Etikettarkiv: Biblioteksbladet

Svensk självbild står i vägen för uppgörelse med rasism

Jag har saknat en bred diskussion om strukturell rasism i den svenska biblioteksvärlden. Därför läste jag Biblioteksbladets temanummer om Black Lives Matter med stort intresse. I denna text vill jag försöka bidra till ett fördjupat och fortsatt samtal om hur svenska bibliotek kan förhålla sig till rasism.  

Biblioteksbladets BLM-nummer (2/2021) hann knappt landa i brevlådorna innan tidningen fick berättigad kritik för att omslaget reproducerade våld mot svarta kroppar. Biblioteksbladet bad om ursäkt och tog bort illustrationen från den digitala utgåvan. På min papperstidning är den kvar. Varje gång jag tar upp tidningen tittar det dödliga våldet på mig. På sätt och vis påminner det hela om att rasism inte är något som snabbt går att radera eller avskärma sig från. Jag tror många önskar att det vore så. Att det räckte med att säga: ”Jag har tagit ställning mot rasism, jag är på rätt sida.” 

Skev självbild

De svenska bibliotekens självbild tas upp av flera medverkande i BLM-numret som ett hinder mot att ta rasism på allvar. Jag undrar om det är samma självbild som gör att Biblioteksbladet stundtals tenderar att fastna med blicken i USA? Tidningen lyfter förtjänstfullt fram relevant kritik mot svenska bibliotek vad gäller överrepresentation av vita och bristande förståelse för rasism, stereotyper och minoritetsstress – men jag saknar ändå vissa teman som i högsta grad hör till vår samtida, svenska bibliotekshistoria. 

För Kista ligger väl i Sverige? Där misshandlades fyra barn som rasifierades som icke-vita av väktare 2019. Ett av barnens mammor kommenterade händelsen i nättidningen Feministiskt Perspektiv: ”Vi flydde krig och våld för att våra barn ska slippa våldshandlingar …”. Samma år fick jag själv höra av en biblioteksanställd att papperslösa inte längre vågade komma till bibliotekets språkcafé av rädsla för att bli hämtade av polis.

Journalisten Martin Gelin beskriver i Biblioteksbladet hur amerikanska bibliotek har intagit en mer kritisk hållning till polisen i samband med BLM: ”Det kanske verkar märkligt i en svensk kontext: Varför skulle bibliotekarierna inte ringa efter polisen om de känner sig otrygga?”. 

Jag tror att han egentligen menar ”i en vit kontext”. Det finns många i Sverige som inte är trygga med polisen, både bland bibliotekens anställda och besökare. Även det är en svensk erfarenhet. 

Mångfald som strategi

I BLM-numret lyfts mångfald/representation fram som en viktig lösning på problemet med rasism. Inte utan orsak; svenska bibliotek behöver onekligen göra plats för fler kroppar, språk och erfarenheter. Men jag tror också vi behöver lyssna på de biblioteksforskare i exempelvis USA som försöker uppmärksamma mångfaldsdiskursernas baksida.

Enligt David James Hudson (2017) förstås till exempel ”mångfald” inom biblioteks- och informationsvetenskap som ett oföränderligt värde snarare än en historisk konstruktion. I enlighet med denna förståelse hyllar biblioteksvärlden den mångfald som olika ”racial identities” tänks bidra med, och gör mångfald till ett mål i sig – till Den Antirasistiska Strategin – samtidigt som dominansförhållanden och hierarkier görs till en icke-fråga. 

En angränsande problematik omgärdar det flitigt använda integrationsbegreppet. Liksom Milia Rahman Olsson som intervjuas i Biblioteksbladet konstaterade jag, när jag skulle skriva min c-uppsats, att det fanns lite skrivet om rasism, diskriminering och vithet inom svensk biblioteksforskning – desto mer om integration. Jag analyserade hur biblioteksvärlden använder begreppet integration och vad detta gör med förståelsen av rasism.

I min granskning av en delrapport till den nationella biblioteksstrategin – Kliv fram! Bibliotek, segregation och integration (2018) – fann jag att sättet integration förstås på osynliggör strukturell diskriminering och rasism. I korthet sker det när integrationsdiskurser skapar ett Vi- och Dom-tänk, där De Andra förknippas med problem, brister och omoderna värderingar medan det svenska, vita Vi:et förknippas med jämställdhet, hbtq-inkludering och antirasism. Ett flertal svenska forskare utanför B&I-fältet har visat hur den här typen av särskiljande upprätthåller rasism. 

Integration inte per definition antirasism

Jag ska ge ett exempel. Ett integrationsförslag i Kliv fram! går ut på att svenska bibliotek ska få hjälp av staten att anställa arabisktalande personer. Mellan raderna framställs detta som svårt för biblioteken i utgångsläget, därför föreslås staten göra det billigare för arbetsgivaren. Bibliotekens motprestation? Utbilda de som anställs i ”svenska värderingar”. Här hjälper alltså integrationsbegreppet till att ursäkta svensk arbetsmarknads behov av billig arbetskraft med Andras föreställt bristande värderingar. Samtidigt skymmer det effektivt sikten för strukturell diskriminering på arbetsmarknaden.  

Jag tvivlar inte på att vissa insatser som beskrivs i termer av integration – såsom språkcaféer (som jag själv numera jobbar med) – kan ha positiva effekter för både nya och gamla svenskar liksom för biblioteken. Men allt som beskrivs som integration är inte per definition antirasism. Om biblioteksvärlden ska ta itu med rasism måste vi också våga granska vad vi egentligen gör när vi sysslar med integration, vilka föreställningar vi upprätthåller, vilka berättelser vi tillåter/blockerar och vilken diskriminering vi ibland rättfärdigar. 

I Biblioteksbladets BLM-nummer nämner forskaren och konstkuratorn Temi Odumosu en annan viktig antirasistisk åtgärd: att närma oss vårt koloniala arv. Sedan min studietid, då vi läste om hur svarta uteslöts från amerikanska bibliotek på 1960-talet, har jag undrat över vår egen koloniala historia. Vilken roll spelade exempelvis biblioteken i den politik som nära nog utrotade flera samiska språk? Varför lärde vi oss inte under biblioteksutbildningen att Tornedalens bibliotek före 1957 inte fick förmedla finskspråkig litteratur i en trakt där majoriteten av de boende enbart talade finska (vilket finns beskrivet i Mer än ett språk – en antologi om flerspråkigheten i norra Sverige (2016))? Här finns mycket att göra för såväl forskare som lärosäten.

Välkommen neutralitetskritik

Avslutningsvis välkomnar jag att Biblioteksbladet i och med BLM-numret ger utrymme för kritiken mot idén om att bibliotek kan/bör vara ”neutrala” i förhållande till rasism och mänskliga rättigheter. Att vara neutral är att acceptera status quo eller, med andra ord, acceptera den strukturella rasism som det svenska samhället inklusive biblioteken präglas av. Neutralitet i den meningen är inte förenligt med våra åtaganden enligt bibliotekslagen och de lagar vi har att följa i övrigt. 

Även om jag instämmer i uppfattningen att svenska bibliotek inte har tagit tag i frågan om strukturell rasism på bred front, vill jag påminna om att det finns aktörer som har försökt lyfta de här frågorna tidigare (varav flera inspirerade mig i mitt val av uppsatsämne). Kanske är det återigen den där svenska självbilden som hindrat fler från att faktiskt lyssna? 2016 tog BiS fram ett antirasistiskt manifest med förslag på hur bibliotek kan arbeta mot strukturell rasism. Dokumentet baseras på bibliotekslagen och IFLA:s manifest. 

Intressant nog utmålade nyligen två forskare BiS som avskräckande exempel på politiska ”tjänstmannaaktivister” för att föreningen gör sådana saker. Jag undrar om de anser att det inte är politiskt att låta bli att ta ställning till hur makten är fördelad i samhället? Jag undrar också hur bibliotekens möjlighet att aktivt motarbeta rasism påverkas om detta arbete avfärdas som oprofessionellt och utanför bibliotekarieprofessionens ramar?

Karin Råghall

Källor:

Biblioteksbladet 2/2021, ”BLM-numret” 

Bibliotek i Samhälle (2016) Säg inte att rasismen finns någon annanstans – bibliotekens antirasistiska arbete. 15 mars. https://foreningenbis.files.wordpress.com/2016/03/bis-manifest-fc3b6r-det-antirasistiska-biblioteket.pdf (hämtad 2021-05-23)

Irani, Sholeh (2019) ”Järvabor efter misshandeln i Kista: ‘Alla barn är allas barn'”, Feministiskt Perspektiv. https://feministisktperspektiv.se/2019/01/29/husby/ (hämtad 2021-05-23)

Hudson, David James (2017) ”On ‘Diversity’ as Anti-Racism in Library and Information Studies: A critique”, Journal of Critical Library and Information Studies 1(1): 1-36. doi: 10.24242/jclis.v1i1.6

Råghall, Karin (2018) Talande tystnad. En analys av hur biblioteksdiskurser om integration förhåller sig till rasism. Kandidatuppsats, Sociologiska institutionen, Umeå universitet. http://www.diva-portal.org/smash/record.jsf?pid=diva2:1289374 (hämtad 2021-05-23)

Stenquist, Bjarne (2018) Kliv fram! Bibliotek, segregation och integration. Stockholm: Kungliga biblioteket, Nationell biblioteksstrategi

Styrelsen för föreningen Bibliotek i Samhälle (2021) Felaktig bild av BiS och förenklad syn på bibliotekspolitik i forskningsartikel. 26 april. https://foreningenbis.com/2021/04/26/felaktig-bild-av-bis-och-en-forenklad-syn-pa-bibliotekspolitik-i-forskningsartikel/ (hämtad 2021-05-23)

Westergren, Eva och Åhl, Hans (red.) (2016) Mer än ett språk. En antologi om flerspråkigheten i norra Sverige. Lund: Studentlitteratur

Läs mer om biblioteksprivatiseringarna

Under hösten 2017 debatterade bis redaktion biblioteksprivatiseringar med Biblioteksbladets chefredaktör Thord Eriksson. Debatten spann över flera texter som publicerades i tidskriften bis, i Biblioteksbladet och på foreningenbis.com.

I länken nedan hittar du alla inlägg samlade.

Länkar:

bis och Biblioteksbladet debatterar biblioteksprivatiseringar 2017

Tobias Willstedt

Fortfarande tunt med argument för biblioteksprivatiseringar från Biblioteksbladets chefredaktör

Följande inlägg är en replik till Thord Erikssons text ”Prestera bättre, BiS!” och är vår senaste kommentar i debatten om biblioteksprivatiseringar. Repliken skickades ursprungligen in till Biblioteksbladet som valde att inte publicera den.  Vi beklagar detta beslut och välkomnar en fortsatt debatt om offentliga bibliotek i privat drift. 

Thord Eriksson menar att vi i vårt svar på hans ledare om biblioteksprivatiseringar ger uttryck för “en större resistens mot forskning än bibliotekarier nog vanligen betraktar som sunt”. Det är hårda ord, som – återigen – bygger på en misstolkning av vad vi faktiskt skrivit i vår text.

Vi påpekade att det råder delade meningar om privatiseringars positiva effekter på vår välfärd och att Erikssons argumentation blir tunn och fluffig utan förankring i bibliotekens specifika förutsättningar. Vi ifrågasatte inte studien Eriksson anförde i sig, utan den som ensamt bevis på välfärdsprivatiseringars nytta i allmänhet samt dess relevans för en diskussion om biblioteksprivatiseringar i synnerhet.

Vad gäller det senare tycker vi att det ankommer på Eriksson, som förespråkar en öppning för privatiseringar av bibliotek, att förklara fördelarna med det. Det är inte “lättvindigt” att efterfråga något mer konkret från Eriksson när han debatterar bibliotek i en bibliotekstidskrift. Som vi påpekat lyser positiva resultat med sin frånvaro i Nacka kommuns egen utvärdering av sin första privatiseringsomgång. Utvärderingen visar på en oerhört tidskrävande upphandlingsprocess, och att de folkbibliotek som upphandlats varken kunde visa på de innovationer som man hade hoppats på eller levererade en verksamhet som kunde anses vara av högre kvalitet än innan.

Vi har också presenterat en rad problem som biblioteksprivatiseringar kan föra med sig; att kommunal, regional och nationell samverkan mellan bibliotek luckras upp när de ersätts av bibliotek i konkurrens, att kvalitativ biblioteksverksamhet inte går att avläsa i kvantitativa mått och att den därför är svår att kravställa/utvärdera vid upphandling (jfr. termen “non-contractible quality dimensions” i artikeln Eriksson nämner) och att insynen och transparensen minskar när bibliotek övergår i privat drift eftersom privat anställda inte omfattas av meddelarskydd.

Ska vi tolka Erikssons ovilja att diskutera dessa problem som att han inte betraktar dem som allvarliga, eller att valfrihet och konkurrens trumfar dessa bekymmer?

Angående välfärdsprivatiseringarnas nytta i allmänhet så anser Eriksson frågan avgjord med hänvisning till en enskild studie av svensk äldreomsorg. Den som följt debatten om privatiseringar i välfärden vet att kunskapsläget är långt ifrån entydigt, och att det också finns många studier som visar på negativa konsekvenser av privatiseringar, vilka inte bör viftas bort. Se exempelvis den rapport Per Molander nyligen gjorde för ESO expertgrupp, ”Dags för omprövning”. Molander går igenom privatiseringarna inom områdena utbildning, hälso- och sjukvård samt socialförsäkring i Sverige. Ibland har ett ökat utbud och ökad effektivitet uppnåtts, men långt ifrån alltid. Ibland har ökad produktivitet uppnåtts till priset av sänkt kvalitet och den totala utgiftsnivån har i många fall ökat, i vissa fall kraftigt. Sammanfattningsvis konstaterar Molander att den svenska privatiseringspolitiken helt enkelt inte har lyckats och bör omprövas. Med tanke på detta och det faktum att det finns en stark folklig opinion mot vinstdrivande företag i välfärden känner vi oss inte som de forskningsresistenta extremister som Eriksson försöker utmåla oss som, utan som rätt sunda, kritiskt tänkande bibliotekarier.

Det stämmer som Eriksson skriver att kommunpolitiker är ytterst ansvariga för sin folkbiblioteksverksamhet. Att de kan bli bortröstade är dock ingen garanti för att de inte kan fatta dåliga politiska beslut, till exempel vad gäller att lägga ut bibliotek på entreprenad. Eriksson efterfrågar ”förnuft” i denna fråga, men sår väldigt tunt med argument för sin sak, och bemöter inte våra. BiS vet var vi står: Det är genom satsningar på starka, offentliga bibliotek i samverkan vi garanterar en god, jämlik biblioteksservice över landet, inte genom att fortsätta en privatiseringspolitik som har nått vägs ände.

Martin Persson, Stellan Klint och Charlotte Högberg, bibliotekarier och redaktörer för tidskriften bis

Tobias Willstedt, bibliotekarie och BiS-medlem

Länkar:

Utvärdering upphandling av biblioteksverksamhet (Nacka kommun)

2017:1 Dags för omprövning – en ESO-rapport om styrning av offentlig verksamhet

Prestera bättre, Bis! (Biblioteksbladet)

Goda skäl att ta ställning mot privatiseringar av bibliotek (Biblioteksbladet)

Ideologisk enögdhet är alltid skadligt (Biblioteksbladet)

 

 

Läs vår replik angående biblioteksprivatiseringarna

”Goda skäl att ta ställning mot privatiseringar av bibliotek” skriver vi i Biblioteksbladet idag. Texten är en replik till Thord Erikssons ledare ”Ideologisk enögdhet är alltid skadligt” om biblioteksprivatiseringarna i Nacka kommun.

Länkar:

Goda skäl att ta ställning mot privatiseringar av bibliotek (Biblioteksbladet)

Ideologisk enögdhet är alltid skadligt (Biblioteksbladet)

Nackabiblioteken på entreprenad

Bibliotek med alternativa driftsformer

Tobias Willstedt