Kategorier
nyheter

Författarförbundet agerar – var är biblioteken?

Text: Lena Lundgren

Bakgrunden till Litteraturpolitiskt program som Författarförbundet har utarbetat är de stora förändringar som nu sker på litteraturområdet. Den omfattande digitaliseringen, som medfört stora konsekvenser för författarna och deras försörjning, är den viktigaste. Men Författarförbundet identifierar även flera andra, som nya affärsmodeller för publicering, marknadiseringen, bokhandelns problem, minskat utrymme för den kvalificerade kritiken i media, färre bibliotek, bristen på skolbibliotek samt bibliotekens ändrade inköpsrutiner. Det litteraturpolitiska programmet innehåller också ”Tio punkter för den samiska litteraturen”. Författarförbundet kräver att alla involverade tar ansvar för det ekosystem som litteraturområdet utgör för att mångfald och kvalitet ska kunna upprätthållas i den nya, digitaliserade verkligheten.

Författarförbundet framhöll under litteraturdagen att författarnas villkor för liv och skapande inte var den enda orsaken till arbetet med det litteraturpolitiska programmet men det är uppenbart att författarinsatsen, liksom översättarens arbete, är grunden för litteraturens ekosystem. Utan författare och översättare ingen litteratur. Under dagen varvades poesiuppläsning med samtal kring olika aspekter på kvalitetslitteraturens ställning. Här finns bara utrymme för ett par nedslag i programmet.

Litteraturpolitiskt program

Samtalade om själva programmet gjorde Lawen Redar, ledamot i riksdagens kulturutskott (S), Mattias Fyrenius, vd för Bonnierföretagen och Jörgen Gassilewski från Författarförbundet, med Gustav Fridolin som samtalsledare. Lawen Redar menade att texten var det bästa kulturpolitiska program hon hade läst. Hon tryckte på läskunnighet som grunden för demokratin men inte den ytliga läsningen utan djupläsningen, den som ger förutsättningar för analys och förståelse. Hon erkände att det var en besvikelse att partiet inte hade lyckats få fram något beslut om de 470 miljoner kronor som bemannade skolbibliotek skulle kräva men lovade att arbetet fortsätter. Lawen Redar menade också att det behövs en ny litteraturutredning som tar ett samlat grepp på hela området. 

Jörgen Gassilewski efterlyste statistik från förlagen och transparens när det gäller ersättningsmodellerna för digitala böcker. Det är omöjligt för en författare att få insyn i på vilka grunder hen får sina ersättningar. Förmedlarna, kritikerna, bibliotekarierna och lärarna har också marginaliserats. Mattias Fyrenius menade att transparensen är en komplicerad fråga och nya modeller behöver diskuteras fram. Men han framhöll också att boken, enligt all statistik, aldrig har stått starkare. Det har exempelvis aldrig sålts så många böcker som nu, enligt Svenska Förläggareföreningens statistik för 2021.

Litteraturens ekosystem

Ett större grepp på det litterära systemet togs i en diskussion mellan Karin Pettersson, kulturchef på Aftonbladet, Martin Kaunitz, förlaget Kaunitz-Olsson, Jesper Söderström, direktör för Sveriges författarfond, Jonas Karlén, vd för Adlibris och Erik Wikberg, ekonomie doktor vid Handelshögskolan i Stockholm. Jörgen Gassilewski var moderator. Här blev aktörernas olika intressen tydliga. Karin Pettersson ansåg att litteraturen som ett ”ekosystem”, där alla delar hänger ihop och är beroende av varandra, var en bra metafor. Hon var den som främst beskrev en allvarlig situation, med en utveckling från en mångfasetterad utgivning till en, trots omfattningen, mera tvådimensionell, mera förenklad och plattare utgivning. Frågor om tryckfrihet och upphovsrätt kom naturligtvis också upp. Alla var dock eniga om att Författarförbundets initiativ var bra och verkade villiga att delta i de stora och svåra diskussioner om lösningar som måste komma. 

Biblioteksföreträdare saknades 

Bibliotekens roll i det litterära ekosystemet betonades återkommande under dagen. Flera talare framhöll förmedlarnas betydelse. Mattias Fyrenius och författaren Kristina Sandberg ansåg exempelvis att bibliotekens mediesamlingar och läsfrämjande arbete är avgörande för kvalitetslitteraturen. Själva programmet innehåller också ett särskilt kapitel om biblioteken där en rad aspekter tas upp, som ojämlikheten i tillgången till bibliotek, bibliotekens betydelse för minoritetsspråken och ”de nya invandrade modersmålen”, kostnaderna för e-böckerna, nödvändigheten av ett digitalt nationalbibliotek, en befarad politisering, förslag om en yrkesetisk kod samt Stockholms behov av ett nytt stadsbibliotek. Författarförbundet tar också ställning i den viktiga fråga där Svensk biblioteksförening saknar mod att sätta ner foten, nämligen mot bibliotek på entreprenad. Avsnittet sammanfattas i sex krav på insatser. 

En apa sitter på en lama och håller i en bok. Laman har hörlurar på sig och apan försöker koppla in dem i boken.
Illustration: Anna‐Karin Garhamn

Men i raden av tunga aktörer under litteraturdagen lyste biblioteksföreträdarna tyvärr med sin frånvaro. Ingen representant för biblioteken deltog i något av samtalen och Svensk biblioteksförening fanns inte på plats, inte ens som åhörare. För en närvarande bibliotekarie var det tydligt att bibliotekens företrädare här hade missat ett viktigt tillfälle att markera bibliotekens nyckelroll i det litterära ekosystemet och det i ett läge då det ingår i Svensk biblioteksförenings vision och verksamhetsinriktning att ”opinionsbilda för att öka beslutsfattares kunskap om biblioteken som en kraft för förändring” (se föreningens hemsida). Detta framhålls med emfas också i Biblioteksbladet 2022/2. Biblioteken kan inte förutsätta att andra aktörer ska ta ansvar för att lyfta bibliotekens betydelse. 

Litteraturpolitiskt program kan hämtas på https://forfattarforbundet.se/verksamhet/litteraturpolitiskt-program-2022/

Författarförbundet vill

  • att folkbiblioteken rustas för det demokratiska uppdraget
  • att minst ett bibliotek öppnas för varje som läggs ner
  • att alla elever ska ha tillgång till ett bemannat skolbibliotek
  • att de olika parterna, bland dem Sveriges Författarförbund, under regeringens ledning löser bibliotekens problem med e-böckerna
  • att Sverige får ett digitalt nationalbibliotek där det litterära arvet görs tillgängligt för alla
  • att inga folkbibliotek ska drivas av vinstdrivande företag.
Kategorier
bibliotek nyheter

En nationell biblioteksstrategi – sju år senare

Text: Annelien van der Tang

Vi reser tillbaka till 2015, då regeringen beslutade att Sverige skulle få en nationell biblioteksstrategi. Ett regeringsuppdrag där Kungliga biblioteket skulle föreslå långsiktiga mål och strategier för att främja samverkan och kvalitetsutveckling i hela det allmänna biblioteksväsendet. 

I uppdraget ingick bland annat att belysa:

  • bibliotekarieyrkets roll och förutsättningar
  • bibliotekens roll för att främja litteraturens ställning
  • bibliotekens roll för att främja det demokratiska samtalet, den fria åsiktsbildningen och förmågan till kritisk analys och källkritik. 

2015 fanns ett stort behov av en nationell samsyn och gemensam strategi för att utveckla en biblioteksverksamhet som är förberedd för framtiden. Det svenska biblioteksväsendet stod inför en rad utmaningar såsom:

  • sjunkande läsförmåga och klyftor
  • teknikutveckling och ändrade medievanor, bristande jämlikhet
  • tillgänglighet till litteratur och andra medier för prioriterade målgrupper
  • kunskapsförmedling och fri åsiktsbildning, förmåga till källkritik.

I november 2015 öppnade Gunilla Herdenberg, den tidigare riksbibliotekarien, bibliotekschefskonferensen med orden “Vi ska vara kloka specialister”. Nu har vi 14 rapporter och 36 filmer som många kloka specialister har bidragit till. Under de fyra åren mellan 2015 och 2019 har Bibliotekssverige engagerat sig i den nationella biblioteksstrategin som var ämnet på många möten, kommunalt, regionalt och nationellt. Den nationella biblioteksstrategin diskuterades på bibliotekschefsmöten, regionala dialogmöten med politiker, i kommunfullmäktige, bland kollegor i personalrum och på konferenser.

Intresset för bibliotek ökade

Under perioden Bibliotekssverige arbetade på den nationella biblioteksstrategin blev intresset för och kunskapen om bibliotek mycket större och det fanns ett stort engagemang för biblioteksfrågor, även utanför den egna branschen. 1 700 aktiva medlemmar deltog i Facebookgruppen Nationell biblioteksstrategi, som nästan dagligen diskuterade olika ämnen inom biblioteksområdet. Tillsammans har vi varit glada, arga, frustrerade, entusiastiska och engagerade.

I april presenterades äntligen den efterlängtade nationella biblioteksstrategin. En rapport på 56 sidor med en beskrivning och problemanalys av det svenska biblioteksväsendet som inte skiljer sig från andra rapporter. Vi kan konstatera att Erik Fichtelius med sin journalistbakgrund i alla fall förstod konsten att engagera sina läsare med rapporter i ny form och spännande rubriker. 

Obesvarade frågor

Några reflektioner efter att ha läst regeringens strategi:

Agenda 2030 nämns två gånger i rapporten men endast utifrån synvinkeln att biblioteken bidrar till social hållbarhet genom det läs- och språkfrämjande uppdraget och inom ramen för demokratiutveckling. Bibliotekets samlingar och programverksamhet – som kan bidra till en förändrad världsbild, som kan mobilisera lokalsamhället och kan ge varenda individ ingångar till hur vi som människor kan påverka vår miljö – nämns inte i strategin. 

Det konstateras att biblioteken fyller en funktion inom totalförsvarets civila del och att det i grund och botten handlar om att värna tillgången till faktabaserad och trovärdig information i såväl fredstida normallägen som vid fredstida krissituationer och krig. Det är svårt att avgöra i vilken riktning detta uppdrag ska utvecklas. Är det bra som det är eller har bibliotekets uppdrag fått en ny innebörd? Det är ännu svårare att ta ställning eftersom det samtidigt konstateras att biblioteken har haft olika sätt att agera under pandemin.

Digitala bibliotekstjänster kan vara ett mycket värdefullt verktyg för att bidra till en mer jämlik tillgång över landet. Regeringen kommer i första hand att rikta in sig på befintliga digitala tjänster som riktar sig till de prioriterade målgrupperna. Frågan hur bibliotekspersonal ska förmedla alla dessa nya tjänster förblir obesvarad. 

När det gäller e-böcker avser regeringen under 2022 att ta initiativ till samtal med berörda parter i den bredare frågan om folkbibliotekens e-boksutlåning. Skulle detta samtal inte ha ägt rum inom ramen för arbetet med ett nationell biblioteksstrategi, någon gång under de senaste sju åren?

Magert resultat

Under strategins arbete har det hänt en del positiva saker, för att nämna några: Digitalt först, Digiteket, Världens bibliotek, Bläddra och Stärkta bibliotek. 

Den färdiga strategin fick inte samma uppmärksamhet som beslutet att Sverige skulle få en strategi. Svensk biblioteksförening tycker att strategin ger ett magert resultat, Erik Fichtelius tycker detta är en bra plattform för att börja göra något (efter sju år?) och riksbibliotekarien är glad att det finns en riktning att ta avstamp i. Jag tycker som ordföranden för Svensk biblioteksförening Johanna Hansson att detta är ett väldigt magert resultat. 

Har mina förväntningar varit för höga? Mest av allt saknar jag just nu engagemanget som fanns under strategitiden då vi diskuterade och ifrågasatte allt som hade med bibliotek att göra. 

I Facebookgruppen Nationell biblioteksstrategi läser jag ”En administratör har pausat den här gruppen” den 13 maj 2019. 

Det känns om Bibliotekssverige också har tagit paus. Vi rycker på axlarna och fortsätter vara frustrerade.

Kategorier
bibliotek nyheter

Det finns andra lösningar än tillträdesförbud

Text: Karin Zetterberg

Jag är emot tillträdesförbud på folkbiblioteken. Det är naturligtvis inte bra att människor stör ordningen och hotar personalen, men biblioteken måste kunna använda andra medel än att porta besökare. Det behövs också fortbildning för personal. Många medarbetare saknar kunskap om bemötande av stökiga eller oroliga besökare. 

Jag var på ett studiebesök på ett större bibliotek i Tyskland för några år sedan. De hade tvingats sätta in vakter vid entrén för att stävja den drogförsäljning som skedde på torget utanför och som annars hade skett på biblioteket. Kostnaden för vakterna medförde att medieanslaget måste bantas. Det är ingen utveckling jag vill se i Sverige.

En besvärlig besökare

I Eskilstuna fanns en yngre man som begärde tillgång till mikrofilmer, dokument och handlingar från Stadsarkivet. Han satt i forskarsalen, som låg i anslutning till Stadsbiblioteket. Vid upprepade tillfällen förstördes delar av det lånade materialet från Stadsarkivet. Stadsarkivet ville då att han inte skulle få tillgång till allt material han önskade, mikrofilmer fick han bara låna någon enstaka per gång. Någon period var han helt avstängd från att låna material och att använda forskarsalen. Det var chefen för Stadsarkivet och jag som bibliotekschef som beslutade det. Innan dess hade vi samtal med den unge mannen, liksom med hans kontaktperson och föräldrar. 

När tiden för omprövning av beslutet närmade sig, tog chefen för Stadsarkivet kontakt med vederbörande och även jag deltog i mötet med honom och hans kontaktperson. Vi kom där gemensamt fram till de riktlinjer som skulle gälla för hans behov av att låna forskningsmaterial från Stadsarkivet. Det drogs ner till en begränsad omfattning, vilket han var nöjd med. Han fick hämta materialet i receptionen på Stadsbiblioteket, och det kollades före och efter besöket. Personal på Stadsbiblioteket såg förtjänstfullt till att beslutet kunde följas. Det var nog inte optimalt, men det var ett sätt att försöka hantera problemet på ett något så när tillfredsställande sätt. Den unge mannen var en ofta sedd gäst på biblioteket, han var där så gott som dagligen och all personal kände igen honom.

Vid ett annat tillfälle lyckades han ordna en översvämning på en toalett med skador som medförde avstängning av toaletten för vattenskada. Hans försäkringsbolag fick träda in och ersätta bibliotekets kostnader för reparationen. 

Visst, det fanns fler incidenter med den unge mannen, men att avstänga honom för besök på biblioteket var aldrig aktuellt. Personalen lärde känna honom och en viss koll var nödvändig, så fler missöden kunde undvikas. Jag uppfattade aldrig att det var hans avsikt att ställa till problem eller skada för biblioteket. Det var nog så att han inte alltid förstod konsekvenserna av sina handlingar. Men han kunde fortsätta besöka biblioteket. Dessutom hälsade han alltid glatt på mig när jag passerade honom, i biblioteket och även på stan. 

Men det här är kanske en solskenshistoria.

Ett allvarligare problem

Det fanns naturligtvis också tillfällen då vakter måste inkallas, eller när vi behövde kontakta polisen för att avhysa störiga personer. Vilket också skedde.

Ett exempel, som inte är lika positivt, var en av de missbrukare som regelbundet kom till biblioteket. Han var under påverkan obehaglig, inte bara mot sina kompisar utan även mot personal och andra besökare. Han var högljudd och oförskämd och det fanns en viss rädsla hos en del personal att bemöta honom. Han var mest på biblioteket för att kompisarna fanns där och ibland för att låna dator. När han inte var drogpåverkad, skötte han sig bättre.

Eskilstuna stadsbibliotek.
Eskilstuna stadsbibliotek
Foto: Karin Zetterberg

Jag fick signaler från personal om hans störande uppträdande och att något behövde göras. Den första åtgärden jag brukade göra var, att vid lämpligt tillfälle ta ett samtal med vederbörande för att förklara hur han förväntades uppföra sig på ett bibliotek. Ett slags trivselregler, helt enkelt. Det dröjde ett tag innan det kunde ske den här gången, han var osynlig på biblioteket under flera veckor. Jag hade bett dem som tjänstgjorde i receptionen att ringa till mig när han kom, så jag kunde söka upp honom i biblioteket. Jag hade också bett en vaktmästare vara beredd att delta, om det utvecklades obehagligt på något sätt.

En eftermiddag ringde de på mig, nu var han här, men de sa också ”akta dig, han har en tennisracket med sig…”. Jag kollade att vaktmästaren var tillgänglig och tillsammans  bad vi honom följa med till ett bord på ett lugnare ställe. Personen var inte påverkad i någon märkbar grad och när jag påtalade hur han uppfört sig, medgav han att han inte hade något minne av det. Det stämde nog. 

Jag tog upp att besökare och framför allt personal tyckte illa om hans uppförande, ja, till och med var litet skrämda av honom. Det var en djupt ångerfull man som våndades och bad om ursäkt upprepade gånger. ”Så ska man naturligtvis inte uppföra sig på ett bibliotek, det ska ju vara lugnt och fint här. Hälsa personalen att jag ber så mycket om ursäkt!” Ganska lättade gick vaktmästaren och jag från mötet och tyckte att det hade avlöpt bra, trots vår egen nervositet för hur det kunde ha utvecklats.

Några veckor senare, en kväll vid 18-tiden, behövde jag gå ner i biblioteket för att skanna några dokument i receptionen. Åter var mannen med missbruksproblem på besök, synbart påverkad. Han orerade högt och ljudligt, var verkligen ohyfsad i sitt uppträdande. Personalen i receptionen var fullt upptagna med besökare och de som passerade skyndade sig snabbt förbi. Mannen satt vid en dator framför receptionen. Jag brottades med tankar om att låta det passera och hoppades att han skulle gå ut ganska fort, så att problemet flyttades utanför bibliotekets portar. Till sist förstod jag att det skulle dröja och beslöt mig för att säga till honom. Han hade uppenbarligen inte en susning om det samtal vi haft tidigare, utan for ut med mycket högljudda okvädningsord mot mig. Han hade sin mobil i handen och med den slog han till mig i ansiktet, det var mest läppen som träffades. Sedan gick han ut från biblioteket.

Naturligtvis är sådant uppträdande inte acceptabelt, inte någonstans. Personal hade kallat på vakter som kom, men då hade mannen redan hunnit gå ut.

”Lösningen” på ett så allvarligt problem som den här mannen var orsak till, var att så fort han dök upp på biblioteket skulle personal kalla på vakter. I förebyggande syfte. Hände inget, fick han vara i fred, blev han störande kunde vakterna ta hand om honom direkt och följa med honom ut.

Det här var en känd missbrukande man i Eskilstuna. Det var inte bara vi på biblioteket som hade problem med honom. Han störde även besökare och personal till exempel på badhuset.  

Jag hade kontakt med en polis för att få råd och han uppmanade oss att ringa polisen direkt, när mannen var störande, så att de kunde komma omedelbart.

Andra lösningar behövs

Trots dessa allvarliga incidenter, tycker jag inte att tillträdesförbud är lösningen på problemet. 

Personal och medarbetare måste stärkas i sin kunskap om bemötande av störande personer. På Eskilstuna stadsbibliotek hade vi utbildning om personer med psykiska diagnoser, hur de känns igen och vad man ska tänka på vid sådana möten. Vi gjorde ibland övningar med ”störande personer”, där vi fick träna på bemötande. Vi hade personlarm som alltid skulle användas vid tjänst ute i biblioteket.

Det skrevs alltid arbetsmiljöanmälningar för de incidenter som skedde. De följdes upp av mig med åtgärder och med bistånd av HR-personal inom förvaltningen. HR-chefen kom till arbetsplats- och gruppträffar för att diskutera och ventilera den oro som fanns. Vid allvarliga incidenter som rapporterades, tog jag eller biträdande bibliotekschef omedelbar kontakt med den eller dem som utsatts. Var oron stor, togs de ur tjänst omedelbart, så att vi sedan kunde diskutera vidare åtgärder. Det var en stor hjälp att proffsen på HR fanns att tillgå, de hade möjlighet att lägga upp åtgärdsprogram. 

Jag är alltså klart medveten om de ordningsproblem som finns på folkbibliotek och det finns också fler exempel än dem jag berättat om. Trots detta förordar jag inte tillträdesförbud. Förutom utbildning av all personal behövs också aktuella och fungerande rutiner vid incidenter, kontakter med säkerhetsansvarig inom förvaltningen och även i kommunen är mycket viktiga. Larmmöjligheter för personal i yttre tjänst. Avtal med vaktbolag om hur tillsyn ska ske, liksom goda kontakter med polisen. HR inom förvaltningen behöver bistå på alla sätt, förebyggande främst, men också vara ett starkt stöd när något har inträffat. På de mindre biblioteken med färre personal ska ensamarbete undvikas i största möjliga mån. Rutiner och kontakter ska alltid vara uppdaterade. 

Genom ett riktigt säkerhetstänk i arbetsmiljöarbetet, stärkt personal och goda kontakter med andra krafter i kommunen finns förutsättningar att fortsatt hantera de problem som uppstår när störiga personer besöker biblioteket.

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 160 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med Swish.

Kategorier
bis tidskriften nyheter

Politik och demokrati i fokus i nya numret av bis

Ur innehållet:

  • Biblioteken och valåret
    bis har frågat tre personer som arbetar på folkbibliotek i Ystad, Göteborg och Stockholm hur de arbetar med valet 2022 och vilka utmaningar de ser med arbetet.
  • “Vi måste bekämpa auktoritära partier”
    I samband med BiS årsmöte hade föreningen bjudit in Lawen Redar från Socialdemokraterna och Torun Boucher från Vänsterpartiet, till en öppen diskussion om biblioteken i kristid, frågan om bemannade skolbibliotek och om det finns behov av en tillsynsmyndighet som följer upp bibliotekslagen.
  • Var går gränsen?
    Gränsen mellan professionell integritet och politisk styrning inom biblioteks- och kultursektorn diskuterades nyligen i ett panelsamtal i Hässleholm. Gäster var bland andra de före detta biblioteks- och kulturcheferna Sofia Lenninger och Elisabet Viktorsson. Läs mer om samtalet i bis.
  • En nationell biblioteksstrategi – sju år senare
    Den av många efterlängtade nationella biblioteksstrategin har till slut kommit. I slutet av april presenterade regeringen Strategi för ett starkt biblioteksväsende 2022–2025. Men lever den upp till förväntningarna efter så lång tid?
  • Författarförbundet agerar – var är biblioteken?
    Ett litteraturpolitiskt program presenterades av Författarförbundet vid en välbesökt litteraturdag den 5 april på Intiman i Stockholm. Lena Lundgren var där och lyssnade men saknade biblioteksföreträdarna.
  • “Det är ingen utveckling jag vill se i Sverige”
    Diskussionen om tillträdesförbud fortsätter. Karin Zetterberg berättar om några utmanande händelser hon upplevde under sina år 2009–2017 som chef för Eskilstuna stadsbibliotek och hur hon tillsammans med personalen hanterade dem.
  • Aktuell litteratur
    Recensioner av antologin Framstegens halvsekel: 50 år av folkbiblioteksutveckling och The library: a fragile history av Andrew Pettegree och Arthur de Weduwen.
  • Dessutom – fler texter, krönikor och nyheter!

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 160 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med Swish.