Etikettarkiv: biblioteks- och informationsvetenskap

Varför utbilda sig till bibliotekarie?

Biblioteken befinner sig i en kritisk situation. Nyliberal politik gröper ur bibliotekens autonomi och nedskärningar öppnar vägen för auktoritär högerpopulism. Peter Björkman minns ett möte med Barbro Bolonassos som fick honom att förstå kopplingen mellan utbildning och praktik och vad bibliotekarier kan göra i kraft av sin profession.

Text: Peter Björkman

Det kan finnas många skäl till att en person söker sig till de biblioteks- och informationsvetenskapliga utbildningarna. Dock har nästan alla, vågar jag påstå, en gemensam ambition. De vill arbeta på bibliotek. När jag för femton år sedan påbörjade utbildningen var det rentav länge min enda ambition. Jag hade inget särskilt intresse för de biblioteks- och informationsvetenskapliga teorierna, och jag hade ofta svårt att se deras koppling till det jag föreställde mig att jag skulle ägna mig åt på ett bibliotek. 

Under sista studieåret började detta att förändras. Stor betydelse hade ett studiebesök. Våren 2009 träffade jag Barbro Bolonassos för första gången på Fisksätra bibliotek. Mötet formade min syn på bibliotekarieyrket, inte minst eftersom hennes engagemang hade en så tydlig riktning. Det som övertygade var inte främst hennes stora personlighet och starka humanistiska och politiska övertygelse, utan snarare hur allt hon berättade blåste liv i formuleringarna i det internationellt erkända professionsdokument som hon gjort till sin ledstjärna – IFLAs/Unescos folkbiblioteksmanifest. Om någon frågar vad vi behöver kunna för att arbeta på folkbibliotek kan vi titta närmare på detta och fråga oss själva: Vad krävs av oss för att folkbiblioteket ska vara den plats och verksamhet som beskrivs? Stora fält av såväl teoretiska som praktiska kunskaper och forskningsbehov öppnar sig, om vi är intresserade. 

”Att samla, ordna och förmedla litteratur, kunskap och språk är sällan eller aldrig neutrala praktiker, och kräver just därför professionella principer och ständigt förnyad kunskap.”

Mitt intresse för ämnet väcktes alltså i stor utsträckning av en praktiker, men inte enbart. Vid denna tid hade ett nytt politikområde kring nationella minoriteter börjat etablera sig i Sverige, vilket börjat ge konsekvenser för biblioteken. SOU-rapporten Betänkande av Kulturutredningen från 2009 la grunden för den revidering av bibliotekslagen som kom att ske några år senare. I denna omtalas bland annat landets nationella minoriteter – judar, romer, samer, sverigefinnar och tornedalingar – som prioriterade grupper och de nationella minoritetsspråken som prioriterade verksamhetsområden för bibliotek inom det allmänna biblioteksväsendet. För mig fick den uppsats som jag tillsammans med Helena Liljedahl skrev inom ramen för ett forskningsprojekt som Joacim Hansson vid Linnéuniversitetet genomförde kring folkbiblioteken och de nationella minoriteterna stor betydelse. Den gav mig möjlighet att studera centrala biblioteksområden i ljuset av komplexa samhällsfenomen samt relevanta lagar och styrdokument. Att studera folkbiblioteket som samhällsinstitution och som bärare av strukturer och historiska maktförhållanden, vidgade min horisont kring vilka teoretiska och praktiska kunskaper en bibliotekarie behöver. Att samla, ordna och förmedla litteratur, kunskap och språk är sällan eller aldrig neutrala praktiker, och kräver just därför professionella principer och ständigt förnyad kunskap. Det visade sig att utbildningen skärpte mitt fokus och gav mig en professionell grund att bygga vidare på. 

I somras publicerade Joacim Hansson boken Educating librarians in the Contemporary University: An Essay on iSchools and Emancipatory Resilience in Library and Information Science. Med anledning av den oro som jag upplever finns i delar av bibliotekssektorn, inte minst bland bibliotekarierna själva, utgör den en välkommen och framåtblickande nulägesrapport av biblioteks- och informationsvetenskapen i ljuset av större samhälleliga processer. En förtjänst är att boken så tydligt placerar biblioteken och bibliotekarier i ämnets centrum. Vad som intresserar honom är inte främst instrumentella eller tekniska yrkesfärdigheter, utan snarast hur olika fenomen kan förstås i relation till bibliotekarieprofessionen och skilda former av bibliotek i ett större samhälleligt perspektiv. Detta är en betydelsefull avgränsning, då den gör professionens värden till viktiga utgångspunkter. Han betonar i detta sammanhang det humanistiska och universalistiska arvet från upplysningstraditionen. Fri kunskap, digital delaktighet, och läsfrämjande är alla exempel på värden som ligger till grund för de frigörande praktiker som utgör bibliotekariens yrkesutövande. 

Idag finns i högsta grad en hotbild. Det är det till synes orubbliga nyliberala kapitalistiska produktionssystemet – med sina ständiga ”effektiviseringar”, överföringar av pengar och makt från offentligt till privat, samt oupphörliga krav på snabb, disruptiv ”utveckling” – som ligger till grund för de tre primära hot som han idag ser mot all form av biblioteksutveckling: ekonomiska nedskärningar, externt politiskt tryck, samt en ambivalens gällande bibliotekarieprofessionens värde och status. De två första hoten känner vi alla igen. Joacim Hansson vidhåller dock att det är hotet mot professionens värde och status som är mest allvarligt, då det urholkar bibliotekens samhälleliga legitimitet som sådan: ”the library institution receives its prime legitimacy through the professional conduct and authority of librarians in relation to the users of the library. If librarians are not there, others will claim that authority on their behalf”. Att biblioteken fortfarande erhåller så högt förtroende hos allmänheten är kort sagt en effekt av att bibliotekens verksamhet kunnat utvecklas av personal utbildad för ändamålet. 

”Studerar vi bibliotekens roll i offentligheten är det dock svårt att undvika känslan av att vi befinner oss i en kritisk situation. Inte minst frågan om professionell autonomi är idag mer kontroversiell än på länge.”

I bokens inledande del beskrivs hur biblioteken historiskt verkat i nära samspel med den dominerande makten. En viktig förändring inleddes dock under 1600-talet, bland annat i samband med att Gabriel Naudé argumenterade för principer som sedermera kommit att få stor betydelse. En sådan var tanken på professionell autonomi. Bibliotekens uppdragsgivare ska tillhandahålla resurser, men inte styra över samlingar, verksamhet och organisation: ”As librarian, Naude demanded full responsibility and a mandate to execute his [sic!] profession…”. En annan, tydligt relaterad, insats var att argumentera för att tillgänglighet ska styra beslut kring hur samlingar organiseras och presenteras. Inte minst genom dessa principer – autonomi och tillgänglighet – lade Naudé grunden för bibliotekarien som en modern profession i ett mer ambivalent förhållande till den styrande makten. Joacim Hansson beskriver hur upplysnings- och humanistiska bildningsideal, i en historisk situation präglad av konflikt och omvälvande demokratiseringsprocesser, därefter varit avgörande för att skapa det professionella etos som vi idag förknippar med bibliotekarieyrket och biblioteken som en demokratisk institution för en större allmänhet. 

Studerar vi bibliotekens roll i offentligheten är det dock svårt att undvika känslan av att vi befinner oss i en kritisk situation. Inte minst frågan om professionell autonomi är idag mer kontroversiell än på länge. Detta gäller förstås inte bara biblioteken. Den nyliberala ideologi som blandar samman ekonomisk tillväxt med demokratisk utveckling tvingar i praktiken all offentlig skattefinansierad verksamhet att i ökande utsträckning ersätta långsiktig och professionsstyrd utveckling med ett kortsiktigt kulissbyggande för att stärka ett varumärke. De värden som uttrycks i exempelvis IFLAs/Unescos folkbiblioteksmanifest och vår rådande bibliotekslag rimmar allt mer illa med nyliberal effektiviseringspolitik och den auktoritära högerpopulism som vi ser följa i dess kölvatten. Det är värden som kräver tid av oss – tid för kritiskt tänkande, tid för etiska överväganden och yrkesmässiga beslutsprocesser grundade på stor lokalkännedom – tid som i allt större utsträckning saknas. När en nyliberal förvaltning å ena sidan kringskär vår handlingsfrihet genom åtstramningar och ”effektivisering”, hotar den auktoritära högerpopulismen å andra sidan all form av fri åsiktsbildning. 

Joacim Hansson går så långt som att tala om att bandet mellan biblioteken och den rådande makten riskeras att helt brytas: ”the ’contract’ between librarianship and the ruling power that was suggested in the first chapter of this essay is, at least in part, broken. In many countries, librarians have to work at odds with their governing bodies by means of their professional ethos and the positive weight of tradition.” En viktig del av svaret på denna enorma utmaning är just utbildning, att träna bibliotekarier att upprätta en kritisk distans och intellektuell självständighet i förhållande till de organisatoriska strukturer där biblioteken ingår. Hur ska framtidens bibliotekarier rustas för att, i en allt mer trängd situation, verka frigörande och i enlighet med de värden kring allas rätt till fri kunskap som professionen format? För som han konstaterar: ”libraries and librarians are not good for the current ideological hegemony, but they are still a necessity for society”.

När någon frågar vad man egentligen lär sig på utbildningen kan det fortfarande vara svårt att vara mer konkret än att studierna befinner sig i en skärningspunkt mellan tekniska färdigheter i relation till dokument, information och samlingar och mer komplexa sociala och humanistiska kunskapsområden. Oavsett om det rör områden som läsfrämjande, bibliografisk bearbetning, digital handledning, litteratursociologi, informationssökning, programverksamhet, mediaplanering, eller akademisk publicering, är det i kombinationen av praktiskt kunnande, kännedom om metoder, och en bredare förståelse för bibliotekens värden och uppgifter som den centrala bibliotekariekompetensen ligger. Om vi ser till det behov av motståndskraft som kommer att krävas för att biblioteken ska ha tillstymmelse till chans att stärkas, torde det inte vara det minsta svårt att argumentera för att våra bibliotek framförallt kräver sin kritiska massa av bibliotekarier utbildade i biblioteks- och informationsvetenskap. Allt annat, skulle jag rentav hävda, tangerar ett kunskapsförakt som nonchalerar orsakerna till det höga förtroende som biblioteken än så länge åtnjuter hos allmänheten. 

Nu tror jag inte att det är nödvändigt att alla som arbetar på bibliotek är utbildade bibliotekarier. Tvärtom. När jag först började arbeta på bibliotek reagerade jag på den tämligen statiska och hierarkiska relation som då tycktes råda mellan bibliotekarier och biblioteksassistenter, och det var frustrerande att se hur kompetenta och erfarna medarbetare kunde hållas tillbaka enbart på grund av att de saknade rätt yrkestitel. Dessutom finns det många arbetsuppgifter på bibliotek där en bibliotekarieutbildning är till föga hjälp, exempelvis administrativa och IT-tekniska. Det är heller ingen hemlighet att utbildningarna har sina brister, och att det finns luckor eller glapp mellan sektorns behov och det som utbildningarna erbjuder. En av de större bristerna har varit, och är det fortsatt, en oförmåga att spegla befolkningens språkliga mångfald. Yrkeskåren är fortfarande för homogen. Vid sidan av att utbildningarna måste förändras i takt med förutsättningarna att bedriva biblioteksverksamhet i stort, mest uppenbart i förhållande till en genomgripande digitalisering, måste de också bli bättre på att locka studenter med andra språkkompetenser än svenska och engelska. Det är synd att Joacim Hanssons bok endast snuddar vid denna demokratiaspekt i sin annars övertygande analys. 

Trots att jag alltså inte tycker att det alltid är nödvändigt med bibliotekarieutbildning för att arbeta på bibliotek – många skilda kunskaper och erfarenheter behövs! – så är jag dock kritisk till mycket som sker inom sektorn just nu. Att förmedla en bild av att tjänstepersonsrollen handlar om att leverera politikens vilja utan hänsyn till professionens värden, att skapa en hierarkisk organisation som knyter en för stor del av sitt utvecklingsarbete till osäkra projektanställningar och andra yrkesgrupper, såsom exempelvis kultur- eller fritidspedagoger, samt en växande tendens att kalla samtliga bibliotekstjänster för bibliotekarier, är allt annat än en klok väg framåt. I alla fall om vi långsiktigt vill bedriva biblioteksverksamhet av hög kvalitet trots ekonomiska neddragningar och politiskt tryck från krafter som har helt andra värden än de som vi är skyldiga att stå upp för.

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 160 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med swish.

Vi riktar blicken framåt! Några frågor till Alexandra Wahlström

bis bett två studenter i biblioteks- och informationsvetenskap, Tove Völgyi och William Friström samt en nyutexad bibliotekarie, Alexandra Wahlström, att berätta om vad de anser är de mest aktuella frågorna nu. Nu avslutar vi serien med Alexandra Wahlström

Enkät: Sofia Berg 

Alexandra Wahlström

Skolbibliotekarie i Lund

Finns det ett glapp mellan biblioteks- och informationsprogram på högskola och universitet och hur det sen ser ut i arbetslivet?

Att börja arbeta som skolbibliotekare kan ibland kännas som en helt annan sorts bibliotekarie än den man studerat till. På skolan är bilden av barn och unga så förknippad med den som elev att det ibland krockar lite väl mycket med de värderingar man tagit till sig under utbildningen. Trots att jag är väldigt nöjd med hur utbildningen har breddat mina kunskaper inom biblioteksområdet så kan jag ibland tänka att det finns en poäng med att göra som i de nordiska grannländerna där skolbibliotekarie är en påbyggnadskurs till lärarprogrammet. Detta för att skolbibliotekarie just är så skoloch lärofokuserat. Det är ett så mångfacetterat yrke som kräver så mycket av en, inte minst att man (med rätta) är ute i klasserna och håller i lektioner. Men det pedagogiska är ingenting som man får med sig i utbildningen och här ser jag ett glapp mellan utbildning och arbetsliv. Vi lär oss att ta fram information till olika målgrupper men inte riktigt hur man bäst förmedlar den. Det är visserligen något som gäller för de flesta utbildningar – att universitetet bistår med det teoretiska och sedan får man omvandla det till praktik när man är ute i arbetslivet.

”Jag skulle gärna se att skolbibliotekarie är ett yrke som får lyftas ännu mer, Både i utbildningen och på arbetsmarknaden då jag upplever att skolbibliotek ofta hamnar i kläm mellan olika yrken och förvaltningar”

Jag skulle gärna se att skolbibliotekarie är ett yrke som får lyftas ännu mer, Både i utbildningen och på arbetsmarknaden då jag upplever att skolbibliotek ofta hamnar i kläm mellan olika yrken och förvaltningar, vilket ofta resulterar i att man får dra i sina egna frågor och föra sina egna kamper. Det märks inte minst nu i besparingstider när skolbiblioteken påverkas av sparkraven som både ställs från skol- och fritidsförvaltning. 

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 160 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med swish.

Vi riktar blicken framåt! Några frågor till William Friström

bis bett två studenter i biblioteks- och informationsvetenskap, Tove Völgyi och William Friström samt en nyutexad bibliotekarie, Alexandra Wahlström att berätta om vad de anser är de mest aktuella frågorna nu. Nu har turen kommit till William Friström.

Enkät: Sofia Berg 

William Friström

Södertörns högskola

Vad anser du är den viktigaste biblioteksfrågan just nu?

Jag vill påstå att frågan om neutraliteten är viktig att fånga. Den nya nationella biblioteksstrategin talar om biblioteket som neutralt. Det här menar jag på är farligt. Att prata om neutralitet på det sättet är att konservera samhället. Det är ingen politiskt neutral handling egentligen utan en som stödjer den rådande ordningen. Om biblioteken ska kunna ta sina uppdrag som bildning, demokratiutveckling, ökad jämställdhet med mera på allvar, ja då kan vi inte vara neutrala. För att inte nämna rådande problem med falska nyheter och fördomar. Något bibliotekariekollektiven i sin profession absolut måste bekämpa.

Om vi blickar framåt 50 år, vilka tror du de största utmaningarna för bibliotek är då? 

Jag tycker frågan är enormt svår. Jag känner mig direkt otillräckligt kunnig i historia för att göra en sådan framåtblick. Jag hoppas att vi vid det laget har börjat röra oss mot ett feministiskt, antirasistiskt och socialistiskt samhälle. Om så är fallet så tror jag utmaningen blir att prioritera alla satsningar. ”Ska vi bygga de fem nya biblioteken för det här året utspritt eller fokuserat?” skulle till exempel kunna vara en utmaning för den tiden.

Vilket område inom biblioteks- och informationsvetenskap bör det läggas mer fokus på?

Jag skulle helt obildat och försiktigt prata om den demokratiska poängen med ämnet. Fokus borde ligga på vad den kan göra för att flytta makten från några få till de många. Vad kan vi använda bibliotekens fysiska rum till? Vad innebär algoritmerna på nätet för individer såväl som samhället ur ett demokratiskt fokus? Men om det behövs mer fokus på detta än vad som redan finns är svårt att säga då jag inte har så mycket att jämföra med.

De senaste tjugo åren har en fjärdedel av folkbiblioteken i Sverige lagts ner. Hur tror du situationen kommer se ut om ytterligare tjugo år?

Förhoppningsvis så har trenden vänt och vi har byggt fler bibliotek. Jag hoppas på att vi satsar på ett mer lokalt arbete där fler men mindre bibliotek kan samarbeta för att vara på så många platser som möjligt så centralt som möjligt.

”Jag vill påstå att frågan om neutraliteten är viktig att fånga. Den nya nationella biblioteksstrategin talar om biblioteket som neutralt. Det här menar jag på är farligt.”

Finns det ett glapp mellan biblioteks- och informationsprogram på högskola och universitet och hur det sen ser ut i arbetslivet?

Jag kan spekulativt säga att det nog är mer tjänstepersonstankar inom arbetslivet och mer ideologiskt och visionärt i studierna. Men jag har ingen koll.

Vilka frågor kring arbetsförhållanden är de mest relevanta just nu?

Frågan är egentligen svår för en student att svara på men jag tror att arbetstidsförkortning är viktig. 30 timmars arbetsvecka skulle nog vara bra att börja med. Jag tänker mig även att maktfrågan måste på tapeten. Hur mycket bestämmer bibliotekarierna gentemot chefer och politiker? Maktlöshet på arbetsplatsen skapar en dålig miljö och ibland hopplöshet inför sitt jobb. För att inte tala om alienationen som resultat. Dessutom så får många en känsla av att de inte duger när de inte får använda de kunskaper de har. När bibliotekariernas expertis ignoreras så tror jag absolut att självförtroendet sjunker. Tillsammans med att osynliggöras i bibliotekslagen så ska vi heller inte få vara med och forma våra bibliotek ordentligt? Det är en arbetsmiljöfråga.

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 160 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med swish.

Vi riktar blicken framåt! Några frågor till Tove Völgyi

bis bett två studenter i biblioteks- och informationsvetenskap, Tove Völgyi och William Friström samt en nyutexad bibliotekarie, Alexandra Wahlström att berätta om vad de anser är de mest aktuella frågorna nu. Först ut är Tove Völgyi.

Enkät: Sofia Berg 

Tove Völgyi

Umeå universitet

Vad anser du är den viktigaste biblioteksfrågan just nu?

Frågor som på olika sätt har med makt och jämlikhet att göra: digitala klyftor, lika möjlighet för användare att ta del av information och kultur i ett segregerat samhälle, förändringar i hur produktion och spridning av information går till som biblioteken måste förhålla sig till.

Foto på Tove Völgyi

Om vi blickar framåt 50 år, vilka tror du de största utmaningarna för bibliotek är då? 

Snabba förändringar när det gäller teknik och informationsflöden kommer fortsätta, och biblioteken kommer fortsätta att behöva förhålla sig till det på något sätt.

Vilket område inom biblioteks- och informationsvetenskap bör det läggas mer fokus på?

Jag har fått en bild av att läsning och kultur flyttas allt mer till marginalen inom biblioteks- och informationsvetenskapen och utbildningarna. Jag hoppas att det även i framtiden kommer ses som centrala delar för biblioteken och forskningen.

De senaste tjugo åren har en fjärdedel av folkbiblioteken i Sverige lagts ner. Hur tror du situationen kommer se ut om ytterligare tjugo år?

Det är svårt att säga, eftersom det beror så mycket på den politiska utvecklingen i landet. Förhoppningsvis kommer biblioteken istället att bli allt viktigare och stärkas, men det beror mycket på vad rådande politik vill lägga pengar på.

”Jag har fått en bild av att läsning och kultur flyttas allt mer till marginalen inom biblioteks- och informationsvetenskapen och utbildningarna.”

Finns det ett glapp mellan biblioteks- och informationsprogram på högskola och universitet och hur det sen ser ut i arbetslivet?

Glappet mellan utbildningen och yrkespraktiken är en fråga som engagerar mig just för att jag arbetade på bibliotek innan jag började plugga biblioteks- och informationsvetenskap, och därför har ett lite annorlunda perspektiv. Under utbildningens gång har jag hela tiden grunnat på vad skillnaden kommer vara när jag fortsätter arbeta efter utbildningen. Det är faktiskt inte helt enkelt att sätta fingret på. Men i stora drag så tycker jag det viktigaste jag får med mig handlar om bibliotekets roll i samhället, och informationens roll i samhället. Överlag tror jag att man får mest användning av utbildningen om man sedan jobbar med verksamhetsutveckling eller som chef. Då menar jag inte att bibliotekarier inte behöver vara insatta i de stora frågorna! Men stora delar av yrkespraktiken, som att möta användare i olika situationer eller köpa in och hantera medier, har väldigt liten plats i utbildningen. Den sociala biten är definitivt något som man möter först i arbetslivet. Jag skulle också önska att pedagogik, MIK och digital kompetens var en större del av utbildningen. 

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 160 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med swish.

Den nya bibliotekarie­utbildningen på Södertörns högskola hoppas kunna bredda rekryteringen

Martin Persson från bis passade på att ställa några frågor till Pamela Schultz Nybacka, som ansvarar för den nya bibliotekarieutbildningen på Södertörn.

Pamela Schultz Nybacka, ansvarig för den nya bibliotekarieutbildningen på Södertörn. Foto: Eva Enarson.

Pamela Schultz Nybacka, ansvarig för den nya bibliotekarieutbildningen på Södertörn. Foto: Eva Enarson.

Er nya bibliotekarieutbildning startar till hösten. Är det full fart med planering och förberedelser nu?

– Javisst! Det är otroligt mycket arbete att starta ett helt program. Vi har haft en fantastisk process och många inom högskolan och i biblioteksvärlden backar upp oss och hejar på, så det känns extra roligt och spännande!

Förutom att ni är ytterligare ett lärosäte som börjar utbilda bibliotekarier, vad är speciellt med bibliotekarieutbildningen på Södertörn?

– Här på Södertörns högskola arbetar vi med mångvetenskap, mångkultur och medborgerlig bildning och det kommer att märkas i utbildningen. Vi förenar humaniora med till exempel pedagogik, offentlig förvaltning och medieteknik. Vi har också en partner i Södertörns högskolebibliotek, som är mycket engagerade i arbetet. Samverkan med biblioteksvärlden står högt upp på agendan och vi kommer att arbeta väldigt praktiknära och samhällsorienterat.

Kommer ni att arbeta för att bredda studentrekryteringen och i förlängningen bryta ett mönster av en relativt homogen (till exempel vit) bibliotekariekår? Och i så fall hur?

– Absolut! Breddad studentrekrytering till yrket är ett av våra huvudargument för att just vi ska starta en utbildning. Här har Södertörns högskola en mycket god kompetens, bra geografisk placering och mångårig vana att locka såväl nya grupper som enskilda individer till högre studier. När det gäller urval hoppas vi också kunna erbjuda att söka in på olika vägar, bland annat genom särskild antagning (personligt brev till exempel). Samtal pågår just kring dessa former.

Hur ser ni på utbildningens möjligheter att erbjuda validering och vidareutbildning för nyanlända svenskar som vill arbeta i biblioteksverksamheter?

– Vilken intressant idé! Vi har än så länge bara påbörjat våra planer för vidareutbildning och annan kompetensutveckling. Bland annat har vi en fristående kurs om skolbibliotek som ligger på planeringsstadiet. På Södertörns högskola finns Centrum för praktisk kunskap, som tidigare samarbetat med Regionbibliotek Stockholm, vilket mynnade ut i skriften Bibliotekariens praktiska kunskap (2016).

Hur kommer balansen mellan teori och praktik till uttryck i er bibliotekarieutbildning?

– Vårt program kommer att vara grundat i biblioteks- och informationsvetenskap och inriktad mot professionen. Vår utbildning kommer därför att vara mycket praktiknära. Vi kommer att arbeta aktivt med samverkan både i och kring utbildningen. Det blir många studiebesök, expertföreläsningar med branschföreträdare, mentorskap, praktik på bibliotek, med mera. Vi har också en fördjupningstermin som är inspirerad av upplägget på Centrum för praktisk kunskap. Efter avslutad praktik på bibliotek kommer deras lärare att hålla en kurs där deltagarna tillsammans vecklar ut sina erfarenheter från praktiken. På så vis vill vi bidra till en starkare utveckling och hållbarhet i den professionella identiteten.

Varför ska studenter utbilda sig till bibliotekarier? Och blir man ”bara” bibliotekarie genom att läsa er utbildning?

– Biblioteken befinner sig ständigt mellan historia och framtid, tradition och förnyelse, analogt och digitalt – och så vidare. Att bli bibliotekarie är därför inte så ”bara”… Vi betraktar bibliotekarien som en samhällsbärande profession. Visst kan man ta sin bibliotekariekompetens med sig in i andra sfärer också!

Läs mer