Etikettarkiv: bis 2018:03

Låt barnen njuta av böcker utan pekpinnar

Att läsa ska kunna vara både nytta och nöje borde vara en självklarhet. Men när det gäller barnlitteraturen är det inte alltid så självklart. Barnböcker har en lång tradition av att vara uppfostrande. Till den grad att det ibland kan verka som om det är svårt att komma bort från det pedagogiska, även i de skönlitterära barnböckerna. Vad är egentligen en barnbok? Och hur skapar vi böcker som speglar världen och breddar våra verkligheter, utan att skriva barnen på näsan?

Text och illustration: Eleonor Pavlov

Illustration

Alla kan skriva barnböcker. Åtminstone kan det ibland låta så. Många pratar om att de vill skriva en barnbok. Kanske skriva ner de där sagorna som deras mormor berättade för dem när de var små, eller de där historierna som de själva berättade för sina barn. Eller om ett viktigt ämne, om något de har varit med om som det borde finnas en bok om.

Och många skriver också de här böckerna. Andelen egenutgivna böcker och böcker från hybridförlag, där författaren betalar för att få hjälp med delar av eller alla praktiska detaljer kring utgivningen, ökar i takt med att det blir enklare och billigare att producera böcker. Fler kan förverkliga sina författardrömmar, även om de blir nobbade av de stora förlagen, och vi läsare får fler böcker att välja mellan.

Jag har hittat flera guldkorn bland egenutgivningen. Böcker där jag inte kan förstå att de inte har blivit antagna av något etablerat förlag. Men tyvärr är de ganska få i sammanhanget. I mitt jobb stöter jag på alldeles för många böcker som har en ogenomtänkt formgivning, och som, om jag ska vara helt ärlig, saknar litterär klass.

Dessa problem är troligtvis inte unika för just barnlitteraturen. Jag tänker att det finns liknande tendenser inom vuxenboksutgivningen. Men det finns en stor skillnad här: vuxenböcker skrivs av vuxna för vuxna, barnböcker skrivs för barn av vuxna. Och ibland tycker jag att barnperspektivet saknas, att den vuxnes författardrömmar och vilja att lära barn något, går före boken och berättelsen som konstform.

De uppfostrande barnböckerna

De allra tidigaste barnböckerna som gavs ut hade i stort sett alltid ett uttalat pedagogiskt syfte. Det handlade om att lära barnen hur de skulle uppföra sig och hur världen fungerar. Böckerna var ett verktyg för att fostra välartade samhällsmedborgare snarare än konst och underhållning. Det var egentligen först 1945, när Lennart Hellsing debuterade och första böckerna om Pippi Långstrump och Mumin-världen kom ut, som det sedelärande började luckras upp och ge utrymme åt annat.

Men den fantasifulla underhållningslitteraturen slog inte helt och hållet ut de uppfostrande böckerna. Vissa perioder har de varit färre, och andra mer framträdande. Många av oss minns till exempel säkert, eller har åtminstone hört talas om, 1970-talets socialrealistiska och öppet politiska böcker. Dagens uppfostringslitteratur har inte en lika tydlig politisk agenda som under den perioden, men genren har inte helt dött ut. Tvärtom ges det än idag ut ganska många böcker som vilar på en pedagogisk grund, och jag tycker till och med att det går att se en ökning.

Var är barnperspektivet?

På årets Littfest i Umeå samtalade Annika Edlund med Gunna Grähs och Lennart Eng om bilderbokens betydelse och utmaningar. Rubriken på programpunkten var ”En fanfar för bilderboken”, vilket också är titeln på en bok om samma ämne. (1)

När jag för några veckor sedan tittade på en inspelning av samtalet (2) fastnade jag framför allt vid diskussionerna kring den pedagogiska aspekten inom barnlitteratur. Gunna Grähs och Lennart Eng var båda två överens om att barnlitteraturen borde skyddas från det pedagogiska. Barnbokens uppdrag att lära ut gör den till ett verktyg i första hand, och en konstform först i andra hand. Böcker som exempelvis Kaninen som så gärna ville somna saluförs som barnböcker när det i själva verket är ett hjälpmedel för vuxna bara maskerat som en sagobok för barn. (3)

Det är viktigt med ett barnperspektiv i barnlitteraturen. Det handlar inte om att sänka sig till barns nivå. Barn är kompetenta och behöver inte skrivas på näsan, däremot kan de ha andra behov än vuxna när det gäller vad som skildras och hur det presenteras. Att inta ett barnperspektiv är att tillmäta barnet kompetens och försöka se världen med deras ögon. Det borde vara självklart, men alltför ofta läser jag barnböcker där det verkar som om upphovspersonerna saknar en grundläggande förståelse för vad en barnbok egentligen är.

Barnboken som spegel och fönster

Varför måste det finnas ett underliggande syfte i barnböckerna? Om vi hela tiden fokuserar på det pedagogiska i barnlitteraturen riskerar diskussionen kring barnböcker fastna vid detaljer i innehåll, istället för att fokusera på det litterära och konstnärliga, menar Gunna Grähs och Lennart Eng. Det måste få finnas barnböcker som i första hand är underhållande och njutbara.

Jag skulle vilja lägga till att böcker inte heller behöver ha ett uttalat syfte för att kunna användas som utgångspunkt till samtal. Om så var fallet skulle vi knappast ha varken litteraturvetenskap eller litteraturkritik. Båda dessa bygger, åtminstone delvis, på att göra tolkningar och hitta underliggande budskap. Och även om det ofta är vuxenlitteraturen som är i fokus inom dessa områden, borde grunden rimligtvis vara densamma när vi pratar om barnböcker.

Vi behöver således inte böcker som beskriver exempelvis olika familjeformer eller socioekonomisk status för att kunna prata om det. Dock behöver vi böcker som innehåller en variation av familjer, bostadsort, sysselsättningar och så vidare, för att skapa möjligheter för alla barn att kunna spegla sig i de böcker som de kommer i kontakt med. Böcker ska vara både speglar och fönster, läsarna ska både kunna känna igen sig och komma i kontakt med andra verkligheter än sina egna. Och där är det så klart viktigt med olika perspektiv, mångfald och representation.

Normkreativitet i barnlitteraturen

Dagens barnböcker är fortfarande fyllda av onödigt många stereotyper. Ofta handlar det om sådant vi är så vana vid att vi vid en första anblick kanske inte ens märker det, men om vi går djupare in innehållet märker vi snabbt att det som ryms inom normerna är överrepresenterat. Nyligen uppmärksammades att det endast i fyra procent av barnböckerna i Storbritannien finns personer som inte är vita. Och det här är inte unikt för brittisk utgivning, samma mönster finns även i den svenska barnlitteraturen. (4)

Det finns mycket att göra när det gäller representation i barnlitteraturen. Men även om det är lång väg kvar så tycker jag att det går att se en något ökad medvetenhet när det gäller att uppmärksamma perspektiv utanför normerna. Bland de barn- och ungdomsböcker som ges ut går det att se en ökning av titlar som på olika sätt utmanar traditionella normer.

I våras kom tipsboken Normkreativitet i barn- och ungdomslitteraturen ut på BTJ förlag. (5)  Bokens syfte är att presentera barn- och ungdomsböcker ”som på något sätt vidgar traditionella normer” med utgångspunkten att bidra till att alla barn och unga ska kunna känna sig inkluderade i de böcker de läser. De böcker som presenteras är utgivna eller tryckta mellan 2000 och 2017, och det finns allt från pek- och bilderböcker till ungdomsböcker.

Författaren, Maria Heimer, arbetar som utvecklingspedagog. För henne är det viktigt att ”förmedla barn- och ungdomslitteratur som utmanar traditionella normer och speglar samhället som det ser ut idag”. I boken lyfter hon fram att det finns olika sorters normbrytande böcker. I vissa böcker är det normbrytande inte huvudhandlingen utan finns bara med som något självklart i bakgrunden. Dessa böcker utvidgar normerna genom att låta det som annars kan upplevas som avvikande ta plats på liknande villkor som det som ryms inom normerna. Det finns också böcker som är mer problematiserande, där det normavvikande synliggörs och lyfts fram. Dessa böcker kan många gånger bidra till att befästa det normbrytande som avvikande snarare än tvärtom.

Olika normer

De böcker som presenteras i Heimers bok har delats in under åtta rubriker: Kropp- och funktionsnormer, könsnormer, etnicitetsnormer, familjenormer, sexualitetsnormer, socioekonomiska normer, genusnormer och övriga normer. Varje del inleds med en kort beskrivning av normen i fråga, och därefter presenteras ett antal böcker. Varje titel presenteras endast under en rubrik, men om boken berör flera normer nämns det oftast i sammanfattningen.

Författaren gör redan i inledningen klart att ambitionen inte är att täcka in alla normkreativa barn- och ungdomsböcker, och hon poängterar att det kan finnas fler böcker som hade kunnat vara med. Men trots detta innehåller boken ett stort antal titlar och merparten känns relevanta för sammanhanget. I de allra flesta fall är det uppenbart på vilket sätt böckerna kan bidra till att vidga normerna, tyvärr finns det dock exempel där det är mer otydligt.

Det är svårt att skriva om normer utan att kategorisera, men ibland kan den här sortens indelning stjälpa mer än hjälpa, vilket jag tycker att det gör här. Jag ställer mig väldigt frågande både till kategorierna i sig och hur de används. Jag har till exempel svårt att se skillnader mellan könsnormer och genusnormer på det sätt som de presenteras här.

Visserligen sägs könsnormer handla främst om könsidentitet och genusnormer mer om förväntningar kopplat till kön, men den uppdelningen känns inte helt genomtänkt. I min värld handlar även en persons könsidentitet handlar också om förväntningar, och inte enbart om att förhålla sig till det biologiska könet. Placeringen av titlar under respektive kategori gör dem dessutom ännu mer otydliga. Till exempel anser jag att Experimentet av Harald Nortun, Blompojken av Elias Stjärne Ericson och Anna Höglunds Att vara jag alla tre i första hand handlar om identitet. Ändå är de placerade under genusnormer.

Gränsen mellan normer är många gånger hårfin, och normer interagerar och samspelar. Vi gör dessutom olika tolkningar av vilka normer som är mest framträdande i en bok. Att placera varje titel under enbart en rubrik blir därför komplicerat, det märks även när det gäller andra titlar än de exempel jag nämner ovan. Ibland upplever jag att placeringen av titlar är väldigt godtycklig. Böcker om adoption och analfabetism hamnar till exempel under kropps- och funktionsnormer. Böcker om föräldrar om psykiska problem hamnar under familjenormer, där även böcker som vänder på barn- och vuxenroller tas upp. Under etnicitetsrubriken hamnar en titel om ett barn med rött hår och den avslutande delen om övriga normer innehåller fyra titlar som med fördel antingen hade kunnat flyttas in under andra kategorier eller tagits bort helt.

Hur skildras det normkreativa?

Både kvantitet och kvalitet spelar roll när det gäller representation. Bara för att en bok har ett normbrytande innehåll innebär det, som sagt, inte att den automatiskt bidrar till att vidga normerna. Med det i åtanke anser jag att en tipsbok som Normkreativitet i barn- och ungdomslitteraturen borde fokusera mer på att berätta på vilket sätt böckerna kan anses vara normkreativa.

Tyvärr tar handlingen generellt, i mina ögon, alldeles för stor plats i presentationerna. Visst kan en beskrivning av bokens handling ge en tydligare bild av vilken sorts bok det är, men i ett sådant här material är det oftast andra saker som är mer relevanta. För mig är det till exempel underordnat att få refererat större delen av handlingen i Prick och Fläck är hemliga av Lotta Geffenblad, när det intressanta är att Prick och Fläck aldrig könsbestäms.

Många gånger hade beskrivningen av handlingen mått bra av att stramas upp och istället ge plats till att mer ingående visa på varför, och på vilket sätt titlarna är normbrytande. Det hade varit intressant att få veta mer om huruvida det normkreativa är ett genomgående tema eller bara är en mindre del, om det skildras i enbart text eller bild, eller i båda delar, och så vidare.

Det är också intressant att få veta hur det skildras. Författaren nämner ju själv i inledningen att det är stor skillnad på om det som avviker från normen problematiseras eller presenteras som något självklart, men ändå saknas den aspekten i stor del av titelpresentationerna. Att veta på vilket sätt en bok bidrar till att vidga normerna är viktigt för att kunna ge rätt bok till rätt person.

Nya böcker och nya perspektiv

Det ges ut otroligt många barnböcker varje år i Sverige (fotnot: Enligt Svenska barnboksinstitutet gavs det 2017 ut mer än 2500 barn- och ungdomsböcker, en ökning med 5 procent jämfört med föregående år, och 136 procent sedan slutet av 1980-talet. Läs mer på: http://sbi.kb.se/sv/Bokprovning/ ). Trots detta finns det en stark barnbokskanon med böcker som lever kvar år efter år. Lennart Eng kallar det lite skämtsamt för ”Beskow-konstanten”, de där gamla böckerna som, i likhet med Elsa Beskows över 100 år gamla böcker, verkar ha närmast evigt liv. Visst kan det finnas en anledning till varför vissa böcker fortsätter att läsas, men det finns en risk att vi väljer böcker av nostalgiska skäl, snarare än utifrån syfte och kvalitet.

En bok som “Normkreativitet i barn- och ungdomslitteraturen” fyller en funktion när det gäller att lyfta fram nyare böcker. Många bibliotek kommer troligtvis att använda den här boken som arbetsmaterial när de sammanställer exempelvis temapåsar och boktipslistor, och den kan bidra till att fler börjar tänka kring och upptäcka de där normerna som finns runt omkring och påverkar oss hela tiden. Titlarna som presenteras är intressanta då många av dem är sådana som inte alltid lyckas slå sig fram bland Pippi Långstrump, Mamma Mu och andra klassiska barnboksfavoriter. “Normkreativitet i barn- och ungdomslitteraturen” kan bidra till att ge utrymme till en ny generation böcker, böcker som dessutom ger andra perspektiv på verkligheten.

Många av de här böckerna kan fungera som utgångspunkt för samtal med barn kring frågor som kan vara komplicerade att prata om annars. De kan också bidra till att luckra upp gamla föreställningar om hur världen och vi som lever i den ser ut och fungerar. Det är viktigt att alla, speciellt barn och unga, har möjlighet att få spegla sig i litteraturen och vi kan också alla må bra av att läsa böcker som ger nya infallsvinklar och breddar vår verklighet.

Låt böckerna tala för sig själva

Läsning är ett utmärkt sätt att lära sig nya saker och ta del av verkligheter andra än den egna. Genom böckerna kan vi också få vår egen verklighet bekräftad, åtminstone de av oss som ryms inom normerna. De av oss som inte gör det får däremot leta länge för att hitta böcker att känna igen sig i, många gånger är det inte ens lönt att leta.

Det råder inga tvivel om att det behövs ett större mångfald när det gäller representation i barnlitteraturen. Men kanske bör den här processen i första hand ske utanför böckerna. Det är vi som är litteraturkritiker, boktipsare, författare, illustratörer och förlagsmedarbetare som behöver bli medvetna. Det är vi som behöver hitta strategier för att skapa inkluderande böcker för barn och unga.

Barnböcker ska inte alltid behöva ha ett bakomliggande syfte. Visst kan det finnas behov av böcker om så kallade “viktiga ämnen”, böcker som lyfter upp och problematiserar specifika frågor, erfarenheter och så vidare. Det kan vara relevant med fler böcker som beskriver hur det kan vara att sitta i rullstol, ha en förälder som är allvarligt sjuk eller vad det nu kan vara. Men målet måste ändå vara att alla personer självklart får ta plats i böckerna, utan att pekas ut som avvikande och annorlunda. Målet måste vara att även barnböckerna ska få vara njutning och underhållning.

Ta barnen på allvar. Låt dem få njuta av läsningen. Och låt barnböckerna få vara mer än bara pedagogiska redskap.

Noter

  1. Oscar K., Rhedin, Ulla & Eriksson, Lena (red.), En fanfar för bilderboken!, Stockholm, 2013.
  2. Länk till inspelningen: https://youtu.be/3ja0cS5X88g.
  3. Forssén Ehrlin, Carl-Johan, Kaninen som så gärna ville somna, Huskvarna, 2010.
  4. MeR Barnkultur, Låt barnboksutgivningen spegla våra svenska barn!, MeR Barnkultur, 2018-07-19. http://merbarnkultur.se/framtid/debatt/lat-barnboksutgivningen-spegla-vara-svenska-barn/.
  5. Heimer, Maria, Normkreativitet i barn- och ungdomslitteraturen, 2018.

Läs mer

Det finns inga neutrala algoritmer

Umoja Noble, Safiya (2018). Algorithms of Oppression: How Search Engines reinforces racism. New York: New York University Press.

algorithms of opressionI Algorithms of Oppression skriver Safiya Umoja Noble om hur sökmotorer inte ger objektiva hämtningar opåverkade av människans föreställningar. Utgångspunkten är att de algoritmer som styr sökmotorerna inte är godartat konstruerade. Algoritmerna är skrivna och modererade av programmerare, människor med egna fördomar och subjektiva världsbilder, som ibland försöker uppmuntra en viss synvinkel, och ibland omedvetet speglar sin egen version av verkligheten i sina skapelser.

Vi vet att algoritmer numera är en betydelsefull infrastruktur för att vårt samhälle ska fungera. Nobles utgångspunkt är att internet och sökmotorer blivit allt mer viktiga komponenter i vår vardag till den grad att teknologin för många av oss är en förlängning av våra sinnen och oss själva. Vi bär smartphones med stor datorkraft i våra händer och genom Googles och andra företags sökmotorer finns all världens information att hämta när som helst. Hur dessa tjänster är programmerade påverkar oss och vårt sätt att se världen. Algoritmer har alltså makt över oss.

Författaren använder sig av exemplet Google för sin undersökning, och Noble visar att företagets algoritmer utgår från den vita manliga blicken. 2010 Googlade Safiya Noble orden ”black girls.” Till hennes förskräckelse hämtade Google mestadels pornografiska resultat. En sökning på “nigger house” visade Vita huset (det var vid denna tiden USA hade fått sin första svarta president: Barak Obama). De otrevliga resultaten från sökningarna är betydligt mindre framträdande om man göra samma sökning idag men Noble argumenterar för och hittar exempel på att Googles sökalgoritmer fortfarande reproducerar obehagliga föreställningar om ras och kön.

Algorithms of Oppression är en välskriven bok om ämnen som borde angå oss alla, nämligen rasistiska och sexistiska strukturer i samhället. Noble menar att Google inte kan två sina händer angående de resultat sökmotorn hämtar. De bär ett ansvar över sökresultaten, som inte är rent datorgenererade och inte heller neutrala eller objektiva. Här blir jag lite undrande eftersom Noble är väldigt bra på att visa exempel på när sökmotorerna har hämtat rasistiska och sexistiska resultat men mindre bra på att visa hur Google gör för att värdera de olika sökträffarna. Varför kommer de pornografiska resultaten längst upp? Är det algoritmerna i sig som är konstruerade till att vara rasistiska eller speglar de bara den vita och patriarkala hegemonin i samhället, som en kamera som återger motivet? Jag tror inte personligen på något sådant som etisk teknologi i kapitalismen men jag tycker att Algorithms of Oppression kunde grävt djupare i hur hämtningarna går till. Samtidigt så är en av Nobles viktigaste poänger relevant oavsett – vi borde kunna utkräva ansvar när vi ser att en sökmotor förstärker rasistiska och sexistiska föreställningar. Och hon visar också på hur Googles hämtningar har förändrats till det bättre när problem har påtalat, vilket demonstrerar vikten av att faktiskt protestera.

Som svensk läsare så måste jag konstatera att den utgår från en väldigt amerikansk kontext. Google är ett internationellt företag och internet är ett globalt fenomen. De exempel och de resonemang Noble för är hämtade i USA:s samhälle och historia och det hade tillfört min läsning av boken mycket att få ett internationellt perspektiv på Google och de strukturer som Googles algoritmer representerar.

En sak är säker: boken inspirerar till reflektion över det folkbildande arbete biblioteken utför för att främja information literacy och digital delaktighet. Noble lyfter viktiga perspektiv om förtryckande strukturer som biblioteksarbetare har all anledning att lära sig mer om.

Tobias Willstedt

Läs mer

Barns och ungas läsning – ett ständigt problem

Sverige, Läsdelegationen (2018). Barns och ungas läsning: ett ansvar för hela samhället. Stockholm: Norstedts juridik. SOU 2018:57.

Läsdelegationens betänkande. Omslag.

Barns och ungas läsning bekymrar många, av olika anledningar och med olika syften, och många insatser görs. Den Läsdelegation, som regeringen tillsatte 2016, har nu genomfört sitt uppdrag och lämnat sitt betänkande till kulturminister Alice Bah Kuhnke.

Läsdelegationen har haft i uppdrag ”att samla aktörer runt insatser för barns och ungas läsning inom och utanför skolan med syftet att skapa mera likvärdiga förutsättningar för alla barn och unga att nå en fullgod läsförmåga och lustfyllda läsupplevelser”. Till ordförande utsågs Katti Hoflin, då stadsbibliotekarie i Stockholm. Delegationen bestod i övrigt av Nisha Besara, teaterchef för Unga Klara, Ulf Fredriksson, docent i pedagogik vid Stockholms universitet, Ann-Helén Laestadius, författare och journalist, Lars Lagerbäck, fotbollstränare, Monica Widman-Lundmark, förbundssekreterare vid ABF, Martin Widmark, författare, och Johan Unenge, illustratör och författare.

Greppet har som synes varit brett. Det kan inte ha varit lätt för denna disparata grupp att hitta några nya infallsvinklar på ett område, som tidigare har ägnats så många avhandlingar, studier, kunskapsöversikter, undersökningar och projekt av olika slag, vilket är väl känt och dessutom framgår av den omfattande referenslistan. Man kan genast konstatera att betänkandet har sitt värde främst i att det ger en översikt över en stor del (dock inte allt) av det som gjorts. Kreativiteten har säkert också begränsats av att förslagen skulle läggas inom ”oförändrade kostnadsramar för den statliga kultur- och utbildningspolitiken”. De flesta förslagen är förstärkningar och/eller förtydliganden av sådant som redan pågår eller som har påpekats i andra utredningar, exempelvis av den nationella biblioteksstrategin. Det gäller behovet av bemannade skolbibliotek i alla skolor, vikten av tidig lässtimulans, föräldrar och andra vuxna som läsande förebilder och läsning på lov. Delegationen betonar att samverkan mellan olika aktörer måste stärkas och att fortbildningen för berörda yrkesgrupper bör utökas, allt ganska förutsägbart. Emellanåt kläcker delegationen ur sig rena självklarheter: ”Delegationen vill betona vikten av att alla elever, oavsett förutsättningar och behov, ges möjlighet att utveckla en fullgod läsförmåga.”

Några nya förslag lägger dock delegationen fram. Ett tydligt formulerat uppdrag till förskolor och fritidshem att arbeta med litteratur är ett sådant. Läsfrämjandelyft för bibliotekarier, lokala läsfrämjande ambassadörer för de nationella minoritetsspråken, ett nationellt samlande Läsråd, som kan fortsätta Läsdelegationens arbete och ett Läscentrum, som kan fungera som ett forskningscentrum, är andra mera konkreta förslag. Ansvarsfördelningen mellan dessa och Kulturrådet och KB är dock oklar. En affisch avsedd för BVC-mottagningarna har tryckts upp på flera språk. Några ”framtidsfrågor” pekas även ut: bland annat utökad undervisning för pedagoger och bibliotekarier inom relevanta områden (där saknas dock kunskap om barn- och ungdomsmedier!) samt forskning och kunskapsspridning. Delegationen lyfter också fram en viktig sak: att finansieringen för insatser och projekt är kortsiktig och att det behövs långsiktig eller permanent finansiering för läsfrämjande verksamhet. Hur detta ska gå till framgår inte.

Men biblioteken saknas

”Utanför skolan är biblioteken de enskilt viktigaste aktörerna i det läsfrämjande arbetet”, påpekas i direktiven till Läsdelegationen. Att de lokala folkbiblioteken och regionbiblioteken länge har arbetat läsfrämjande nämns också i översikten över pågående läsfrämjande arbete. Utöver detta är bibliotekens roll njuggt behandlad.

Det är en stor brist att delegationen har saknat någon ledamot med grundlig kunskap om bibliotekens mångåriga och omfattande insatser för att stimulera barns ooch ungas läsning, till exempel en representant för regionbiblioteken. Den enda biblioteksrepresentanten, Katti Hoflin, har stockholmserfarenheter och stockholmsperspektiv, och uppenbarligen ingen överblick över vad som har pågått och pågår runt om i landet. (Samtliga fokusgrupper har också genomförts på stockholmsskolor.) I den referensgrupp om elva personer, som delegationen har använt, har bara två folkbibliotekarier ingått. Det snäva perspektivet syns även i referenslistan. Där saknas till exempel Barnbibliotek och lässtimulans, Amira Sofia Sandins gedigna genomgång av 93 lässtimulerande projekt. Sandin skriver om barns och vuxnas syn på läsning, om barns delaktighet, om samarbete och utvärdering, aspekter som borde ha varit högst relevanta för Läsdelegationen, och som den också berör, men mycket ytligt. När det gäller barns syn på läsning finns också Åse Hedemarks redovisning av intervjuer med 100 tioåringar om deras syn på läsning och bibliotek, Barn berättar. Inte ens den åberopas trots att den hade kunnat komplettera delegationens fokusgrupper. Den andra delen av betänkandets titel, ”ett ansvar för hela samhället”, ingav andra förhoppningar. Den omfattande referenslistan, liksom delegationens aktiviteter, har en tung slagsida mot läsningen i skolan, trots att direktiven betonar både läsförmåga och lustfyllda läsupplevelser och delegationen hade i uppdrag att dels samla insatser för läsning i och utanför skolan och dels ”beakta relevant forskning och beprövad erfarenhet och hämta inspiration från olika initiativ inom det läsfrämjande området i och utanför Sverige”.

Det ska bli intressant att se om något av Läsdelegationens blygsamma förslag kommer att förverkligas eller om den blir en av alla dessa utredningar som bara läggs till handlingarna, jämför med Barnkulturutredningens betydligt tyngre betänkande Tänka framåt, men göra nu, som den nya borgerliga regeringen 2006 kastade i papperskorgen.

Men en annan fråga är viktig att diskutera: Varför glöms biblioteken så ofta bort när barns läsning diskuteras? Bristande kunskaper i olika yrkesgrupper och samhällsfunktioner om vad biblioteken arbetar med? Dålig information från bibliotekens sida (dags för lite självkritik?) Ett uttryck för de problem med svag samverkan med BVC, förskola och skola, som upplevs av många bibliotekarier och som har beskrivits i flera studier och utvärderingar? Vem kan bidra till att lyfta fram bibliotekens läsfrämjande arbete bättre? Vad gör Svensk biblioteksförening till exempel?

Lena Lundgren

Litteratur

Barns och ungas läsning: ett ansvar för hela samhället. SOU 2018:57.

Hedemark, Åse (2011). Barn berättar: en studie av 10-åringars syn på läsning och bibliotek. Stockholm: Svensk Biblioteksförening. Tillgänglig på föreningens hemsida.

Sandin, Amira Sofie (2011). Barnbibliotek och lässtimulans: delaktighet, förhållningssätt, samarbete. Stockholm: Regionbibliotek Stockholm. Tillgänglig på Regionbibliotekets hemsida.

Tänka framåt, men göra nu: så stärker vi barnkulturen. SOU 2006:45.

Läs mer