Etikettarkiv: bis 2018:04

Nu kan du läsa bis 2018:04 digitalt!

omslag bis 201804

Du vet väl om att är välkommen att läsa äldre nummer av Sveriges enda radikala bibliotekstidskrift, helt gratis. Nu kan du ladda ner bis 2018:04 som skickades ut till prenumeranterna i december.

Ur innehållet

Medverkande

Bengt Berg. Poet och förläggare. I höst aktuell med boken Jag går där jag gick, dikter och foton.

Charlotte Högberg. Bibliotekarie bosatt i Lund.

Efter tio år som kock sadlade Henrik Johansson om och skrev debutromanen Av kött och blod. Hans senaste roman heter Raya och kom ut våren 2018. Verksam som litteraturkritiker och skrivpedagog.

Anna Jörgensdotter debuterade 2002 med romanen Pappa Pralin. Kom senast ut med romanen Solidärer (2017). Verksam som frilansskribent och skrivpedagog.

Daniel Lind läser till bibliotekarie på distans i Borås. Han bor i Malmö och jobbar som biblioteksassistent på diverse bibliotek runt om i staden.

Lena Lundgren. Bibliotekarie och tidigare utvecklingsledare vid Regionbibliotek Stockholm.

Eleonor Pavlov. Barnbibliotekarie i Lund som arbetar med inköp och förmedling av barnlitteratur.

Martin Persson. Arbetar med informationsinfrastruktur, bor i Malmö.

Röda Lina. bis ständiga samtidskommentator.

Tobias Willstedt. Bibliotekarie och webbredaktör åt BiS.

Läs mer

Tobias Willstedt

Gränslös exploatering i neurokapitalismen

Griziotti, Giorgio (2018).Neurocapitalism. Technological Mediation and Vanishing Lines. Minor Compositions. Fritt tillgänglig på http://www.minorcompositions.info/?p=887.

1-6719e040db

I en dystopisk framtid representerar den amerikanska staden Detroit ett samhälle som är på gränsen till total kollaps på grund av fattigdom och en hög brottsfrekvens. Med anledning av de offentliga strukturernas förfall tecknar Detroits borgmästare en överenskommelse med företaget Omni Consumer Products (OCP), vilket ger dem fullständig kontroll över stadens polisverksamhet. Man hoppas att de med hjälp av tekniska lösningar ska klara vad den offentliga verksamheten inte förmår.

Under tiden har polisen Alexander James ”Alex” Murphy nyligen förflyttats till en ny enhet och fått en ny partner. På sin första patrull jagar de ett gäng brottslingar. Murphy konfronterar dem, men han fångas av brottslingarna, som torterar Murphy och till slut lämnar honom död. Den dödförklarade Murphy plockas upp av OCP, som väljer honom som RoboCop-kandidat; i en process som bara kan beskrivas som ytterligare ett övergrepp ersätter de huvuddelen av hans kropp med cybernetik men lämnar hans mänskliga hjärna.

Murphy blir i sin nya, teknologiska kropp en superpolis, en cyborg i en misslyckat nyliberalt samhälle. Han är en sammansättning av människa och maskin som är programmerad med fyra direktiv: tjäna allmänheten, skydda oskyldiga, upprätthålla lagen och aldrig agera mot en överordnad i OCP. Han ska upprätthålla ordningen i en värld med en misslyckad offentlighet och enorma ekonomiska klyftor, där fattigdomen på gatan kontrasteras mot stora rikedomar och resurser i ett företag som OCP.

Det jag beskriver är förstås handlingen i 80-talsfilmen RoboCop. Under filmens förlopp ställs frågor både om RoboCops mänsklighet och megaföretagets uppsåt. Vi får se saker vi känner igen från vår omgivning: polisväsendets militarisering och en totalitaristisk företagsvärld. Nu kan man fråga sig varför jag inleder en recensionen av Giorgio Griziottis bok Neurocapitalism med en redogörelse för handlingen i Paul Verhoevens dystopiska actionfilm? Jo, för att den filmen ekar som en profetia i mitt huvud när jag läser Griziotti beskriva vår samtids tekonologiska kapitalism och vilket samhälle den skapar. Med smartphonen i hand som en förlängning av våra sinnen är vi redan på väg mot den sammansmältning mellan teknologi och människa som RoboCop representerar.

Utmärglad offentlig verksamhet som lämnar över ansvaret över viktiga allmänna funktioner till superrika megaföretag vet vi redan alltför mycket om. Det är något liknande Grizotti beskriver i sin ambitiösa Neurocapitalism – vi har inga direktiv inprogrammerade i oss, men övervakningssamhället, sociala medier och panoptikon i form av smart elektronik är ändå en väldigt stark kontrollapparat, som begränsar vårt utrymme och påverkar vårt beteende. I det totalitära Kina ser vi idag att våra digitala styrmekanismer tagits till nästa nivå genom ett teknologiskt övervakningssystem i offentliga miljöer, där medborgares pålitlighet bedöms genom ett system med sociala krediter.

Neurocapitalism är uppdelad i tre delar: ”Producing”, ”Living” och ”Organizing”. En bärande tanke är att kapitalismen nu kan värdera inte bara formerna av arbete och socialt samarbete, utan livet självt, inklusive dess intelligens, relationer, kapacitet för lust och hopp, hela vårt kretslopp. I neurokapitalismens epok löses den traditionella uppdelningen mellan arbete och fritid, eller produktiva och icke-produktiva sfärer, upp. Arbetsdagen är inte bara utspädd över dygnets alla vakna timmar då vi är produktiva även när vi deltar i sociala nätverk, utan vi konsumerar stora mängder data som påverkar våra önskningar och omvandlar våra begär. Själva skiljelinjen mellan människan och maskin har blivit suddig – precis som cyborgen Murphy i RoboCop.

Författaren Giorgio Griziotti har i själva verket en väldigt gynnsam bakgrund för att skriva en sådan här bok. Grizottis politiska engagemang inleddes i 1970-talets italienska autonoma rörelse. Han har verkat som ingenjör inom IT-sektorn och har erfarenhet av att arbeta i över trettio år i stora internationella IT-projekt. Idag är han en oberoende forskare och medlem av kollektivet Effimera. Med denna bakgrund känns Griziotti välgrundad när han med utgångspunkt i marxistisk teoribildning berättar hur kapitalismen med hjälp av den teknologiska utvecklingen hittar nya sätt att exploatera oss. Författaren berättar bland annat om hur fri mjukvara och digitala allmänningar har skapats bara för att senare komma att utsugas. Detta kretslopp börjar med Unix, det första utbredda operativa systemet som utvecklats av hackers och fria programmare och fortsätter sedan upp till den stora och raffinerade kapaciteten hos stora företag (som Apple, Google eller Facebook) som utvinner värde och utvecklar egna produkter ur de digitala allmänningarnas mylla.

Den sista delen av boken är tillägnad organisering: vilka vägar framåt finns det för en människa och aktivist i neurokapitalismen? Där hittar man inga tvärsäkra svar. Jag tänker själv ganska dystra tankar när jag läser det här ambitiösa verket om samtidens kapitalism och kontrollsamhälle. Kanske behöver man påminnas om slutet på RoboCop för att lite hopp. Hur slutar då denna dystopiska 80-talsaction? Jo, RoboCop skjuter en av de korrupta företagsledare som är ansvariga för hans elektroniska kropp och direktiven som styr hans agerande. Vid frågan om hans namn svarar cyborgen “Murphy”, och återerövrar på så sätt symboliskt sin mänsklighet.

Tobias Willstedt

Läs mer

Nyttig genomgång av studenters kopieringspraktiker världen över

Karaganis, Joe (red.) (2018). Shadow libraries: access to knowledge in global higher education. MIT Press. Fritt tillgänglig på https://mitpress.mit.edu/books/shadow-libraries.

Omslag Shadow Libraries

Nyligen lämnade det akademiska storförlaget Elsevier in en stämning mot sju svenska internetoperatörer. Grunden för stämningen var att leverantörerna möjliggör åtkomst till de två tjänsterna Library Genesis och Sci-Hub, där en stor mängd piratkopierat material från bland andra Elsevier sprids olovligen, och i stor skala. I sin stämningsansökan yrkade Elsevier på att internetleverantörerna skulle blockera tillgången till dessa tjänsters nuvarande och kommande domännamn, annars skulle höga vitesbelopp vänta. Man lutar sig mot en dom i Patent- och marknadsöverdomstolen från 2017, som slagit fast att EU:s Infosoc-direktiv kan tillämpas för att på rättighetsinnehavares anmodan tvinga internetoperatörer att blockera tillgång till sidor där deras material delas.

Bahnhof, en internetoperatör som gjort det till sitt signum (och affärsidé, naturligtvis), att stå upp för nätneutralitet, integritet och frihet på internet, svarade med att blockera de angivna domännamnen, samtidigt som man ”trollade” lite och blockerade även elsevier.com. Istället visade man sidor med information om bakgrunden till åtgärden, med länkar till guider för hur man kan komma runt blockeringen med relativt enkla medel – allt i ”90s web”-estetik med animerade giffar och hela köret. Bahnhof passade även på att hindra anslutningar från Patent- och marknadsöverdomstolen från att nå bahnhof.se, för att visa på absurditeten i godtyckliga blockeringar. Det var ett väldigt roligt svar, jag skrattade gott.

Den här cirkusen utspelar sig efter en sommar som började med att de svenska högskole- och universitetsbibliotekens gemensamma avtal med Elsevier sades upp efter strandade förhandlingar och den licensierade åtkomsten till Elseviers e-tidskrifter klipptes av. Det är ingen slump. Elsevier är pressade, inte bara i Sverige, inte bara Elsevier, även de andra stora akademiska förlagen är pressade. Det finns ett stort mått av friktion och konflikt i det vetenskapliga publikationssystemet. Och den informella fildelningen mellan forskare och studenter, som skalat upp i form av webbplatser som Sci-Hub och Library Genesis, har seglat upp som en viktig aspekt i denna sammansatta soppa – detta system som inte förmår att tillgängliggöra litteratur till alla som behöver (och har rätt till den) för sin utbildning och för sin forskning.

För faktum är att tillgången till litteratur för många studenter och forskare världen över är helt beroende av informella bibliotekspraktiker som pågår utanför traditionell biblioteksinfrastruktur och ofta också utanför de begränsningar som sätts i upphovsrätten. Om dessa praktiker, så kallade skuggbibliotek, handlar antologin Shadow Libraries, utgiven i somras på MIT Press och redigerad av Joe Karaganis, föreståndare vid institutet the American Assembly vid Columbia-universitetet.

Boken samlar ett antal fallstudier från sju länder (Ryssland, Argentina, Sydafrika, Polen, Indien, Brasilien och Uruguay), som har undersökt hur studenter i dessa länder får tag på litteratur i ett gemensamt forskningsprojekt. Antologin rapporterar en blandning av kvalitativa och kvantitativa undersökningar, som kontextualiseras genom fylliga beskrivningar av respektive lands specifika förutsättningar vad gäller exempelvis utbildningssystem, publiceringsinfrastruktur och -historia, politiska, ekonomiska och tekniska aktörer på olika plan, etcetera. En övergripande kontext är de senaste decenniernas stora ökning av antalet studenter inom högre utbildning i låg- och mellaninkomstländer. En ökning som inte – trots framgångar för open access-modeller och initiativ för så kallade öppna läroresurser – motsvaras av ett publiceringssystem som kan tillfredsställa dessa studenters behov av tillgång till litteratur, något som Karaganis konstaterar i sin introduktion. Systemet är med andra ord trasigt, det akademiska projektet är motsägelsefullt, ”universalist in principle and unequal in practice”, som Karaganis uttrycker det.

Shadow Libraries ger en bred översikt och intressant inblick i de kopieringskulturer som är helt nödvändiga för det globala kunskapssystemet (i den mån man kan tala om ett sådant) ska fungera. Det handlar förstås om digitala arkiv i större och mindre skala, fildelning av texter på lokal och global nivå, men det är också slående hur viktig roll fotokopiering fortfarande spelar på många håll; billiga copy shops, ibland lokaliserade på campusområdena, som försörjer studenter med det material de behöver istället för bokaffärer, som är för dyrt, och bibliotek, som i den mån de finns har väldigt små resurser och därmed högst bristfälliga och oändamålsenliga samlingar.

En viktig funktion som antologin fyller är att den fördjupar och komplicerar förståelsen av informell kopiering av studie- och forskningslitteratur. Förutom förklaringar som grundas i ekonomiska och tekniska förutsättningar sätter den dessa kopieringspraktiker i ett kulturhistoriskt och politiskt sammanhang. Särskilt intressant är Balázs Bodós kapitel, som förtjänstfullt spårar framväxten av de stora ryska piratarkiven för akademisk litteratur (dit hör både Sci-Hub och Library Genesis) tillbaka till den underjordiska samizdat-verksamheten under sovjettiden. Också Eve Gray och Laura Czerniewiczs kapitel, som sätter den sydafrikanska studentkopieringen i relation till utvecklingen av landets utbildningssektorn efter apartheid, är spännande läsning.

Dessa delar, tillsammans med Lawrence Liangs välskrivna kapitel om den indiska kopieringskontexten, är antologins behållning. Enkätstudierna är förvisso illustrativa (piratkopiering av akademisk litteratur utgör en mycket vanlig och betydelsefull infrastruktur för högre utbildning globalt sett) och kan säkert användas för diskussion och politik på nationell och lokal nivå, men de blir också en skarp kontrast till de mer levande och narrativa inslagen. I de empiriska studierna hade jag snarare önskat mig mer av intervjuer och berättelser om enskilda fall, jag hade velat komma närmare studenterna, närmare piratkopieringen, närmare praktiken. Det är dock ett svårstuderat fenomen.

Sammantaget är Shadow Libraries ett nyttigt och välkommet inslag i den pågående debatten om tillgången till akademisk litteratur – eller snarare bristen på tillgång. Den breddar också perspektivet från en svensk, anglosaxisk eller västerländsk kontext till en större värld och ställen där effekterna är ännu mer kännbara av ett trasigt publiceringssystem och en upphovsrätt som (trots vissa undantag för utbildning och forskning) står i vägen för rätten till kunskap – men där också alternativa praktiker frodas. Dessutom sätter antologin studenter i fokus, en ofta lite undanskymd grupp i diskussioner om betydelsen av open access och fritt tillgänglig akademisk litteratur.

Det är dock viktigt att komma ihåg att skuggbibliotek inte nödvändigtvis utgör en politiskt progressiv kraft som innebär en automatisk demokratisering av det globala utbildningssystemet. Många kopieringspraktiker adresserar inte alls vilken litteratur som publiceras, vem som får tala i det akademiska samtalet, eller hur, kring vad och på vilka premisser – bara vem som får läsa. Därför krävs radikala praktiker även kring kunskapsproduktionen i sig själv, inte bara dess remediering. Shadow Libraries innehåller öppningar för sådana diskussioner på sina ställen, men bör läsas tillsammans med litteratur som går ännu djupare in i en sådan diskussion och som tar på allvar, men också problematiserar frågan om fri tillgång till akademisk litteratur och vilka normer som reproduceras till följd av den. (1)

Martin Persson

Fotnoter

  1. Se exempelvis Hall, Gary (2016). Pirate philosophy for a digital posthumanities. Cambridge, MA: The MIT Press; Haider, Jutta (2008). “Open Access and Closed Discourses: Constructing Open Access as a Development Issue.” Diss., City University London. http://lup.lub.lu.se/record/1544653; ——— (2015). “Open Access and I: The Story of a Long-Term Relationship.” The Politics, Practices and Poetics of Openness, https://medium.com/the-politics-practices-and-poetics-of-openness/open-access-and-i-the-story-of-a-long-term-relationship-fbf36a296ebb.

Läs mer

 

Stök på biblioteken inget nytt

Stökiga bibliotek är inte någon ny företeelse, trots att det ibland framstår som det i dagens biblioteksdebatt. Lena Lundgren tar upp några exempel från förr och påminner om att det som kallas ”stök” är symptom på samhällsproblem, där kortsiktiga åtgärder som väktare och trygghetslarm inte är tillräckliga för att komma åt de bakomliggande orsakerna till problemen.

Foto av en papperslapp med skriven text: Skitna käringar och sjutton gubbar äro ni så malliga fy såna svin ni äro riktig apor och fläsk kom ihåg det jag skall komma och mörda er en dag. Svin svin svin svin äro ni. Svarta handen

Ur SBUB:s arkiv på Stockholms stadsarkiv.

”Stök” på biblioteken har diskuterats ivrigt i media de senaste två–tre åren. Vissa bibliotek har problem med besökare som är högljudda, stör andra användare, bråkar med personalen och till och med uppträder hotfullt eller skadar böcker och inredning. Bibliotek har varit tvungna att stänga tillfälligt. Biblioteksföreträdare har hävdat att biblioteken rymmer många olika verksamheter och att dagens biblioteksbesökare måste acceptera att biblioteken inte är helt tysta. Å andra sidan framförs av besökare och andra att biblioteken ofta är de enda tysta och lugna platserna för läsning, studier, avkoppling och kulturupplevelser som samhället erbjuder, vilket är betydelsefullt för många människor, och att biblioteken måste leva upp till de förväntningarna. Av media kan man få intrycket att detta är något nytt på de svenska biblioteken.

Jag ska inte gå in på argumentationen kring ljudnivån eller allvaret i de aktuella händelserna, men jag vill framhålla att detta inte är något nytt. Ingrid Atlestam berättar i Fullbokat (1997), att stök på bibliotek finns rapporterat redan under senare delen av 1800-talet från Göteborgs Stads Folkbibliotek på Haga Östergata. Vaktmästaren Emanuel Andersson anställdes bland annat för att hålla ordning på de ynglingar som väsnades i och utanför biblioteket.

Från Stockholms barn- och ungdomsbibliotek (SBUB) på Drottninggatan 65 rapporterade bibliotekarierna Anna Landergren och Eva Ringenson i en artikel i Biblioteksbladet 1927, att det samlades ”en del mindre önskvärda element […] med vilka de tjänstgörande […] ofta hade animerade uppträden”. Det var bråkigt särskilt i kapprummet och den handlingskraftiga städerskan och allt-i-allon Matilda Hedberg fick avlönas extra för att hålla ordning. Eva Ringenson berättade i en artikel i Svenska Dagbladet 1961 att den vanliga benämningen på bibliotekarierna på SBUB var ”käringarna”. I bibliotekets arkiv har sparats följande upprörda lapp, troligen skriven av någon utkörd pojke:

Skitna käringar och sjutton gubbar äro ni så malliga fy såna svin ni äro riktig apor och fläsk kom ihåg det jag skall komma och mörda er en dag. Svin svin svin svin äro ni. Svarta handen

När den respektingivande Anna Landergren en eftermiddag gick hem upplät en gosse sin röst: ”Nu gick käringen, nu blir det kul!”

Harriette Söderblom, barnbibliotekarie i Stockholm i många år, berättar för mig i en kommande intervju i Biblioteksmuseiföreningens årsskrift 2018 att hon på Gubbängens bibliotek en gång på 50-talet fick värja sig med en galge mot några hotfulla pojkar. En annan gång valde hon att stänga in sig i biblioteket tillsammans med de bråkiga pojkarna, vilket lugnade ner dem. När polisen fick veta det, började de köra förbi biblioteket på kvällarna och det blev mycket bättre. Barnbiblioteket vid Medborgarplatsen, där Harriette senare var chef, och som låg i entréplanet med en lite undanskymd entré från Folkungagatan, hade på 60- och 70-talen stora problem med knarkare och alkoholister.

När jag själv arbetade på Kallinge bibliotek utanför Ronneby 1970–1972 fylldes biblioteket på kvällarna av ungdomar, både pojkar och flickor, det blev skrik och skratt och (alltför) hög ljudnivå och det hände att det utbröt krig med böcker. En pensionerad polis anställdes för att hålla ordning.

Det här är bara några exempel, men det går ändå att se samband och dra några enkla slutsatser. Då som nu är bråk och ordningsproblem på biblioteken symptom på brister i samhället. I centrala Stockholm bodde i början av 1900-talet massor av fattiga familjer med många barn. Familjerna var trångbodda, inga daghem eller fritidshem fanns och barn och ungdomar saknade sysselsättning på eftermiddagar och kvällar. Naturligtvis sökte de sig till det ombonade barnbiblioteket, lockade mera av ljus och värme än av böckerna.

I Kallinge fanns fortfarande i början av 70-talet varken daghem, fritidshem eller fritidsgård. Femåringar satt med en smörgåspåse i handen på bibliotekets trappa när vi öppnade kl 10, på eftermiddagarna strömmade skolbarnen in och på kvällarna ungdomarna. Många bibliotek hade liknande erfarenheter. Ida Holmlund har försett mig med tidningsklipp från 1974, där biblioteket i Kramfors kräver insatser från skolan, till exempel bättre uppehållsrum på skolan och skolvärdinna på biblioteket, eftersom skoleleverna tar över helt vissa tider på dagen. Skolan avsvär sig ansvaret och föreslår att biblioteket ska anställa ”en värd som har skinn på näsan”.

I Stockholm med omnejd är säkert både problem och orsakssammanhang mera komplicerade men slutsatsen är densamma, orsaken är brister i samhället. Politiker måste förmås att se sambanden och vi (och särskilt Svensk biblioteksförening, som säger sig arbeta för starka bibliotek) måste se till att debatten inte enbart handlar om vakter och trygghetslarm utan hur man ska lösa de grundläggande problemen i ett bredare samhällsperspektiv. Det räcker inte med kortsiktiga insatser i akuta situationer. För att underlätta en sådan inriktning på debatten måste det kommande förslaget till en nationell biblioteksstrategi identifiera och beskriva bibliotekens roll i samhället!

Lena Lundgren

Läs mer

Hur öppen vetenskap blev big business. Intervju med Collijn-pristagaren Magnus Annemark

För de stora kommersiella förlagen sågs open access-rörelsen, vars mål är att vetenskap ska vara fritt tillgänglig på nätet, till en början som ett hot. Nu säger sig de flesta stötta öppen vetenskap och det finns möjligheter att publicera sig open access i någon form hos de flesta stora vetenskapliga förlagen. Vad var det egentligen som hände? Magnus Annemark har tilldelats året Collijnpris för sin masteruppsats, i vilken han undersöker hur open access gick från att ses som ett hot till att bli ett mainstreamkoncept.

Text: Charlotte Högberg

Varje år delar Svensk biblioteksförening ut Collijnpriset till den som skrivit föregående års bästa uppsats inom biblioteks- och informationsvetenskap, och som är av intresse för verksamheten vid landets forskningsbibliotek och/eller informationsförsörjningen till högre utbildning, forskning och utveckling. I år gick priset till Magnus Annemark för uppsatsen ”Open Access och Big Business: Hur Open Access blev en del av de stora förlagen”. (1)

Uppsatsens syfte är att öka förståelsen för hur stora förlag har hanterat open access-rörelsen och vad förändringarna inneburit för förlagens affärsmodeller. Den springande punkten är hur open access (OA) blev en del av de stora vinstdrivande förlagens verksamhet. Magnus Annemark närmar sig svaret på den frågan genom att undersöka språket i förlagens kommunikation utifrån två delfrågor: Hur har förlagens interna och externa kommunikation beträffande OA förändrats över tid? Och vilka olika strategier för att hävda sitt värde och legitimitet i systemet för vetenskaplig kommunikation kan skönjas utifrån denna kommunikation?

Det undersökta materialet utgörs av nyhetsbrev och dokument författade av AAP (Association of American Publishers) och STM (International Association of Scientific, Technical, and Medical Publishers), två stora intresseorganisationer som företräder vetenskapliga förlag. Språket i den första perioden präglas av ett uppskruvat tonläge med konflikt och protest mot OA. Förlagsindustrin lyfts fram som en oumbärlig del av vetenskaplig kommunikation och stor fokus ligger på att hävda sin legitimitet. Under den andra perioden är språket mer dämpat och OA beskrivs också med positiva ordalag. Kompromisser och konsensus har uppnåtts på en policy-nivå.

På vilket sätt förändrades kommunikationen från förläggarorganisationerna över tid? 

– I materialet jag undersökte var den tydligaste förändringen att förläggarorganisationerna, främst den amerikanska förläggarorganisationen, slutade bedriva kampanjer mot OA och OA-mandat. Jag skrev till exempel om PRISM, en kampanj under 2000-talet som syftade till att svärta ner hela OA-begreppet genom att förknippa det med kaos och osäkerhet. Den sortens PR-kampanjer förekommer inte längre. Sedan blir OA allt mindre förekommande överhuvudtaget i just mitt material efter omkring 2012, säger Magnus Annemark.

Vad ser du som det huvudsakliga motivet till att förlagen blev mer vänligt inställda till open access?  

– Jag menar att det har att göra med att hybridmodellen har blivit den gängse modellen för olika OA-mandat sedan runt år 2012. Förläggarorganisationerna, särskilt STM Association, har drivit en linje att de inte bryr sig om vilken modell som förordas av lagstiftare så länge den är ”hållbar”. Hybridmodellen råkar vara synnerligen hållbar, i meningen att förlagens intäkter inte hotas nämnvärt.

– Vidare tror jag det finns en diplomatisk aspekt i det hela, det är viktigt för förlagen att de uppfattas som en väsentlig del av vetenskapssamhället, inte som en fiende. När OA blev ett etablerat begrepp med en positiv klangbotten för många forskare var det svårt att inte framstå som en skurk när man motsätter sig hela konceptet. Men den viktigaste faktorn är i min mening den ekonomiska aspekten, att förlagens vinster förblir intakta genom hybridmodellen, säger Magnus Annemark.

Hybridmodellen innebär att forskare betalar en avgift (APC, article processing charge) för att publicera sin artikel fritt tillgänglig i en prenumerationsbaserad tidskrift. Modellen motiveras av att förlagen som nödvändig för att bekosta produktion och redaktionellt arbete när artiklar och böcker blir öppet tillgängliga för alla. Denna modell av OA har mött kritik och ett vanligt uttryck är att förlagen ägnar sig åt ”double dipping” när de både tar betalt för publicering men också håller fast vid prenumerationsavgifter för tidskriften. I praktiken innebär det ofta att offentliga medel bekostar både publicering och tillgång då universitet betalar forskarnas OA-publicering samtidigt som biblioteken inte kan säga upp prenumerationen när endast en del av innehållet är öppet tillgängligt.

Att denna modell fått sådant fäste, menar Magnus Annemark, är för att OA kommit att till stor del formuleras endast som att så mycket vetenskaplig litteratur som möjligt ska finnas tillgänglig för så många som möjligt, utan någon radikal förändring av strukturen för vetenskaplig kommunikation:

Ett motiv som inte uppfylls i denna syn på Open Access är den så kallade neomarxist rationale som Glushko och Shoyama (2015) tar upp, där själva ägande- och produktionsförhållandet mellan forskare och förlagen kritiseras utifrån idén att forskares arbetskraft blir exploaterad av förlagen. Inte heller kan denna konsensus vid gemensamma mål uppfylla det motiv som Herb (2010) pekar på som det finansiella motivet, eller, enkelt uttryckt det för biblioteken viktiga målet att lösa prenumerationskrisen. Alltså, när Open Access formuleras som enbart en målsättning där så mycket vetenskaplig litteratur som möjligt finns tillgänglig för så många individer som möjligt, en målsättning som är frånkopplad från visioner och idéer om en radikal förändring av strukturen i vetenskaplig kommunikation, så utgör det inte längre något hot mot förlagsindustrin. Konsensus kring en sådan ensidig målinriktad förståelse av Open Access menar jag är en förutsättning för att Open Access har blivit en del av de vinstdrivande vetenskapliga förlagens verksamhet (s. 57).

Vad tror du om framtiden för open access-rörelsen i relation till förlagsindustrin?

– Jag tror OA är något som måste fortsätta kämpas för, att den samhällsbekostade forskningen kommer alla till del. Det ser ljust ut på så sätt att just tillväxten av öppet tillgängligt material verkar fortsätta. Det är bra tycker jag, men det som saknas är ett fokus på förlagens ägandeskap av unika tidskrifter och den makt detta ger dem. Så länge det grundläggande systemet där förlagsindustrin sätter villkoren står fast så kommer bibliotek och universitet fortsätta bli rånade. Jag är osäker på om en OA-rörelse kan råda bot på detta, jag tror det behövs större politiska omvälvningar för det, säger Magnus Annemark.

Om du skulle få fortsätta undersöka detta område, vad skulle du vilja fokusera på då? 

– Det finns massvis med aspekter som hade varit intressanta att titta närmare på. En sak som jag märkte var att de vetenskapliga förlagens nutidshistoria är relativt obeforskade. Det finns lite grann skrivet om hur förlagen började förvärva allt fler tidskrifter under andra halvan av 1900-talet, men en djupdykning i detta vore intressant. En annan fråga som hade varit kul att kika närmare på är hur förlagens relation till vetenskapssamhället ser och har sett ut, hur de gör för att vårda den och så vidare. Jag är egentligen inte så intresserad av OA, utan i huvudsak av förlagen, säger Magnus Annemark.

Magnus Annemark lade fram sin uppsats inom masterprogrammet i ABM vid Lunds universitet, med Jutta Haider som handledare. Nu arbetar han, bland annat med forskningsstöd, på HT-biblioteken vid Lunds universitet.

Fotnoter

(1) Uppsatsen finns tillgänglig på http://lup.lub.lu.se/student-papers/record/8923551.

Läs mer