Posthumanismens tidevarv är här! Eller är det verkligen det? Visserligen finns det människor som opererar in chip under huden och bilar som rattar i trafiken utan att behöva vare sig förare eller passagerare. Lägg därtill humanoida robotar i äldrevården, ansiktsigenkänning i närbutiken eller live-sända deep fake-politiker i TV-rutan, och tanken känns inte särskilt främmande. AI – artificiell intelligens – tränas numera till att skapa musik, producera bildkonst och till och med litteratur, allt naturliga inslag i den nya ålderns digitala experimentlåda. Vid en summering pekar faktiskt mycket på att vi redan befinner oss mitt i en artificiell revolution, och nu kanske också påskyndad av coronakrisen.

Ammaseus Horisont är resultatet av just ett sådant AI-experiment i vilket Malmöförlaget Svensk Sci fi kommit på idén att träna upp ett artificiellt neuralt nätverk till att producera egna textkluster inspirerade av Karin Boyes poesi. 

Låter det svårt? Jo, på hemsidan länkas ett tolvsidigt dokument som sammanfattar den gradvisa kalibreringen av den träningsmetod som utvecklats för bästa poetiska resultat. Utan att förlora oss i teknikaliteter kan nämnas att den slutliga körningen tog 20 timmar och gjordes i sammanlagt 41 800 cykler på en superdator som sedan tidigare redan behärskade engelska. Den stora svårigheten verkar i slutändan ha legat i att ge det neurala nätverket så mycket träning som möjligt på Karin Boyes diktning, utan att det började plagiera. 

”Så resultatet då? Generellt kan man säga att en hel del Boye-tematik slår igenom, det är dröm och ljus, Gud, änglar, ångest och ensamhet i världen. En sorts kretskortsexistentialism, om man så vill.”

Den stora svårigheten ja, som poesiläsare bedömer jag när allt kommer omkring inte textens tillgänglighet utifrån tekniska kvalifikationer utan i litterära kvaliteter. Så resultatet då? Generellt kan man säga att en hel del Boye-tematik slår igenom, det är dröm och ljus, Gud, änglar, ångest och ensamhet i världen. En sorts kretskortsexistentialism, om man så vill. Formmässigt är det korta dikter präglade av en hel del upprepningar, som om anaforen som litterärt stilmedel tilltalat AI:ns ordningssinne. Kanske kunde dikterna faktiskt fungera för den mindre nogräknade läsaren, men så kommer grodorna, plötsliga hugskott från serverns utmarker som lite för ofta bryter av det svarta med sin dråplighet:

I mörkret dröjer en stillhetens skugga

där ingen människa vill känna

de eviga rymderna.

Då är jag ledsen för dina förfärliga fötter. 

Men ibland blir det faktiskt bara ekande vackert: 

Är det någon på väg? 

Vem som helst.

Eller till och med nyskapande, som i titeldikten: 

Jag ville veta, vad som väntade  

de döda har sökt oss 

i sömn låg vi hemma.  

Ammaseus horisont,  

Ammaseus Horisont. 

Vem eller vad Ammaseus egentligen är vet bara AI:n själv.

Den ryske litteraturvetaren Michail Bachtin skrev för drygt hundra år sedan om livets förhållande till konsten. Han menade att sambandet dem emellan riskerade att bli något enbart yttre, något mekaniskt. För att en inre enhet ska uppstå måste ett visst ansvar axlas. ”För det som jag förstått och upplevt i konsten är jag skyldig att ansvara med mitt liv, så att allt det som jag upplevt och förstått inte skall vara verkningslöst i livet.”

Bachtins ord förstärker en intuitiv fråga som återkommer i läsningen av datorpoesin: Vad ska jag läsa in i orden när jag inte ens kan börja att föreställa mig subjektet bakom jaget? Hur hanterar jag som läsare det faktum att inga av dikternas känslor är kända, inga av erfarenheterna levda? Ju mer jag tänker på det, desto svårare blir det att komma runt. Jag försöker att förhålla mig till texten som bara text, intalar mig att den kan ha lika högt värde som valfritt författarlöst antikt fragment, men förvånar mig själv med att inte hålla med. Det är själva vetskapen om att datorn står bakom ordkombinationerna som är problemet. Jag har avslöjat mig själv som art-chauvinist.

Ett artificiellt neuralt nätverk är konstruerat för att efterlikna en biologisk hjärna, med perceptroner istället för neuroner och synapser. Analogin är omedelbar, vad är hjärnan mer än ett enormt snillrikt nätverk som skickar elektriska impulser dagarna i ända? En artificiell intelligens borde ha alla möjligheter att inte bara efterlikna utan överträffa sin mänskliga förlaga. Antalet möjliga kopplingar i ett nätverk som inte hindras av några futtiga, fysiska barriärer, som ett mänskligt pannben, måste ju vara oändligt. Någonting ligger det nog ändå i det, åtminstone om man beaktar symbolvärdet i att de mänskliga schackmästarna nu fått se sig slagna av sina datorer. 

Med det sagt, den erfarenhet som läsningen av Ammaseus Horisont ger mig vittnar om att det ändå är en bra bit kvar innan den här miman blir en Mima. Snarare framträder bilden av en väderbiten C-3PO nervöst plagierande Boyes samlade verk med en pinne i sanden på direkt order av en otålig Anakin Skywalker. Kvar blir fragment av poesi, rörda av artificiell intelligens.

Fredrik Eriksson

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 175 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med Swish.