I höst går Sverige till val. Biblioteksbladet har ställt åtta biblioteksrelaterade valfrågor till alla riksdagspartier, och Martin Persson från BiS har fått chansen att kommentera partiernas svar.
Läs gärna valenkäten om ni är intresserade av bibliotekspolitik. Och läs Martins svar om ni vill höra en röst från BiS kommentera SD:s kulturpolitik och lyfta vilken fråga det är som saknas egentligen?
Tobias Willstedt
Med femton miljoner som Liljeroth gav
Läsfrämjeri, läsfrämjera
För att läsa för livet, det är ju så bra
Läsfrämjeri, hursa?
Men hur ska det göras, och vem skall det nå?
Vem gör det? Det ordnar sig, det måste gå!
Läsfrämjeri, läsfrämjera
Läsfrämjeri, hurra!
”Att politiskt ta sig an att främja läsandet av skön- och facklitteratur är ingen lätt sak- En så vag och svårgripbar uppgift leder ofta till improvisationer, regionala avvikelser och hänsynstagande till den mängd olika aktörer som på ett eller annat sätt är inblandade i det vi kallar Litteraturen.”
Så skriver DN:s kulturredaktör Jonas Thente i en kommentar till kulturministerns utspel om ökade bidrag till läsförståelse, läskunnighet, läsförmåga och läsfrämjande (kärt barn har många namn). ”Vägbibliotek” nämns, men då glömmer väl Liljeroth att hon för ett år sedan skar bort det statliga bidraget till LO:s satsning på vägkrogsbibliotek? Öronmärkta pengar till studieförbunden kritiseras också av de berörda. För det är också pengar som redan försvunnit i minskade bidrag till folkhögskolor och studieförbund. Man tar med den ena handen och ger med den andra således. Slutresultat: Plus minus noll.
När jag hade mitt första vikariat i Gävle 1983, i förorten Sätra så imponerades jag av filialföreståndaren Conny Persson. Hans ambition var att kartlägga ALLA invånare i stadsdelen, socialt och ekonomiskt och etniskt, och sedan med bibliotekets utbud få alla invånarna att komma till biblioteket åtminstone en gång om året. Det kallar jag ambitioner! Alla skulle med, ingen lämnas utanför.
Då kallades det ”uppsökande verksamhet”, det att lämna bibliotekets trygga bokhyllor och bege sig ut i djungeln av arbetsplatser, ålderdomshem, daghem och fritidsgårdar. Haninge kommun där jag praktiserade hade mycket stora ambitioner, man hade en musikbibliotekarie, en ungdomsbibliotekarie, en bibliotekarie som bara sysslade med uppsökande verksamhet, en PR-bibliotekarie, en arbetsplatsbibliotekarie osv. Sen gick kommunens bostadsföretag i konkurs, kommunen fick en ny politisk ledning, och bibliotekets storslagna visioner smälte bort som is på våren.
Biblioteken skulle helst vara ”kulturhus” då, jag minns att jag som sjukhusbibliotekarie även fick låna ut konst, vilket kunde ha sina sidor. När besparingarna inleddes, i slutet på 1980-talet blev bibliotekariernas stridsrop ”åter till boken”. Nu var det böcker man skulle syssla med, inget annat. Och den uppsökande verksamheten, kontakten med yttervärlden, den försvann mer och mer.
Idag skall biblioteket, med minskade resurser, göra lika mycket och dessutom ännu mer. En kollega i Norrland berättade att biblioteket där också var turistbyrå och yrkesvägledning för ungdomar, efter inspiration från USA. Men någon extra personal anställdes inte.
En annan kollega berättade hur man bokstavligt talat gick på knäna. Mest tid tog högskolestudenterna med sina långa listor med akademisk litteratur, ofta ofullständigt ifyllda, som skulle fjärrlånas. Tjänsten som bibliotekschef utlystes flera gånger, utan att få några sökande. Det var, säger han ”en hopplös uppgift”. Sjukskrivningsfrekvensen hos bibliotekarierna var ovanligt hög.
Nu får biblioteket alltså ännu en ny uppgift, som egentligen skulle skötas av skolan. Eller ny? Folkbiblioteken har väl ALLTID arbetat läsfrämjande? Är det inte en av hörnpelarna i yrkesrollen? Kalla det sedan läscoach, läspedagog, lästerapeut, läsfrämjare, eller det nya fina ordet ”läsambassadör” (varav det bara finns en i hela landet, så det borde vara något riktigt fint). Borde inte en av huvuduppgifterna för denna läsambassadör vara att samordna alla dessa improviserade plåster och lapptäcken som produceras i kommunerna?
Den riktigt knepiga uppgiften, som den nya läsambassadören Johanna Lindbäck formulerar, är: ”Pojkarna ser att läsning inte är något som män ägnar sig åt, det är där problemet ligger”.
Radioteaterchefen Stina Oscarson uttryckte det mera brutalt, på ett av mässans seminarier på torsdagen: Regeringens kulturpolitik är ett ”spackel för en redan havererad kulturpolitik”. Och så är det ju: Det är oerhört svårt att bygga upp något som raserats under så många år. Det är lätt att förskingra ett bibliotek, men nästan omöjligt att bygga upp ett nytt, lika bra.
Läsfrämjeri, hurra!
Mats Myrstener
Nu har Svensk Biblioteksförening publicerat några första preliminära rätt så kritiska synpunkter på bibliotekslagsförslaget .
Här fortsätter bis sommarföljetong med de paragrafer som samlats under rubriken Prioriterade grupper, fört den om barn och ungdomar:
6§ Folkbiblioteken ska ägna särskild uppmärksamhet åt barn och ungdomar för att främja deras språkutveckling och stimulera till läsning, bland annat genom att erbjuda litteratur anpassad till deras behov.
I motsvarande paragraf i den nu gällande lagen finns i princip samma formulering förutom att där står”böcker, informationsteknik och andra media” istället för ”bland annat litteratur”. Genom denna ändring säger man sig vilja lyfta fram litteraturen. Det stora problemet i denna paragraf liksom i flera av de andra är att man inte definierar vad man menar med litteratur. Ibland får man intrycket att det bara handlar om skönlitteratur? Uppslagsböcker, lexikon etc som numera kan vara i databasform tycks t ex inte vara litteratur? Det påtalas i kommentaren att betoningen av litteratur inte hindrar biblioteken att erbjuda andra typer av media. Varför har man inte behållit nuvarande formulering och bara lagt till att folkbiblioteken ska prioritera det skrivna ordet? Så hade man kunnat undvika detta oprecisa tjat om litteratur i flera av paragraferna? I bland få man intrycket att man skulle velat stava litteratur med stort L!
I §10 avhandlas skolbiblioteken genom att man hänvisar till skollagen. Självklart borde skolbiblioteken tagits upp här i samband med §6 och kanske hade det varit läge att säga något om vad som skiljer skolbibliotekets och folkbibliotekets uppdrag?
Men klarhet och stringens är ju inget som på något sätt präglar detta lagförslag!
Ingrid Atlestam
BiS 