Etikettarkiv: ann-sofie hermsansson

Vem är egentligen aktivist?

Ingrid Atlestam svarar på påståenden från konservativa och högersympatisörer, om att tjänstemän missbrukar sina roller för att sprida egen vänsterpolitisk och aktivistisk agenda istället för att verkställa sina uppdrag neutralt. Hon utgår från bibliotekariers perspektiv och menar att yrkesgruppen alltid har verkat i en politisk miljö eftersom man inte kan eller bör utföra demokratiskt arbete isolerat från resten av samhället och sin samtid.

Text: Ingrid Atlestam 

Illustration: Tobias Johansson 

I djupt mörkblåa Göteborgs-Posten skriver ledarsidans Håkan Boström den 12 februari i år med anledning av att socialdemokraten och tidigare kommunstyrelsens ordförande Ann-Sofie Hermansson frikändes i den omskrivna förtalsrättegången: ”Vad det handlar om är med andra ord att aktivister på vänsterkanten och deras islamistiska vänner tar det för självklart att de ska ges offentligt utrymme på vanliga medborgares bekostnad. […] Problemet är om det saknas motröster och om den offentliga kulturen ensidigt genomsyras av vänster- och postkoloniala perspektiv som islamister gärna tar rygg på.”

Visst var det rätt att Hermansson frikändes. Felet hon gjorde var att inte hålla armlängds avstånd utan gå in och stoppa en debatt i samband med en visning av filmen Burka songs 2.0.

Norrköpings museum har polisanmälts av den lokale SD- ordföranden för att man, i samband med en utställning om den lokala nazismen och motståndet mot den, haft med ett tidningsklipp som antyder att SD har nazistiska rötter. Det är faktafel enligt anmälaren. Sölvesborg, Hörby, Nacka, ja listan blir längre för varje dag på kommuner där armlängds avstånd bytts till högerhänt klåfingrighet. Hela välfärdssektorn, inklusive kultur och miljö, har blivit ett politiskt slagfält där blåa och bruna krafter håller på att ta över problemformuleringsprivilegiet och därmed makten genom att utmåla offentlig sektor som ett konkursbo fullt av vänsteraktivister. 

Självklart rollspel ifrågasatt 

Ända tills jag som bisreporter bevakade förra årets bokmässa trodde jag att aktivist var något mycket positivt. Att höra Roger Blomgren och Johan Sundén, båda knutna till BHS, presentera sitt pågående forskningsprojekt ”Tjänstemannen som aktivist – ett demokratiskt dilemma” var ett chockartat uppvaknande till en för mig ny verklighet. Speciellt som de lyfter fram BiS som ett skräckexempel på dylik obskyr aktivitet. Enligt dem är aktivism något odemokratiskt då det strider mot den representativa demokratin som uttrycker folkviljan. 

Den professionella tjänstemannen står, enligt forskarna, för neutral opartisk likabehandling och de inom professionen rådande värderingarna. De ska bara lyda order, det vill säga följa de av de folkvalda beslutade direktiven. Den som är aktivist går utöver själva professionen och vill förändra samhället. För en aktivistbibliotekarie blir då biblioteket ett instrument för andra politiska syften. Forskarna talar om ”det långa 68”, en under era decennier rådande radikaliserad tidsanda. De framhåller BiS som ett exempel på detta. Att föreningen, som bildades 1969, finns kvar är unikt och tidskriftens 50-åriga utgivning är en fantastisk källa för den som vill hålla koll på aktivismen, enligt forskarna. 

Den självklara invändningen är att man givetvis skiljer på sin roll som tjänsteman och den som politiskt aktiv. Man kan exempelvis mycket väl representera Vänsterpartiet såväl inom- som utomparlamentariskt och ändå vara en korrekt tjänsteman. Men detta klarar väldigt få miljö- och vänsteraktivister, enligt de forskare och debattörer som engagerat sig i frågan. Bara detta att man hyser åsikten att miljöproblemen kräver en radikal samhällsförändring gör att man klassas som aktivist och därmed är ett hot mot demokratin.

Googlar man ”aktivism tjänstemän” får man massor av länkar till mer eller mindre blå/bruna sidor där man i artiklar och debattinlägg hävdar, ofta hänvisande till forskning, att aktivism är odemokratiskt, oprofessionellt och rent av omoraliskt och förekommande inom vänstern och miljörörelsen. M, SD och KD kräver att denna aktivism ska stoppas genom återinfört skärpt tjänstemannaansvar. 

En ledarskribent i Timbros Smedjan citerar Gramsci och Dutschke som bevis på denna medvetna infiltration av aktivister och skriver vidare ”det är egentligen inte särskilt konstigt att aktivistiska tjänstemän är så vanliga. Dels har det avskaffade tjänstemannaansvaret givit tjänstemännen utrymme att vara mindre professionella än tidigare. Dels är det en följd av den överjästa välfärdsstaten. När det offentliga växer sig så stort och tar sig så mycket makt som i Sverige, blir kommuner, landsting och stat självklara redskap för dem som vill utöva olika former av makt över andra […] så länge tjänstemän har så stort inflytande över människors liv kommer aktivister att vilja bli tjänstemän.” 

En bokhylla fylld med böcker i form av en uppsträckt knuten näve.

Är inte detta någon slags konspirationsteori? Är det inte just dessa som forskar om aktivism som är aktivister, högeraktivister? Eller frihetliga aktivister som en ledarskribent kallar dem när hon konstaterar bristen på dylika bland tjänstemännen. Det är med argument om saklighet, neutralitet, objektivitet, allsidighet, yttrandefrihet, frihet och likabehandling som högern nu tagit över dagordningen och underminerar den offentliga sektorn och välfärdssamhället. Det är mycket medvetet att man då väljer kultur inklusive bibliotek som en viktig arena att erövra. 

Aktivist har tydligen blivit ett skällsord, en stämpel som automatiskt marginaliserar både tjänstemän och forskare som oprofessionella och otillförlitliga. De ska helst kunna åtalas, annars avskedas, omplaceras eller stoppas vad gäller löneutveckling och karriär. En annan lösning på problemet är datorisering, privatisering och utförsäljning av offentlig verksamhet. Anställningstrygghet, yttrandefrihet och meddelarskydd försvinner därmed. Många mer eller mindre kända forskare försäkrar nu att de inte är aktivister i denna påstått demokratihotande mening. Samtidigt betalas hela forskningsprogram av näringslivet eller andra intressen utanför demokratisk kontroll och bara de resultat som passar de betalandes syften lyfts fram. Läs exempelvis boken Slaget om framtiden – forskningens roll i konflikten mellan tillväxt och miljö. 1 På 70-talet blev den statligt anställda forskare som idkade samröre med det privat näringslivet ifrågasatt och närmast skambelagd, nu är det en självklarhet och nästintill ett krav att som forskare skaffa sig extern finansiering. Vem är aktivist? Vem är ett hot mot demokratin? 

Bibliotek är att välja

Visst förekom det ett och annat övertramp under tidigt 70- tal i den helt annorlunda tidsanda som gällde då. Men Blomgren och Sundén tycks tillämpa sina kriterier och värderingar retroaktivt och utifrån de politiska mål och regelverk som gäller idag. Den första statliga kulturpolitiken fastställdes i 1974 års kulturpolitiska mål och de skulle väl närmast ses som vänsterextrema i dag. Formuleringen om att ”motverka kommersialismens negativa verkningar” hängde dessbättre med ända till 2009. Men nu är det ”rätt” att bibliotekens utbud inte erbjuder ett alternativ till, utan är det samma som i kiosker och bokhandlar, och styrs helt av efterfrågan. Vill användarna ha rasistiska, faktaresistenta alster så ska det köpas för skattepengar av den korrekta tjänstemannen. Detta hade varit mot fastställda inköpsprinciper ända tills för något år sedan. 

”Vill användarna ha rasistiska, faktaresistenta alster så ska det köpas för skattepengar av den korrekta tjänstemannen.”

Exempel på aktivism som Sundén och Blomgren tar upp är debatterna om Tintin, Pippi och Massutmaningen och hur biblioteken reagerade. När det gäller Massutmaning, så JO-anmäldes de bibliotek som nekat inköp då de hänvisat till kommunens och bibliotekets värdegrund. Enligt JO har anmälaren rätt. Urvalet kan inte vila på någon värdegrund för det strider mot bibliotekslagens skrivning om åsiktsfrihet. Enligt forskarna leder denna aktivistiska inköpspolitik, grundad på värderingar som till exempel FN:s deklaration om mänskliga rättigheter, till minskad tillit till biblioteken och att bibliotekarien fungerar som en gatekeeper. 

Men är det inte precis tvärtom? Folkbiblioteket har väl alltid varit en gatekeeper, det vill säga gjort ett urval av tjänster och medier, utifrån fastställda kriterier och värderingar vilket är den självklara förutsättningen för tilliten. Någon bibliotekslag fanns inte före 1995 och inte förrän 2014 tillkom skrivningen om åsiktsfrihet, som JO hänvisar till. Innan dess formulerade varje kommun målsättning, regler och riktlinjer för sin biblioteksverksamhet. Om JO:s tolkning står sig återstår att se, den verkar lite yrvaken och behöver inte följas. Åsiktsfrihet, liksom yttrandefrihet kan väl inte innebära att samhället ska bekosta och ge plats åt alla åsikter och yttranden? Men de flesta bibliotek har nu skrivit om sina urvalsprinciper så att de inte bygger på någon värdegrund. Det har många gånger varit en mycket smärtsam process och kanske förödande för tilliten till biblioteken. Men det som bekymrar mig mest är den minskade bredden i urvalet, som styrs av efterfrågan och inte av behov och som inte bygger på kompetens utan jakten på utlåningssiffror. 

Nu höjs också röster från bokbranschen som ifrågasätter bibliotekens fria utlåningsrätt och författarersättningen. Daniel Sjölin hävdar den 19 januari i Expressen: ”Bokbranschen vill att en författare producerar sig oftare, men även stödsystemet är uppbyggt så. Författarfonden (vars medel utgörs av en löjeväckande liten kompensation för bibliotekens enorma upphovsrättsstöld och prisdumpning av marknaden) premierar hög produktionstakt.” Det är en anledning till att författarna bara skriver medelmåttiga böcker. Man ser biblioteken som ett hot mot försäljningen istället för en garanti och möjlighet för en bred utgivning och den smala litteraturen. 

Hög tid alltså att professionella bibliotekarier hävdar sin rätt att, utifrån bibliotekslagen och de kommunala kultur- och biblioteksplanerna, besluta vilket utbud av media och tjänster biblioteket ska erbjuda. Vilket innebär att de måste ha kompetens och tid att överblicka hela utbudet och inte tror att demokrati är att bara ”köpa på efterfrågan”, och att biblioteket ska vara ett centrum för upplevelser istället för upplysning. Enligt bibliotekslagen ska tillgänglighet, allsidighet och kvalitet prägla verksamheten, vilket förutsätter att politiken förlitar sig på professionella tjänstemän och ger dem handlingsutrymme att både förvalta och utveckla verksamheten. Just när detta skrivs pågår konferensen Folk och Kultur. Enligt mediarapporteringen är ”armlängds avstånd” och de minskande kulturanslagen de hetaste frågorna. Eskilstuna är fullt av aktivister av alla de slag, kulturutövare, tjänstemän och politiker. En arena där det handlar om vem och vilka intressen som sätter dagordningen och vem och vilka aktörer som måste försvara sig. 

Bibliotekspolitik är politisk

Blomgren och Sundén tycks förutsätta att det kan finnas, eller fanns före 1968, något slags ideologiskt och politiskt neutral kultur- och biblioteksverksamhet som aktivisterna förstört och nu måste dessa antidemokrater bort så att ordningen kan återupprättas. Men folkbiblioteken skapades av olika politiska krafter som sammanflätats till vad man idag skulle kalla socialliberalism. Många var de eldsjälar såväl bland tjänstemän, som oftast var kvinnor, som politiker och föreningsengagerade som arbetade för ”bibliotekssaken”. De gjorde det för demokratin, var de då odemokratiska aktivister?

Skådespelaren Roland Jansson sa vid en biblioteksinvigning i Göteborg på 1980-talet att ”folkbibliotek är det mest socialistiska vi har, från var och en efter förmåga till var och en efter behov, men det har politikerna inte förstått”. Detta kan väl sägas gälla hela kulturpolitiken så som den präglades av 1974 års kulturpolitiska mål. Men nu har högerkrafterna upptäckt detta och då börjar man med att skjuta budbäraren, i detta fall bibliotekarien, tjänstemannen. Givetvis ger man sig även på de ekonomiska förutsättningarna genom budgetnedskärningar. I denna attack, som gäller hela det offentliga kulturlivet, ja hela den offentliga sektorn, finns alltfler extremistiska aktivister. Ett skrämmande exempel är Carolin Dahlman, kommunikationsstrateg på högerkanten, som i panelen i radioprogrammet God morgon, världen! i slutet av januari säger att man borde skilja kulturen från politiken. Enligt henne betyder det att man varken ska ha statlig eller kommunal kulturpolitik utan att det är marknadskrafterna som ska gälla fullt ut. Då kan ju folk köpa vad de vill ha, alltså demokrati och valfrihet utan pekpinnar. Skulle det vara opolitiskt?

Det pågår en kamp om utrymme och dagordning vad gäller kultur inklusive miljö och nu måste alla tjänstemän, forskare, aktivister, entreprenörer, lobbyister, politiker, eldsjälar och alla andra därtill försvara och utveckla en hållbar kultur byggd på demokrati, mångfald, bredd och tillgänglighet.

Kampen går vidare! 

Fotnoter

1) Andersson, Jenny & Westholm (2019). Slaget om framtiden: forskningens roll i konikten mellan tillväxt och miljö. Stockholm: Santérus förlag.

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 160 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med swish.