Etikettarkiv: Barnkonventionen

Barnbiblioteken måste få ta plats!

Hur kan barnbiblioteken stärkas? Forskare, utvecklingsledare och bibliotekschefer svarar. Barnbiblioteken måste få sin rättmätiga andel av satsningarna när kulturministern lägger fram sitt förslag till en nationell biblioteksstrategi för riksdagen.

Text: Lena Lundgren 

Illustration: Eleonor Pavlov 

Barnbiblioteken har behandlats mycket njuggt i det slutgiltiga förslaget till nationell biblioteksstrategi, Demokratins skattkammare. Det speglar ett torftigt förarbete. Av alla de rapporter, dialogmöten, föredragningar, samråd och diskussioner, som arbetsgruppen för en nationell biblioteksstrategi initierade och redovisade, och som utgör grundmaterialet för förslaget, handlade bara en direkt om barnbibliotek. Den studien genomfördes och publicerades i sista stund och var mycket bristfällig. I remissvar, under föredragningar och möten hade ändå barnbibliotekarier, bibliotekschefer och forskare påpekat, att eftersom barnverksamheten på de flesta folkbibliotek utgör hälften av verksamheten så måste barnen få sitt eget avsnitt med strategiska förslag som kan föra utvecklingen framåt.

Införandet av FN:s barnkonvention som svensk lag 2020 understryker behovet av en genomtänkt satsning på barnbiblioteken. (Skolbiblioteken har fått stor uppmärksamhet i utredningen och får förhoppningsvis del av de strategiska satsningarna.) Frågan är om den sista remissrundan, den till kulturdepartementet, kommer att medföra att den nationella strategin, i sin slutgiltiga form, tar ett mera resolut grepp om verksamheten för barn och unga?

Vad anser spetskompetensen?

Rapporten Biblioteken behöver barnen – behöver barnen biblioteken? kom alltså inte med något intressant material som kunde föra diskussionen framåt. Jag ska emellertid inte gå in på den här. I stället ska jag redovisa en enkät som jag nu, inför arbetet med bis jubileumsnummer och för att få fram mera välgrundade synpunkter, har riktat direkt till ett antal personer som är betydelsefulla för barnbibliotekens utveckling. En liknande, men mera genomarbetad, kunde ha genomförts av arbetsgruppen. Det är en blygsam undersökning, som dock pekar ut några viktiga strategiska huvudspår.

Frågorna som jag ställde till utvecklingsledarna vid läns/ regionbiblioteken samt några forskare och bibliotekarier, totalt 33 personer, var: Vad tycker ni behöver göras på nationell nivå för att stärka och utveckla barnbiblioteken? Vilket uppdrag tycker ni ska ges till KB gällande barnverksamheten om och när KB kommer att få ”ett tydligare uppdrag att stödja hela biblioteksväsendet” (s. 32 i förslaget)? Jag bad om korta reflektioner utifrån respondenternas uppdrag och erfaren- heter. Svar kom in från 12 personer, vilket jag betraktar som bra, med tanke på det informella sammanhanget. (Ett stort tack för svaren!) Jag redovisar de förslag som handlar om den nationella nivån och sammanfattar dem under några huvudpunkter. Mina egna reflektioner avslutar artikeln.

Utökad och bättre utbildning och fortbildning

Behovet av utbildning och fortbildning om verksamhet med barn och unga med inriktning på bibliotekens utmaningar är den fråga som flest lyfter fram. Större betoning på delaktighet, nätverkande, litteraturpedagogik och tillgänglighet inom grundutbildningen nämns, liksom bättre samhällsorientering, där de tidigare fältstudierna på lokala bibliotek efterlyses.

Fortbildning för barnbibliotekarier behövs om metodutveckling med fördjupning framförallt i delaktighet och barns litteraciteter i bred mening. En utvidgning av Bokstart kräver särskild fortbildning för att syftet med satsningen ska kunna uppnås. Samtal som metod, både med barn och deras vuxna, är ett viktigt utvecklingsområde. Fortbildningen ska förankras i forskning och genomföras i samverkan mellan lärosäten och regionbiblioteken så att både den vetenskapliga nivån garanteras och så många som möjligt kan delta i den. Utbildning och fortbildning ska stödjas av en webbplats som samlar all relevant forskning, projektredovisningar, rapporter och studier.

Men även fortbildning för all bibliotekspersonal efterlyses, med tanke på att barnen oftast möter personal som inte är barnbibliotekarier vid sina besök. Få bibliotek har bemannade informationsdiskar på barnavdelningarna. Läsdelegationens förslag när det gäller fortbildning i form av ett ”läsfrämjandelyft” för bibliotekspersonal tillstyrks (Barns och ungas läsning, s. 149-151). 

barn som står med demonstrationsskyltar runt texten "barnbibliotek".

Mer forskning

Forskning om barn på bibliotek är ett mycket eftersatt område. En del har gjorts de senaste åren, och Regionbibliotek Stockholm framhålls som ett föredöme. Men mycket mer behöver göras och dessutom sammanställningar och bättre spridning av forskningsresultaten. De nya satsningar på språk- och läsfrämjande arbete som görs, framför allt utökning över hela landet av Bokstart till de små barnen och deras familjer, måste beforskas för att kunna dels utvärderas, dels bidra till fördjupad kunskap och förståelse. För Bokstart behöver också fler varianter prövas och studeras.

Forskningen måste våga gå på djupet, ifrågasätta, diskutera syftet med den läsfrämjande verksamheten, utgå från barnets perspektiv, barns litteraciteter, deras läspraktiker och syn på läsning och på biblioteken. Arbete med delaktighet och barns rättigheter är särskilt viktiga områden, de är avgö rande för att barnbiblioteken ska upplevas som angelägna av barn.

Samordning av nationellt läsfrämjande arbete

Ambitiöst arbete för att främja språkutveckling, läsning och mediekunskap pågår lokalt, men också i form av nationella insatser som Bokstart, Sommarboken, barnbokskatalogen och tidigare Bokjuryn (som pågår lokalt fast den nationella samordningen har lagts ner). Andra aktörer driver Läsborgarmärket (Akademibokhandeln), Barnens romanpris (SR P1) och MIK för mig (Medierådet). 

Samordning av de nationella läsfrämjande tjänsterna skulle, oberoende av aktör, kunna samordnas på en gemensam plattform och presenteras och erbjuda material, helst gratis. Det skulle ge större genomslag, underlätta för biblioteken och möjliggöra deltagande även för de mindre biblioteken.

Utbyggda digitala tjänster

De flesta framhåller med eftertryck att de nationella digitala tjänsterna för barn, Bibblix, Barnens bibliotek och Polarbibblo, måste utvecklas, få fast organisation och långsiktiga finansiella lösningar. Inriktningen ska vara läsning, litteratur, skrivande, berättande och skapande i olika former. Det är helt omöjligt för enskilda bibliotek att utarbeta och finansiera sådana digitala tjänster. Behovet av en plattform för Bokstart lyfts också. Ytterligare ett förslag är att föra samman de befintliga tjänsterna tillsammans med UR:s och SR:s program och andra, som Polyglutt och Ugglo, på en gemensam plattform för att öka tillgängligheten för alla barn.

En inspirerande och lättanvänd bibliotekskatalog eller gränssnitt för befintliga kataloger, inte bara för barn utan även för andra ovana användare, är också ett starkt önskemål. Flera försök har gjorts i den riktningen men det krävs en större och mera målmedveten insats på nationell nivå av KB.

Digitalt först behöver ett tydligt barn och unga-spår. Detta borde vara ett ansvar för KB, och är ett exempel på hur KB skulle kunna lägga ett barnperspektiv på fler verksamheter.

Stöd för tjänster och inköp av böcker på andra språk

Svårigheterna att köpa in barn- och ungdomsböcker på andra språk är mycket stora, vilket påpekas av flera. Det behövs ett effektivt stöd i alla delar av den mångspråkiga verksamheten. Ett förslag är att Internationella biblioteket får i uppdrag att även fungera som inköpskanal och erbjuda katalogposter. Ett bättre stöd för arbetet med minoritetsspråken efterlyses också.

Rättmätig andel av resurserna

Att barn och unga måste få sin rimliga andel av bibliotekens resurser, tas också upp i flera svar. Enligt bibliotekslagen ska barn prioriteras, men ingen stämmer av om detta krav uppfylls och i själva verket ligger de flesta bibliotek långt från detta mål. Detta gäller också KB, som inte i sina nationella uppdrag, till exempel biblioteksstatistiken, ägnar lika mycket uppmärksamhet åt verksamheten för barn och unga.

Barnbibliotekarierna måste ges förutsättningar och resurser för samverkan ”för att skapa nya platser i närsamhället där barn och unga får tas på allvar, utvecklas, vara delaktiga och uppleva konst själva eller tillsammans med andra” (citat ur ett av svaren). Detta ska betonas i biblioteksplaner och skolbiblioteksplaner och krav på särskilda barnbiblioteksplaner ska ställas. Resursfördelningen måste utvärderas utifrån checklistor och statistik av KB.

”All erfarenhet visar att om inte barn och unga får specialdestinerade satsningar, så kommer de inte att få del av de allmänna insatserna, eller bara i mycket begränsad omfattning.”

Den nationella strategin, då?

Men tar inte förslaget till nationell biblioteksstrategi upp de här idéerna? Bara delvis och bara otydligt. I de sex strategiska reformer som föreslås, tas kompetensutveckling för all biblio- tekspersonal upp, ingen speciell om verksamhet för barn och unga. ”Redan utvecklade digitala bibliotekstjänster för barn” föreslås få en permanent statlig finansiering, och det är väl bra, men inget sägs om placering eller utveckling av tjänsterna. Mångspråkig biblioteksverksamhet och verksamhet för de nationella minoriteterna ska stärkas rent allmänt, men inga förslag finns om särskilda satsningar för barn och unga och deras medier.

En ”riksbarnbibliotekarie” behövs!

Undersökningen kan sägas vara ett komplement till BiS remissvar (se BiS hemsida) när det gäller barnbiblioteksverksamheten. Svaren förtydligar var de nationella satsningarna, genom uppdrag till KB och, vilket flera framhåller, även till andra statliga aktörer, bedöms vara mest verksamma av nyck- elpersoner inom området. Full finansiering av insatserna är nödvändig.

Verksamhet för målgruppen barn och unga ingår i någon mån i grundutbildningen men i huvudsak erbjuds den som valbara kurser och eget val av ämne för projekt och uppsatser. Eftersom många bibliotekarier börjar sin yrkeskarriär med barn- och ungdomsverksamhet behövs ett uppdrag till utbildningarna att ge större utrymme åt denna målgrupp. Uppdraget ska också omfatta samarbete med regionbiblioteken så att fortbildningen även kan nå personal på små bibliotek. Det är ett stort problem att de mindre biblioteken inte har resurser att utnyttja den fortbildning som ändå erbjuds. 

De olika digitala tjänsterna måste med nödvändighet finnas på flera olika plattformar, även om så många tjänster som möjligt samordnas. För att underlätta för användarna, barn, deras vuxna och professionerna, kan materialet samlas på två plattformar, en direkt riktad till barn, en till vuxna, med konkret innehåll och med länkar till övriga resurser.

”Viktigast är det demokratiska uppdraget, att barnbiblioteken blir tillgängliga för alla barn.” (Citat ur ett av svaren) Ett uppdrag till KB, Kulturrådet, Socialstyrelsen och Skolverket att samverka när det gäller språk- och läsfrämjande arbete riktat till de små barnen och deras föräldrar är nödvändigt för att Bokstart ska få genomslag. Bokstart är överhuvudtaget en mycket angelägen strategisk nationell satsning med förväntade positiva resultat om den genomförs fullt ut med de resurser för fortbildning, forskning och samverkan som krävs.

Det är tydligt att KB:s förståelse, eller brist på förståelse, för barnbiblioteken och deras betydelse blir avgörande för att verksamheten ska få det utvecklingsstöd som är nödvändigt. Kulturministern och kulturdepartementet måste ta ett helhetsgrepp och uttryckligen uppdra åt KB att i enlighet med bibliotekslagen prioritera barn- och ungdomsverksamheten.

En viktig insats, som skulle stödja barnbiblioteken, göra dem mindre utsatta och medföra att de slipper konkurrera med mera resursstarka och högröstade biblioteksverksamheter, är att kulturministern uppdrar åt KB att inrätta en tjänst som ”riksbarnbibliotekarie” under tre år. Denna kan fungera som ett slags ”controller” av att bibliotekslagens formuleringar om barn som en prioriterad grupp uppfylls såväl nationellt som i de regionala och lokala biblioteksplanerna. Riksbarnbibliotekarien kan också medverka till att ”den statistik och andra utvärderingsmetoder” utvecklas, som efterlyses i Demokratins skattkammare (s. 9). Efter tre år kan resultatet utvärderas och beslut fattas om eventuell fortsättning.

All erfarenhet visar att om inte barn och unga får specialdestinerade satsningar, så kommer de inte att få del av de allmänna insatserna, eller bara i mycket begränsad omfattning. Bland annat med tanke på att barnkonventionen blir svensk lag 2020 är det självklart att barnen ges ett eget avsnitt med särskilt utpekade insatser i den nationella biblioteksstrategin.

Litteratur

Barns och ungas läsning: ett ansvar för hela samhället. SOU 2018:57. Tillgänglig i elektronisk form via regeringskansliets hemsida.

Behöver biblioteken barnen – eller är det barnen som behöver biblioteken? (2017). Stockholm: KB. Tillgänglig i elektronisk form via KB:s hemsida.

Demokratins skattkammare: förslag till en nationell biblioteksstrategi (2019). Stockholm: KB. Tillgänglig i elektronisk form via Libris eller KB:s hemsida.

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 160 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med swish.

Vi behöver en riksbarnbibliotekarie!

Omslag på bis 2018:01. På omslaget en flyttlåda med daisyböcker.
Den pågående utredningen för en nationell biblioteksstrategi lider av en påfallande brist på barnperspektiv. Det menar Lena Lundgren, som i denna arikel från bis 2018:01 sammanfattar läget för barnbiblioteksutveckling i Sverige och lägger fram ett antal förslag för det kommande förslaget till biblioteksstrategi.

Utlånen av barn- och ungdomsmedier utgör ofta hälften eller mer av folkbibliotekens utlån och av det uppsökande arbetet är den övervägande delen riktad till barn. Några bibliotek fördelar sina personal-, lokal- och medieresurser i proportion till olika gruppers användning och enligt politiska prioriteringar men på de allra flesta bibliotek får vuxenverksamheten traditionellt huvuddelen av resurserna.

Sekretariatet för en nationell biblioteksstrategi har tyvärr inte heller noterat barnens användning av biblioteken, eller i alla fall inte ansett den vara värd en omvärldsanalys. Sekretariatet har samlat in mängder av texter och synpunkter och producerat ett omfattande underlag för ett kommande förslag till strategi, men barnen (förutom deras användning av skolbiblioteken) kan knappt spåras i materialet. BiS lyfte i sitt yttrande fram det som saknas i underlaget, bland annat barnverksamheten, snarare än att kommentera de texter som lagts fram. Att barnen saknas är desto mera anmärkningsvärt, i och med att FN:s barnkonvention föreslås bli svensk lag från och med den 1 januari 2020.

Sent omsider kallade sekretariatet till ett ”professionellt samtal om barn och bibliotek” på KB den 14 februari. Deltog gjorde ett tiotal personer från UR, Medierådet, bild- och medieforskning, författarna (Martin Widmark) och förskollärarutbildningen. Kerstin Rydsjö, tidigare adjunkt och biblioteksforskare vid Högskolan i Borås, och jag själv, Lena Lundgren, tidigare utvecklingsledare vid Regionbibliotek Stockholm, representerade folkbiblioteken.

Viktiga frågor

I inbjudan formulerades några frågeställningar:

  • Är det biblioteken som behöver barnen eller barnen som behöver bibliotek?
  • Vilken plats ges barnen i biblioteksrummet och vilken utveckling öppnas för dem?
  • Kan vi samtala utifrån barn i stället för biblioteksinstitutionerna?
  • Är biblioteken garantin för åsiktsfrihet och demokrati också för barn?
  • Barnkonventionens portalparagrafer säger att barn har rätt till lek, till utbildning, till att uttrycka sina åsikter och bli lyssnade på – men var kan de debattera, diskutera, påverka, opinionsbilda?
  • Är biblioteket ett offentligt informations och kunskapscentrum för barn?

Utgångspunkten för diskussionen var en studie som Agneta Sommansson (tidigare UR) och Helena Danielsson (tidigare docent i bild- och mediapedagogik) arbetar med och som ska vara underlag för förslag som gäller bibliotekens barnverksamhet. Agneta och Helena har besökt bibliotek i olika områden i Södertälje, noterat sina intryck och pratat med personal och barn och de presenterade iakttagelser som de gjort.

Vi kunde konstatera att de hade många relevanta synpunkter, exempelvis på bristande barnperspektiv och bara enstaka spår av barns perspektiv. Men det var också tydligt att de inte var medvetna om de diskussioner som har förts bland barnbibliotekarier, konsulenter/utvecklingsledare och biblioteksforskare och det utvecklingsarbete som har gjorts de senaste tjugo åren.

På barns och ungdomars villkor

I slutet av 1990-talet upplevdes behovet starkt av en ny målsättning för folkbibliotekens barn- och ungdomsverksamhet. Den äldre var från 1974 och mycket hade hänt bland annat inom barnforskningen och medie- och teknikområdena och självklart också på biblioteken. FN:s konvention om barnets rättigheter antogs 1989 och ratificerades av Sverige 1990 och Kerstin Rydsjö pekade i sin undervisning på Bibliotekshögskolan i Borås på Barnkonventionen som en nödvändig grund för barnbibliotekens utvecklingsarbete. Inspirerade av detta formulerade barnbibliotekskonsulenterna vid länsbiblioteken i Gävleborgs, Stockholms, Sörmlands, Uppsala, Västmanlands och Örebro län i början av 2000-talet utifrån Barnkonventionen ett manifest om barns rättigheter på biblioteken. På barns och ungdomars villkor markerade ett skifte från ett institutions- och biblioteksperspektiv till ett användar- och barnperspektiv och förankrades på biblioteken i hela landet. Det antogs som riktlinjer för barnbiblioteken av Svensk biblioteksförening 2003. (Det ska uppdateras under 2018.)

Ett stort utvecklingsarbete kom igång med studiedagar och projekt runt om i landet. Medvetenheten har höjts betydligt hos chefer och personal på biblioteken och mycket har hänt särskilt när det gäller barnperspektivet, men även barns perspektiv.

Mycket återstår dock att göra och som en röd tråd löper

  • bristen på tillgänglighet, svårigheten att nå alla barn
  • att barn inte prioriteras när det gäller biblioteksrummet, medieinköp och personal
  • att barns delaktighet inte utvecklas.

Diskussion och förslag

Sekretariatet har inriktat sig på sex viktiga områden, demokrati, tillgänglighet, utbildning, infrastruktur, digitalisering och läsning. Inom varje område ska hinder, utmaningar, möjligheter och problem (HUMP) identiferas.

Kerstin och jag såg två spår i frågeställningarna: ett användarperspektiv och ett demokratiperspektiv. Vi hade förberett oss med en sammanställning av nuläget och förslag när det gäller behovet av utbildning och fortbildning, forskning, digitala biblioteksresurser för barn, större tillgänglighet och samverkan. Vi överlämnade också texter och rapporter som vi tror kan komplettera Agnetas och Helenas studie och ge ett bra underlag för deras förslag.

Diskussionen blev intressant och deltagarna ställde frågor och bidrog med synpunkter, var och en utifrån sina specialområden. Flera vittnade om problemen att få till stånd samverkan mellan de olika professioner som arbetar med barn. Samverkan är nödvändig men den är sällan förankrad på högre nivåer och alltför ofta beroende av enskilda personers intresse och engagemang. Krav på samverkan bör skrivas in i alla relevanta lagar, förordningar och råd och anvisningar inom barnhälsovården, förskolan, skolan och fritidsverksamheten.

Ett område där samverkan fungerar någorlunda bra är det mellan biblioteken och BVC. Samarbete med BVC är också ett sätt att nå alla barn och deras vuxna. Det arbetet skulle kunna få större tyngd genom att avsnittet om preventivt språkligt arbete utökas på Rikshandboken i barnhälsovårds hemsida. Vi betonade att försöken med Bokstart måste föras ut i hela landet och permanentas. Krav på att redovisa hur biblioteken arbetar för att nå alla barn skulle kunna ställas i den nationella biblioteksstatistiken.

Forskning om barnbibliotek har hittills varit sparsamt förekommande men är nödvändig för en långsiktig utveckling. Exempel på sådan forskning är barns användning av bibliotek, biblioteksrummet som plats för barnen, barns och ungas delaktighet, bibliotekets roll för barns och ungas läsning och tillgång till tryckta och digitala medier, mångspråkiga familjers biblioteksanvändning, barns tillgång till och använd- ning av anpassade medier och metodutveckling inom biblioteken. Ett forskningsprogram med inriktning på barnbibliotek kan på uppdrag genomföras på någon av högskolorna/ universiteten eller i samverkan mellan dem.

Utbildning och fortbildning för barnbibliotekarierna diskuterades också. Det behövs både mer av barnperspektiv i grundutbildningen och möjligheter till fortbildning. Fortbildningen måste erbjudas i nya former som gör det möjligt för bibliotekarier i hela landet att delta. Utbildningarna och region- och länsbibliotek skulle kunna få i uppdrag att samarbeta om decentraliserade utbildningar. Möjligheter att delta i fortbildning tillsammans med andra yrkesgrupper måste också öppnas. Att delta i samma fortbildning kan ge en bra grund för samarbete.

Webbplats för forskning och fortbildning. Fortbilda sig kan man också göra på egen hand. Forskning, uppsatser, projektrapporter och utvärderingar, som nu är spridda på en rad olika webbplatser, bör därför samlas på ett ställe så att de blir lättare att hitta. För skolområdet finns Skolporten och KB eller något region- eller länsbibliotek kan få i uppdrag att skapa en liknande resurs för barnbiblioteken.

Biblioteken digitaliserades tidigt och har i de flesta fall en väl utvecklad verksamhet, både när det gäller egna resurser och när det gäller olika typer av service till besökarna. Men barnens behov har sällan prioriterats. Vi betonade att Barnens bibliotek måste bli ett nationellt ansvar och få en permanent placering och nansiering. Bibblix, en webbplats med e-böcker för barn, som utvecklats av biblioteken i Stockholm, Malmö och Katrineholm, måste kunna användas av barn i hela landet genom biblioteken.

Klargörande texter och definitioner har därefter skickats till sekretariatet. Under diskussionen kom också bristen på detaljerad och utvecklad statistik för barnbiblioteksverksamheten upp. Sekretariatet har därför fått ett material rörande statistik och taxonomier som jag sammanställt utifrån de projekt, som Regionbibliotek Stockholm arbetade med i början av 2000- talet.

En riksbarnbibliotekarie!

En strategi för den långsiktiga utvecklingen av barnbiblioteken är en absolut nödvändig del av det förslag till nationell biblioteksstrategi som ska läggas fram 2019 (ett utkast ska presenteras senare i vår). För att ge barnbiblioteken tyngd och visa samhällets tydliga markering av barnbibliotekens betydelse lyfter jag fram det krav som Svenska barnboksinstitutet tidigare har formulerat: inrätta en tjänst som riksbarnbibliotekarie på KB! Uppgifterna kan inriktas på samverkan på nationell nivå, måluppfyllelse, resursfördelning, statistik, metodutveckling, utvärdering samt initiering och spridning av forskning i vid mening.

Lena Lundgren

Länkar:

Prenumerera på bis

Köp enstaka nummer av bis

Nationell biblioteksstrategi – yttrande från BiS 2017

 

Barns rättigheter uppmärksammas

Ikväll har barns rättigheter uppmärksammats på ett särskilt sätt, i och med att Nobels fredspris förärats 17-åriga pakistanskan Malala Yousafsai, och den indiske barnrättsaktivisten Kailash Satyarthi. I utsändningen från Oslo fick man se Malalas pappa hålla om Satyarthi, representanter för två länder som ända sedan självständigheten 1947 nästan ständigt legat i konflikt med varandra.

Malala Yousafsai har blivit en symbol för flickors (såväl som pojkars) rätt till utbildning (och bibliotek) i alla länder. Det är knappast kontroversiellt i Sverige, som gått i bräschen för detta, men i majoriteten av världens länder är det fortfarande så. Därför är kvällens nobelpris desto mer glädjande.

Mats Myrstener

2010-05_low_TPO_Taloqan_mixed_class_webb2

 

Om Alice Miller och Hitlers bibliotek

I SvD 6/5 läser jag en understreckare om psykologen Alice Miller, som avled i år 14 april, 87 år gammal.
Hon var född i Lviv i Ukraina (då i Polen, med en stor judisk befolkning), och sedan 1946 bosatt i Schweiz. Hennes böcker om Det självutplånande barnet och I begynnelsen var uppfostran väckte stor uppmärksamhet på 1980-talet, då de försvarade utsatta barn och tog ställning för dessa mot föräldrar och samhälle.
Hennes tankar om den svarta pedagogiken, exemplifierad i analysen av Adolf Hitlers uppväxt, blev åtminstone för mig en ögonöppnare. Inte ens Hitler var ond från början menar Miller. Hans storhetsvansinne, och totala brist på empati kan Miller förklara med direkt anspelning på hans barndomsupplevelser. För varje barn är i själva verket i grunden oskyldigt.

Den som sedan är intresserad av vilka böcker diktatorn läste kan med fördel låna boken Böckerna som formade Hitler, där hans bibliotek undersöks av författaren Timothy Ryback. Men en av Rybacks huvudteorier är att Hitler lärde ingenting nytt från sin läsning: hans idéer var redan färdigformulerade och sökte bara bekräftelse i det han läste. Innehållet i hans bibliotek bär tydliga spår av detta.
Mats Myrstener
Alice Millers hemsida: http://www.alice-miller.com/index_en.php
Alice Miller library: http://www.naturalchild.org/alice_miller/#1273401503
Alice Miller i SvD: http://www.svd.se/kulturnoje/understrecket/alice-miller-tog-alltid-stallning-for-barnen_4671919.svd
Alice Miller i DN: http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/kroppens-revolt-1.425432

Bilderbok om Barnkonventionen 20 år

Boktips: Hurrraa!! Alla barns rätt : en bilderbok om Barnkonventionen 20 år, av Pernilla Stalfelt. Utgiven i samarbete mellan Läsrörelsen, Barnombudsmannen, BRIS, ECPAT, Plan Sverige, Rädda barnen, SOS-barnbyar, Unicef Sverige och World childhood foundation.
Mats Myrstener
(illustrationen pekar på den del av FN-konventionen som förbjuder skiljande av barnen från föräldrarna, t.ex. vid skilsmässa, utom i fall av uppenbar vanvård. Sverige bryter mot detta genom att skilja flyktingbarn från sina föräldrar.)