Etikett: bis 1/2020

Kategorier
bibliotek Kungliga biblioteket

KB, visa handlingskraft! – Ytterligare kommentarer kring det svenska sambiblioteket

Från bis 1/2021

I bis två senaste nummer, 3 och 4 2020, har Lena Lundgren diskuterat begreppet ”det svenska sambiblioteket” och konstaterat att sambiblioteket håller på att krackelera utan att andra regelverk eller strukturer för bibliotekens samarbete har kommit i dess ställe. Här avslutas diskussionen tills vidare med ytterligare kommentarer och förhoppningar om att frågan förs vidare av ansvariga.

Text: Lena Lundgren
Illustration: Tobias Johansson

Begreppet sambibliotek

Själva det konkreta samarbetet, i meningen lån av medier mellan bibliotek kallade interurbanlån och senare fjärrlån, har länge varit en av hörnstenarna i den svenska biblioteksverksamheten. Begreppet ”sambibliotek” myntades 1953 av dåvarande överbibliotekarien vid Kungliga Tekniska Högskolan bibliotek Carl Björkbom i en artikel i Svensk Tidskrift:

Genom den interurbana låneverksamheten har skapats ett slags bibliotek i högre potens, som jag skulle vilja kalla sambibliotek, omfattande samtliga bibliotek inom en viss rayon, en stad, en landsdel, ett helt land, i sista hand hela världen – världsbiblioteket. (s. 321)

Samarbetet har förändrats genom åren, byggts ut, gnisslat och skiftat form i och med samhällsförändringar och den tekniska utvecklingen. Men grundtanken har funnits kvar, att i så stor utsträckning som möjligt göra det samlade mediebeståndet på de svenska biblioteken tillgängligt för alla landets invånare. Det har fungerat fram tills de senaste åren, då ett antal problem har dykt upp och ett antal beslut har fattats på olika nivåer, som har fått negativa konsekvenser för sambibliotekstanken, tvärt emot det i bibliotekslagen fastställda kravet att biblioteken ska samverka.

Problemen är väl beskrivna, så som de uppfattas av respondenterna på de fem frågor som jag ställde till ett antal viktiga aktörer inom biblioteksområdet, i min artikel i bis 4/2020. Krav som ställdes var bland andra att KB snarast måste ”ta initiativ som för frågan framåt och leder till en ny modell för ekonomisk fjärrlånekompensation och nya rekommendationer och överenskommelser”.

En kvinna med rullator och en biblioteksarbetare som bär på flera tunga bibliotekshyllor och annan interiör från ett folkbibliotek.

Vad har hänt sedan dess?

Den 1 december samlade KB till ett ”rundabordssamtal” om ”den kompletterande medieförsörjningen på nationell, regional och lokal nivå med utgångspunkt i fjärrlånerekommendationerna och att föra en dialog om hur en hållbar framtida kompletterande medieförsörjning kan byggas”. I mötet deltog fjorton representanter för forskningsbibliotek, specialbibliotek, regionbibliotek, folkbibliotek, Depåbiblioteket i Umeå, Svensk biblioteksförening och Sveriges universitets- och högskoleförbund (SUHF), förutom åtta deltagare från KB. Urvalet av deltagare kan ifrågasättas, endast fyra folkbibliotek var representerade, varav två var de stora stadsbiblioteken i Malmö och Stockholm. De två övriga var Härnösand och Söderhamn. Uppfattningarna som framfördes på mötet framstår inte heller som representativa, till exempel menade flera av deltagarna att fjärrlånerekommendationerna fungerar bra idag. Av svaren på mina frågor till biblioteken i bis 2020/4 framgick det i stället att flera regionbibliotek betonade problemen för de mindre biblioteken medan forskningsbiblioteken och de stora stadsbiblioteken i stort sett inte uppfattade att medieförsörjningen är ett problem.

Två frågor ställdes på mötet på KB:

1.  Gynnar rekommendationerna som de ser ut idag kvaliteten och sektorn som helhet? Om inte, vilka förändringar behövs?

2.  Vad innebär en hållbar kompletterande medieförsörjning och hur kan den uppnås?

De kortfattade minnesanteckningarna från mötet är spretiga. Det går inte att identifiera vem som har sagt vad, och det är svårt att dra ut några slutsatser. Det verkar dock ha varit enighet om att problemen måste definieras tydligare. Några viktiga punkter kan urskiljas:

  • Det regionala samarbete som har utvecklats i flera regioner framhålls som positivt och löser flera problem. Men regionerna har olika förutsättningar. Här behövs ett tydliggörande av rollfördelningen och frågan ställs om lagstiftning krävs ”för att garantera en likvärdig medieförsörjning i regionerna bortom olika politiska riktningar”.
  • ”Frågan om digitalt material och medieförsörjning måste tas i ordentligt.” Här finns både möjligheter och problem.
  • Kurslitteraturen är ett särskilt problem, som har accentuerats av pandemin, då fler utbildningar ges på distans och högskolebiblioteken har dragit ner på sin service.
  • På ett par ställen lyfts fram problematiken kring att de i bibliotekslagen prioriterade grupperna inte nödvändigtvis är de som efterfrågar fjärrlån. Det poängteras att resurser till Mångspråkiga lånecentralen (MLC) måste prioriteras och att Myndigheten för tillgängliga mediers (MTM) behov av medier måste tillgodoses för att MTM ska kunna tillgängliggöra dem i olika former.

Nya frågor till KB, och svar

För att få veta hur KB avser att gå vidare ställde jag några frågor till Anja Dahlstedt, som nu är chef för avdelningen för bibliotekssamverkan och forskningsstöd på KB. Förutom att jag efterlyste uppgift om vilka som deltog i mötet och minnesanteckningarna, ställde jag frågor om vilket syftet var med mötet och hur KB tänker följa upp frågan.

Anja Dahlstedt svarar att syftet var just att samla in synpunkter. Nästa steg inte är inte beslutat men att frågan behöver belysas bredare än just beträffande fjärrlånerekommendationerna. Även redovisningen av pliktmaterialutredningen måste avvaktas.

Jag frågade också mera specifikt om problemen med den otillräckliga finansieringen av Depåbiblioteket i Umeå och Mångspråkiga lånecentralen i Stockholm, MLC.

Här svarar Anja Dahlstedt att resursbristen på Depåbiblioteket har lösts genom omprioritering inom budgeten. MLC föreslås få förstärkning av resurser både för personal och medier inom ramen för en stärkt mångspråkig biblioteksverksamhet. Förslaget behandlas nu av Kulturdepartementet.

Och nya kommentarer

Från några stora aktörer har det kommit ytterligare några kommentarer till KB:s svar. Här hittar jag instämmanden i att det behövs ett bredare perspektiv än enbart fjärlånerekommendationerna. Konsekvenserna av e-mediernas ökande betydelse måste utredas och vägas in. Ansvar och skyldigheter på olika nivåer måste tydliggöras. Anders Söderbäck på Stockholms stadsbibliotek understryker kommunernas ansvar att uppfylla de mål som åläggs dem. Han lyfter också fram att det kommunala självstyret innebär möjligheter för kommunen att anpassa verksamheten utifrån de egna förutsättningarna. Statliga medel bör fungera stödjande genom infrastrukturella insatser.

Fjärrlånerekommendationerna är fortsatt problematiska och innebär att nya beslut fattas av de stora biblioteken som låser positionerna.

Samtidigt uttrycker Maria Tsakiris från Region Skåne otålighet för att KB inte agerar tillräckligt kraftfullt, inte tar de nya grepp som behövs utifrån de krav som ställs i bibliotekslagen, Agenda 2030 och hållbarhetskrav. Fjärrlånerekommendationerna är fortsatt problematiska och innebär att nya beslut fattas av de stora biblioteken som låser positionerna.

Omprioriteringar, vilket har inneburit att satsningar på digitalt stöd och kompetensutveckling har fått pausas, löser inte annat än mycket tillfälligt Depåbibliotekets problem, svarar Magdalena Sjöström på Depåbiblioteket. Enligt en uppgift som jag har fått har MLC:s service varit inskränkt i betydligt större utsträckning än vad KB uppger, vilket är märkligt. Vilka möjligheter de nya resurserna till MLC erbjuder är i nuläget oklart.

Olika nivåer, olika perspektiv

Ur alla dessa mejlväxlingar med svar och kommentarer urskiljer jag följande viktiga punkter:

  • Det finns två tydliga perspektiv, KB:s, forskningsbibliotekens och de stora stadsbibliotekens å ena sidan och regionbibliotekens och de mindre bibliotekens å den andra sidan. De två perspektiven ser ut att spegla mindre eller större närhet till användarna.
  • KB medger att det finns problem men betonar att de inte kan påtala vad andra aktörer ska göra. Forskningsbiblioteken ser inga större problem med medieförsörjningen och anser att de fullgör sin uppgift. De stora stadsbiblioteken vill inte ta ett ansvar för andra biblioteks behov av medier utan ersättning.
  • Regionbiblioteken har god kännedom om styrkor och svagheter på regionens bibliotek och ser deras behov. Förhållandena inom regionerna är mycket olika och regionbiblioteken har olika resurser och möjligheter att stödja kommunbiblioteken med infrastruktur. Olikheterna får konsekvenser för användarna. 
  • De lokala biblioteken får sina styrdokument och resurser från kommunen men konfronteras direkt med användarnas krav på tillgänglighet. Biblioteken kan ha svårt att hantera glappet mellan resursbrist och besökarnas behov och de begränsningar och restriktioner som är följden av att flera stora bibliotek, med olika förklaringar, egenmäktigt har minskat sina samlingar och begränsat sin service.

Användarnas perspektiv

Det var institutionsperspektivet. Nu är det dags att anlägga det perspektiv som anges i bibliotekslagen och som också lyfts fram av många av dem som har svarat på mina frågor, nämligen användarperspektivet. Då urskiljer jag, utifrån det material som jag har samlat in, följande krav utifrån att bibliotekslagen fastslår att biblioteksverksamheten ska nå alla och vara anpassad till användarnas behov.

  • De i bibliotekslagen prioriterade grupperna får inte komma i kläm. Det måste finnas krav på att konsekvenserna av beslut om förändringar som berör andra bibliotek och deras användare måste utredas och att alternativa lösningar ska erbjudas utan avbrott.
  • Resurser till MTM, MLC och Depåbiblioteket måste prioriteras.
  • KB måste göra insatser i infrastrukturen så att skillnaderna mellan kommuner och regioner när det gäller möjligheterna att tillgodose användarnas behov minskar.
  • En särskild diskussion måste föras om problematiken att lokala politiska beslut, som i Sölvesborg, kan innebära att vissa användargrupper, till och med i bibliotekslagen prioriterade grupper, får sämre service på biblioteken.
  • Medieförsörjningen fungerar inte optimalt och ett större och bredare grepp, inkluderat e-medierna som kan innebära både ökad tillgänglighet och inlåsning, behöver tas av KB. Fjärrlåneflödena behöver utredas, eftersom det uppenbarligen finns olika bilder av omfattningen och nödvändigheten av fjärrlån hos de olika aktörerna. De stora biblioteken måste inse att de också är gynnade genom tillgången till många bibliotek i storstäderna, vilka avlastar dem vissa förfrågningar.
  • Ett heltäckande ersättningssystem för fjärrlånen måste tas fram.
  • KB måste formulera krav på hållbarhet på bibliotekens verksamhet, både när det gäller miljön, tillgängligheten och omvälvande händelser, som pandemier och andra oväntade situationer.

KB kan inte ta över andra aktörers ansvar och uppgifter. Men om det ska finnas någon substans i KB:s uppgift ”att främja samverkan inom det allmänna biblioteksväsendet, ha överblick och skapa förutsättningar för verksamheten” måste KB visa sig berett att ta sig an utmaningarna i att ge alla medborgare tillgång till en jämlik medieförsörjning. Det räcker inte längre med att ”samla in synpunkter”, KB måste visa handlingskraft!

”Det svenska sambiblioteket” är ett uttryck för det samarbete som har tjänat biblioteken och deras användare väl (som man brukar säga) under mer än hundra år. Själva funktionen etablerades av Kungliga biblioteket genom den första årgången (1887) av Sveriges offentliga bibliotek – Accessionskatalog (AK) med amanuensen, senare riksbibliotekarien, E. W. Dahlgren som utgivare. Den omfattade inköpen av utländsk litteratur på ett antal forskningsbibliotek i Stockholm och universitetsbiblioteken i Lund och Uppsala. Utgivningen av AK motiverades i förordet av den första årgången av Elof Tegnér, sedermera universitetsbibliotekarie i Lund, på följande sätt:

Och hvad som i ett af dessa bibliotek är tillgängligt bör i regeln, om så erfordras, lätt kunna bliva det i de öfriga. Med våra dagars lätta kommunikationer möta härvid inga nämnvärda svårigheter, och dessa boksamlingars vårdare äro beredda att genom samverkan i detta syfte göra dem ytterligare tillgängliga. Sålunda kan den tanke realiseras, som en gång blivit uttalad, att ”statens offentliga bokförråd bör anses som en helhet; dess fördelning på olika orter bör icke förhindra den gemensamma användningen af dess olika delar för främjande af forskning och vetenskap”.

Antalet bibliotek utvidgades och målgrupperna breddades efterhand. I slutet av 1800-talet var det inte aktuellt att samla de folkliga bibliotekens medier i en samkatalog men med utbyggnaden av folkbiblioteken har detta mål stegvis förverkligats. Dock väntar vi fortfarande på en heltäckande nationell mediedatabas.

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 175 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med Swish.

Prenumerera

Kategorier
bis tidskriften nyheter

Läs bis temanummer om aktivism!

Du vet väl om att du är välkommen att läsa äldre nummer av Sveriges enda radikala bibliotekstidskrift, helt gratis? Nu kan du ladda ner bis 1/2020 som skickades ut till prenumeranterna i mars.

Ur innehållet

  • Vem är egentligen aktivist?
    Ingrid Atlestam svarar på påståenden från konservativa och högersympatisörer om att tjänstemän missbrukar sina roller för att sprida egen vänsterpolitisk och aktivistisk agenda istället för att verkställa sina uppdrag neutralt. 
  • “Risken för bias är överhängande”
    bis frågar Uppsala universitetsbibliotek varför de valt att stänga av autosuggest-funktionen i söksystemet Summon.
  • Att dela vardagen med en visionär
    Vänner och kollegor minns Barbro Bolonassos.
  • Nykterhetsloger och arbetarrörelse
    bis djupdyker i biblioteks- och folkbildningshistoria. Lär dig mer om de svenska folkbibliotekens ursprung genom fallen Stockholm, Eskilstuna och Malmö.
  • Varför utbilda sig till bibliotekarie?
    Med utgångspunkt i ett möte med Barbro Bolonassos och Joacim Hanssons bok Educating librarians in the Contemporary University försöker Peter Björkman utreda varför man egentligen vill utbilda sig till bibliotekarie.
  • Recensioner
    Lisa Engström recenserar Confronting the democratic discourse of librarianship: a Marxist approach.
  • Fler texter, krönikor och nyheter!

Medverkande

Ingrid Atlestam. Bibliotekarie och skribent med fokus på folkbibliotek då, nu och sedan.

Bengt Berg. Poet och förläggare. I höstas aktuell med boken Jag går där jag gick, dikter och foton.

Peter Björkman är bibliotekarie i Botkyrka.

Lisa Engström är intresserad av hur inkludering och exkludering samtidigt kan ta plats i folkbibliotek och hur demokratiska processer kan gynnas i biblioteket.

Tobias Johansson. Biblioteksbusschaufför i Umeå. Studerar för närvarande till bibliotekarie och frilansar som illustratör.

Johannes Soldal. Gymnasiebibliotekarie med intresse för digital integritet.

Nick Johnson Jones. Konst- och bibliotekschef i Huddinge kommun.

Stellan Klint.Medicinsk bibliotekarie i Malmö. 

Lena Lundgren. Bibliotekarie och tidigare utvecklingsledare vid Regionbibliotek Stockholm. 

Mats Myrstener. Pensionerad bibliotekarie, biblioteksforskare, BiS-medlem sedan 1983. Idag bland annat medlem av redaktionen för årsboken Folkbildning och forskning. 

Olof Risberg. Bibliotekarie med stort intresse för folkbildning och folkrörelser.

Röda Lina. bis ständiga samtidskommentator.

Läs mer

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 175 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med Swish.

Prenumerera

Redaktionen

Kategorier
bibliotek bis tidskriften nyheter

Varför utbilda sig till bibliotekarie?

Från bis 1/2020

Biblioteken befinner sig i en kritisk situation. Nyliberal politik gröper ur bibliotekens autonomi och nedskärningar öppnar vägen för auktoritär högerpopulism. Peter Björkman minns ett möte med Barbro Bolonassos som fick honom att förstå kopplingen mellan utbildning och praktik och vad bibliotekarier kan göra i kraft av sin profession.

Text: Peter Björkman

Det kan finnas många skäl till att en person söker sig till de biblioteks- och informationsvetenskapliga utbildningarna. Dock har nästan alla, vågar jag påstå, en gemensam ambition. De vill arbeta på bibliotek. När jag för femton år sedan påbörjade utbildningen var det rentav länge min enda ambition. Jag hade inget särskilt intresse för de biblioteks- och informationsvetenskapliga teorierna, och jag hade ofta svårt att se deras koppling till det jag föreställde mig att jag skulle ägna mig åt på ett bibliotek. 

Under sista studieåret började detta att förändras. Stor betydelse hade ett studiebesök. Våren 2009 träffade jag Barbro Bolonassos för första gången på Fisksätra bibliotek. Mötet formade min syn på bibliotekarieyrket, inte minst eftersom hennes engagemang hade en så tydlig riktning. Det som övertygade var inte främst hennes stora personlighet och starka humanistiska och politiska övertygelse, utan snarare hur allt hon berättade blåste liv i formuleringarna i det internationellt erkända professionsdokument som hon gjort till sin ledstjärna – IFLAs/Unescos folkbiblioteksmanifest. Om någon frågar vad vi behöver kunna för att arbeta på folkbibliotek kan vi titta närmare på detta och fråga oss själva: Vad krävs av oss för att folkbiblioteket ska vara den plats och verksamhet som beskrivs? Stora fält av såväl teoretiska som praktiska kunskaper och forskningsbehov öppnar sig, om vi är intresserade. 

”Att samla, ordna och förmedla litteratur, kunskap och språk är sällan eller aldrig neutrala praktiker, och kräver just därför professionella principer och ständigt förnyad kunskap.”

Mitt intresse för ämnet väcktes alltså i stor utsträckning av en praktiker, men inte enbart. Vid denna tid hade ett nytt politikområde kring nationella minoriteter börjat etablera sig i Sverige, vilket börjat ge konsekvenser för biblioteken. SOU-rapporten Betänkande av Kulturutredningen från 2009 la grunden för den revidering av bibliotekslagen som kom att ske några år senare. I denna omtalas bland annat landets nationella minoriteter – judar, romer, samer, sverigefinnar och tornedalingar – som prioriterade grupper och de nationella minoritetsspråken som prioriterade verksamhetsområden för bibliotek inom det allmänna biblioteksväsendet. För mig fick den uppsats som jag tillsammans med Helena Liljedahl skrev inom ramen för ett forskningsprojekt som Joacim Hansson vid Linnéuniversitetet genomförde kring folkbiblioteken och de nationella minoriteterna stor betydelse. Den gav mig möjlighet att studera centrala biblioteksområden i ljuset av komplexa samhällsfenomen samt relevanta lagar och styrdokument. Att studera folkbiblioteket som samhällsinstitution och som bärare av strukturer och historiska maktförhållanden, vidgade min horisont kring vilka teoretiska och praktiska kunskaper en bibliotekarie behöver. Att samla, ordna och förmedla litteratur, kunskap och språk är sällan eller aldrig neutrala praktiker, och kräver just därför professionella principer och ständigt förnyad kunskap. Det visade sig att utbildningen skärpte mitt fokus och gav mig en professionell grund att bygga vidare på. 

I somras publicerade Joacim Hansson boken Educating librarians in the Contemporary University: An Essay on iSchools and Emancipatory Resilience in Library and Information Science. Med anledning av den oro som jag upplever finns i delar av bibliotekssektorn, inte minst bland bibliotekarierna själva, utgör den en välkommen och framåtblickande nulägesrapport av biblioteks- och informationsvetenskapen i ljuset av större samhälleliga processer. En förtjänst är att boken så tydligt placerar biblioteken och bibliotekarier i ämnets centrum. Vad som intresserar honom är inte främst instrumentella eller tekniska yrkesfärdigheter, utan snarast hur olika fenomen kan förstås i relation till bibliotekarieprofessionen och skilda former av bibliotek i ett större samhälleligt perspektiv. Detta är en betydelsefull avgränsning, då den gör professionens värden till viktiga utgångspunkter. Han betonar i detta sammanhang det humanistiska och universalistiska arvet från upplysningstraditionen. Fri kunskap, digital delaktighet, och läsfrämjande är alla exempel på värden som ligger till grund för de frigörande praktiker som utgör bibliotekariens yrkesutövande. 

Idag finns i högsta grad en hotbild. Det är det till synes orubbliga nyliberala kapitalistiska produktionssystemet – med sina ständiga ”effektiviseringar”, överföringar av pengar och makt från offentligt till privat, samt oupphörliga krav på snabb, disruptiv ”utveckling” – som ligger till grund för de tre primära hot som han idag ser mot all form av biblioteksutveckling: ekonomiska nedskärningar, externt politiskt tryck, samt en ambivalens gällande bibliotekarieprofessionens värde och status. De två första hoten känner vi alla igen. Joacim Hansson vidhåller dock att det är hotet mot professionens värde och status som är mest allvarligt, då det urholkar bibliotekens samhälleliga legitimitet som sådan: ”the library institution receives its prime legitimacy through the professional conduct and authority of librarians in relation to the users of the library. If librarians are not there, others will claim that authority on their behalf”. Att biblioteken fortfarande erhåller så högt förtroende hos allmänheten är kort sagt en effekt av att bibliotekens verksamhet kunnat utvecklas av personal utbildad för ändamålet. 

”Studerar vi bibliotekens roll i offentligheten är det dock svårt att undvika känslan av att vi befinner oss i en kritisk situation. Inte minst frågan om professionell autonomi är idag mer kontroversiell än på länge.”

I bokens inledande del beskrivs hur biblioteken historiskt verkat i nära samspel med den dominerande makten. En viktig förändring inleddes dock under 1600-talet, bland annat i samband med att Gabriel Naudé argumenterade för principer som sedermera kommit att få stor betydelse. En sådan var tanken på professionell autonomi. Bibliotekens uppdragsgivare ska tillhandahålla resurser, men inte styra över samlingar, verksamhet och organisation: ”As librarian, Naude demanded full responsibility and a mandate to execute his [sic!] profession…”. En annan, tydligt relaterad, insats var att argumentera för att tillgänglighet ska styra beslut kring hur samlingar organiseras och presenteras. Inte minst genom dessa principer – autonomi och tillgänglighet – lade Naudé grunden för bibliotekarien som en modern profession i ett mer ambivalent förhållande till den styrande makten. Joacim Hansson beskriver hur upplysnings- och humanistiska bildningsideal, i en historisk situation präglad av konflikt och omvälvande demokratiseringsprocesser, därefter varit avgörande för att skapa det professionella etos som vi idag förknippar med bibliotekarieyrket och biblioteken som en demokratisk institution för en större allmänhet. 

Studerar vi bibliotekens roll i offentligheten är det dock svårt att undvika känslan av att vi befinner oss i en kritisk situation. Inte minst frågan om professionell autonomi är idag mer kontroversiell än på länge. Detta gäller förstås inte bara biblioteken. Den nyliberala ideologi som blandar samman ekonomisk tillväxt med demokratisk utveckling tvingar i praktiken all offentlig skattefinansierad verksamhet att i ökande utsträckning ersätta långsiktig och professionsstyrd utveckling med ett kortsiktigt kulissbyggande för att stärka ett varumärke. De värden som uttrycks i exempelvis IFLAs/Unescos folkbiblioteksmanifest och vår rådande bibliotekslag rimmar allt mer illa med nyliberal effektiviseringspolitik och den auktoritära högerpopulism som vi ser följa i dess kölvatten. Det är värden som kräver tid av oss – tid för kritiskt tänkande, tid för etiska överväganden och yrkesmässiga beslutsprocesser grundade på stor lokalkännedom – tid som i allt större utsträckning saknas. När en nyliberal förvaltning å ena sidan kringskär vår handlingsfrihet genom åtstramningar och ”effektivisering”, hotar den auktoritära högerpopulismen å andra sidan all form av fri åsiktsbildning. 

Joacim Hansson går så långt som att tala om att bandet mellan biblioteken och den rådande makten riskeras att helt brytas: ”the ’contract’ between librarianship and the ruling power that was suggested in the first chapter of this essay is, at least in part, broken. In many countries, librarians have to work at odds with their governing bodies by means of their professional ethos and the positive weight of tradition.” En viktig del av svaret på denna enorma utmaning är just utbildning, att träna bibliotekarier att upprätta en kritisk distans och intellektuell självständighet i förhållande till de organisatoriska strukturer där biblioteken ingår. Hur ska framtidens bibliotekarier rustas för att, i en allt mer trängd situation, verka frigörande och i enlighet med de värden kring allas rätt till fri kunskap som professionen format? För som han konstaterar: ”libraries and librarians are not good for the current ideological hegemony, but they are still a necessity for society”.

När någon frågar vad man egentligen lär sig på utbildningen kan det fortfarande vara svårt att vara mer konkret än att studierna befinner sig i en skärningspunkt mellan tekniska färdigheter i relation till dokument, information och samlingar och mer komplexa sociala och humanistiska kunskapsområden. Oavsett om det rör områden som läsfrämjande, bibliografisk bearbetning, digital handledning, litteratursociologi, informationssökning, programverksamhet, mediaplanering, eller akademisk publicering, är det i kombinationen av praktiskt kunnande, kännedom om metoder, och en bredare förståelse för bibliotekens värden och uppgifter som den centrala bibliotekariekompetensen ligger. Om vi ser till det behov av motståndskraft som kommer att krävas för att biblioteken ska ha tillstymmelse till chans att stärkas, torde det inte vara det minsta svårt att argumentera för att våra bibliotek framförallt kräver sin kritiska massa av bibliotekarier utbildade i biblioteks- och informationsvetenskap. Allt annat, skulle jag rentav hävda, tangerar ett kunskapsförakt som nonchalerar orsakerna till det höga förtroende som biblioteken än så länge åtnjuter hos allmänheten. 

Nu tror jag inte att det är nödvändigt att alla som arbetar på bibliotek är utbildade bibliotekarier. Tvärtom. När jag först började arbeta på bibliotek reagerade jag på den tämligen statiska och hierarkiska relation som då tycktes råda mellan bibliotekarier och biblioteksassistenter, och det var frustrerande att se hur kompetenta och erfarna medarbetare kunde hållas tillbaka enbart på grund av att de saknade rätt yrkestitel. Dessutom finns det många arbetsuppgifter på bibliotek där en bibliotekarieutbildning är till föga hjälp, exempelvis administrativa och IT-tekniska. Det är heller ingen hemlighet att utbildningarna har sina brister, och att det finns luckor eller glapp mellan sektorns behov och det som utbildningarna erbjuder. En av de större bristerna har varit, och är det fortsatt, en oförmåga att spegla befolkningens språkliga mångfald. Yrkeskåren är fortfarande för homogen. Vid sidan av att utbildningarna måste förändras i takt med förutsättningarna att bedriva biblioteksverksamhet i stort, mest uppenbart i förhållande till en genomgripande digitalisering, måste de också bli bättre på att locka studenter med andra språkkompetenser än svenska och engelska. Det är synd att Joacim Hanssons bok endast snuddar vid denna demokratiaspekt i sin annars övertygande analys. 

Trots att jag alltså inte tycker att det alltid är nödvändigt med bibliotekarieutbildning för att arbeta på bibliotek – många skilda kunskaper och erfarenheter behövs! – så är jag dock kritisk till mycket som sker inom sektorn just nu. Att förmedla en bild av att tjänstepersonsrollen handlar om att leverera politikens vilja utan hänsyn till professionens värden, att skapa en hierarkisk organisation som knyter en för stor del av sitt utvecklingsarbete till osäkra projektanställningar och andra yrkesgrupper, såsom exempelvis kultur- eller fritidspedagoger, samt en växande tendens att kalla samtliga bibliotekstjänster för bibliotekarier, är allt annat än en klok väg framåt. I alla fall om vi långsiktigt vill bedriva biblioteksverksamhet av hög kvalitet trots ekonomiska neddragningar och politiskt tryck från krafter som har helt andra värden än de som vi är skyldiga att stå upp för.

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 175 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med Swish.

Prenumerera