Den som läst Lars Ahlins Tåbb med manifestet minns att författarens alter ego bl.a. försörjer sig genom att gå runt i stugorna i arbetslöshetens 1930-tal och sälja egenhändigt skrivna dikter.
De som var ännu mer förvägna lät faktiskt trycka dessa arbetslöshetsdikter på lokala tryckerier för att sedan sälja på gatorna. Vi har flera på mitt bibliotek, och den här är tryckt i Borlänge 1934. Känslan av att vara arbetslös har nog inte förändrats så mycket sedan dess tror jag.
Varför blev min lott i världen/denna tunga vandringsstig?
Och ett hem, den lugna härden, säg varför det nekats mig?
Jag har ofta själv mig frågat/varför ödet sådant var?
Men ännu jag aldrig vågat, på den frågan ge ett svar.
Skall ej tiderna bli andra, skall det ständigt vara så?
Där en del på törnen vandra/andra skall på rosor gå
Skall det ständigt så förbliva/att när mången lider nöd
skall naturen andra giva av ett rikligt överflöd?
Svårt det är att nödgas tigga/när man arbete vill ha,
till besvär för andra ligga/för att lindra nödens lag.
Ofta blir man illa aktad, utav landets lyckobarn,
Som en giftig böld betraktad, fångad uti ”lättjans garn”
Dikten kostade enligt uppgift 25 öre, och pengarna gick till ”att lindra nöden för en arbetslös”. Kanske den tidens Situation Stockholm?
Mats Myrstener
