BiS är inte ensam i sin roll som vänsterorienterad yrkesförening, flera liknande grupper finns inom andra professioner. bis genomför under 2018 en enkät där vi intervjuar andra socialistiska yrkesorganisationer om vilka frågor de arbetar med och hur de ser på sin organisering. Först ut är Socialistiska läkare, som svarade genom föreningens ordförande, Sten Axelson Fisk. Denna text är först publicerad i bis 2018:01

Hur länge har ni funnits och hur bildades ni?

Vår förening har funnits sedan 2010. Det var ett gäng nyexaminerade läkare och läkarstudenter som mot slutet av sin utbildning upplevde behov av att organisera en motkraft till den privatiserings- och nedskärningsvåg som då sköljde över vården. Föreningen har funnits i två tidigare upplagor. En på 1930-talet med Gunnar Inghe som förgrundsgestalt. Då samarbetade socialistiska läkare bland annat med Elise Ottesen Jensen och RFSU. Sedan fanns föreningen på 1970- och 1980-talen, på slutet organiserade kring tidningen Motpol.

Vilka är era viktigaste frågor och hur ser er organisering och aktivism ut?

Våra viktigaste frågor handlar om jämlik hälsa och jämlik sjukvård, utifrån klass, kön, etnicitet, sexualitet, könstillhörighet och funktionalitet. De frågor vi konkret har arbetat mest med är politisk organisering mot nedskärningar och privatiseringar, där vi varit drivande i flera landsomfattande demonstrationer (Rädda Vården, Folkkampanjen mot vinst i välfärd, En Annan Vård Är Möjlig etc.). Vi har också gett ut två nummer av en egen tidning, Samhällskroppen, ordnat föreläsningar och haft internationella engagemang.

Hur ser ni på er organisering i relation till exempelvis fackförbund, politiska partier, eller andra utomparlamentariska nätverk? Vad är fördelarna med att organisera er i den form ni gör?

Vi är partipolitiskt obundna men samarbetar gärna med politiska partier. Vi har ordnat demonstrationer tillsammans med flera olika partier, såväl inom riksdagen som till vänster om riksdagen. Vi har också samarbetat med andra utomparlamentariska nätverk. Läkarförbundet är vår fackförening och de har traditionellt inte varit ett vänsterinriktat fackförbund. Det är först på senare år som medlemmar ur vår förening också engagerat sig för sjukvårdsfrågor från en facklig plattform.

Länkar:

Socialistiska läkare

Prenumerera på bis

Köp lösnummer av bis

bis redaktion

Den pågående utredningen för en nationell biblioteksstrategi lider av en påfallande brist på barnperspektiv. Det menar Lena Lundgren, som i denna arikel från bis 2018:01 sammanfattar läget för barnbiblioteksutveckling i Sverige och lägger fram ett antal förslag för det kommande förslaget till biblioteksstrategi.

Utlånen av barn- och ungdomsmedier utgör ofta hälften eller mer av folkbibliotekens utlån och av det uppsökande arbetet är den övervägande delen riktad till barn. Några bibliotek fördelar sina personal-, lokal- och medieresurser i proportion till olika gruppers användning och enligt politiska prioriteringar men på de allra flesta bibliotek får vuxenverksamheten traditionellt huvuddelen av resurserna.

Sekretariatet för en nationell biblioteksstrategi har tyvärr inte heller noterat barnens användning av biblioteken, eller i alla fall inte ansett den vara värd en omvärldsanalys. Sekretariatet har samlat in mängder av texter och synpunkter och producerat ett omfattande underlag för ett kommande förslag till strategi, men barnen (förutom deras användning av skolbiblioteken) kan knappt spåras i materialet. BiS lyfte i sitt yttrande fram det som saknas i underlaget, bland annat barnverksamheten, snarare än att kommentera de texter som lagts fram. Att barnen saknas är desto mera anmärkningsvärt, i och med att FN:s barnkonvention föreslås bli svensk lag från och med den 1 januari 2020.

Sent omsider kallade sekretariatet till ett ”professionellt samtal om barn och bibliotek” på KB den 14 februari. Deltog gjorde ett tiotal personer från UR, Medierådet, bild- och medieforskning, författarna (Martin Widmark) och förskollärarutbildningen. Kerstin Rydsjö, tidigare adjunkt och biblioteksforskare vid Högskolan i Borås, och jag själv, Lena Lundgren, tidigare utvecklingsledare vid Regionbibliotek Stockholm, representerade folkbiblioteken.

Viktiga frågor

I inbjudan formulerades några frågeställningar:

Är det biblioteken som behöver barnen eller barnen som behöver bibliotek?
Vilken plats ges barnen i biblioteksrummet och vilken utveckling öppnas för dem?
Kan vi samtala utifrån barn i stället för biblioteksinstitutionerna?
Är biblioteken garantin för åsiktsfrihet och demokrati också för barn?
Barnkonventionens portalparagrafer säger att barn har rätt till lek, till utbildning, till att uttrycka sina åsikter och bli lyssnade på – men var kan de debattera, diskutera, påverka, opinionsbilda?
Är biblioteket ett offentligt informations och kunskapscentrum för barn?

Utgångspunkten för diskussionen var en studie som Agneta Sommansson (tidigare UR) och Helena Danielsson (tidigare docent i bild- och mediapedagogik) arbetar med och som ska vara underlag för förslag som gäller bibliotekens barnverksamhet. Agneta och Helena har besökt bibliotek i olika områden i Södertälje, noterat sina intryck och pratat med personal och barn och de presenterade iakttagelser som de gjort.

Vi kunde konstatera att de hade många relevanta synpunkter, exempelvis på bristande barnperspektiv och bara enstaka spår av barns perspektiv. Men det var också tydligt att de inte var medvetna om de diskussioner som har förts bland barnbibliotekarier, konsulenter/utvecklingsledare och biblioteksforskare och det utvecklingsarbete som har gjorts de senaste tjugo åren.

På barns och ungdomars villkor

I slutet av 1990-talet upplevdes behovet starkt av en ny målsättning för folkbibliotekens barn- och ungdomsverksamhet. Den äldre var från 1974 och mycket hade hänt bland annat inom barnforskningen och medie- och teknikområdena och självklart också på biblioteken. FN:s konvention om barnets rättigheter antogs 1989 och ratificerades av Sverige 1990 och Kerstin Rydsjö pekade i sin undervisning på Bibliotekshögskolan i Borås på Barnkonventionen som en nödvändig grund för barnbibliotekens utvecklingsarbete. Inspirerade av detta formulerade barnbibliotekskonsulenterna vid länsbiblioteken i Gävleborgs, Stockholms, Sörmlands, Uppsala, Västmanlands och Örebro län i början av 2000-talet utifrån Barnkonventionen ett manifest om barns rättigheter på biblioteken. På barns och ungdomars villkor markerade ett skifte från ett institutions- och biblioteksperspektiv till ett användar- och barnperspektiv och förankrades på biblioteken i hela landet. Det antogs som riktlinjer för barnbiblioteken av Svensk biblioteksförening 2003. (Det ska uppdateras under 2018.)

Ett stort utvecklingsarbete kom igång med studiedagar och projekt runt om i landet. Medvetenheten har höjts betydligt hos chefer och personal på biblioteken och mycket har hänt särskilt när det gäller barnperspektivet, men även barns perspektiv.

Mycket återstår dock att göra och som en röd tråd löper

bristen på tillgänglighet, svårigheten att nå alla barn
att barn inte prioriteras när det gäller biblioteksrummet, medieinköp och personal
att barns delaktighet inte utvecklas.

Diskussion och förslag

Sekretariatet har inriktat sig på sex viktiga områden, demokrati, tillgänglighet, utbildning, infrastruktur, digitalisering och läsning. Inom varje område ska hinder, utmaningar, möjligheter och problem (HUMP) identiferas.

Kerstin och jag såg två spår i frågeställningarna: ett användarperspektiv och ett demokratiperspektiv. Vi hade förberett oss med en sammanställning av nuläget och förslag när det gäller behovet av utbildning och fortbildning, forskning, digitala biblioteksresurser för barn, större tillgänglighet och samverkan. Vi överlämnade också texter och rapporter som vi tror kan komplettera Agnetas och Helenas studie och ge ett bra underlag för deras förslag.

Diskussionen blev intressant och deltagarna ställde frågor och bidrog med synpunkter, var och en utifrån sina specialområden. Flera vittnade om problemen att få till stånd samverkan mellan de olika professioner som arbetar med barn. Samverkan är nödvändig men den är sällan förankrad på högre nivåer och alltför ofta beroende av enskilda personers intresse och engagemang. Krav på samverkan bör skrivas in i alla relevanta lagar, förordningar och råd och anvisningar inom barnhälsovården, förskolan, skolan och fritidsverksamheten.

Ett område där samverkan fungerar någorlunda bra är det mellan biblioteken och BVC. Samarbete med BVC är också ett sätt att nå alla barn och deras vuxna. Det arbetet skulle kunna få större tyngd genom att avsnittet om preventivt språkligt arbete utökas på Rikshandboken i barnhälsovårds hemsida. Vi betonade att försöken med Bokstart måste föras ut i hela landet och permanentas. Krav på att redovisa hur biblioteken arbetar för att nå alla barn skulle kunna ställas i den nationella biblioteksstatistiken.

Forskning om barnbibliotek har hittills varit sparsamt förekommande men är nödvändig för en långsiktig utveckling. Exempel på sådan forskning är barns användning av bibliotek, biblioteksrummet som plats för barnen, barns och ungas delaktighet, bibliotekets roll för barns och ungas läsning och tillgång till tryckta och digitala medier, mångspråkiga familjers biblioteksanvändning, barns tillgång till och använd- ning av anpassade medier och metodutveckling inom biblioteken. Ett forskningsprogram med inriktning på barnbibliotek kan på uppdrag genomföras på någon av högskolorna/ universiteten eller i samverkan mellan dem.

Utbildning och fortbildning för barnbibliotekarierna diskuterades också. Det behövs både mer av barnperspektiv i grundutbildningen och möjligheter till fortbildning. Fortbildningen måste erbjudas i nya former som gör det möjligt för bibliotekarier i hela landet att delta. Utbildningarna och region- och länsbibliotek skulle kunna få i uppdrag att samarbeta om decentraliserade utbildningar. Möjligheter att delta i fortbildning tillsammans med andra yrkesgrupper måste också öppnas. Att delta i samma fortbildning kan ge en bra grund för samarbete.

Webbplats för forskning och fortbildning. Fortbilda sig kan man också göra på egen hand. Forskning, uppsatser, projektrapporter och utvärderingar, som nu är spridda på en rad olika webbplatser, bör därför samlas på ett ställe så att de blir lättare att hitta. För skolområdet finns Skolporten och KB eller något region- eller länsbibliotek kan få i uppdrag att skapa en liknande resurs för barnbiblioteken.

Biblioteken digitaliserades tidigt och har i de flesta fall en väl utvecklad verksamhet, både när det gäller egna resurser och när det gäller olika typer av service till besökarna. Men barnens behov har sällan prioriterats. Vi betonade att Barnens bibliotek måste bli ett nationellt ansvar och få en permanent placering och nansiering. Bibblix, en webbplats med e-böcker för barn, som utvecklats av biblioteken i Stockholm, Malmö och Katrineholm, måste kunna användas av barn i hela landet genom biblioteken.

Klargörande texter och definitioner har därefter skickats till sekretariatet. Under diskussionen kom också bristen på detaljerad och utvecklad statistik för barnbiblioteksverksamheten upp. Sekretariatet har därför fått ett material rörande statistik och taxonomier som jag sammanställt utifrån de projekt, som Regionbibliotek Stockholm arbetade med i början av 2000- talet.

En riksbarnbibliotekarie!

En strategi för den långsiktiga utvecklingen av barnbiblioteken är en absolut nödvändig del av det förslag till nationell biblioteksstrategi som ska läggas fram 2019 (ett utkast ska presenteras senare i vår). För att ge barnbiblioteken tyngd och visa samhällets tydliga markering av barnbibliotekens betydelse lyfter jag fram det krav som Svenska barnboksinstitutet tidigare har formulerat: inrätta en tjänst som riksbarnbibliotekarie på KB! Uppgifterna kan inriktas på samverkan på nationell nivå, måluppfyllelse, resursfördelning, statistik, metodutveckling, utvärdering samt initiering och spridning av forskning i vid mening.

Lena Lundgren