Kategorier
bokrecensioner

Läsvärd antologi om folkbibliotekens guldålder

Av de många civilisatoriska framsteg som gjordes under nittonhundratalet var folkbibliotekens framväxt ett, och som sådant är det värt att dokumenteras. Nu har Biblioteksmuseet i Borås gett ut en ambitiös antologi som försöker beskriva folkbibliotekens utveckling under den senare delen av århundradet.

Redaktörer till antologin är Biblioteksmuseets Tommy Olsson och de i sammanhanget väl meriterade Magdalena Gram och Barbro Thomas. Bokens titel är Framstegens halvsekel 50 år av biblioteksutveckling och skribenterna till antologin är personer som har professionella erfarenheter av de skeenden de beskriver. Inte minst Ingrid Atlestam och Lena Lundgren, kända från bis sidor, som skriver om hur den tongivande bibliotekschefen Sigurd Möhlenbrock satte sin prägel på Göteborgs folkbibliotek respektive om hur barnen tar plats i bibliotekens verksamhet från pionjären Valfrid Palmgren och framåt.

Boken tar sitt avstamp i folkbibliotekssakkunnigas utredning 1949 och är indelad i en sektion för varje årtionde. Varje sektion börjar med en kort sammanfattning av de övergripande samhälleliga skeendena under det årtiondet och det är ett bra grepp, både för att det ger viss kontext men också för att man som läsare får lite kuriosa. Sammanfattningarna ger insikt i de stora dragen samtidigt som varje skribents kapitel ger en fördjupning inom sitt avgränsade ämne.

Hur är innehållet då? Det är mestadels en glädje att läsa fördjupningarna. Vi får ta del av många olika perspektiv på folkbibliotekens verksamhet. Från ursprunget i folkrörelsernas bibliotek får vi följa med när saker som vi idag tar för självklara, som uppsökande verksamhet eller barn- och funkisperspektiv, växer fram. Olika skribenter beskriver hur man har sett på lokalerna under de olika årtiondena, andra berättar om datorernas intåg på biblioteken och andra tekniska landvinningar. För att inte nämna 1900-talets alla utredningar och den bibliotekslag vi till slut fick, allt finns med i boken. Det finns en imponerande bredd i de ämnen som tas upp.

För den som är engagerad i föreningen BiS är det också värt att notera att föreningen omnämns som betydelsefull i flera kapitel. BiS förklaras som en del av det progressiva 1960-talet, en positiv kraft som drev på utvecklingen på många plan.

Som helhet är Framstegens halvsekel läsvärd historieskrivning om en betydelsefull tid. Det är bra struktur på boken och de individuella bidragen är välskrivna och informativa. Jag lärde mig mycket när jag läste, även inom områden där jag redan kände att jag hade fördjupad kunskap, och då får man väl säga att boken uppfyllt sitt syfte. Så jag kan egentligen inte annat än att rekommendera den här antologin till alla som är intresserade av folkbibliotekens historia och även för den som vill få förnyad motivation till sin egen yrkesutövning. För här finns mycket att inspireras av.

Saknar jag något? Möjligen hade det varit intressant att få ytterligare reflektioner om vilka biblioteksarbetarna var. Det är ju trots allt en rätt homogen kår vi verkar i, och det hade varit intressant att se hur man tänkte kring detta under 1900-talets årtionden, eftersom frågorna måste varit aktuella även då. Där hade skribenter kunnat gräva i jämställdhets- och mångfaldsperspektiv. Om antologin hade haft en mer kritisk ingång hade man också kunnat undersöka de mer mörka sidorna i Sveriges historia, och bibliotekens roll. Jag pratar exempelvis om den koloniala politik Sverige har bedrivit i Sápmi och Tornedalen, där minoriteternas språk och kulturarv nära nog utrotats.

Boken slutar i moll. Redaktörerna sammanfattar halvseklets händelser och summerar alla framgångar. Men ligger de bästa tiderna bakom oss? Medielandskapet har förändrats och det politiska landskapet likaså. Sedan 1998 har 435 bibliotek lagts ner i Sverige. Mer än var fjärde bibliotek har alltså försvunnit. Det är inte svårt att förstå pessimismen.

Men nog finns det en yngre generation av biblioteksarbetare som har nya berättelser att dela? Redan när jag läser den här boken tänker jag på den utveckling som skett under 2000-talet som jag hade velat se liknande fördjupningar i. Folkbibliotekens omfamnande av hbtqi-frågor är en av dem, digitaliseringen är en annan. Hur man hanterade corona-pandemin förstås. En framväxande biblioteksverksamhet för de nationella minoriteterna och urfolket samerna – något som sker just nu.  Ännu är inte historien färdigskriven.

Tobias Willstedt

Kategorier
bokrecensioner

En ny internationell bibliotekshistorik

Pettegree, Andrew & Weduwen, Arthur der (2021). The library: a fragile history. London: Profile Books.

Det är inte var dag man kan presentera och recensera en världsomspännande bibliotekshistorik som denna. Författarna, knutna till University of St Andrews i Skottland, har länge ägnat sig åt bok- och bibliotekshistoria, tidningshistoria och litteratursociologi. De har skapat en bibliografi på nätet kallad The Universal Short Title Catalogue, som förtecknar tryckt litteratur, tryckta skrifter och blad och så kallade inkunabler fram till cirka 1600. I bokens bibliografi dyker för mig kända namn som Robert Darnton, Janice Radway, Robert Escarpit, Jesse Shera, Richard D. Altick och Theodor Adorno upp. Bara ett svenskt namn hittar jag: Axel Oxenstierna, rikskanslern som regerade när Gustav II Adolfs arméer stal bokskatter och kartblad från Prag, vilka därefter hamnade i Stockholm och Uppsala.

Boken lutar därför snarast bakåt i tiden, åt böckernas och bibliotekens barndom, mer än åt vad som ska hända i framtiden. Och flera gånger slår författarna fast att bokens framtida öde hänger tätt samman med bibliotekens. Eller omvänt: Utan böcker – inga riktiga bibliotek!

Nu har korpens kraxande om ”bokens” (och ibland också bibliotekens) död hörts, i alla fall sedan datorn introducerades som universallösning på snart sagt alla problem, stora som små. Men författarna slår fast, redan i bokens förord, att bokens fördelar framför digital text fortfarande är avsevärda: det praktiska formatet, den enkla, transportabla förpackningen, läsbarheten, de goda illustrationerna, föremålets närhet till läsaren (”känslan” av att hålla en bok i händerna) och dess hållbarhet. Vi kan fortfarande läsa och titta i böcker skrivna på 1400- och 1500-talen. De är inte beroende av elektronik, ström eller ständig uppladdning och kan egentligen bara förstöras av eld och vatten (och, som Harry Järv brukade påpeka, av möss och silverfiskar).

Censur och manipulation, förstörelse och krig

Böcker och bibliotek har censurerats, förbjudits, förstörts och manipulerats genom hela mänsklighetens historia, men alltid kommit tillbaka i nya upplagor och i nya byggnader. Kända exempel är biblioteket i Alexandria som förstördes av romarna, då tusentals ovärderliga bokrullar försvann och blev lågornas rov. När IS förstörde delar av biblioteket i Timbuktu räddades en rad bokskatter av en illitterat vaktmästare. Den katolska inkvisitionen jagade förbjudna böcker, kristna bildstormare i USA likaså. När bibliotek hotas med nedläggning idag, vare sig det är i Storbritannien eller i Sverige, så brukar ”bibliotekets vänner” engageras, ofta med framgångsrika resultat. Så länge bok och bibliotek har sina vänner står man starka, men författarna frågar sig oroligt om detta kommer att gälla även i framtiden? I en allt mer digitaliserad värld? För många politiska makthavare i världen framstår böckerna snarast som ett farligt gift, och biblioteken som en onödig utgiftspost.

Biblioteken har genom historien utsatts för förstörelse, men alltid uppstått på nytt. Som författarna skriver: ”a repeating cycle of creation and dispersal, decay and reconstruction”. Och här handlar det inte om vanlig gallring av samlingarna! Som exempel nämns när stadsbiblioteket i San Francisco skulle flytta in i nya lokaler 1996. Biblioteket skulle vara ultramodernt och ”high-tech”, varför man slängde tusentals volymer för att göra plats för datorer och spatiösa mötesplatser. Hur mycket av de värdefulla samlingarna som slängdes tvistar man om, inga siffror finns kvar. Författarna beskriver händelsen som ”katastrofal”. Mer ”naturlig” var katastrofen 1986 när stadsbiblioteket i Los Angeles nästan brann ner till grunden. Men också det överlevde biblioteksvärlden.

Den historiska genomgången av bibliotekens historia är uttömmande och välskriven, illustrationerna är förstklassiga. För mig framstår ändå det sista kapitlet, ”The war on books”, som intressantast. 1900-talets många krig har inte hindrat utvecklingen. Man nämner till exempel framgången för Frankrikes mediatek, som började byggas 1975, men går väl snabbt förbi nedslitningen av biblioteken i Storbritannien. Intressant är att läsa om bokbilarna i USA, föregångarna till våra bokbussar, båda dock på utdöende idag i USA. Att bibliotek är politik understryks till exempel av när borgmästaren i Chicago ”Big Bill” Thompson 1871 fick för sig att gallra ut alla böcker ur stadsbiblioteket som var ”pro-brittiska”. Bibliotekarier försökte upplysa honom att det var en omöjlig uppgift, men till ingen nytta. Gallring på politisk order är inget nytt.

Papperet i dataåldern

När vi kommer in i dataåldern kommenterar författarna Googles försök att scanna ”hela världens litteratur”. Frågor uppstår då: Hur ska författarna ersättas? Vad händer med upphovsrätten? Bokförlagen? Vad händer om Google blir uppköpt av ryska oligarker? Här kommer författarna in på ”slow food”-tanken, nämligen att bokläsande kan premiera reflekterande, just därför att det går långsammare i läsprocessen än att konsumera korta nyheter på TV och dator. Bok och bibliotek behövs som en motvikt mot det ofta ytliga nyhetsflödet och det moderna samhällets allt snabbare tempo. ”A book creates a mindfulness class of one”, skriver de.

Mot slutet av boken preciserar författarna några fler av bibliotekens fördelar. Biblioteket är en social tillgång i samhället, en av idag ganska få mötesplatser som är gratis. I ett bibliotek kan du vandra, du kan följa boktitlarna på hyllan. Du kanske till och med hittar något du inte alls var ute efter (serendipity)? Alla är välkomna, bankdirektörer så väl som låginkomsttagare och uteliggare. (Dock är utlån inte gratis i alla länder. I USA varierar det från delstat till delstat.) Det finns en stor fördel med text på papper, inte minst när det gäller arkivering. Jag är tillräckligt gammal för att minnas mikrofilm och mikrofiche, CD-rom och dagens e-böcker, tekniska innovationer som biblioteken snabbt anammade. Idag är det mesta av detta redan obsolet. Men boken ser fortfarande i stort sett likadan ut.

Målning av biblioteket i Holland House, Kensington.
Samma bibliotek (Holland House, Kensington) i en målning av Charles Robert Leslie,
Foto: Mezzotint av Samuel Reynolds via Wikimedia Commons

Library, a fragile history är naturligtvis centrerad kring det anglofila. Tysk biblioteksforskning verkar man exempelvis inte bevandrad i, till exempel, att döma av litteraturförteckningen. Det är sådant man får acceptera. Forskning kring böcker och bibliotek är en anglosaxisk specialitet, och engelska är 2000-talets latin.

Papper är ett ömtåligt material och kan lätt förstöras. Men pappersboken kommer med all sannolikhet att leva vidare. Vad biblioteken ska syssla med i framtiden är svårare att förutspå. Författarna konstaterar att biblioteken alltid anpassat sig till det moderna för att kunna överleva. Och de är förvissade om att det kommer att fortsätta så. Ta det som ett hot eller ett löfte!

Mats Myrstener

Kategorier
nyheter

Var går gränsen? Samtal med avhoppade bibliotekschefer

Text och foto: Martin Persson

Var går gränsen? Det var temat för den paneldiskussion som Svensk biblioteksförenings Regionförening Skåne anordnade den 21 april på Hässleholms bibliotek. Diskussionen var en del av regionföreningens samtalsserie om bibliotek och demokrati. Inbjudna till kvällens panel var Elisabet Viktorsson, före detta kulturchef (med biblioteksansvar) i Svalöv, Sofia Lenninger, före detta biblioteks- och kulturchef i Sölvesborg, samt Lisa Engström, biblioteksforskare vid Lunds universitet. Samtalet modererades av Csaba Bene Perlenberg, till vardags ledarskribent på Sydsvenskan.

Elisabet och Sofia har båda lämnat sina tidigare uppdrag efter oenighet med sina uppdragsgivare kring förutsättningarna för biblioteksverksamheten på olika sätt. I bådas fall handlade det om SD-styrda kommuner, där bland annat bibliotekens arbete med mångspråk och HBTQ-certifiering (två viktiga och i bibliotekslagen välförankrade arbetsområden) blivit omtvistade och skapat konflikt mellan ansvariga för verksamheten och den politiska ledningen. Bådas fall har också uppmärksammats i media, och skapat diskussion om de kulturpolitiska sakfrågorna, men också kring frågan om gränsen mellan politisk styrning och tjänstepersoners yrkesintegritet – en tråd som plockats upp av regionföreningen och stod i fokus för kvällens panel.

Detaljerade synpunkter från politiker

Csaba inledde samtalet med att ta upp begreppet ”weaponize”, det att tilldela polariserande egenskaper till enskilda frågor. Csaba föreslog att svenska bibliotek kanske blivit just detta, det vill säga att de i någon mån ”kapats för politiska syften”. Kanske, frågade han sig, hade Sofia och Elisabet också olika erfarenheter av politiken – både där politiken varit för påtryckande och där den borde tagit ett större ansvar?

Sofia berättade sedan om sin situation i Sölvesborg. Det lokala, SD-ledda kommunstyret hade detaljerade synpunkter på innehållet i biblioteks- och kulturverksamheten, till exempel gällande biblioteksservice till personer med annat modersmål än svenska, sagostunder på arabiska och konstinköpens motiv. Men förutom själva innehållet bedömde hon att det var hennes synpunkter på beredningsprocesser och kommunbyråkrati som slutligen fick kommunledningen att föreslå att hon skulle lämna sin tjänst. ”Har jag skrivit en tjänsteskrivelse och undertecknat med mitt namn kan man inte ändra i den, eller så får man göra ett nytt dokument och plocka bort mitt namn”, exemplifierade Sofia och berättade att hon under tiden i Sölvesborg fått påpeka brister i formalia och principer vid flertalet tillfällen.

Saknade uppbackning

Elisabet beskrev i sin tur sin situation i Svalövs kommun. Snarare än en direkt konflikt med den politiska ledningen handlade hennes historia mer om en avsaknad av engagemang och uppbackning från politikens sida. Hon var kritisk till ett besparingskrav där förvaltningsledningens lösning var en omstöpning av hennes tjänst till en renodlad bibliotekschefstjänst, vilket skulle påverka biblioteksbudgeten negativt. Till historien hör att det stormat kring biblioteksverksamheten i Svalöv i ett tidigare skede, då kommunledningen beordrat biblioteket att ta bort marknadsföring för sin HBTQ-certifiering från bibliotekets sociala medier. På frågan om vad som fick henne att lämna kommunen svarade Elisabet att det inte var på grund av politikerna direkt, ”men de ville inte rädda mig heller”.

Med utgångspunkt i Sofias och Elisabets respektive erfarenheter av krympande professionell autonomi ställde Csaba frågan om hur man resonerar kring när man reagerar på att ens gräns passerats. Är det vid minsta överträdelse eller är det en process som kommer smygande? ”För mig var det ingen smygande process”, menade Sofia, ”det var ett brutalt uppvaknande som jag var oförberedd på”. Hon hade anat att det skulle komma en ny kulturpolitik i kommunen, men blev överraskad över dess genomslag inte minst i åsidosättandet av gängse beredningsgång. Hon påminde om vikten av att ha bra koll på den demokratiska processen. I Svalöv, berättade Elisabet, hade en biblioteksplan med god representation av mångspråksarbete klubbats igenom utan kommentarer från SD-styret, i kontrast till Sölvesborg. Hon menade att mycket folkbiblioteksverksamhet fortfarande tas för given eller ses som okontroversiell.

Viktigt diskutera professionsetik

Lisa berättade om ett forskningsprojekt hon deltar i tillsammans med forskare från Linnéuniversitetet, ”Folkbiblioteken i ett förändrat politiskt landskap – ett demokratiuppdrag för en ny tid?”. En första artikel är under publicering, som bygger på intervjuer och enkäter med bibliotekschefer i södra Sverige om deras upplevelser av förändrad kulturpolitisk styrning. Av deltagarna i studien var det få som hittills upplevt ökad politisk påverkan, men det finns de som gör det, och för dem är det en ny situation, sa Lisa. Utifrån utvecklingen i andra kommuner funderade vissa på hur liknande frågor kunde komma att påverka dem på sikt. Lisa betonade vikten av att diskutera professionsetik utöver de rent juridiska aspekterna av förändringar i bibliotekspolitiken och såg det som ett område som behöver stärkas på bibliotekarieutbildningarna, men som också behöver hållas levande på biblioteken som arbetsplatser.

Diskussionen gick vidare bland paneldeltagarna, bland annat till relationen mellan nationell och lokal kultur- och bibliotekspolitik. Både Elisabet och Sofia såg händelserna i sina respektive kommuner, där annars vedertagen biblioteksverksamhet gjordes kontroversiell, som försök att genomföra eller testa moderpartiets rikspolitik på lokal nivå. Också balansen mellan demokratiskt inflytande över offentlig kulturverksamhet och principen om armlängds avstånd berördes men utan entydiga svar. I exemplen Sölvesborg och Svalöv var mångspråk och HBTQ-inkludering symbolfrågor, men även andra politiska prioriteringar skulle kunna fungera detaljstyrande och behöver därför utsättas för samma principiella överväganden.

Utan att lämna några enkla svar landade panelsamtalet i vikten av att hålla diskussionen kring bibliotekens demokratiska uppdrag levande, att som tjänsteperson bottna i de byråkratiska processerna och de juridiska dokument som styr biblioteksverksamheten (till exempel bibliotekslagen, diskrimineringslagen, grundlagarna) men också i det professionsetiska samtalet om bibliotekens kärnvärden.

Själv tänker jag efteråt att det återstår att se hur kulturpolitiken kommer att bli efter valet, på olika politiska nivåer. Oavsett hoppas jag att den möts av en bibliotekariekår med lika starkt yrkesetiskt patos som panelsamtalet i Hässleholm gav exempel på.

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 175 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med Swish.

Kategorier
barn och bibliotek barn och läsning nyheter

Ode – med barnglasögon

Text: Lena Lundgren

Helsingfors centrumbibliotek Ode (Oodi på finska) har hyllats av många och i alla tonarter. Och förvisso är det imponerande, som samhällssatsning, som byggnad med en fantastisk arkitektur och som manifestation av kreativitet, kultur och litteratur. Det har generösa öppettider och rymmer en rad lokaler för olika aktiviteter. Det är också mycket välbesökt. 

Huset är disponerat så att entrévåningen är platsen för möten, med automat för återlämning av medier, de större evenemangslokalerna och restaurang/café. Andra våningen är vigd åt arbete med verkstäder, studior, spelrum och arbetsrum av olika storlekar. På tredje våningen återfinns vad som kallas Bokhimlen och Medborgarbalkongen. Våningsplanet presenteras så här på hemsidan:

På den översta våningen finns plats för avkoppling och återhämtning. Under det molnliknande taket kan man fly undan vardagens stress, ta en kopp kaffe och njuta av den fina utsikten som öppnar sig från Medborgarbalkongen. Denna våning har flest element för ett traditionellt bibliotek.

Barnavdelningen presenteras så här: ”Även Barnens bokvärld finns på den tredje våningen.”

Foto på Odes småbarnsavdelning.
Småbarnsavdelningen är välbesökt. Foto: Ode

Barnperspektivet

Men vad händer om man tar på sig sina starka glasögon och tittar på biblioteket ur ett barnperspektiv eller till och med ur barnets perspektiv?1 Jag tillbringade några timmar på Ode en eftermiddag i april och försökte se vad som erbjuds det besökande barnet. Mina iakttagelser gör inte anspråk på att vara heltäckande, jag fick exempelvis ingen insyn i programverksamheten, annat än att informationen var sparsam på hemsidan. Jag vet inte heller något om hur barn prioriteras när det gäller resurser för medieinköp och verksamhet. Det är alltså en ögonblicksbild jag ger, en bild som jag dock menar säger något om vad som faktiskt möter barnet vid besöket.

Jag utgick från följande frågor: Vilken information finns riktad direkt till barnet? Vad finns av vad en skulle kunna kalla barntilltal, alltså inslag av igenkänning, överraskningar och/eller ”roliga saker”? Hur är medierna exponerade? Vad syns av läsfrämjande arbete som utställningar eller skyltning? Finns spår av barns inflytande eller medverkan, exempelvis information om någon referensgrupp eller skrivarverkstad, en förslagslåda, barns tips om böcker eller redovisning av förskolebarns eller skolbarns projekt? 

Liknande aspekter har jag tidigare använt i en studie av Rum för barn i Kulturhuset i Stockholm. Barnens bokvärld liknar Rum för barn såvitt jag förstår på flera sätt: Båda biblioteken vänder sig till stadens alla barn men har ett mindre antal barn i sitt upptagningsområde och fungerar mer som utflyktsmål än som vardagsbibliotek. De vänder sig också i första hand till de mindre barnen som kommer dit med sina föräldrar.

Barnens bokvärld

Ode har entréer från tre håll, vilket gör biblioteket lättillgängligt, trots den vidsträckta byggnaden. Väl uppe på tredje våningen möter jag en ljus och luftig rymd, i sanning en Bokhimmel! Barnens bokvärld upptar cirka en tredjedel av ytan och omfattar medier med informationspunkt, småbarnsavdelning, sagorum, ett stort evenemangsrum och Lekparken Loru (finska för ramsa). En barnvagnsparkering finns förstås och grundläggande service för barnfamiljer som toaletter med skötbord och möjligheter att värma barnmat. I närheten finns ett litet café.

Foto på mönstrad matta.
Den stora mattan är inspirerad av Mumin‐figurerna.
Foto: Lena Lundgren

Vad såg jag? 

Biblioteket är alltså lätt att ta sig in i, även med barnvagn. Men jag hittade ingen information på entréplanet som visade var barnavdelningen finns, ingen rolig skylt, ingen figur som välkomnar barnet, ingen ”trollsvans” eller några Muminfotspår eller djurspår som leder upp till Barnens bokvärld på tredje våningen. Ingen särskild informationsbroschyr för barn fanns heller (jag frågade) och informationspunkten på barnavdelningen var vid mitt besök obemannad. 

Småbarnsavdelningen, med mjuka lekblock, stor färgglad matta och skoförbud, var inbjudande och den mest välbesökta delen med många barn och deras vuxna. I evenemangsrummet pågick påskpyssel. Lekparken Loru består av trappor och stora sluttande trägolv i olika nivåer. Den sköts av en samarbetspartner som erbjuder bland annat ”Baby på bibban” och musikprogram för småbarn men vid mitt besök pågick ingen verksamhet där. Loru var därför i stort sett tomt men några barn klev i trapporna och sprang upp och ner för det sluttande golvet. Ett par föräldrar med spädbarn satt och pratade på den stora mattan, ett konstverk inspirerat av Tove Janssons figurer. Enligt ett anslag skulle en informationsträff om barnsäkerhet hållas senare. 

Ett riktigt stort träd fångade blicken på barnavdelningen, dess hängen eller mobiler svävade dock högt över barnens huvuden. När det gällde ”roliga saker” lockades jag av den interaktiva digitala sagoväggen i evenemangsrummet, som jag hade sett på hemsidan, men den var inte igång när jag var där. Påskpysslet var traditionellt och anpassat till de minsta barnen. Pekböckerna fanns inte på småbarnens område utan i anslutande vanliga bilderbokslådor, där de små pekböckerna var svåra att få syn på. Det var dessutom omöjligt för småbarn att nå upp till dem. En pappa placerade, efter flera misslyckade försök att visa barnet böckerna, resolut ungen mitt uppe i en låda!

Inga tecken på barns inflytande

Medierna var överhuvudtaget traditionellt och lite håglöst placerade. Böckerna i bilderbokslådorna stod med ryggen utåt och de roliga bilderna på böckernas framsidor syntes inte. Jag kan förstå att Muminvärlden kan kännas utsliten i Finland men för en svensk besökare kändes det ändå märkligt att biblioteket inte använder sig av den möjligheten till igenkänning. Det enda inslaget med anknytning till Mumin, utöver en anonym hylla med glest med böcker, fanns i den stora mattan på Loru. Men bilderna på den var knappast identifierbara för barn utan förmodligen roligare för vuxna. Inga andra sago- eller bilderboksfigurer fanns på plats, varken som bilder, dockor eller skulpturer. 

Böcker för de större barnen exponeras i bokställ i hyllorna men inga mer lockande skyltningar eller utställningar syntes till. Inga bilder eller symboler livade heller upp hyllorna. Jag hittade inga tecken på inflytande eller medverkan av barn i form av boktips, utställningar, projekt eller bokklubbar. Andra medier, som tidskrifter och filmer, var sparsamt företrädda och inte särskilt marknadsförda. 

Foto på höga tråg med pekböcker.
Pekböckerna är svåra att nå för småbarnen. Foto: Lena Lundgren

Ode för barn?

Att Helsingfors i centrumbiblioteket Ode har fått ett vardagsrum för ungdomar och vuxna med alla möjligheter till verksamheter, det är tydligt. Besökare satt överallt, ensamma eller i grupp med sina datorer eller annan utrustning. Men varför på biblioteket? Begreppet har fått en vidgad betydelse. Medierna spelar en mindre roll, medan mötes-, upplevelse- och aktivitetsfunktionaliteterna framstår som de viktigaste.2 Det framgår inte bara av disponeringen av byggnaden utan återspeglas också i presentationen på hemsidan. Kanske har ”bibliotek” en laddning av förväntningar, möjligheter och förhoppningar som skaparna av Ode vill utnyttja?

Men för förskolebarn och barn i mellanåldern gav Barnens bokvärld ett fantasilöst och torftigt intryck. Här syntes inget nytänkande, inga försök att levandegöra arketypiska eller nyare berättelser eller att ta vara på barnens kreativitet eller egna idéer och berättelser. Jag inser att de flesta Helsingforsbarn har ”sitt” bibliotek i bostadsområdena, eller kanske på det gamla biblioteket på Richardsgatan, och att programverksamheten i Barnens bokvärld, liksom på Rum för barn, är en viktig del. Men även som utflyktsmål hade jag väntat mig något mera av Ode. Barnens bokvärld kan säkert fungera för enstaka besök av vuxna med små barn och för läs- och biblioteksvana större barn men jag undrar om alla barn känner sig hemma och uppmärksammade här? Jag undrar också över om personalen och ledningen har försökt förverkliga barnperspektivet, eller för den delen barnets perspektiv, i utformning och verksamhet? Inga spår av ett sådant arbete kunde tyvärr skönjas vid mitt besök. 

Fotnoter

  1. Barnperspektivet innebär vuxnas uppfattningar om och tolkningar av barns behov och önskemål. Barnets perspektiv innebär barnets egen uttalade vilja och i olika gestaltningar formulerade uttryck.
  2. Jämför tidigare stadsbibliotekarien i Malmö Elsebeth Tanks tankar om att ”bära ut böckerna och ta in författarna”.

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 175 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med Swish.

Kategorier
nyheter

Författarförbundet agerar – var är biblioteken?

Text: Lena Lundgren

Bakgrunden till Litteraturpolitiskt program som Författarförbundet har utarbetat är de stora förändringar som nu sker på litteraturområdet. Den omfattande digitaliseringen, som medfört stora konsekvenser för författarna och deras försörjning, är den viktigaste. Men Författarförbundet identifierar även flera andra, som nya affärsmodeller för publicering, marknadiseringen, bokhandelns problem, minskat utrymme för den kvalificerade kritiken i media, färre bibliotek, bristen på skolbibliotek samt bibliotekens ändrade inköpsrutiner. Det litteraturpolitiska programmet innehåller också ”Tio punkter för den samiska litteraturen”. Författarförbundet kräver att alla involverade tar ansvar för det ekosystem som litteraturområdet utgör för att mångfald och kvalitet ska kunna upprätthållas i den nya, digitaliserade verkligheten.

Författarförbundet framhöll under litteraturdagen att författarnas villkor för liv och skapande inte var den enda orsaken till arbetet med det litteraturpolitiska programmet men det är uppenbart att författarinsatsen, liksom översättarens arbete, är grunden för litteraturens ekosystem. Utan författare och översättare ingen litteratur. Under dagen varvades poesiuppläsning med samtal kring olika aspekter på kvalitetslitteraturens ställning. Här finns bara utrymme för ett par nedslag i programmet.

Litteraturpolitiskt program

Samtalade om själva programmet gjorde Lawen Redar, ledamot i riksdagens kulturutskott (S), Mattias Fyrenius, vd för Bonnierföretagen och Jörgen Gassilewski från Författarförbundet, med Gustav Fridolin som samtalsledare. Lawen Redar menade att texten var det bästa kulturpolitiska program hon hade läst. Hon tryckte på läskunnighet som grunden för demokratin men inte den ytliga läsningen utan djupläsningen, den som ger förutsättningar för analys och förståelse. Hon erkände att det var en besvikelse att partiet inte hade lyckats få fram något beslut om de 470 miljoner kronor som bemannade skolbibliotek skulle kräva men lovade att arbetet fortsätter. Lawen Redar menade också att det behövs en ny litteraturutredning som tar ett samlat grepp på hela området. 

Jörgen Gassilewski efterlyste statistik från förlagen och transparens när det gäller ersättningsmodellerna för digitala böcker. Det är omöjligt för en författare att få insyn i på vilka grunder hen får sina ersättningar. Förmedlarna, kritikerna, bibliotekarierna och lärarna har också marginaliserats. Mattias Fyrenius menade att transparensen är en komplicerad fråga och nya modeller behöver diskuteras fram. Men han framhöll också att boken, enligt all statistik, aldrig har stått starkare. Det har exempelvis aldrig sålts så många böcker som nu, enligt Svenska Förläggareföreningens statistik för 2021.

Litteraturens ekosystem

Ett större grepp på det litterära systemet togs i en diskussion mellan Karin Pettersson, kulturchef på Aftonbladet, Martin Kaunitz, förlaget Kaunitz-Olsson, Jesper Söderström, direktör för Sveriges författarfond, Jonas Karlén, vd för Adlibris och Erik Wikberg, ekonomie doktor vid Handelshögskolan i Stockholm. Jörgen Gassilewski var moderator. Här blev aktörernas olika intressen tydliga. Karin Pettersson ansåg att litteraturen som ett ”ekosystem”, där alla delar hänger ihop och är beroende av varandra, var en bra metafor. Hon var den som främst beskrev en allvarlig situation, med en utveckling från en mångfasetterad utgivning till en, trots omfattningen, mera tvådimensionell, mera förenklad och plattare utgivning. Frågor om tryckfrihet och upphovsrätt kom naturligtvis också upp. Alla var dock eniga om att Författarförbundets initiativ var bra och verkade villiga att delta i de stora och svåra diskussioner om lösningar som måste komma. 

Biblioteksföreträdare saknades 

Bibliotekens roll i det litterära ekosystemet betonades återkommande under dagen. Flera talare framhöll förmedlarnas betydelse. Mattias Fyrenius och författaren Kristina Sandberg ansåg exempelvis att bibliotekens mediesamlingar och läsfrämjande arbete är avgörande för kvalitetslitteraturen. Själva programmet innehåller också ett särskilt kapitel om biblioteken där en rad aspekter tas upp, som ojämlikheten i tillgången till bibliotek, bibliotekens betydelse för minoritetsspråken och ”de nya invandrade modersmålen”, kostnaderna för e-böckerna, nödvändigheten av ett digitalt nationalbibliotek, en befarad politisering, förslag om en yrkesetisk kod samt Stockholms behov av ett nytt stadsbibliotek. Författarförbundet tar också ställning i den viktiga fråga där Svensk biblioteksförening saknar mod att sätta ner foten, nämligen mot bibliotek på entreprenad. Avsnittet sammanfattas i sex krav på insatser. 

En apa sitter på en lama och håller i en bok. Laman har hörlurar på sig och apan försöker koppla in dem i boken.
Illustration: Anna‐Karin Garhamn

Men i raden av tunga aktörer under litteraturdagen lyste biblioteksföreträdarna tyvärr med sin frånvaro. Ingen representant för biblioteken deltog i något av samtalen och Svensk biblioteksförening fanns inte på plats, inte ens som åhörare. För en närvarande bibliotekarie var det tydligt att bibliotekens företrädare här hade missat ett viktigt tillfälle att markera bibliotekens nyckelroll i det litterära ekosystemet och det i ett läge då det ingår i Svensk biblioteksförenings vision och verksamhetsinriktning att ”opinionsbilda för att öka beslutsfattares kunskap om biblioteken som en kraft för förändring” (se föreningens hemsida). Detta framhålls med emfas också i Biblioteksbladet 2022/2. Biblioteken kan inte förutsätta att andra aktörer ska ta ansvar för att lyfta bibliotekens betydelse. 

Litteraturpolitiskt program kan hämtas på https://forfattarforbundet.se/verksamhet/litteraturpolitiskt-program-2022/

Författarförbundet vill

  • att folkbiblioteken rustas för det demokratiska uppdraget
  • att minst ett bibliotek öppnas för varje som läggs ner
  • att alla elever ska ha tillgång till ett bemannat skolbibliotek
  • att de olika parterna, bland dem Sveriges Författarförbund, under regeringens ledning löser bibliotekens problem med e-böckerna
  • att Sverige får ett digitalt nationalbibliotek där det litterära arvet görs tillgängligt för alla
  • att inga folkbibliotek ska drivas av vinstdrivande företag.