Kategorier
barn och bibliotek Norge nyheter

Himmel över Oslo – ett besök på Deichman Bjørvika

Text: Solveig Hedenström, Ulla Hjorton, Agneta Månsson, Marie-Louise Riton

Vid ett besök i Oslo i september passade vi fyra ”pensionister” på att besöka Oslos nya stadsbibliotek Deichman Bjørvika, mitt emot Operahuset och inte alls långt från det nya Munchmuseet. Vi blev hänförda av ett bygge som är både storslaget och intimt på samma gång! Carl Deichman, kansliråd och boksamlare som i slutet av 1700-talet testamenterade sin boksamling till staden Oslo – under förutsättning att det skulle vara gratis att låna – måtte jubla om han finge möjlighet att göra en tidsresa till år 2022. Upplysningstidens tro på att kunskap och upplysning plockar fram det bästa hos människan, gestaltas väl i varenda vrå av biblioteket. Nu med vår tids uttryck. 

Vi kom dit en regnig förmiddag och möttes av besökare i alla åldrar. Flera ingångar leder in i biblioteket och väl inne kunde vi botanisera bland de sex våningsplanen som nås via färgkodade hissar, trappor och rulltrappor. Det var inte alltid helt lätt att hitta de olika avdelningarna trots stora skyltar och kartor på varje våningsplan. Ljudnivån i huset var, trots många besökare, behaglig. Tack vare ett ljuddämpande textilt innertak, tror vi. 

Från entrén, med ett läckert konstverk i neon, en biblioteksshop och en butik för att ”gå på tur” och uteliv, började vi med det öppna inbjudande magasinet längst ner i huset. Inga kompakthyllor utan vanliga bokhyllor med färgglada böcker och bra belysning mot svarta väggar. Ett magasin för alla åldrar, ett paradis för läsnördar och storläsare med inbjudande och bekväma sittplatser utspridda här och där för besökarna. På bottenplanet finns även en hörsal med gott om plats för förtäring och mingel. 

Oslo har också sedan 2007 ett litteraturhus med hörsal, restaurang, bokhandel och författarrum med mera. Huruvida samarbete förekommer eller om det råder konkurrens kring litteraturevent funderade vi över, men Oslo är ju ändå ”hovedstad” och bör ha publikunderlag för flera litterära scener.

Rum för barn

Plan 1 delas mellan barnavdelningen och skönlitteraturen för barn och vuxna. Redan bibliotekets entré ger igenkänningssignaler för barn på stora attraktiva bildskärmar – just när vi var där gjorde man reklam för ett födelsedagskalas för Albert (Alfons) Åberg. Vi ägnade bibliotekets ytor för barn särskild uppmärksamhet. Vi hade med oss de frågor Lena Lundgren ställt i en artikel i bis 2/2022 vid ett besök på Ode i Helsingfors: Vilken information riktar sig direkt till barnen? Hur gestaltas exponering av medier och läsfrämjande arbete? Syns barntilltal och igenkänning? Märks barns inflytande eller medverkan? Vi försökte, utan att kunna ställa frågor till ansvariga chefer, lista ut hur tankarna gått kring barnens avdelningar.

Småbarnsavdelningen är inbjudande till läsning, men kanske framför allt till lek. Här finns många mjuka och mysiga kryp-in att leka i och klättra på. Barnvagnsplatser och platser för bebisar och småbarn att äta matsäck och bli bytta på finns som sig bör på ett bibliotek planerat på 2000-talet. Enligt personalen har man redan gjort den klassiska erfarenheten att ytan för de mindre barnen med föräldrar är för liten och barnvagnsplatserna för få, men också den glädjande erfarenheten att bokutlåningen är högre än väntat. Vi tyckte nog att bilderbokstrågen var lite för höga och inte så tillgängliga för barn att själva leta i.

Vi frågade, men fick inget svar på, om barn varit involverade i planeringen av barnavdelningen. Vi hittade heller inga tydliga spår av barns möjlighet att påverka i form av förslagslådor eller enkäter men väl ett sätt att exponera teckningar. Vid vårt besök på Ode i Helsingfors 2019 hade vi ungefär samma tankar om barnperspektivet som Lena Lundgren och det kan inte hjälpas, Deichman Bjørvika slår Ode med hästlängder. Miljön på Deichman är mer lekfull, små alkover balanserar det storslagna, Ode verkar i jämförelse stelare i sin storslagenhet. På Deichman behöver barnen inte känna sig som ute på ett stort torg, mysfaktorn är helt enkelt högre. Vi tilltalades också av det lockande öppna magasinet som kan tänkas tilltala storläsare.

Skönlitteraturen för vuxna delar, som sagt, plan med barnlitteraturen. Det som stack ut är det geniala sättet att skapa rum i rummet med mindre förskjutningar av väggarna med olika färgsättning. Många insprängda videokonstverk som lockar olika åldrar, en nostalgihörna med gamla katalogskåp och en arbetsplats.

Bibliotek i tiden

Ett kvardröjande intryck är att Deichman Bjørvika har lyckats behålla känslan av bibliotek. Samlingen består av över en miljon böcker, men man har lyckats kombinera det med allt nytt, till exempel en makerspaceavdelning med verktygspark med 3D-skrivare, symaskiner och storprintskrivare. Den kallas Folkeverkstedet: ”rommet som skal fungere som en møteplass hvor du kan treffe andre med samme nysgjerrighet og skaperglede – for vi mener at det er mellom mennesker i fysiske rom den viktigeste kunnskapen læres!” 

Planen för facklitteratur är även de fyllda av överraskande rum i rummet, vindlande halvtrappor att sitta i, arbetsplatser och telefonrum. På samtliga våningsplan finns möjlighet att hyra större och mindre studierum, alla välutrustade men med olika uttryck i inventarier och konst. Efter klockan 17 och på helger kan de hyras utan kostnad. Genom alla våningsplan går en organiskt formad del av huskroppen för administrationen. Som vanligt förundrades vi över att ett så stort hus, med så rik verksamhet, kan drivas av så få människor. Om vi minns rätt 45 personer i yttre tjänst och cirka 100 i inre, varav många med lösa anställningsformer.

I blickfånget när man kommer uppför rulltrapporna har varje plan en översiktskarta
som också rymmer rullande reklam om vad som är på gång i huset. Här om Albert
(Alfons) Åbergs födelsedagskalas. Foto: Solveig Hedenström

Framtidsbiblioteket

Framtidsbiblioteket, Future library, i ett konstprojekt kallat Slow space, har sin särskilda plats på översta våningsplanet på Deichman Bjørvika. Varje år från och med 2014 och hundra år framåt samlas en berättelse in och förvaras i Framtidsbiblioteket. Ett tusen träd har planterats i Nordmarka norr om Oslo, för att producera papper till en antologi som alltså kan läsas först 2114. Detta för att påminna om naturens långsamma samspel med författares tankar och idéer. Margaret Atwood var först ut 2014, Judith Schalansky den nionde i raden 2022. Silent room, specialdesignat och byggt av 16 000 träbitar som formats i en organisk form fungerar som biblioteksbesökarnas både, ja – ”silent room” och framtidsbibliotek. Läs gärna mer om projektet på www.futurelibrary.no.

Högst upp har också Carl Deichman fått sin plats med de ursprungliga 6 000 böckerna från 1700-talet. Sprängfyllda av intryck och lycka kunde vi inte ta in mer. Vi gled långsamt ned för rulltrapporna och de olika våningsplanen, slog oss ner i caféet med utsikt mot vattnet och det vita böljande operataket med strosande människor. Regnet la sig på ett lustigt sätt utanpå glasfasaden, inne men ändå ute. Så småningom lämnade vi biblioteket med en känsla av att ha varit i en bibliotekshimmel. När får Stockholm sitt nya huvudbibliotek?

Interiör Daeichman Bjørvika. Bibliotekens logga är synligen i bibliotekslokalen.
Bibliotekets entré. Notera bibliotekets logga till vänster. Foto: Solveig Hedenström

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 175 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med Swish.

Kategorier
nyheter

Så var 2022

Vad tillträdesförbud till bibliotek kan innebära

Lagen om tillträdesförbud väckte många frågor. Nick Jones försökte i samtal med juristen och före detta presidenten i Svea hovrätt Johan Hirschfeldt ge underlag för en bred diskussion både lokalt, regionalt och nationellt i biblioteksvärlden.

Biblioteksplanerna måste följa lagen!

Den nya SD-ledda kommunledningens hantering av förslaget till biblioteksplan i Sölvesborg väckte mycket diskussion 2018–2019, men vilka ändringar gjordes egentligen i planen? Lena Lundgren granskade den nya planen i jämförelse med det ursprungliga förslaget och fann flera formuleringar som stred mot bibliotekslagen.

”Vill vi vara medlöpare eller försvara bibliotek för alla?”

Bibliotekens roll aktualiserades av Tidöavtalet. Karin Råghall ville se bibliotek som inte vek en tum från idén om bibliotek för alla.

Bibliotek och totalförsvaret – vad innebär det?

Emma Karlsson granskade argumenten om biblioteken i totalförsvaret och hamnade i större frågor om vilket typ av samhälle vi vill bygga.

Ode – med barnglasögon

Lena Lundgren granskade Ode, Helsingfors omskrivna centrumbibliotek, ur ett barnperspektiv.

Tobias Willstedt

Kategorier
barn och bibliotek barn och läsning nyheter

Ode – med barnglasögon

Text: Lena Lundgren

Helsingfors centrumbibliotek Ode (Oodi på finska) har hyllats av många och i alla tonarter. Och förvisso är det imponerande, som samhällssatsning, som byggnad med en fantastisk arkitektur och som manifestation av kreativitet, kultur och litteratur. Det har generösa öppettider och rymmer en rad lokaler för olika aktiviteter. Det är också mycket välbesökt. 

Huset är disponerat så att entrévåningen är platsen för möten, med automat för återlämning av medier, de större evenemangslokalerna och restaurang/café. Andra våningen är vigd åt arbete med verkstäder, studior, spelrum och arbetsrum av olika storlekar. På tredje våningen återfinns vad som kallas Bokhimlen och Medborgarbalkongen. Våningsplanet presenteras så här på hemsidan:

På den översta våningen finns plats för avkoppling och återhämtning. Under det molnliknande taket kan man fly undan vardagens stress, ta en kopp kaffe och njuta av den fina utsikten som öppnar sig från Medborgarbalkongen. Denna våning har flest element för ett traditionellt bibliotek.

Barnavdelningen presenteras så här: ”Även Barnens bokvärld finns på den tredje våningen.”

Foto på Odes småbarnsavdelning.
Småbarnsavdelningen är välbesökt. Foto: Ode

Barnperspektivet

Men vad händer om man tar på sig sina starka glasögon och tittar på biblioteket ur ett barnperspektiv eller till och med ur barnets perspektiv?1 Jag tillbringade några timmar på Ode en eftermiddag i april och försökte se vad som erbjuds det besökande barnet. Mina iakttagelser gör inte anspråk på att vara heltäckande, jag fick exempelvis ingen insyn i programverksamheten, annat än att informationen var sparsam på hemsidan. Jag vet inte heller något om hur barn prioriteras när det gäller resurser för medieinköp och verksamhet. Det är alltså en ögonblicksbild jag ger, en bild som jag dock menar säger något om vad som faktiskt möter barnet vid besöket.

Jag utgick från följande frågor: Vilken information finns riktad direkt till barnet? Vad finns av vad en skulle kunna kalla barntilltal, alltså inslag av igenkänning, överraskningar och/eller ”roliga saker”? Hur är medierna exponerade? Vad syns av läsfrämjande arbete som utställningar eller skyltning? Finns spår av barns inflytande eller medverkan, exempelvis information om någon referensgrupp eller skrivarverkstad, en förslagslåda, barns tips om böcker eller redovisning av förskolebarns eller skolbarns projekt? 

Liknande aspekter har jag tidigare använt i en studie av Rum för barn i Kulturhuset i Stockholm. Barnens bokvärld liknar Rum för barn såvitt jag förstår på flera sätt: Båda biblioteken vänder sig till stadens alla barn men har ett mindre antal barn i sitt upptagningsområde och fungerar mer som utflyktsmål än som vardagsbibliotek. De vänder sig också i första hand till de mindre barnen som kommer dit med sina föräldrar.

Barnens bokvärld

Ode har entréer från tre håll, vilket gör biblioteket lättillgängligt, trots den vidsträckta byggnaden. Väl uppe på tredje våningen möter jag en ljus och luftig rymd, i sanning en Bokhimmel! Barnens bokvärld upptar cirka en tredjedel av ytan och omfattar medier med informationspunkt, småbarnsavdelning, sagorum, ett stort evenemangsrum och Lekparken Loru (finska för ramsa). En barnvagnsparkering finns förstås och grundläggande service för barnfamiljer som toaletter med skötbord och möjligheter att värma barnmat. I närheten finns ett litet café.

Foto på mönstrad matta.
Den stora mattan är inspirerad av Mumin‐figurerna.
Foto: Lena Lundgren

Vad såg jag? 

Biblioteket är alltså lätt att ta sig in i, även med barnvagn. Men jag hittade ingen information på entréplanet som visade var barnavdelningen finns, ingen rolig skylt, ingen figur som välkomnar barnet, ingen ”trollsvans” eller några Muminfotspår eller djurspår som leder upp till Barnens bokvärld på tredje våningen. Ingen särskild informationsbroschyr för barn fanns heller (jag frågade) och informationspunkten på barnavdelningen var vid mitt besök obemannad. 

Småbarnsavdelningen, med mjuka lekblock, stor färgglad matta och skoförbud, var inbjudande och den mest välbesökta delen med många barn och deras vuxna. I evenemangsrummet pågick påskpyssel. Lekparken Loru består av trappor och stora sluttande trägolv i olika nivåer. Den sköts av en samarbetspartner som erbjuder bland annat ”Baby på bibban” och musikprogram för småbarn men vid mitt besök pågick ingen verksamhet där. Loru var därför i stort sett tomt men några barn klev i trapporna och sprang upp och ner för det sluttande golvet. Ett par föräldrar med spädbarn satt och pratade på den stora mattan, ett konstverk inspirerat av Tove Janssons figurer. Enligt ett anslag skulle en informationsträff om barnsäkerhet hållas senare. 

Ett riktigt stort träd fångade blicken på barnavdelningen, dess hängen eller mobiler svävade dock högt över barnens huvuden. När det gällde ”roliga saker” lockades jag av den interaktiva digitala sagoväggen i evenemangsrummet, som jag hade sett på hemsidan, men den var inte igång när jag var där. Påskpysslet var traditionellt och anpassat till de minsta barnen. Pekböckerna fanns inte på småbarnens område utan i anslutande vanliga bilderbokslådor, där de små pekböckerna var svåra att få syn på. Det var dessutom omöjligt för småbarn att nå upp till dem. En pappa placerade, efter flera misslyckade försök att visa barnet böckerna, resolut ungen mitt uppe i en låda!

Inga tecken på barns inflytande

Medierna var överhuvudtaget traditionellt och lite håglöst placerade. Böckerna i bilderbokslådorna stod med ryggen utåt och de roliga bilderna på böckernas framsidor syntes inte. Jag kan förstå att Muminvärlden kan kännas utsliten i Finland men för en svensk besökare kändes det ändå märkligt att biblioteket inte använder sig av den möjligheten till igenkänning. Det enda inslaget med anknytning till Mumin, utöver en anonym hylla med glest med böcker, fanns i den stora mattan på Loru. Men bilderna på den var knappast identifierbara för barn utan förmodligen roligare för vuxna. Inga andra sago- eller bilderboksfigurer fanns på plats, varken som bilder, dockor eller skulpturer. 

Böcker för de större barnen exponeras i bokställ i hyllorna men inga mer lockande skyltningar eller utställningar syntes till. Inga bilder eller symboler livade heller upp hyllorna. Jag hittade inga tecken på inflytande eller medverkan av barn i form av boktips, utställningar, projekt eller bokklubbar. Andra medier, som tidskrifter och filmer, var sparsamt företrädda och inte särskilt marknadsförda. 

Foto på höga tråg med pekböcker.
Pekböckerna är svåra att nå för småbarnen. Foto: Lena Lundgren

Ode för barn?

Att Helsingfors i centrumbiblioteket Ode har fått ett vardagsrum för ungdomar och vuxna med alla möjligheter till verksamheter, det är tydligt. Besökare satt överallt, ensamma eller i grupp med sina datorer eller annan utrustning. Men varför på biblioteket? Begreppet har fått en vidgad betydelse. Medierna spelar en mindre roll, medan mötes-, upplevelse- och aktivitetsfunktionaliteterna framstår som de viktigaste.2 Det framgår inte bara av disponeringen av byggnaden utan återspeglas också i presentationen på hemsidan. Kanske har ”bibliotek” en laddning av förväntningar, möjligheter och förhoppningar som skaparna av Ode vill utnyttja?

Men för förskolebarn och barn i mellanåldern gav Barnens bokvärld ett fantasilöst och torftigt intryck. Här syntes inget nytänkande, inga försök att levandegöra arketypiska eller nyare berättelser eller att ta vara på barnens kreativitet eller egna idéer och berättelser. Jag inser att de flesta Helsingforsbarn har ”sitt” bibliotek i bostadsområdena, eller kanske på det gamla biblioteket på Richardsgatan, och att programverksamheten i Barnens bokvärld, liksom på Rum för barn, är en viktig del. Men även som utflyktsmål hade jag väntat mig något mera av Ode. Barnens bokvärld kan säkert fungera för enstaka besök av vuxna med små barn och för läs- och biblioteksvana större barn men jag undrar om alla barn känner sig hemma och uppmärksammade här? Jag undrar också över om personalen och ledningen har försökt förverkliga barnperspektivet, eller för den delen barnets perspektiv, i utformning och verksamhet? Inga spår av ett sådant arbete kunde tyvärr skönjas vid mitt besök. 

Fotnoter

  1. Barnperspektivet innebär vuxnas uppfattningar om och tolkningar av barns behov och önskemål. Barnets perspektiv innebär barnets egen uttalade vilja och i olika gestaltningar formulerade uttryck.
  2. Jämför tidigare stadsbibliotekarien i Malmö Elsebeth Tanks tankar om att ”bära ut böckerna och ta in författarna”.

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 175 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med Swish.