt samhälle.

För den som undrar hur jag gick till väga valde jag att granska en rapport som hör till den nationella biblioteksstrategin – Kliv fram. Bibliotek, segregation och integration – beställd av Kungliga biblioteket. Genom att granska en sådan text ville jag få en inblick i vilken världsbild människor på myndighetsnivå har gällande integration och rasism.

Jag var särskilt nyfiken på vilka bilder av Sverige och svenskhet som målades upp och vilka tystnader som gick att iaktta. Att fästa uppmärksamhet vid sådana saker hör inte till de mest hyllade vetenskapliga metoderna – icke desto mindre fann jag dem lämpliga för mitt projekt. För jag ville ju inte blunda eller stänga öronen (cred för denna inställning ska feministiska och postkoloniala forskare ha).

Begreppet integration definierades aldrig i den rapport jag analyserade. Men den övergripande innebörden var att ett Vi ska integrera några Andra i ett relativt problemfritt samhälle (åtminstone i ett samhälle som inte har problem med strukturell rasism).

Exakt vilka som ska integreras var inte heller helt klart, de beskrevs omväxlande med termer som asylsökande, nyanlända, personer med andra modersmål än svenska, flyktingar, utrikesfödda, utlandsfödda, personer med utländsk bakgrund, andra och tredje generationens invandrare, ensamkommande barn och boende i sämre ställda områden. Ett gemensamt drag var att de ofta sågs som ett problem eller en belastning för Sverige. Deras närvaro villkorades också på olika sätt. Till exempel genom en föreställning om att personer som invandrat till Sverige behöver vara ”lönsamma” för att få ett existensberättigande.  

De som ska integreras framställdes också som hjälplösa och förknippades med olika brister. Uppgiften för biblioteken blev här att inta en hjälparroll: biblioteken (som ofta blev synonymt med Vi:et eller svenskheten) kan hjälpa De Andra att komma ut från hemmen, navigera på en osäker bostadsmarknad och få ”rätt värderingar”.  

Jag ska ge ett exempel. I rapporten beskrivs hur ett folkbibliotek har rekryterat arabisktalande biblioteksvärdar. En av dessa avböjde att medverka vid ett arrangemang med en homosexuell konstnär. Utifrån denna händelse skapar rapportförfattaren en bild av att ”svenskar” per automatik ser sig som ”jämlikar med homosexuella och ickebinära” medan arabisktalande har omoderna värderingar. Denna problembild får sedan utgöra en förklaring till överrepresentationen av svensktalande, vita inom bibliotekariekåren – genom att arabisktalande framställs som ”svåra att anställa” med hänvisning till ”kulturskillnader”.

Några saker som inte ryms i ovanstående problembild är diskriminering av personer som rasifieras på arbetsmarknaden eller hbtq-personers faktiska situation i Sverige i dag (apropå ickebinära och andra transpersoners situation är SOU 2017:92 en bra källa att börja i).

De föreställningar och problembilder som rapporten för fram bygger på att vi stänger ögon och öron för forskning om rasism, erfarenheter av vardagsrasism och betydelsen av en migrationspolitik som hindrar familjer från att leva ihop och numera bygger på att anställningsbarhet snarare än skyddsbehov avgör om man får stanna i Sverige.

Enda gången rasism nämns i rapporten är i ett stycke om ett par oupplysta högerextrema individer och grupper på landsbygden. Rasismen placeras någon annanstans. Inte här hos oss. Inte på biblioteken. Åtminstone inte när vi pratar om integration.  

Om rapporten framställer integration som lösning på segregation, pekar min analys snarare mot att ett arbete mot segregation behöver fokusera på att motverka diskriminering, ojämlikhet och rasism. Vidare behöver biblioteken säkerställa att arbete ”för integration” inte osynliggör och/eller förstärker strukturell diskriminering och rasism. Detta innefattar med nödvändighet att problematisera ”svenskheten”. Den som fötts i Sverige och passerar som ”svensk” är inte per automatik jämställd, hbtq-vänlig och antirasistisk, punkt.

I Nästa gång elden uppmanar Baldwin sin brorson att lita till sina egna erfarenheter och inte låta sig begränsas av andras – framför allt vitas – föreställningar: ”Du är förlorad eftersom de i bästa fall endast kan ha att göra med dig som symbol eller offer men aldrig som människa.”

Att tänka på den meningen, prata om den med kollegor och bära den med sig kanske också kan vara en slags början för bibliotek(arier) som vill arbeta mot rasism i vårt samhälle.    

Uppsatsen

Läs mer

 

”Jag hoppas vi kan få politikerna att besinna sig”

En grupp biblioteksmedarbetare i Stockholm arrangerade 12 maj en manifestation för att protestera mot de sparkrav som i stor utsträckning kommer påverka bibliotekens verksamhet. bis har träffat en av arrangörerna för att höra mera om manifestationen och om bakgrunden till den.

Text: Tobias Willstedt

Stockholm stadsbibliotek dras med stora sparkrav efter att en borgerlig majoritet har tagit över stadshuset. bis har frågat Patrik Schylström, bibliotekarie på Stockholms stadsbibliotek och en av arrangörerna till manifestationen ”Rädda biblioteken”, om hur han ser på vad som händer och varför han och ett antal kollegor valde att agera. – Vi är mitt uppe i en av de största förändringarna jag har varit med om under mina 21 år som bibliotekarie i Stockholms stad. Jag och mina kollegor måste leta efter så många möjligheter att göra besparingar och effektiviseringar som möjligt, säger Patrik Schylström.

Han poängterar nedskärningarnas konsekvenser för kollegorna på biblioteket.

– Under april och maj leder det till sambemanningar av flera diskar under flera tider, men vi har också kontaktat förlag och andra samarbetspartners och sagt att vi tyvärr inte kan genomföra program och andra aktiviteter, vilka vi från början kommit överens om att genomföra. Det var förstås jobbigt och lätt absurt att skriva dessa mejl och ringa dessa samtal, berättar Patrik Schylström.

Patrik Schylström foto Annika Bryn

12 maj arrangerade en grupp biblioteksmedarbetare (Patrik Schylström, Cecilia Billsdotter Jonsson, Nelly Klayman-Cohen och Agnes Almström) en manifestation på Sergels torg som uppmärksammade nedskärningarna inom Stockholm stadsbibliotek. Foto: Annika Bryn.

Det har ju skrivits i flera medier om stora nedskärningar. Men vill du själv beskriva vad är det som händer inom Stockholms stadsbibliotek och vilken typ av nedskärningar det handlar om?

I höst kommer vi genomföra mycket färre program på samtliga bibliotek och vara färre som bemannar. Under april och maj tar vi i lite extra för att göra så stora besparingar som möjligt, men också i höst kan man befara att vi inte kommer vara långt ovanför minimibemanningen.  Därtill kommer att vi säger adjö till många kollegor som inte får förlängd vikarietid eller som har valt att gå tidigare, både unga och gamla. Det skapar förstås förstämning och jag befarar att vi kommer se många sjukskrivningar närmaste tiden.

Tråkigt nog kommer besparingarna slå också mot de som behöver oss mest, som till exempel de unga och nysvenskarna. Bland annat kommer det mycket populära och omvittnat betydelsefulla bokkollot ställas in. Internationella biblioteket kommer flyttas till Kungsholmen, vilket får till följd att tidningar och tidskrifter ska in någonstans, eventuellt i ett redan trångt Asplundhuset, eventuellt förskingrat på många platser. Dessutom ska medierna och Internationella bibliotekets personal flyttas till Kungsholmens bibliotek, vilket i praktiken innebär en nedläggning av det biblioteket, då Internationella kommer till Kungsholmens tidigare plats, men också att en uppskattad mötesplats för mångspråkighet försvinner och startar om på annan plats. Utöver detta så kommer nedskärningarna leda till ett mindre varierat utbud för våra besökare, men också mindre varierat arbete för mig och mina kollegor.

Det har också sagts att de nedskärningar som äger rum i år kommer följas av ytterligare åtstramningar kommande år. Vad har ni som jobbat inom biblioteken fått höra om detta?

Vi har fått höra att vi ska göra så stora besparingar som möjligt redan nu, för att vara beredda på det som komma skall. Jag och mina kollegor gör samtidigt riskanalyser tillsammans med våra chefer där vi försöker tänka oss olika scenarier och hur vi ska kunna möta dem.

Jag har sett att ni är flera arrangörer och en bred uppsättning talare på manifestationen ”Rädda biblioteken”. Vilka är ni och vill du berätta hur det gick till när ni bestämde er för att anordna en manifestation?

Samtidigt som vi är djupt bedrövade över sakernas tillstånd har vi upplevt ett stort stöd från våra besökare/låntagare, men också från annat håll, som till exempel författarna: Författarförbundet var tidiga med att visa sitt stöd för bibliotekarierna och biblioteksbesökarna, som exempelvis i ett öppet brev i medierna. Visserligen vet vi att det betyder något att vara anställd i en politiskt styrd verksamhet, att vi får vara med om att ställa om verksamheten efter den rådande politiska viljan. Men vi tror att förändringarna kommer vara så stora och konsekvenserna så svåra att vi känner att vi är tvungna att reagera, för att kunna se oss själva i spegeln med gott samvete.

Balsam Karam

Författaren och bibliotekarien Balsam Karam var en av dem som pratade på manifestationen. Foto: Tobias Willstedt

Utöver manifestationen, har ni några andra aktiviteter planerade?

Vi har en Facebook-sida, där vi diskuterar olika strategier, men vi har ingenting annat planerat närmaste tiden. Vi vill lägga så mycket energi som möjligt på den här manifestationen till att börja med!

Hur ser du på era möjligheter att påverka politikernas beslut?

Jag hoppas att vi kan får politikerna att besinna sig. Det var stort av Stockholms stad att ha en så stark vilja att bygga ett bibliotek och verksamheten därtill 1928, då det inte var så lätt i Sverige, men desto märkligare att viljan att nedmontera är så stark nu. Besparingar är en sak. Det är vi vana vid inom kulturförvaltningen. Men det här är någonting mycket värre. Och språket som används av makthavarna är märkligt. De talar om ”effektiviseringar” hellre än ”besparingar”. Och att medborgarna i Stockholm inte kommer märka något. De märker något redan nu. Och de är inte nöjda med vad de ser.

Läs mer