Etikettarkiv: Bildning

Klass och bildning

Att begreppet klass inte bara har att göra med hur mycket pengar man tjänar vet väl varenda bibliotekarie. Bourdieu talar också om ”social kompetens” och ”kulturellt kapital”, något som blir allt viktigare på dagens slimmade arbetsmarknad. Idag måste man inte minst ha kunskap om det nya mångkulturella samhället för att kunna fungera i ett sådant.

Klass är ett ord som politiker sällan talar om. I mediadebatten hörs det allt mer, men politiker verkar ha väldigt svårt för det. Kanske anser man (som många socialdemokrater) att ”klassamhället” tillhör det förgångnas numera allt dammigare rekvisita, och att klassamhället försvann när folkhemmet och välfärden var utbyggd och färdig i början på 1980-talet. Kanske skäms man bara.

Att ett väl fungerande välfärdssamhälle snabbt kan raseras kan vi se på Nya Zeeland, som t.o.m. låg före Sverige i det hänseendet på 1970-talet. Sedan kom nya ekonomiska vindar med Milton Friedmans Chicagoskola, och Nya Zeeland omvandlades väldigt snabbt, och den offentliga sektorn privatiserades, låglöner infördes, och facklig verksamhet sågs som något negativt. Vindarna nådde också Sverige, introducerade i Sverige på 1980-talet av Kjell-Olof Feldt och hans ”grabbar” från Handelshögskolan: Klas Eklund, Björn Rosengren, Allan Larsson, Erik Åsbrink, Odd Engström.

Nu när klass är på väg tillbaka är det fortfarande ett pestsmittat ord. Ännu värre med ”bildning”. Att gå ut skolan utan att kunna läsa, skriva eller räkna hör utan tvekan dit. Och att inte veta vem Strindberg, Ibsen, Selma Lagerlöf, Dostojevskij, Freud eller Einstein är. Inte bara känna till namnen utan också veta vad de stod för. Politiker talar sällan om bildning (fast folkbildning en gång var ett socialdemokratiskt honnörsord), förmodligen för att de inte riktigt vet vad det är. Eller inte har.

Bildning handlar ju inte minst om att känna till sin omvärld, och att, på klassiskt manér, ”känna sig själv”. Känna sig själv som människa, och veta sina begränsningar. Det kallades ”humanism” när jag gick i skolan.

Utan språk och kunskaper ingen bildning. Den som inte får detta i hemmet har bara skolan kvar att lita på. Om skolan också misslyckas, vilket ofta förefaller vara fallet, återstår bara biblioteket. Många bibliotek ägnar sig idag (genom olika stödorganisationer) åt läxhjälp och det är bra. Det är en mycket konkret uppgift där man verkligen kan ”spela roll”.

Det är där biblioteket kommer ”in i bilden”, kan man säga. Det var ett uttryck som vår gamle lärare i litteraturvetenskap Olof Dixelius hatade. Det kunde bara användas i ämnen som konstvetenskap och film. Han var utan tvekan bildad, men så var han också pensionsmässig redan på 1970-talet. En av de sista universitetslärare som behärskade flytande latin och grekiska, som faktiskt var skolämnen på gymnasiet i Umeå, även om jag själv läste ”lättvarianten” allmän språkkunskap, som ingick i den humanistiska linje jag läste.

Olof Dixelius är idag borta, liksom latinet och grekiskan tror jag (och har ersatts av andra språk), och den humanistiska variant man kunde läsa på gymnasiet. Jag lärde mig mycket var våra ord och vårt språk kommer ifrån. Historia borde vara ett grundämne i skolan. Att vara ”bildad” är idag varken elitistiskt eller snobbigt, det är tvärtom en grundförutsättning för demokratin och för människans och samhällets utveckling. Det är inte bara färdigheter i hårda ämnen som naturvetenskap, medicin, teknik och matematik, utan lika viktigt som historia, samhällskunskap, kulturförståelse och läsfärdigheter.

Skolan och biblioteken är en nödvändighet, och hörde tidigare alltid ihop. Skolfrågorna kommer säkert att bli ett hett debattämne i kommande politiska val. Utbildningsministern (som alltid skyller på den flummiga ”socialdemokratiska skolan”) kommer att få det hett om öronen. Bättre en ”flumskola” där man faktiskt lärde sig något, än en Björklundskola där inte ens de högpresterande lär sig lika mycket som för åtta år sedan måhända?

Mats Myrstener

Om detta skriver idag i DN Qaisar Mahmood (ännu ej på webben)

Om bildning och demokrati

(Några anteckningar vid läsandet av antologin Om Bildning och demokrati : nya vägar i det svenska folkbildningslandskapet (Erling Bjurström och Tobias Harding, red.). – Stockholm : Carlsson, 2013.)

Demokrati=ett positivt laddat värdeord, ett ”honnörsord”.

Bildning? Överspelat, bortglömt, inaktuellt? Antikverat, förlegat? En arkaism, konservativt? (jfr ”en bildad man”, den ”bildade medelklassen”, fortf. aktuellt på 1930-talet, försvann när S fick den politiska makten). Bildningsbegreppets försvinnande kan idag jämföras med vad som kallats ”demokratins kris”. Varför? Därför att demokratin förutsätter en viss demokratisk och kulturell ”bildning”. Men vad lägger vi in i begreppet? Idag talas i Bolognaprocessen inom EU:s högskolor mer om ”anställningsbarhet” (employability), en instrumentell term. Bildning, eller ”allmänbildning”, har försvunnit, begreppet angreps särskilt starkt på 1970-talet, för att det stod för något konservativt och elitistiskt.

”Som bidrag till formandet av det moderna samhället har både demokrati och bildning sitt ursprung i återupprättandet av antika ideal. Samtidigt förenades dessa ideal med upplysningstidens framtidstro (1700-talet). Och så småningom även med revolutionära ideer om att en fullständig demokratisering förutsatte ett radikalt brott mot det förflutna”. Upplysningstidens demokratiideal hade ofta drag av utopism och orealism. Ellen Key påpekar detta, men var själv influerad av det, liksom Valfrid Palmgren.

Kamp om tolkningsföreträde mellan kons, lib, soc, religiösa, o andra grupperingar. Grundläggande i västeuropa var det Habermas kallat den ”borgerliga offentligheten” med  medborgerliga fri- och rättigheter, allmänna val, fri press, mötesplatser etc. (idag sker mycket av dessa möten på nätet).

Människan är formbar och kan utvecklas på ett positivt sätt, också intellektuellt (von Humboldt). Humanismen, nyhumanismen. ”Cultura”=odling. ”Själens odling” som Ellen Key säger. Man sökte ”sanningen”, och universiteten skulle stå fria från kyrka och stat enligt von Humboldt. Geijer kallar det ”levande grund för handling”. Men vägen dit kunde vara olika (se ovan). J.H. Pestalozzi, den schweiziske pedagogen, påverkade synen på fri bildning i Rousseaus anda, på begreppet Volksbildung, som var ett demokratiskt ped. begrepp. Olikheten i bildningsgrad var ett klassmärke, påpekade Ellen Key.  I England lanserades begreppet ”education of the people” av lord Henry Brougham. I sv.övers. ”Om folkbildning” 1832. Jfr med Bourdieus begrepp ”kulturellt kapital” och ”ekonomiskt kapital”.

Palmgrens motstånd mot den ”underhaltiga [underhållnings]litteraturen”, påverkad av engelsmannen Matthew Arnold, förf och skol inspektör. Kulturen utmålades av Arnold som den andliga kraft som skulle överta religionens roll i samhället på 1900-talet. Herbert Spencer på 1860-talet menade dock att inte bara själen, utan även kroppen behövde fostras, t.ex. med sträng Ling-gymnastik. 5-årig värnplikt infördes i Sverige 1812 för män från 21 och uppåt. Bildning kunde i början av 1900-talet ses som en motkraft mot industrialismens skadeverkningar, och modernitetens förytligande, så hos Key eller Vitalis Nordström. Key önskade 1906 att ungdomsrörelsen skulle bli en ”bildningsrörelse”. Nyhumanismen stod för ett idealistiskt tänkande (med rötter i romantiken) som fick mycket stryk när rösträttsrörelsen med mer nyttoinriktat tänkande (Rickard Sandler m.fl.) slog igenom. Bildningsfrågan blev en ”skol- och utbildningsfråga” inriktad på inte minst bråkig ungdom. Moral, dygd och karaktär blev viktigt.

Flera nya utredningar tillsattes i ungdomsfrågan under 1930-talet. De framlades på 1940–talet. Ungdomens fritid blev viktig. Mer praktik än teori. Föreningsstöd viktigt, idrott, studiecirklar, hobbies. Den filosofiska [kritiska] sidan försvann. Vuxenlivet innebar ansvar, det krävde fostran, ideal. En debattör som E.Hj. Linder ifrågasatte denna instrumentella syn på bildning i boken (1962) Bildning i det tjugonde århundradet. Samma år kom Bengt Nermans plädring för en mer demokratisk kultursyn som inte såg ner på populärkulturen. Bjurström kallar det en ”fritidssocialisation”.

Folkbildningens plats idag är svävande. Kultur, fritid, eller skola? På 1970-talet handlade folkbildningen mycket om själens fostran, sedan dess har underhållning fått allt större plats i våra liv. Idag saknar du kulturellt kapital om du inte följer vissa populära TV-serier, eller vad som händer på nätet. Traditionella bildningsideal började försvinna redan på 1960-talet, när Sverige amerikaniserades kraftigt. Ordet ”bildning” har lämnat ett mentalt tomrum efter sig. Donald Broady försökte på 1980-talet i tidskriften KRUT väcka nytt liv i begreppet (jfr BiS antologi Boken åter i centrum).

Idag talas om New social movements, inom miljö och politik. Folkbildningsbegreppet marginaliseras alltmer. Kan det översättas till en ny tid? Idrotten lät sig snabbt kommersialiseras, inte lika lätt med kulturen? Jo, viss kultur (TV, bio). I England startade Tony Blair ett Departement for culture, media and sport, där kommersialiseringen var stark. Man talar i kommersiella termer om kulturen som den ”kreativa sektorn”. Den offentliga förvaltningen präglades också från 1990-talet av det am. begreppet New Public Management, där kommersiella krafter inbjöds, de offentliga utgifterna skulle slimmas och skäras ner, vilket kombinerades med sänkta skatter. Också media avreglerades. Medias ”public service” tappade delar av sitt folkbildande ansvar.

Den nya aktiebolagsformen saknar demokratisk legitimitet. Även ideella s.k. Non governmental organizations spelar på samma kommersiella marknad. Folkbildande inslag i samhället finns kvar (familjens och skolans ”fostran” av ungdomar) men mer som ”motrörelser”. Man talar inte gärna längre om att skolan ska ”fostra” (det anses nog föräldrarna få sköta om), inte heller om samhällets skyldigheter. Inte heller om att ”bilda” sig intellektuellt. Även underhållning kan ur en aspekt vara bildande, dvs om man ser på den med ett kritiskt öga.

Bildning går ett steg längre än bara utbildning. Den ser till hela personen, till både kropp och själ. ”För att förstå sig själv måste man förstå andra” (Bernt Gustavsson). Hänv. till am. pedagoghistorikern Martha Nussbaum. Bildning som en resa, i teorin men även till andra platser på jorden. Att införliva det obekanta med sig själv. Hegel talar om detta i Andens fenomenologi (1807). Marx, Simone de Beauvoir (kvinnan ”det andra könet”), Franz Fanon om den kolonialistiska retoriken. Kulturer som kolliderar hybridiseras (Homi Bhabha) och därigenom skapas ett kulturellt ”tredje rum” Det är mer än bara ”mångkulturellt” – ”det är ett rum där helt andra [och nya] positioner kan utvecklas”. ”Den kulturella hybridiseringsprocessen ger upphov till något helt annorlunda”, mer problematiserat, konstverk som romanen Ett öga rött eller filmen Äta, sova, dö. Salman Rushdie gestaltar hybriditeten i Satansverserna. Även Bayed Salihs (Sudan) Utvandringens tid, som är en replik till Conrads Mörkrets hjärta. (Folkbildningen har idag blivit ”individualiserad”, dvs du får själv ta ansvar för att aktivt bilda dig, samhället gör det inte åt dig.)

Gene Sharp, am. statsvetare har kommenterat demokratistriderna i Östeuropa och Nordafrika på nätet. ”Global bildning” måste ta hänsyn till både det universella, och till det individuella, det partikulära. ”The capability approach” (Nussbaum, Amartya Sen) är att utveckla ”förmågan att delta i demokratiska processer i [t.ex.] tredje världen”. För detta är folkbildande insatser fortfarande avgörande. Där har alla typer av bibliotek fortfarande en given plats.

Mats Myrstener