Vad händer när de fackförbund som organiserar merparten av landets biblioteksarbetare inte tar strid för fackens möjligheter att vidta konfliktåtgärder? Du och dina kollegor kommer inom kort ha mycket färre verktyg att påverka er gemensamma arbetsmiljö och ta strid mot orättvisor på arbetsplatsen med, varnar Hanna Karlsson och Joel Nilsson.

• Denna text är hämtad ur bis 2019:01

Illustration av Stellan Klint

Sommaren 2018 ställde sig förbundsledningarna i LO, TCO och Saco sida vid sida med Svenskt Näringsliv för att presentera ett lagförslag om omfattande inskränkningar i konflikträtten. Detta i en tid då det strejkas så lite att de flesta av oss glömt bort hur man gör, trots den ojämlikhet och de orättvisor som alltjämt präglar arbetsmarknaden. Förslaget innebär i korthet att makten ytterligare förskjuts till arbetsköparnas fördel. Möjligheten för dem att teckna avtal med valfri facklig motpart och därmed stänga ute alla andra fackförbund från inflytande ökar med förslaget. Kort sagt: förutsättningarna för att bedriva facklig kamp ute på våra arbetsplatser kommer inom kort att försämras kraftigt. Regeringen har bråttom att klubba igenom förslaget och kommer lägga fram det för riksdagen redan i början av maj, innan dess att protesterna hinner växa sig starka nog att sätta stopp för det.

Det är en skam att de fackföreningar som idag organiserar större delen av bibliotekariekåren är beredda att sälja ut de rättigheter som generationer av arbetare kämpat hårt för att uppnå.

Storfacken inom vår bransch framstår mer som intresseorganisationer för enskilda yrkesgrupper än som kamporganisationer med uppgift att försvara medlemmarnas intressen. Men inga inspirationsföreläsningar eller karriärcoacher i världen kan förändra maktförhållandena på våra arbetsplatser. Ingen skugga ska falla över de fackliga företrädare på lokal nivå som gör ett ypperligt arbete för sina medlemmar. Mot bakgrund av det framstår pamparnas svek som än större. DIK borde självklart ta strid för sina medlemmars intressen och gå i opposition mot lagförslaget, om inte annat i solidaritet med de fristående fackföreningar som kommer att drabbas hårdast.

Som arbetare kan vi när som helst hamna i situationer som kräver att vi använder de få verktyg vi har för att sätta press på arbetsköparen. Det kan handla om att försöka sätta stopp för en privatisering av ett folkbibliotek eller att sprida information om att en arbetsköpare vägrat betala ut lön till en kollega. Att då upptäcka att endast de sämsta och mest trubbiga verktygen finns kvar i den fackliga redskapsboden och att de mest effektiva verktygen i all hast slängts bort av våra egna fackliga företrädare borde vara nog för att se behovet av en nytändning inom fackföreningsrörelsen.

Som syndikalister har vi valt att vara med i ett fackförbund utan fackpampar. Vi, i likhet med Hamnarbetarförbundet och andra fria fackföreningar, ansluter oss till den självklara principen att makten i en fackförening bör utgå ifrån medlemmarna. Vi och våra kollegor känner vår situation bäst och vi besitter den kompetens som krävs för att föra vår egen talan på arbetsplatserna. Det behövs ingen expertis för att bedriva facklig kamp. Det kan räcka med en diskussion i fikarummet, en gemensam protest mot för mycket helgarbete, en enkel överenskommelse kollegor emellan. En organisation som på ett trovärdigt sätt vill representera biblioteksarbetare kan inte samtidigt organisera chefer, arbeta för ökad lönespridning och skaka hand med näringslivet bakom ryggen på sina egna medlemmar. Så agerar inte ett riktigt fackförbund.

Biblioteken spelar en allt viktigare roll i ett samhälle med stora klassklyftor och alltmer kommersialiserade stadsutrymmen. Det finns ingen annan plats i samhället dit trösklarna är lika låga som till våra folkbibliotek. Universitets-, skol- och specialbibliotek utgör tillsammans med folkbiblioteken en viktig del av navet i vårt demokratiska samhälle. Men biblioteken är ingenting utan sina anställda. Det är ju vi som gör jobbet! Självklart ska vi kunna kräva inflytande över våra arbetsplatser. De rättigheter vi idag tar för givet vilar i grunden varken på lagstiftning eller på arbetsköparnas goda vilja. De vilar på vår förmåga att se varandra som kollegor, att prata oss fram till gemensamma krav och komma överens om att trots våra olikheter backa varandra i konflikter med arbetsköparen.

Som biblioteksarbetare har vi mer gemensamt med arbetare inom andra branscher än vad vi har med våra egna chefer. Konflikträtten är värd att försvara, inte bara för vår egen skull utan för alla i Sverige som säljer sitt arbete. Gör det tillsammans, antingen genom att sätta press på ditt nuvarande fackförbund eller gå med i ett som vill göra skillnad på riktigt.

Hanna Karlsson, Norrköpings LS av SAC Syndikalisterna

Joel Nilsson, Stockholms LS av SAC Syndikalisterna

Läs mer

• Prenumerera på bis