Tag Archives: bis 2017:02

Ladda ner och läs bis 2017:02

bis omslag 201702Du vet väl om att är välkommen att läsa äldre nummer av Sveriges enda radikala bibliotekstidskrift, helt gratis. Nu kan du ladda ner bis 2017:02 som skickades ut till prenumeranterna innan sommaren.

Tobias Willstedt följer upp Bokmässan-debaclet och presenterar BiS ställningstagande mot den normalisering av rasism som det kan ses som en del av. Ida Stiller utforskar vrede, svartsjuka och hämnd i en litteraturessä. Eleonor Pavlov presenterar sin konst i form av personporträtt på gamla bokkort. Barbro Bolonassos text om biblioteket som allmänning, med exempel från Fisksätra bibliotek, visar med all önskvärd tydlighet på styrkan i den ideella kraften och hur den kan tas till vara i bibliotekspraktik. Utöver detta har vi ett recensionsblock med två recensioner av nyutkomna böcker, samt rapporter och reflektioner från kulturella knytkalas, biblioteksdagar, och personarkiv.

Länkar:

Läs bis 2017:02

Prenumerera på bis

Köp lösnummer av bis

Tobias Willstedt

Tala med barnen!

bis omslag 201702

Denna recension är hämtad ur bis 2017:02

BTJ Förlag har i många år gett ut en serie boktipsfoldrar med rubriken ”Tala med barnen om …” De handlar om alla slags ämnen, de stora frågorna och mera konkreta, och inleds av vad som numera kallas en ”essä” skriven av någon expert. Förlaget har regelbundet samlat ihop ett antal foldrar i bokform och nu har Nya Tala med barnen: essäer för samtal med barn 2013−2016 kommit ut med 14 kapitel, varav två nyskrivna.

Boken innehåller två avdelningar, ”Litteratur, litteracitet & (hög)läsning” samt ”Aktuella samhällsfenomen”. Det ska sägas med en gång: foldrarna och böckerna erbjuder bra ingångar till en rad angelägna ämnen både genom texterna och boktipsen. De är användbara hjälpmedel i det uppsökande och lässtimulerande arbetet. Med foldrarna kan biblioteken erbjuda behändiga och snygga lästips, långt från de hemmasnickrade som bibliotekarierna förr lade ner mycket tid på att sammanställa, med blandade resultat. Med det sagt så kan man ändå fundera över både upplägget och innehållet i den nya boken.

tala med barnen

Nya Tala med barnen: essäer
för samtal med barn
2013−2016.
(2017). Lund:
BTJ förlag.

Ett kapitel pläderar för högläsning i förskolan (enligt rubriken, men det tar även upp högläsning i hemmet) och sammanfattar på ett enkelt sätt argumenten för högläsning och listar viktiga fackböcker i ämnet. Ett annat behandlar kortfattat och allmänt dyslexi med några tips på lättillgängliga texter om dyslexi. Några har snarare karaktären av metodtips, till exempel”Bokhunden” och ”Manga”. ”Bokklubbar på bibliotek” av Paula Högström (”Prickiga Paula” på stadsbiblioteket i Växjö) ger högst handfasta råd om hur folkbiblioteket kan arbeta profilerat med bokklubbar, men hade tjänat på mera utrymme för bakgrund, förutsättningar och reflektioner kring arbetet. Efter metodtipsen är temat aktuella samhällsfenomen, nämligen ”Terrorism”, ”Sorg”, Näthat”, ”Hen”, ”Klimat och miljö” och ”Växa upp i familjehem”. Innehållet är som synes högst disparat och frågan är vad man tjänar på att samla dessa essäer i en bok. Att foldrarna har en uppgift att fylla är uppenbart, men till vilka förmedlare vänder sig denna samling av texter och boktips? Det skulle vara intressant att veta hur biblioteken använder böckerna.

Att kalla de inledande texterna för ”essäer” är väl ett sätt att försöka lyfta nivån på introduktionerna. Det är ett begrepp som lovar mer än vad dessa introduktioner håller. Flera av de tidigare sammanställningarna hade underrubriken ”litteraturvägledningar” eller ”angelägna ämnen belysta i barnböcker” och de täcker bättre vad det handlar om. (Det är dock bra att litteraturtipsen även tar upp vuxenböcker.) Jag tror att förlaget skulle tjäna på att definiera tydligare målgrupper och strama upp ämnesindelningen. Att tala med barn är alltid viktigt och hjälpmedel som underlättar samtalet behövs!

Lena Lundgren

Länkar:

Prenumerera på bis

På djupt vatten om MIK och folkbibliotekens förändring

bis omslag 201702

Denna recension är hämtad ur bis 2017:02

I inledningen av Marika Alnengs bok Folkbibliotek i förändring mejslas en bild av vår föränderliga samtid ut. Vi känner alla igen den: Filterbubblorna har gjort oss faktaresistenta. Världen har blivit global men samtidigt fragmenterad och komplex. Tidigare allmängiltiga sanningar, tillförlitliga källor och experter utmanas allt mer av relativitet, sensationslystnad och känsloargument. Författaren menar att ett välutvecklat och genomtänkt arbete med MIK behövs nu mer än någonsin tidigare. Det är i sig inte särskilt uppseendeväckande, men för folkbiblioteken och bibliotekarierna som är verksamma där innebär det både en förskjutning av perspektiv och en omvärdering av kårens praktiska kunnande. Tiotusenkronorsfrågan är således: Hur gör vi nu då? Samtidigt gror en försiktig skepsis i läsaren. Jag tycker mig snart känna igen ett mönster där alla slutsatser landar i diffusa uppmaningar om att reflektera eller medvetandegöra. Praktikern i mig tvivlar därför på att Folkbibliotek i förändring kommer landa i några handlingskraftiga argument.

folkbibliotek i förändring

Alneng, Marika (2017). Folkbibliotek i förändring: navigera med medie- och informations- kunnighet. Lund: BTJ Förlag.

Första halvan av boken introducerar och ringar in det svårfångade begreppet MIK medan andra halvan ägnas åt konkreta exempel på hur folkbibliotek arbetar med MIK-relaterade frågor. Genomgående blandas egna erfarenheter från författarens yrkesliv med kollegors från andra delar av landet samt kärnfulla instick från diverse teoretiker. En annan genomgående trend är att det saknas presentationer av dessa teoretiker och deras akademiska hemvist, vilket gör det svårt för läsaren att bedöma relevansen i deras slutsatser. Bokens båda delar antar, trots ämnets komplexitet, en ganska svepande form och allt är avklarat på cirka 120 sidor.

Alneng konstaterar att folkbiblioteken inte behöver börja från början i arbetet med att möta samtidens utmaningar. I de allra flesta fall finns en mycket god MIK-infrastruktur på plats redan idag. I princip kan vi påstå att folkbiblioteken arbetar med MIK bara genom att hålla öppet; biblioteksrummet är fullt av varierande och kvalitativa medier och personalen har hög informationskompetens. Teknik, såsom datorer och Wi-Fi, finns tillgängligt för besökarna. Dessutom ligger arbetet med MIK helt i linje med folkbibliotekens lagstadgade uppdrag. Men för att möta den närmast dystopiska utveckling som nämndes i inledningen krävs också en förskjutning av bibliotekariens fokus. Vi måste, med författarens ord, se på vår befintliga verksamhet ”med MIK-glasögon på”. Detta alldeles oavsett den överhängande – och i boken obesvarade –resursfrågan.

Lösningarna som framställs i boken rör sig mellan punktinsatser, som event och programverksamhet, och mer övergripande insatser, som att skriva in MIK i biblioteksplanen, samverka med externa parter (exempelvis medborgarkontor, andra bibliotek, volontärer och företag) och fortbildning av yrkeskåren. Det väsentliga Alneng vill förmedla handlar om ägande, biblioteket måste våga äga processen. Det här är (delvis, men ändå) vår utmaning. Med det uppdrag som folkbiblioteken har kan vi helt enkelt inte ducka för digitaliseringen och det nya informationsklimat som gror i dess spår. Digitaliseringen av demokratin kräver en förhöjd digital litteracitet och där har folkbiblioteket en viktig roll att spela. Alneng konstaterar också, i linje med detta resonemang, att det helt enkelt inte längre är meningsfullt att tala om det digitala som något frånskilt den övriga verksamheten. Hur vi kan efterleva detta, med oförändrade resurser, utan att förringa vårt arbete med böcker, läsning och berättande framgår inte, frånsett ett enkelt konstaterande att det inte behöver finnas någon motsättning. Och även om begreppet MIK mycket väl kan och bör vara överförbart på analoga källor ägnas dessa medier knappt en rad i boken. Det är praktiskt för tesen Alneng för, men knappast nog för att vinna över yrkeskårens mer skeptiskt lagda falanger.

Svaret på frågan jag inledningsvis ställde mig (kommer boken besvara tiotusenkronorsfrågan?) formuleras så småningom inte helt oväntat till ett ”nja”. Boken bottnar inte riktigt i det djupa vatten den gett sig ut på. Alneng återkommer gång efter annan till hur ”viktigt” och ”nyttigt” det är att ”reflektera” och att vara ”medveten” om sakernas tillstånd och bibliotekens roll. Och det kan absolut vara en förutsättning för att överhuvudtaget kunna jobba med MIK-relaterade frågor, men det är knappast den strategiska handlingsplan som krävs. Exemplen på aktivt arbete med MIK som avhandlas i bokens andra hälft är också en ganska svepande genomgång: Det är programmering med Scratch och makerspace- aktiviteter. Det är Cryptoparty i Västerås, inspirationsföreläsningar i Vällingby och filmvisning med Viralgranskaren i Kramfors. Jag förstår och uppskattar författarens syfte med det. Det visar upp en bredd på aktiviteter, för olika målgrupper med varierande tilltal. Det framgår att arbetet med MIK kan utföras både med klämkäck lekfullhet och som torr folkbildning. Men genomgången lämnar mig ändå lätt blasé. Dels är jag övertygad om att yrkeskåren redan är väl medveten om möjligheten att lyfta MIK-relaterade frågor genom att engagera externa aktörer i programverksamheten. Dels finns det en risk att en sådan utformning går stick i stäv med påståendet om att det inte är meningsfullt att skilja det digitala biblioteket från det analoga.

Boken avslutas med en kortfattad tipslista över olika organisationer och hemsidor som kanfungera som informations- och inspirationskällor i arbetet med MIK, samt en käll- och informantförteckning. Tipslistan, som är indelad i olika teman (som Sökteknik, Källkritik och Nätetik), är säkert användbar vid uppstart av MIK-projekt, men upplevs även den som väl tunn med tips som ”bli en wikipedian” eller ”utmana dina kollegor till en Google-fri dag”. Om boken läses som en handbok för överlevnad i djungeln av samtidsutmaningar så är Folkbibliotek i förändring inte helt lyckad, men som ett underlag för diskussion i smågrupper på nästa APT – varför inte?

Karl Brandin

Länkar:

Prenumerera på bis