Etikettarkiv: bis 2018:04

Gränslös exploatering i neurokapitalismen

Griziotti, Giorgio (2018).Neurocapitalism. Technological Mediation and Vanishing Lines. Minor Compositions. Fritt tillgänglig på http://www.minorcompositions.info/?p=887.

1-6719e040db

I en dystopisk framtid representerar den amerikanska staden Detroit ett samhälle som är på gränsen till total kollaps på grund av fattigdom och en hög brottsfrekvens. Med anledning av de offentliga strukturernas förfall tecknar Detroits borgmästare en överenskommelse med företaget Omni Consumer Products (OCP), vilket ger dem fullständig kontroll över stadens polisverksamhet. Man hoppas att de med hjälp av tekniska lösningar ska klara vad den offentliga verksamheten inte förmår.

Under tiden har polisen Alexander James ”Alex” Murphy nyligen förflyttats till en ny enhet och fått en ny partner. På sin första patrull jagar de ett gäng brottslingar. Murphy konfronterar dem, men han fångas av brottslingarna, som torterar Murphy och till slut lämnar honom död. Den dödförklarade Murphy plockas upp av OCP, som väljer honom som RoboCop-kandidat; i en process som bara kan beskrivas som ytterligare ett övergrepp ersätter de huvuddelen av hans kropp med cybernetik men lämnar hans mänskliga hjärna.

Murphy blir i sin nya, teknologiska kropp en superpolis, en cyborg i en misslyckat nyliberalt samhälle. Han är en sammansättning av människa och maskin som är programmerad med fyra direktiv: tjäna allmänheten, skydda oskyldiga, upprätthålla lagen och aldrig agera mot en överordnad i OCP. Han ska upprätthålla ordningen i en värld med en misslyckad offentlighet och enorma ekonomiska klyftor, där fattigdomen på gatan kontrasteras mot stora rikedomar och resurser i ett företag som OCP.

Det jag beskriver är förstås handlingen i 80-talsfilmen RoboCop. Under filmens förlopp ställs frågor både om RoboCops mänsklighet och megaföretagets uppsåt. Vi får se saker vi känner igen från vår omgivning: polisväsendets militarisering och en totalitaristisk företagsvärld. Nu kan man fråga sig varför jag inleder en recensionen av Giorgio Griziottis bok Neurocapitalism med en redogörelse för handlingen i Paul Verhoevens dystopiska actionfilm? Jo, för att den filmen ekar som en profetia i mitt huvud när jag läser Griziotti beskriva vår samtids tekonologiska kapitalism och vilket samhälle den skapar. Med smartphonen i hand som en förlängning av våra sinnen är vi redan på väg mot den sammansmältning mellan teknologi och människa som RoboCop representerar.

Utmärglad offentlig verksamhet som lämnar över ansvaret över viktiga allmänna funktioner till superrika megaföretag vet vi redan alltför mycket om. Det är något liknande Grizotti beskriver i sin ambitiösa Neurocapitalism – vi har inga direktiv inprogrammerade i oss, men övervakningssamhället, sociala medier och panoptikon i form av smart elektronik är ändå en väldigt stark kontrollapparat, som begränsar vårt utrymme och påverkar vårt beteende. I det totalitära Kina ser vi idag att våra digitala styrmekanismer tagits till nästa nivå genom ett teknologiskt övervakningssystem i offentliga miljöer, där medborgares pålitlighet bedöms genom ett system med sociala krediter.

Neurocapitalism är uppdelad i tre delar: ”Producing”, ”Living” och ”Organizing”. En bärande tanke är att kapitalismen nu kan värdera inte bara formerna av arbete och socialt samarbete, utan livet självt, inklusive dess intelligens, relationer, kapacitet för lust och hopp, hela vårt kretslopp. I neurokapitalismens epok löses den traditionella uppdelningen mellan arbete och fritid, eller produktiva och icke-produktiva sfärer, upp. Arbetsdagen är inte bara utspädd över dygnets alla vakna timmar då vi är produktiva även när vi deltar i sociala nätverk, utan vi konsumerar stora mängder data som påverkar våra önskningar och omvandlar våra begär. Själva skiljelinjen mellan människan och maskin har blivit suddig – precis som cyborgen Murphy i RoboCop.

Författaren Giorgio Griziotti har i själva verket en väldigt gynnsam bakgrund för att skriva en sådan här bok. Grizottis politiska engagemang inleddes i 1970-talets italienska autonoma rörelse. Han har verkat som ingenjör inom IT-sektorn och har erfarenhet av att arbeta i över trettio år i stora internationella IT-projekt. Idag är han en oberoende forskare och medlem av kollektivet Effimera. Med denna bakgrund känns Griziotti välgrundad när han med utgångspunkt i marxistisk teoribildning berättar hur kapitalismen med hjälp av den teknologiska utvecklingen hittar nya sätt att exploatera oss. Författaren berättar bland annat om hur fri mjukvara och digitala allmänningar har skapats bara för att senare komma att utsugas. Detta kretslopp börjar med Unix, det första utbredda operativa systemet som utvecklats av hackers och fria programmare och fortsätter sedan upp till den stora och raffinerade kapaciteten hos stora företag (som Apple, Google eller Facebook) som utvinner värde och utvecklar egna produkter ur de digitala allmänningarnas mylla.

Den sista delen av boken är tillägnad organisering: vilka vägar framåt finns det för en människa och aktivist i neurokapitalismen? Där hittar man inga tvärsäkra svar. Jag tänker själv ganska dystra tankar när jag läser det här ambitiösa verket om samtidens kapitalism och kontrollsamhälle. Kanske behöver man påminnas om slutet på RoboCop för att lite hopp. Hur slutar då denna dystopiska 80-talsaction? Jo, RoboCop skjuter en av de korrupta företagsledare som är ansvariga för hans elektroniska kropp och direktiven som styr hans agerande. Vid frågan om hans namn svarar cyborgen “Murphy”, och återerövrar på så sätt symboliskt sin mänsklighet.

Tobias Willstedt

Läs mer

Nyttig genomgång av studenters kopieringspraktiker världen över

Karaganis, Joe (red.) (2018). Shadow libraries: access to knowledge in global higher education. MIT Press. Fritt tillgänglig på https://mitpress.mit.edu/books/shadow-libraries.

Omslag Shadow Libraries

Nyligen lämnade det akademiska storförlaget Elsevier in en stämning mot sju svenska internetoperatörer. Grunden för stämningen var att leverantörerna möjliggör åtkomst till de två tjänsterna Library Genesis och Sci-Hub, där en stor mängd piratkopierat material från bland andra Elsevier sprids olovligen, och i stor skala. I sin stämningsansökan yrkade Elsevier på att internetleverantörerna skulle blockera tillgången till dessa tjänsters nuvarande och kommande domännamn, annars skulle höga vitesbelopp vänta. Man lutar sig mot en dom i Patent- och marknadsöverdomstolen från 2017, som slagit fast att EU:s Infosoc-direktiv kan tillämpas för att på rättighetsinnehavares anmodan tvinga internetoperatörer att blockera tillgång till sidor där deras material delas.

Bahnhof, en internetoperatör som gjort det till sitt signum (och affärsidé, naturligtvis), att stå upp för nätneutralitet, integritet och frihet på internet, svarade med att blockera de angivna domännamnen, samtidigt som man ”trollade” lite och blockerade även elsevier.com. Istället visade man sidor med information om bakgrunden till åtgärden, med länkar till guider för hur man kan komma runt blockeringen med relativt enkla medel – allt i ”90s web”-estetik med animerade giffar och hela köret. Bahnhof passade även på att hindra anslutningar från Patent- och marknadsöverdomstolen från att nå bahnhof.se, för att visa på absurditeten i godtyckliga blockeringar. Det var ett väldigt roligt svar, jag skrattade gott.

Den här cirkusen utspelar sig efter en sommar som började med att de svenska högskole- och universitetsbibliotekens gemensamma avtal med Elsevier sades upp efter strandade förhandlingar och den licensierade åtkomsten till Elseviers e-tidskrifter klipptes av. Det är ingen slump. Elsevier är pressade, inte bara i Sverige, inte bara Elsevier, även de andra stora akademiska förlagen är pressade. Det finns ett stort mått av friktion och konflikt i det vetenskapliga publikationssystemet. Och den informella fildelningen mellan forskare och studenter, som skalat upp i form av webbplatser som Sci-Hub och Library Genesis, har seglat upp som en viktig aspekt i denna sammansatta soppa – detta system som inte förmår att tillgängliggöra litteratur till alla som behöver (och har rätt till den) för sin utbildning och för sin forskning.

För faktum är att tillgången till litteratur för många studenter och forskare världen över är helt beroende av informella bibliotekspraktiker som pågår utanför traditionell biblioteksinfrastruktur och ofta också utanför de begränsningar som sätts i upphovsrätten. Om dessa praktiker, så kallade skuggbibliotek, handlar antologin Shadow Libraries, utgiven i somras på MIT Press och redigerad av Joe Karaganis, föreståndare vid institutet the American Assembly vid Columbia-universitetet.

Boken samlar ett antal fallstudier från sju länder (Ryssland, Argentina, Sydafrika, Polen, Indien, Brasilien och Uruguay), som har undersökt hur studenter i dessa länder får tag på litteratur i ett gemensamt forskningsprojekt. Antologin rapporterar en blandning av kvalitativa och kvantitativa undersökningar, som kontextualiseras genom fylliga beskrivningar av respektive lands specifika förutsättningar vad gäller exempelvis utbildningssystem, publiceringsinfrastruktur och -historia, politiska, ekonomiska och tekniska aktörer på olika plan, etcetera. En övergripande kontext är de senaste decenniernas stora ökning av antalet studenter inom högre utbildning i låg- och mellaninkomstländer. En ökning som inte – trots framgångar för open access-modeller och initiativ för så kallade öppna läroresurser – motsvaras av ett publiceringssystem som kan tillfredsställa dessa studenters behov av tillgång till litteratur, något som Karaganis konstaterar i sin introduktion. Systemet är med andra ord trasigt, det akademiska projektet är motsägelsefullt, ”universalist in principle and unequal in practice”, som Karaganis uttrycker det.

Shadow Libraries ger en bred översikt och intressant inblick i de kopieringskulturer som är helt nödvändiga för det globala kunskapssystemet (i den mån man kan tala om ett sådant) ska fungera. Det handlar förstås om digitala arkiv i större och mindre skala, fildelning av texter på lokal och global nivå, men det är också slående hur viktig roll fotokopiering fortfarande spelar på många håll; billiga copy shops, ibland lokaliserade på campusområdena, som försörjer studenter med det material de behöver istället för bokaffärer, som är för dyrt, och bibliotek, som i den mån de finns har väldigt små resurser och därmed högst bristfälliga och oändamålsenliga samlingar.

En viktig funktion som antologin fyller är att den fördjupar och komplicerar förståelsen av informell kopiering av studie- och forskningslitteratur. Förutom förklaringar som grundas i ekonomiska och tekniska förutsättningar sätter den dessa kopieringspraktiker i ett kulturhistoriskt och politiskt sammanhang. Särskilt intressant är Balázs Bodós kapitel, som förtjänstfullt spårar framväxten av de stora ryska piratarkiven för akademisk litteratur (dit hör både Sci-Hub och Library Genesis) tillbaka till den underjordiska samizdat-verksamheten under sovjettiden. Också Eve Gray och Laura Czerniewiczs kapitel, som sätter den sydafrikanska studentkopieringen i relation till utvecklingen av landets utbildningssektorn efter apartheid, är spännande läsning.

Dessa delar, tillsammans med Lawrence Liangs välskrivna kapitel om den indiska kopieringskontexten, är antologins behållning. Enkätstudierna är förvisso illustrativa (piratkopiering av akademisk litteratur utgör en mycket vanlig och betydelsefull infrastruktur för högre utbildning globalt sett) och kan säkert användas för diskussion och politik på nationell och lokal nivå, men de blir också en skarp kontrast till de mer levande och narrativa inslagen. I de empiriska studierna hade jag snarare önskat mig mer av intervjuer och berättelser om enskilda fall, jag hade velat komma närmare studenterna, närmare piratkopieringen, närmare praktiken. Det är dock ett svårstuderat fenomen.

Sammantaget är Shadow Libraries ett nyttigt och välkommet inslag i den pågående debatten om tillgången till akademisk litteratur – eller snarare bristen på tillgång. Den breddar också perspektivet från en svensk, anglosaxisk eller västerländsk kontext till en större värld och ställen där effekterna är ännu mer kännbara av ett trasigt publiceringssystem och en upphovsrätt som (trots vissa undantag för utbildning och forskning) står i vägen för rätten till kunskap – men där också alternativa praktiker frodas. Dessutom sätter antologin studenter i fokus, en ofta lite undanskymd grupp i diskussioner om betydelsen av open access och fritt tillgänglig akademisk litteratur.

Det är dock viktigt att komma ihåg att skuggbibliotek inte nödvändigtvis utgör en politiskt progressiv kraft som innebär en automatisk demokratisering av det globala utbildningssystemet. Många kopieringspraktiker adresserar inte alls vilken litteratur som publiceras, vem som får tala i det akademiska samtalet, eller hur, kring vad och på vilka premisser – bara vem som får läsa. Därför krävs radikala praktiker även kring kunskapsproduktionen i sig själv, inte bara dess remediering. Shadow Libraries innehåller öppningar för sådana diskussioner på sina ställen, men bör läsas tillsammans med litteratur som går ännu djupare in i en sådan diskussion och som tar på allvar, men också problematiserar frågan om fri tillgång till akademisk litteratur och vilka normer som reproduceras till följd av den. (1)

Martin Persson

Fotnoter

  1. Se exempelvis Hall, Gary (2016). Pirate philosophy for a digital posthumanities. Cambridge, MA: The MIT Press; Haider, Jutta (2008). “Open Access and Closed Discourses: Constructing Open Access as a Development Issue.” Diss., City University London. http://lup.lub.lu.se/record/1544653; ——— (2015). “Open Access and I: The Story of a Long-Term Relationship.” The Politics, Practices and Poetics of Openness, https://medium.com/the-politics-practices-and-poetics-of-openness/open-access-and-i-the-story-of-a-long-term-relationship-fbf36a296ebb.

Läs mer