Vi reser tillbaka till 2015, då regeringen beslutade att Sverige skulle få en nationell biblioteksstrategi. Ett regeringsuppdrag där Kungliga biblioteket skulle föreslå långsiktiga mål och strategier för att främja samverkan och kvalitetsutveckling i hela det allmänna biblioteksväsendet.
I uppdraget ingick bland annat att belysa:
bibliotekarieyrkets roll och förutsättningar
bibliotekens roll för att främja litteraturens ställning
bibliotekens roll för att främja det demokratiska samtalet, den fria åsiktsbildningen och förmågan till kritisk analys och källkritik.
2015 fanns ett stort behov av en nationell samsyn och gemensam strategi för att utveckla en biblioteksverksamhet som är förberedd för framtiden. Det svenska biblioteksväsendet stod inför en rad utmaningar såsom:
sjunkande läsförmåga och klyftor
teknikutveckling och ändrade medievanor, bristande jämlikhet
tillgänglighet till litteratur och andra medier för prioriterade målgrupper
kunskapsförmedling och fri åsiktsbildning, förmåga till källkritik.
I november 2015 öppnade Gunilla Herdenberg, den tidigare riksbibliotekarien, bibliotekschefskonferensen med orden “Vi ska vara kloka specialister”. Nu har vi 14 rapporter och 36 filmer som många kloka specialister har bidragit till. Under de fyra åren mellan 2015 och 2019 har Bibliotekssverige engagerat sig i den nationella biblioteksstrategin som var ämnet på många möten, kommunalt, regionalt och nationellt. Den nationella biblioteksstrategin diskuterades på bibliotekschefsmöten, regionala dialogmöten med politiker, i kommunfullmäktige, bland kollegor i personalrum och på konferenser.
Intresset för bibliotek ökade
Under perioden Bibliotekssverige arbetade på den nationella biblioteksstrategin blev intresset för och kunskapen om bibliotek mycket större och det fanns ett stort engagemang för biblioteksfrågor, även utanför den egna branschen. 1 700 aktiva medlemmar deltog i Facebookgruppen Nationell biblioteksstrategi, som nästan dagligen diskuterade olika ämnen inom biblioteksområdet. Tillsammans har vi varit glada, arga, frustrerade, entusiastiska och engagerade.
I april presenterades äntligen den efterlängtade nationella biblioteksstrategin. En rapport på 56 sidor med en beskrivning och problemanalys av det svenska biblioteksväsendet som inte skiljer sig från andra rapporter. Vi kan konstatera att Erik Fichtelius med sin journalistbakgrund i alla fall förstod konsten att engagera sina läsare med rapporter i ny form och spännande rubriker.
Obesvarade frågor
Några reflektioner efter att ha läst regeringens strategi:
Agenda 2030 nämns två gånger i rapporten men endast utifrån synvinkeln att biblioteken bidrar till social hållbarhet genom det läs- och språkfrämjande uppdraget och inom ramen för demokratiutveckling. Bibliotekets samlingar och programverksamhet – som kan bidra till en förändrad världsbild, som kan mobilisera lokalsamhället och kan ge varenda individ ingångar till hur vi som människor kan påverka vår miljö – nämns inte i strategin.
Det konstateras att biblioteken fyller en funktion inom totalförsvarets civila del och att det i grund och botten handlar om att värna tillgången till faktabaserad och trovärdig information i såväl fredstida normallägen som vid fredstida krissituationer och krig. Det är svårt att avgöra i vilken riktning detta uppdrag ska utvecklas. Är det bra som det är eller har bibliotekets uppdrag fått en ny innebörd? Det är ännu svårare att ta ställning eftersom det samtidigt konstateras att biblioteken har haft olika sätt att agera under pandemin.
Digitala bibliotekstjänster kan vara ett mycket värdefullt verktyg för att bidra till en mer jämlik tillgång över landet. Regeringen kommer i första hand att rikta in sig på befintliga digitala tjänster som riktar sig till de prioriterade målgrupperna. Frågan hur bibliotekspersonal ska förmedla alla dessa nya tjänster förblir obesvarad.
När det gäller e-böcker avser regeringen under 2022 att ta initiativ till samtal med berörda parter i den bredare frågan om folkbibliotekens e-boksutlåning. Skulle detta samtal inte ha ägt rum inom ramen för arbetet med ett nationell biblioteksstrategi, någon gång under de senaste sju åren?
Magert resultat
Under strategins arbete har det hänt en del positiva saker, för att nämna några: Digitalt först, Digiteket, Världens bibliotek, Bläddra och Stärkta bibliotek.
Den färdiga strategin fick inte samma uppmärksamhet som beslutet att Sverige skulle få en strategi. Svensk biblioteksförening tycker att strategin ger ett magert resultat, Erik Fichtelius tycker detta är en bra plattform för att börja göra något (efter sju år?) och riksbibliotekarien är glad att det finns en riktning att ta avstamp i. Jag tycker som ordföranden för Svensk biblioteksförening Johanna Hansson att detta är ett väldigt magert resultat.
Har mina förväntningar varit för höga? Mest av allt saknar jag just nu engagemanget som fanns under strategitiden då vi diskuterade och ifrågasatte allt som hade med bibliotek att göra.
I Facebookgruppen Nationell biblioteksstrategi läser jag ”En administratör har pausat den här gruppen” den 13 maj 2019.
Det känns om Bibliotekssverige också har tagit paus. Vi rycker på axlarna och fortsätter vara frustrerade.
På nattduksbordet ligger en trave med böcker. I två av dem har jag börjat läsa, en har jag dissat efter sju sidor, boken längst ned köpte jag för en månad sedan efter att ha läst en recension. En bok man måste ha, men nu när jag väl äger den har den tappat sin attraktionskraft. På mitt skrivbord finns ett tiotal böcker som jag har lånat på bibliotek. Och sedan har jag i vardagsrummet min allra heligaste stapel med böcker som jag absolut måste läsa inom den närmaste framtiden. Högen växer stadigt. Om jag ska tro på alla de som har rekommenderat dessa böcker till mig, har jag många svindlande läsupplevelser att se fram emot.
Det fanns en period i mitt liv där jag tog mig tid att läsa färdigt den ena boken efter den andra. Det var då jag utbildade mig till bibliotekarie för att alla skulle få samma läsupplevelser och för att möta andra för att kunna prata om berättelserna jag hade läst.
Mitt sätt att läsa har blivit fragmentariskt och det gör mig rastlös. Ju mer högarna växer, desto större blir min längtan till fördjupning. Jag behöver hjälp! Samtidigt undrar jag utifrån min professionella roll som utvecklare inom bibliotek om biblioteken skulle kunna spela en roll i kampen mot fragmentarisering. Hänger mitt förändrade sätt att läsa ihop med bokmarknadens och medielandskapets förändringar? Och vad skulle detta kunna innebära för bibliotekets läs- och litteraturfrämjande verksamhet?
Bibliotekets stora samling
Under de senaste decennierna har folkbibliotekens roll utvidgats markant och det har blivit en förskjutning från bibliotek som fokuserar på utlån av böcker, till bibliotek mitt i lokalsamhället med ett rikt programutbud och som mer än tidigare fokuserar på empowerment, att utjämna sociala klyftor och på delaktighet och medskapande. Samtidigt har bibliotekets samlingar genom digitalisering ännu mer tillgängliggjorts. Svenska folkbibliotek har ett samlat bestånd på mer än 33 miljoner fysiska medier och ett nästan lika stort bestånd av e-medier. Samlingar som täcker nästan alla ämnen och teman som är viktiga i ett människoliv. Varje år köper folkbibliotek tillsammans 2,2 miljoner böcker för mer än 400 miljoner kronor. Vi vet exakt på vilka bibliotek böckerna finns.
Men jag har en känsla att den ökade tillgången till medier inte ger mig fördjupade läsupplevelser, tvärtom.
Men jag har en känsla att den ökade tillgången till medier inte ger mig fördjupade läsupplevelser, tvärtom. Tillgången till antalet titlar har utökat enormt, men ju fler titlar som finns desto högre blir mina travar med olästa böcker. ”Tänk mindre på tillgång och mer på urval” twittrade bibliotekarier redan i 2010 under Rasmus Fleischers föreläsning ”Digitalt överflöd skapar behov av urval” på Halmstadskonferensen (nordisk bibliotekskonferens). Biblioteken arbetar mycket med boktipsande i rummet och på sociala medier. Paradoxalt nog är dessa boktips en av orsakerna till mina högar med olästa böcker. Det är hur lätt som helst att köpa, ladda ned eller låna hem den tipsade boken. Ju högre travarna är desto större chans att böckerna förblir olästa. Läsfrämjaren Aidan Chambers är en outtröttlig förespråkare för allas rätt till litteratur, men även viktig för litteraturens rätt till tänkande läsare. Biblioteken har alltid arbetat utifrån allas rätt till litteratur genom att tillgängliggöra sina samlingar utifrån olika målgruppers behov. Det finns böcker inom olika genrer, på olika språk, i olika format, för olika åldrar, olika svårighetsgrad, utifrån olika perspektiv. Bibliotekssamlingarna kännetecknas av bredd, mångfald och kvalitet.
Foto: Sofia Berg
Bibliotekets litteraturfrämjande uppdrag
Biblioteken arbetar inte på samma medvetna sätt med litteraturens rätt till tänkande läsare. Kanske de till och med utgår från den logiska implikationen om A så B. Härmed vill jag på inget sätt förminska bibliotekens litteraturfrämjande insatser som bokprat, författarsamtal, bokcirklar med mera. Bibliotekens läs- och litteraturfrämjande uppdrag är fortfarande ett av deras kärnuppdrag. Oavsett hur stort utbudet är och hur många aktiviteter som erbjuds, visar tidningsrubriker och forskningsrapporter att vi inte har kommit i mål. Dagens barn och ungdomar, men även en alltmer växande grupp vuxna, vill inte läsa längre; läsmotivationen har sjunkit dramatiskt. Läsning har fått negativa konnotationer som jobbigt, svårt, tråkigt och är framför allt för tidskrävande. Alla pekar på att människor har för lite tid och att det finns ett för stort utbud. En kamp om relevansen och människors tid. Vem bemästrar konsten att trollbindas bäst?
Bibliotekets samling har förvandlats till en upphämtningsplats där låntagare hämtar böcker som de har hört talas om.
När vi pratar om tid är det intressant att se på idén om “pace layers”; tempolager som introducerades av den amerikanska framtidsforskaren Steward Brand 1999 i boken The Clock of the long now. Sex olika staplade lager som vart och ett representerar olika tempon. Det översta lagret representerar mode, snabba förändringar som kräver största delen av vår uppmärksamhet. Sedan följer handel, infrastruktur, styrning och till slut kultur och natur. Kultur och natur är betydligt långsammare tempolager än mode och kräver en långsam begrundan. Jag kan få en känsla av att biblioteken när det gäller utlån befinner sig i det översta lagret istället för att mer följa det långsamma temposom kulturen kräver. Bibliotekets samling har förvandlats till en upphämtningsplats där låntagare hämtar böcker som de har hört talas om. De flesta inspireras utanför bibliotekets rum. Långa reservationsköer av böcker som diskuteras i medierna vittnar om detta. Svenska originaldeckare har från millennieskiftet ökat i den bästsäljande pocketutgivningen och står för flest utlån på biblioteken. Bibliotek som jaktmark för den ultimata läsupplevelsen som utlovas på sociala medier. Boken som håller dig vaken om natten. Mängden nyutkommen litteratur tenderar också att dra uppmärksamhet från den äldre litteratur som kan förmedlas mellan generationer. Samtidigt påpekar Åse Ericson, Storytels landschef för Sverige, i en intervju 2019 att backlist-konsumtionen ökar. Äldre titlar blir till nyheter både för genreöverskridande läsare och nya läsare. Extra tydligt blir detta när det släpps nya delar i en serie och lyssnare letar upp tidigare delar eller andra verk av samma författare. Jag kan inte låta bli att tänka: ”Vad då backlist? Är inte biblioteket traditionellt sett den ultimata platsen för backlistlitteratur. När missade vi båten?”
Hitta rätt
Serendipitet, en oavsiktlig upptäckt, en positiv överraskning vid sökandet efter något annat, anses vara en av styrkorna med bibliotekets samling. En läsare kommer dit för att låna del 6 i en deckarserie men går hem med en kokbok. Men hur förhåller sig serendipitet till bibliotek som upphämtningsplats? Att kunna strosa runt bland hyllor och bli inspirerad kräver en förkunskap kring genre, formspråk, författare, tidsepok med mera. Utan denna förkunskap är det nästan omöjligt att hitta rätt bok, en bok som man vill läsa och som dessutom ger mersmak. Bokryggarna kan inte ses som ett riktmärke. Själva bokstavsordningen främjar knappast ett möte mellan berättelse och den potentiella läsaren och den förbinder definitivt inte berättelserna med varandra. Skyltning skapar intresse, men en anonym boksnurra får bort oss från fokus. För en bra skyltning krävs ett väl genomtänkt bokurval. Hur gör man ett sådant urval där böckerna sätts i ett sammanhang?
Olika perspektiv
Låt oss ta en utflykt till museernas värld för där tänker man precis tvärtom. Ett föremål sätts alltid i sin kontext och berättar olika historier. Museets samling berättar på ett kronologiskt och tematiskt sätt. Samma föremål eller konstverk kan därmed berätta olika historier. Det kan ta oss med på en resa i tid och rum. Ett kontinuerligt perspektivbyte är kännetecknande för museer. Museerna ger vid varje ny utställning sina besökare ett par nya glasögon att se genom.
Även spelindustrin kan ge oss en insikt. Den visar oss att den game-ande (framtids)generationen vill engagera sig länge och djupt i olika berättelsevärldar och att det finns en hög tolerans för icke linjärt och valbart berättande (Koljonen, 2015, s. 33). Kanske som en reaktion på det enorma utbudet som finns – vem vet. När vi hittar någonting som intresserar oss vill vi gärna fördjupa oss. Det var inte länge sedan ordet nörd fick en ny innebörd. Från början var det ett nedsättande uttryck för en tönt i största allmänhet. Idag används nörd om en pålitlig expert inom sitt område oftast kopplat till en oändlig mängd specialistinformation och kontakter på webben.
Hur svarar biblioteken på denna längtan efter fördjupning och hur kan biblioteken synliggöra det icke linjära och valbara berättande som ligger dolt i den stora samlingen? Hur kan olika berättelser samspela med varandra och därmed fördjupas? Litteraturen bär på många olika perspektiv men dessa förblir helt osynliga tills du läser boken. Finns det en möjlighet att synliggöra dessa olika perspektiv i rummet, som både vana och ovana läsare skulle kunna känna igen sig i, identifiera sig med, bli attraherad av, vilja veta mer om? Och skulle det kunna skapas förbindelser mellan de olika berättelserna?
Vägledning
Museerna leder sina besökare på ett pedagogiskt sätt med skyltning, audioturer och/eller appar genom sin samling. Biblioteken gör precis tvärtom och lämnar besökarna till bokstavsordningen (när det gäller litteraturen). Hur skulle en audiotur bland skönlitteraturen kunna se ut?
Låt oss göra ett tankeexperiment där vi med hjälp av en app, audiotur eller olika spår tar oss runt i bibliotekets samling. Vi väljer 60-talet och turen börjar med Gunnar Ardelius bok Friheten förde oss hit om en svensk familj som flyttade till Liberia i slutet av 1960-talet eftersom fadern har fått ett jobb på ett stort gruvföretag. Sedan leder turen oss till Åke Edwardssons Jukebox som berättar om Johnny Bergman som servar jukeboxar och kör runt i en Volvo Duett. Boken för oss till småstädernas Sverige 1964. Nästa bok på vår audiotur är Roy Jacobsens Underbarn och vi kommer till Norge. Boken berättar om vänskap, lek, kärlek och glädje men också om tillkortakommanden, misshandel och övergrepp. En vemodig och sorglig bok. Vårt nästa stopp på turen är Nobelpristagaren Doris Lessings bok Ljuvaste dröm, en familjekrönika i London-miljö under 60-talet om idealisternas brist på mänsklighet och de politiska eldsjälarnas ynkliga inre. Vi avslutar vår 60-tals tur med Till alla människor på jorden och i himlen av Björn Ranelid, en Malmöskildring som berättar om en barndom med både kärlek och mobbning.
Detta är ett tafatt försök att lägga tvärförbindelser mellan olika böcker med samma tema. I min fantasi ska man kunna välja bland många litterära rundturer med olika teman: mödrar, Shanghai, far och son-relationer, försoning, flykt, avsked, sorg, olika livsöden, uttråkade hemmafruar under 50-talet, barndomsskildringar, Berlin med mera. Ni förstår, det finns ett oändligt antal. Det kan vara ett författarskap, one-book-wonders, prisade böcker, böcker med fem stjärnor, böcker med ett sorgligt eller lyckligt slut, kartor av länder eller detaljerade kartor av städer. Litteraturhistoria visar att böckerna inte skrivs i ett (geografiskt) vakuum. Ingen människa är en ö skrev redan den engelska poeten John Donne (1572-1631).Det gäller även många romaner. Författare påverkas av andra författare och påverkar andra författare. Böcker bygger på andra böcker.
Jag vill ha ett tänkande rum som ger mig nya glasögon varje gång jag kommer till bibliotek.
De cirka 5 000 bibliotekarierna med 37 000 kvalificerade taggar (ämnesord) i sitt bagage har alla förutsättningar att sätta berättelserna i olika kontexter, skapa överraskande tvärförbindelser, ge nya ingångar – allt för att främja processen att bli en tänkande läsare, litteraturens rättighet.
Själv önskar jag mig att biblioteket är mer än Rasmus Fleischers tomma sökruta. Jag vill ha ett tänkande rum som ger mig nya glasögon varje gång jag kommer till bibliotek. Inspiration i själva rummet som sträcker sig längre än skyltning av nyutkomna böcker eller tips inför sommaren. Jag vill ha en kontext, ett sammanhang av olika berättelser, inte enskilda stjärnor, men en stjärnhimmel som skiftar varje gång jag ser på den.
Litteraturförteckning
Brand, S. (2000). The clock of the long now: time and responsibility. London: Phoenix.
Chambers, A. (2014). Böcker inom och omkring oss. ([Ny utg.]). Stockholm: Gilla böcker.
Koljonen, J (2015) Upplevelsedesign i deltagarsamhället i Riksutställningar. Museerna och besökarna 2050: [en framtidsantologi från Riksutställningar]. (s. 29-50) (1. utg.) Visby: Riksutställningar i samarbete med 8tto/Volante.
Wikberg, Erik (2019) Bokförsäljningsstatistiken 2019. Stockholm: Svenska Bokhandlareföreningens Service AB och Svenska Förläggareföreningen Ek.
Prenumerera
Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 175 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med Swish.
Frågan vad är ett bibliotek är inte så lätt att besvara och ska kanske vid närmare eftertanke formuleras på ett annat sätt. BiS har frågat hur Kungliga biblioteket definierar bibliotek. Cecilia Ranemo, som ansvarar för den årliga biblioteksstatistiken, definierar bibliotek framför allt utifrån finansiering och bemanning samt kravet att de “på något sätt [ska vara] tillgängliga för allmänheten” och anger själv att detta inte är en definition av ett bibliotek. Oskar Laurin, enhetschef för Bibliotekssamverkan, ger inte heller något tydligt svar och reflekterar framför allt över vad ett bibliotek är när det behövs en definition, till exempel i samband med utdelning av verksamhetsbidrag. Men han konstaterar också att det “förmodligen [skulle] vara svårt att besluta om en generellt gångbar definition”.
Det tydligaste svaret när det gäller bibliotek hittar vi i svensk bibliotekslag som definierar vad ett bibliotek ska göra, såsom att verka för det demokratiska samhällets utveckling, främja litteraturens ställning och intresset för bildning, upplysning, utbildning och forskning samt kulturell verksamhet i övrigt och ägna särskild uppmärksamhet åt vissa prioriterade målgrupper.
Bibliotekslagen är grunden för all biblioteksverksamhet och är djupt förankrad hos bibliotekskåren. Alla aktiviteter som görs på bibliotek från inköp, programverksamhet, språkcaféer och utlån till läs- och litteraturfrämjande utgår från lagen. Men detta innebär inte automatiskt att vi kan svara JA på frågan om svenska biblioteken lever upp till lagen. Bibliotekslagen har många paragrafer och det finns stora skillnader i vilken utsträckning biblioteken lever upp till lagens olika krav. Frågan vad som är ett bibliotek, är snarare en önskan om kvalitetssäkring av våra uppdrag.
Bibliotekariers praktiska klokhet
Eva Schwarz, filosof vid Centrum för praktisk kunskap vid Södertörns högskola, ger ett helt nytt perspektiv på bibliotek i antologin Bibliotekariens praktiska kunskap: “Biblioteket visar sig snarare som ett minisamhälle, där vissa grupper är mer sårbara än andra, där olika intressen ställs mot varandra.” Och i detta minisamhälle finns en osäkerhet vad gäller gränserna, där det inte alltid är tydligt hur det som en besökare kräver ska bemötas och om det över huvud taget ska göras. Bibliotekariers praktiska klokhet är ytterst relevant för att bemästra vardagen enligt Schwarz.
Bibliotek i Utrecht i Nederländerna. Foto Annelien van der Tang
Denna bild bekräftas i Svensk biblioteksförenings rapport Bibliotek som medborgarkontor? Enligt rapporten upptar en allt större del av bibliotekspersonalens tid av något som kan liknas vid samhälls- eller medborgarservice, utan att biblioteken har fått uppdrag eller resurser att utföra sådana tjänster. Det finns stora skillnader i vilken omfattning biblioteken uppträder som medborgarkontor. I regeringens rapport Från kris till kraft – återstart för kulturen kan vi läsa att allmänhetens tillgång till bibliotekens verksamhet och samlingar har försämrats avsevärt under pandemin och att tillgången till folkbibliotek är ojämlikt fördelad i landet. Det har bland annat fått till följd att invånarna i vissa kommuner varit tvungna att resa till en annan kommun med öppna bibliotekslokaler för att kunna uträtta ärenden på internet.
Vad betyder den ojämlika tillgången till folkbibliotek för samhällets invånare, i synnerhet för de mest sårbara grupperna?
Efter att ha tagit del av dessa aktuella rapporter saknar jag de stora följdfrågorna i debatten, till exempel: Vad betyder den ojämlika tillgången till folkbibliotek för samhällets invånare, i synnerhet för de mest sårbara grupperna? Bibliotekarier med all sin praktiska klokskap arbetar så bra de kan i det lilla minisamhället som kallas för bibliotek, men det är kanske inte alltid good enough?
Biblioteket i Nederländerna
I september arbetade jag från mitt hemland, Nederländerna, och försökte då hitta det holländska svaret på frågan ”Vad är ett bibliotek?”. Det som blev tydligt, redan efter ett första samtal med en bibliotekarie på Kungliga biblioteket i Haag, är att Sverige och Nederländerna har olika sätt att se på bibliotek. I Nederländerna finns en tydligare uppfattning om vad ett bibliotek bör göra och vart fjärde år görs en uppföljning (certifiering) av hur biblioteken utför sina lagstadgade uppdrag.
När man pratar om bibliotek i Nederländerna pratar man om Biblioteket och menar då alla folkbibliotek.För att bibliotekets varumärke ska vara så tydligt som möjligt har alla biblioteks webbsidor – i kommuner såväl som på riksnivå – samma layout. Det finns också olika nationella projekt som till exempel Bokstart, digitalt medborgarskap och språk för invandrare som genomförs på varje bibliotek under samma namn med samma material. Utöver de nationella programmen har varje bibliotek utvecklat sin egen palett av aktiviteter, oftast i samverkan med organisationer i lokalsamhället. Under pandemin var alla bibliotek i Nederländerna stängda på uppmaning av folkhälsomyndigheten.
Bibliotekslagen
Det finns en bibliotekslag för folkbibliotekens verksamhet i Nederländerna. Kungliga biblioteket, det nationella digitala biblioteket, folkbiblioteken och regionala institutionerna omfattas av denna ramlag som anger vad som ska göras på ett folkbibliotek. Det finns fem lagstadgade funktioner för folkbiblioteken:
Tillgängliggöra kunskap och information
Underlätta och stödja utbildning och det livslånga lärandet
Läs- och litteraturfrämjande
Organisera möten och debatt
Främja konst och kultur
Jag anser att lagens största svaghet är att den inte föreskriver att folkbiblioteken ska vara kostnadsfria. De allra flesta bibliotek är dock kostnadsfria för barn och unga upp till 18 år.
Lagen föreskriver inte heller att det ska finnas ett bibliotek i varje kommun.1 Men samtidigt uppfattas biblioteksverksamhet som en kommunal angelägenhet som bör subventioneras. Kommuner förpliktigar sig samtidigt att aktivt delta i det nationella biblioteksnätverket som bland annat reglerar fjärrlån och medverkan till den nationella bibliotekssamlingen. Biblioteken är självständiga stiftelser med en egen styrelse och får årligen verksamhetsbidrag av kommunen. I de fall kommunerna inte längre vill subventionera biblioteken eller vill dra ned på verksamhetsbidraget är de tvungna att diskutera beslutet med invånarna och angränsande kommuner, som antagligen kommer att märka konsekvenserna av ett sådant beslut. Det finns två kommuner som har valt bibliotek på entreprenad och bedriver biblioteksverksamhet tillsammans med dataföretaget Karmac och de deltar därmed inte i det nationella biblioteksnätverket. De bidrar alltså inte med medierna till den nationella bibliotekssamlingen. Följaktligen har dessa kommuner inte tillgång till det nationella digitala biblioteket, som är en del av det nationella nätverket.
Interiör på Forum Groningen i Nederländerna. Forum är ett kulturcenter som rymmer bibliotek, biograf och delar av Groninger museum. Foto: Annelien van der Tang
En biblioteksorganisation måste erbjuda en verksamhet som innehåller alla de fem lagstadgade uppdragen. De olika uppdragen kan fördelas mellan filialer och huvudbibliotek. På så vis kan en filial vara en plats som endast lånar ut böcker medan huvudbiblioteket också ansvarar för de andra uppdragen i lagen. Om en biblioteksorganisation (huvudbibliotek och filialer) inte utför alla fem uppdragen är de tvungna att söka samarbetspartner för att kunna uppfylla lagen. En biblioteksorganisation kan då samarbeta med bibliotek i andra kommuner eller så kan bibliotek samarbeta med en annan kulturinstitution för att till exempel utföra uppdraget ”att främja konst och kultur”. Sedan lagen instiftades 2015 har flera bibliotek gått samman i större biblioteksorganisationer och har biblioteken hittat nya samarbetspartners.
Kungliga biblioteket
Kungliga biblioteket har ett tydligt uppdrag och ansvarar för:
det nationella digitala biblioteket (utveckling, förvaltning, inköp och infrastruktur)
nationell webbsida med folkbibliotekens utbud
utbud/ tjänster riktade mot personer med läsnedsättningar
BiebtoBieb, folkbibliotekens digitala kunskaps- och innovationsplattform, där bibliotekspersonal kan hämta och förmedla kunskap, hitta samarbetspartners, samarbeta i grupper
Bibliotek Campus: en digital lärplattform för bibliotekspersonal med e-lärandemoduler, workshops och övningar
Trefpunt: en digital plattform med kurser och material inom digitalisering, språk, hälsa, arbete och inkomst, familj, trafik och ny i Nederländerna. Kurserna riktar sig mot olika grupper i samhället: nyanlända, arbetslösa, familjer med låg litteracitet med flera. Plattformen är ett resultat av ett samarbete med andra organisationer som Skatteverket (digital deklaration), Transportstyrelsen (körkort), Försäkringskassan, Socialstyrelsen, rättsbistånd med mera
biblioteksstatistik
den nationella bibliotekskonferensen
nationella program som Bokstart, digital inkludering och fortbildning för vuxna (läsfärdighet och MIK)
Uppföljning av lagen
Utbildningsministern konstaterade efter en certifieringsprocess för två år sedan att 16 (av 352) kommuner inte uppfyllde bibliotekslagens krav på de fem lagstadgade funktionerna. Sedan 2006 kan biblioteken certifieras av den oberoende organisationen ”Certifieringsorganisationen bibliotek, kultur och språk”. Den finansieras av utbildningsdepartementet och utför certifieringen på uppdrag av Kungliga biblioteket, den nederländska biblioteksföreningen, Lässtiftelsen, den nederländska föreningen för kommuner och regioner och föreningen för regional biblioteksverksamhet.
Certifieringsorganisationen bedömer kvaliteten på bibliotekets utbud och tjänster enligt de fem lagstadgade uppdragen med fokus på program och utbud inom litteracitet (läs- litteratur-, skriv- och språkfrämjande). Denna certifieringsprocess är frivillig och sker i nära samarbete med biblioteken. Av de 776 biblioteken deltar 774 bibliotek vart fjärde år i en certifieringsprocess. Om biblioteken inte uppfyller bibliotekslagens krav får de möjlighet att åtgärda de punkter som inte bedöms vara tillräckligt bra.
I certifieringsprocessen identifieras bibliotekets styrkor och svagheter. Dessutom analyseras om biblioteken har avsatt tillräckliga resurser för att uppnå målen. Denna typ av utvärderingar är värdefulla i dialogen med kommunerna. De allra flesta biblioteksorganisationer (96 procent) anser att certifieringen bidrar till att förbättra verksamheten.
I vilket land vill man vara låntagare eller bibliotekarie?
Söndagen den 26 september kör jag tillbaka till Sverige och inser att jag är en lyckligt lottad låntagare i ett land som prioriterar biblioteken högt. Jag kan låna gratis på varje svenskt bibliotek, jag behöver inte betala extra för e-böcker och vart än jag flyttar kommer det finnas ett bibliotek i min kommun. Sverige satsar 44 euro/invånare jämfört med 25 euro/invånare i Nederländerna. Jag tror att ju mindre pengar man satsar desto mer är man tvungen att ”hushålla” med pengarna. Jag upplever att de olika nivåerna (kommunal, regional och nationell) samarbetar bättre i Nederländerna än i Sverige men kanske på bekostnad av friheten för varje kommun att organisera sitt bibliotek precis som kommunen vill inom lagens ramar.
Hur mycket klokskap det än finns, bör vi i bibliotekskåren inte ha samvetskval över vardagliga beslut vi tar på vårt bibliotek.
Samtidigt kan jag inte låta bli att tänka på de bibliotekariers berättelser jag har läst i Bankdosor, skam och sms-poesi, Bibliotek som medborgarkontor? och Bibliotekariens praktiska kunskap. Bibliotekarier som inte riktigt vet hur de ska bemöta vissa frågor och är tveksamma om de över huvud taget ska svara på alla frågor. Hur mycket klokskap det än finns, bör vi i bibliotekskåren inte ha samvetskval över vardagliga beslut vi tar på vårt bibliotek.
De mest utsatta och sårbara grupperna i vårt samhälle hörs minst och kanske behöver de biblioteket mest. Dessa grupper ska veta vad de kan förvänta sig från det egna biblioteket och var de kan hitta svar på frågor för att hitta rätt i samhället. Om ett bibliotek inte kan möta deras behov ska det finnas en instans i samhället som sätter ord på denna brist. Det krävs en bättre uppföljning av bibliotekslagen!
Fotnoter
2020 efterfrågar det nederländska kulturrådet en paragraf i lagen som ålägger varje kommun att erbjuda ett bibliotek.
Annelien van der Tang har tagit del av Svenska barnboksinstitutets årliga bokprovning och reflekterar över några specifika trender. Utgivningen av barn- och ungdomsböcker fortsätter att minska medan vuxenutgivningen ökar. Andelen översatta böcker har aldrig varit så låg i svensk barnbokshistoria som idag. I strävan efter att hålla kostnader nere och försäljningssiffror uppe påverkas mångfalden i svensk barnboksutgivning.
Text: Annelien van der Tang
I mars lämnade regeringen en skrivelse till riksdagen kring barns och ungas läsning, i vilken många av Läsdelegationens förslag föreslås genomföras. Regeringen gjorde bedömningen att det är angeläget att öka medvetenheten om att läsning och läsförmåga har stor samhällelig och individuell betydelse. Regeringen bedömde bland annat att läsförmågan ska förbättras, att fler än i dag regelbundet ska ta del av både fack- och skönlitteratur. Alla i Sverige oavsett bakgrund och med utgångspunkt i vars och ens särskilda förutsättningar, ska ges möjlighet att utveckla en god läsförmåga och ha tillgång till litteratur av hög kvalitet. Med dessa nationella mål i bakhuvudet lyssnade jag på årets Bokprovning som anordnades av Svenska barnboksinstitutet.
Är vi på väg mot att strömningstjänster av ljudböcker ersätter föräldrarnas röst?
Jag vill gärna reflektera kring ett antal trender:
Vi ser en ökning i utgivningen av digitala ljudböcker för barn. Siffrorna visar också en slående hög utveckling avseende antalet lyssningar. Pandemin, med hemmasittande barn, är säkert en av flera bakomliggande orsaker till denna stigande siffra. Det är intressant att ställa sig frågan om det digitala lyssnandet har ersatt högläsning av föräldrar på hemmaplan. Andelen föräldrar som ägnar sig åt läsaktiviteter med barnen är lägre i Sverige än i många andra länder. Föräldrarnas högläsning för sina barn har minskat under de senaste decennierna. Är vi på väg mot att strömningstjänster av ljudböcker ersätter föräldrarnas röst?
Årets upplagor av barn- och ungdomsböcker har minskat med 8 % och det är tredje året i rad som utgivning av barn- och ungdomsböcker i tryckta format minskar. En av de tydligaste trenderna är att andelen översatta böcker aldrig varit så låg i svensk barnbokshistoria som idag, en minskning med 15 % av antalet översatta titlar. Vi ser sedan 2010 en nedåtgående trend. En del av förklaringen kan vara att svenska författare säljer bra och håller en hög kvalitet. Det är lättare för förläggare att hålla kontakt med svenska författare. En annan förklaring är att översättningen innebär en extra kostnad. Barn- och ungdomslitteratur fungerar som ett fönster mot världen och som en spegel mot en själv. Bokutgivningen bör präglas av mångfald. Frågan är hur alla som arbetar med läsfrämjande kan påverka en sådan negativ trend? Det är en fråga som bör diskuteras brett!
Vi ser samtidigt en motsatt trend när det gäller vuxenböcker, antalet titlar fortsätter att öka, även antalet översatta titlar ökar stadigt. Hur kommer det sig att det finns en så stor skillnad mellan vuxen- och barnutgivningen? Det är svårt att till exempel uppnå lönsamhet i utgivning av ungdomsböcker (en minskning med 21 %) och översatta böcker och det är svårt att nå ut med titlarna. Mattias Fyrenius, förlagschef på Bonnier Carlsen, anser att barnbokens synlighet och berättelsens fönster är betydligt mindre hos den fysiska bokhandeln och hos nätbokhandeln än fönstret för vuxenböcker. Barnlitteraturens fönster behöver stärkas även på skol- och folkbibliotek.
Bokprovningens logotyp
I Nederländerna ökade utgivning, försäljning och utlåning av bilderböcker när biblioteken implementerade Bokstart för åtta år sedan. I Sverige ser vi i år en minskning av utgivning av bilderböcker med 11 %, allt medan Bokstart implementeras i Sveriges kommuner.
I mitt hemland Nederländerna finns det sedan 1980-talet en stark samverkan mellan bibliotek, förlag och bokhandel, utifrån idén om att läsaren är den gemensamma nämnaren. Om man har köpt en bok eller lånat den på bibliotek är av mindre betydelse. I Sverige finns det mer vattentäta skott mellan bibliotek och bokhandel utifrån tanken (tror jag) att varje utlånad bok är lika med en icke såld bok. Om bibliotekarier, bokhandlare och förläggare tillsammans, sida vid sida skulle verka för ett läsande samhälle med ökad tillgång till böcker skulle det kasta nytt ljus över lönsamheten i barnboksutgivningen. I Nederländerna ökade utgivning, försäljning och utlåning av bilderböcker när biblioteken implementerade Bokstart för åtta år sedan. I Sverige ser vi i år en minskning av utgivning av bilderböcker med 11 %, allt medan Bokstart implementeras i Sveriges kommuner. Det som jag vill ha sagt är att det i slutänden lönar sig om bibliotek, förlag och bokhandel samarbetar.
Källor
Bokprovning 14 april 2021
Vad hände i utgivningen 2020? Statistik, teman och analyser / Kajsa Bäckius
Wikberg, E. (2021). Bokförsäljningsstatistiken Helåret 2020. Stockholm: Svenska Bokhandlareföreningens Service AB och Svenska Förläggareförening Ek. för.
Prenumerera
Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 175 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med Swish.
I den pågående debatten om mediesamverkan i Sverige har flera efterlyst hur biblioteken skulle kunna samarbeta på ett mer hållbart sätt och utifrån Agenda 2030. Men hur skulle en sådan samverkan kunna se ut? Artikelförfattaren utforskar.
Text: Annelien van der Tang
Illustration från Myndigheten för delaktighet, som har i uppdrag från regeringen att se till att offentliga aktörers arbete med Agenda 2030 blir tillgängligt för alla.
Svensk biblioteksförening har lagt ner expertnätverket för Agenda 2030. Implicerar detta att FN:s 2030-mål är så pass förankrade i bibliotekens arbete att det inte finns behov för en gemensam vidareutveckling, eller är målen så pass stora och brett definierade att det är svårt för folkbiblioteken att utforska relevanta kopplingar? Bibliotek som grundidé är ju egentligen redan ett svar på Agenda 2030. Bibliotekens roll när det gäller Agenda 2030 definieras oftast i termer av likvärdig tillgång till information och ökad jämlikhet.
I denna artikel vill jag göra ett försök att återaktualisera folkbibliotekens arbete med Agenda 2030 utifrån våra samlingar. Hur kan vi med stöd i våra samlingar ge ett aktivt innehåll till folkbibliotekens arbete med Agenda 2030? Hur kan vi utnyttja Sveriges solida infrastruktur för bibliotekssamverkan på så sätt att våra offentligt finansierade bibliotekssamlingar bidrar till Agenda 2030 och att den ännu tydligare når våra prioriterade målgrupper och andra sårbara grupper i samhället?
Folkbibliotekens förändrade roll
Under de senaste decennierna har folkbibliotekens roll utvidgats markant och det har funnits en förskjutning från ett bibliotek som fokuserar på att tillgängliggöra sin samling, till ett bibliotek mitt i lokalsamhället som mer än tidigare fokuserar på empowerment, att utjämna sociala klyftor och på delaktighet och medskapande. Bortsett från en utökning av folkbibliotekens samlingar med mångspråkiga och nya, digitala medier har bibliotekariekåren under denna transformationsperiod inte alltid reflekterat över vilken ny eller annorlunda roll som samlingen skulle kunna ha i denna förändrade samhälleliga kontext. Tvärtom har det funnits en rädsla att folkbiblioteken skulle identifieras för mycket med sin samling. Detta har haft som konsekvens att samlingens betydelse har marginaliserats i styrdokument och i medierna. Folkbiblioteken är ju så mycket mer än sina samlingar. Samtidigt är det just samlingarna som kännetecknar och särskiljer folkbiblioteken. Fysiska och digitala källor som täcker nästan alla ämnen och teman som är viktiga i ett människoliv. Resurser som kan hjälpa en vidare, som svarar på en specifik fråga eller ett behov, som inspirerar, får en att tänka och hjälper till att förstå andra synpunkter och sätt att leva.
Bibliotek som edutainmentaktör
2020publicerade Kairos Future en rapport kring det lustfyllda lärandet och utpekade bland andra bibliotek som en edutainmentaktör, en organisation som sysslar med ”underhållning i undervisande syfte”. Många i samhället vill bidra till att hitta lösningar på tidens utmaningar, men vi vet inte hur. Hur kan vi lära hela livet, hur vill vi att vårt samhälle ska se ut, var kan vi prata om det och hur kan vi bidra till samhällets utveckling? I rapporten ställs frågan hur edutainmentaktörer som förfogar över en fysisk plats med personal aktivt kan arbeta med att gestalta lärande upplevelser på denna plats.
Hur kan vi lära hela livet, hur vill vi att vårt samhälle ska se ut, var kan vi prata om det och hur kan vi bidra till samhällets utveckling?
Låt oss göra ett tankeexperiment där vi antar att biblioteket befinner sig mitt i det globala sammanhanget av FN:s agenda 2030. Då finns det två nivåer som folkbiblioteken kan verka på:
Som kunskapsorganisation kan bibliotek utifrån sin samling bidra till kunskap om de 17 delmålen till invånarna
Folkbiblioteken har alla förutsättningar att kontextualisera Agenda 2030-målen tillsammans med kommunens invånare, sätta målen i sitt sammanhang och ge invånarna verktyg för att kunna koppla dessa mål till sig själva. Vad kan jag lära mig om detta – och vilken är min möjlighet att spela roll och påverka? Bibliotek som edutainmentaktör skapar ett sammanhang och en samhörighet som är grunden för att sedan tillsammans kunna fördjupa sig i FN:s delmål. Detta tillvägagångssätt ansluter nära till det som David Lankes omskriver som kunskapsbyggande i lokalsamhället.
Genom att förbinda programverksamhet med samlingen kan bibliotekspersonalen skapa både sammanhang och samhörighet. För att väcka invånarnas intresse behövs det byggas broar till lokalsamhället (till exempel kommunens skolor som strejkar för Fridays för future). Folkbibliotekens breda fysiska och digitala samling (både skön- och facklitteratur) speglar olika uttryck, åsikter och infallsvinklar. Grunden för samhörighet skapas genom att förbinda denna breda samling till programverksamheten (till exempel bjuda in en klimatforskare). Program, samling och dialog är invånarnas väg in för att få mer kunskap om Agenda 2030 och därmed förhoppningsvis också ett svar på hur de själva kan bidra till målen.
Bibliotekspersonalens roll sträcker sig därmed längre än förmedling av samlingen, den innefattar också att sätta samlingen i ett angeläget (lokalt) sammanhang som kan knytas till ämnena i Agenda 2030. Det handlar inte bara om enstaka programaktiviteter som berör ämnet, utom om en fördjupande programverksamhet som i olika former belyser mångskiftande aspekter, synvinklar och åsikter. En sådan programverksamhet kräver en aktuell och bred samling inom ämnena. Det är eftersträvansvärt att det finns flera exemplar av böckerna så att besökare kan låna hem böcker i ämnet, men också kan ha ett uppföljande gruppsamtal. Så bäddar biblioteken för en pågående dialog som även synliggör lokalsamhällets expertis inom ämnet.
Genom ett proaktivt förhållningssätt och en tydlig koppling mellan, programverksamhet, samlingen och dialog kan folkbiblioteken i samverkan med varandra bidra till FN:s agenda 2030.
Folkbiblioteken bidrar aktivt genom ett medvetet och strategiskt arbetssätt till de flesta delmål av FN:s agenda 2030 (ingen fattigdom, god hälsa, god utbildning, jämställdhet, minskad ojämlikhet, fredliga och inkluderande samhällen)
Folkfolkbiblioteken arbetar utifrån ett socialt hållbarhetsperspektiv för att nå sina prioriterade målgrupper och andra sårbara grupper i samhället med insatser såsom Digitalt först, Bokstart, språkcaféer. Samlingen spelar en betydande roll vid dessa insatser.
Biblioteket i Philadelphia i USA och Lochal, biblioteket i Tilburg i Holland, visar hur man till exempel som bibliotek aktivt kan arbeta för att främja god hälsa. I antologin Living Libraries – the house of the community berättarbibliotekschefen Siobhan O. Reardon i Philadelphia hur biblioteket arbetar för att motverka fetma genom att organisera en programverksamhet kring ”Culinary literacy”. En av aktiviteterna är att lära sig att läsa matrecept. I samma linje ser vi på Lochal i Tilburg hur matlagning/food har fått en egen verkstad mitt i biblioteket. Bibliotekets samling av kokböcker och böcker om hälsa och mat har samlats ihop i verkstaden och kopplas till programverksamhet och debatt som handlar om mat, matlagning och hälsa. Ämnena sträcker sig från billig och hälsosam mat till ätbara insekter.
Mediesamverkan och Agenda 2030
Vår infrastruktur för mediesamverkan ger folkbiblioteken alla förutsättningar för att kunna samverka kring ämnena som finns i Agenda 2030, både när det gäller aktualitet, kvalitet och kvantitet. Mediesamverkan som beskrevs ovan skulle idag, trots fungerande regional infrastruktur i många delar av landet, inte kunna genomföras i alla kommuner om de nationella fjärrlånerekommendationer skulle tillämpas strikt och fullt ut. Kompletterande medieförsörjning är bara en del av bibliotekens mediesamverkan. Här finns en stor utvecklingspotential.
Biblioteksväsendet har alltid kännetecknats av en nästan gränslös generositet.
Biblioteksväsendet har alltid kännetecknats av en nästan gränslös generositet. Minskade budgetar och ökade kostnader sätter gränser för generositeten. Men i stället för att sätta gränser borde vi se hur vi trots minskade budgetar och ökade kostnader kan samarbeta för att bidra till Agenda 2030 (vi spenderar trots allt mer än 400 miljoner kronor på medierna) och ge service till våra invånare, i synnerhet till prioriterade målgrupper och andra sårbara grupper i lokalsamhället.
Generositet kräver tillit. Denna tillit hänger tätt ihop med vad som beskrivs av Jonna Bornemark som ett professionellt kollektivt omdöme. Hon skriver:
Ett omdöme tillhör en miljö och har utvecklats historiskt. Det är ett omdöme man skolas in i och utvecklar vidare. I en levande tradition är omdömet inget som står still. Tvärtom, är det stillastående är det dött och tappar sin förmåga att lyssna på nya konkreta situationer. Då slutar också de inblandade att utvecklas.
Bibliotekariernas professionella omdöme har under många år grundats på den enskilda individens behov. Ett bibliotek mitt i samhället, som svarar på aktuella händelser i samhället i stort och i lokalsamhället – är en princip för ett frågande bibliotek. Vilka frågor är aktuella i mitt lokalsamhälle? Bibliotekets arbete med samlingen och i synnerhet fjärrlånen har under många år varit användarstyrd, utifrån enskilda individers behov. Skulle vi tillsammans kunna vidareutveckla vårt kollektiva professionella omdöme när det gäller mediesamverkan utifrån hållbarhet för grupper och för hela samhället? I förlängningen behöver vi kanske inte fjärrlånerekommendationer som idag – utan en professionell gemensam vision som handlar om att de gemensamma biblioteksresurserna ska bidra till Agenda 2030. Bibliotekarier blir här en viktig länk.
Om vi eftersträvar ett mer gemensamt nyttjande av de samlade biblioteksresurserna, skulle vi faktiskt utifrån tanken ”Om boken finns på hyllan” kunna låna ut böcker till varandra grundad på tillit till kårens professionella omdöme. Vår största utmaning är dock att vi alla måste tänka utifrån ett Agenda 2030 hållbarhetsperspektiv!
Bornemark, J. (2020). Horisonten finns alltid kvar: om det bortglömda omdömet. Stockholm: Volante. Stetler, K., Lindgren, M. & Molander, R. (2020). Wow!: lustfyllt lärande – vägen till framtiden. Stockholm: Kairos Future AB. Slijkerman Diederick, Ton van Vlimmeren (2021) Living Library – The house of the community around the world. Utrecht: Utrecht public library. Ministerie van de Verbeelding (2017). Via connectie naar collectie. Rotterdam: Ministerie van de Verbeelding.
Prenumerera
Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 175 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med Swish.
BiS 