Kategorier
flyktingar flyktingpolitik invandrare nyheter

Orden som gör oss till människor – vittnesmålen och berättelserna från Andrummet

Text: Elisabet Rundqvist

(Skildrade genom min bokhylla, de flesta böckerna jag tar upp har jag i min särskilda hylla om Andrummet)

Vi minns Åsa Romson i tårar och en allvarlig Stefan Löfven. Den tillfälliga begränsningen i utlänningslagen trädde i kraft den 20 juli 2016 med en ovanlig reglering – inskränkningarna skulle gälla retroaktivt för dem som anlänt efter den 24 november 2015. Datumet för presskonferensen blev en juridisk vattendelare och en dag som kom att påverka ett stort antal människors liv. Under hösten 2016 började konsekvenserna av Andrummet1 märkas. En större andel flyktingar fick avslag på sin asylansökan, både barn, äldre och personer med funktionsnedsättning som tidigare i regel fått permanent uppehållstillstånd fick nu utvisningsbeslut.

Det mellanmänskliga mötet på biblioteket blev en viktig del av livet som asylsökande, en plats att bara vara människa.

På biblioteken gjordes fantastiska insatser för att välkomna de nyanlända och erbjuda god biblioteksservice till de asylsökande. Från 2015 märktes de på landets bibliotek, människorna som nyss kommit till vårt land. De hittade till biblioteket som en av de första platserna i samhället utanför Migrationsverket och allt som hängde samman med asylprocessen. Det mellanmänskliga mötet på biblioteket blev en viktig del av livet som asylsökande, en plats att bara vara människa. Där bemöttes de nyanlända som individer. De blev åter småbarnsförälder, tonåringar, äldre, man eller kvinna, kunskapstörstande, eller i behov av en stunds trygghet och inte ett dossiernummer i en handläggning. 

Inte minst blev tillgången till internet en viktig del, för att upprätthålla kontakten med anhöriga och ta sig fram genom den byråkratiska digitala djungeln i asylmaskineriet. Bibliotekarierna blev ofta de som fick skriva ut första avslagsbeslutet, försöka förklara det obegripliga för personen att hen inte tilläts stanna i tryggheten. 

Under kvällen och natten till Lucia 2016 deporterar Sverige för första gången minderåriga2 med en fiktiv vuxen ålder till Afghanistan. Kanske så många som ett tiotal unga åldersuppskrivna minderåriga sattes på planet till Kabul. 

Ingen av de etablerade tidningarna, radio eller TV ansåg att det fanns ett nyhetsvärde i att Sverige var på väg att deportera minderåriga till ett land i väpnad konflikt.

Det hade redan börjat formeras grupper som stöd för de barn och unga som anlände till Sverige som ensamkommande. En grupp människor samlades utanför förvaret i Märsta som protest mot den tvångsvisa utvisningen. Ingen av de etablerade tidningarna, radio eller TV ansåg att det fanns ett nyhetsvärde i att Sverige var på väg att deportera minderåriga till ett land i väpnad konflikt. Kontakt togs med Blankspot som påbörjade en bevakning. 

Blankspot grundades 2015 med en journalistisk idé som de beskriver som: ”Fyll i de vita fläckarna. Vi rapporterar om det som andra medier missar. Vi ger människor som annars inte träffar journalister en röst och lyfter fram bortglömda perspektiv”. Blankspot finansieras av läsarna genom crowfunding. 

Delar av den bevakningen publicerades i reportageboken Utvisad. Den deltagande journalistiska berättelsen om svensk historias största deportationsvåg (2017). Boken består av tolv texter skrivna av journalister kopplade till Blankspot. Boken är unik i det att några av de utvisade söktes upp i Kabul och kunde berätta hur ankomsten till Afghanistan blev.

Utvisad belyser just utvisningarna från flera olika synvinklar. Intervjumaterialet är gjort i Afghanistan, från civilsamhällets och flyktingaktivisternas perspektiv och om den förvarstagna personens upplevelser. 2020 belönades den digitala följetongen ”Dagbok från Kabul” på Blankspot med Sveriges tidskrifters pris ”Årets grepp”. Dagboken skrivs av den utvisade ungdomen Mohammad som varje vecka återkommer med en text om livet i världens farligaste land och numera åter är på flykt, ”Dagbok från flykten”. Blankspot har genom åren gett stort utrymme för vittnesmålen och de egna berättelserna genom den journalistik de bedrivit.  

En ung kille, Hasebullah Fateh, utvisades med tvång till Afghanistan. Hasse, som han kallades i Sverige, skrev boken Förvar tillsammans med Ylva Liljeholm 2019. Hasse och Ylva skriver växelvis boken igenom, korta tidsmarkerade texter som beskriver tiden som inlåst i förvaret. Sista inlägget är daterat 1/10 2019:

Tillsammans med 24 andra personer utvisas Hasebullah till Kabul. Det kommer som en chock för både honom och oss andra. Vi har inte riktigt trott att de skulle kunna hända och vi har inte förberett oss. Jag tänker på att han inte har någon varm jacka med sig. Inga pengar. När de som ska deporteras tas ut till bussarna som väntar utanför förvaret spelar demonstranterna som stått där hela dagen ”kom kom kompis” i högtalarna.

”Kom kom kompis” är en sång Hasse sjungit in tillsammans med Kräklingbo manskör på Gotland. Videon3 är delvis inspelad på förvaret i Märsta. 

Redan under slutet av 2016 börjar Andrummets strandsatta flyktingar skriva sina egna berättelser. Ali Zardadi är en av de tidigaste, boken Ängeln och sparven: Texter av en ensam ungdom på flykt publicerades i början av 2017. Ali hade bott i Sverige i 14 månader när han debuterade som författare på svenska. Innan Ali kom till Sverige hade han aldrig läst en roman eller besökt ett bibliotek. Ali berättar i SVT den 26 juli 2017:

I Afghanistan kom Ali Zardadi aldrig i kontakt med någon litteratur. Skrivandet hjälper honom att må lite bättre i den desperata situation som han befinner sig i, där många av hans vänner har fått utvisningsbeslut och det är inte ovanligt med självskadebeteenden. Själv väntar han – och hoppas.
– När jag mår dåligt … om jag skriver och flyttar min längtan till pappret, då mår jag lite bättre.

Ali återkommer i boken Vi ser, vi känner, vi kämpar (2018). I bokform har noveller, dikter och argumenterande texter samlats ihop i ett samarbete med Berättarministeriet. Samtliga författare är 16–17 år och bosatta eller går i skolan kring Järva, Hagsätra och Södertälje.

Efter Alis första bok kommer en rad vittnesmål från de barn och unga som kommit att kallas ensamkommande flyktingbarn, barn som anlände till Sverige utan vårdnadshavare. Gruppen ensamma barn är större än någon gång tidigare i svensk efterkrigstid. 

Många av barnen och tonåringarna har farit illa innan och under flykten, cirka tre fjärdedelar lider av PTSD och den psykiska ohälsan är utbredd. Självskador, självmord och andra desperationshandlingar är vanliga. För personalen som arbetar i skolan, på HVB-hem och familjehem är omplåstring av sönderskurna armar sådant som händer dagligen. Ett sätt att orka med den osäkra livssituationen och hantera det dåliga måendet. Påfallande många börjar också skriva för att möta sin psykiska ohälsa. Som Ali när han skrev Ängeln och sparven

Våren 2017 ges första delen ut till det som kommit att bli en trilogi, Ser du mig? Nyanlända barn och unga berättar, texter insamlade och redigerade av Karin Sehlin. Karin arbetar som skolkurator och använder berättandet som ett sätt att möta barnen och ungdomarna. Det är både barn i familj och ensamma barn som är berättarna.

”Det var inte så lätt i Sverige som pappa hade sagt”, säger Livia. ”Han sa att i Sverige kommer allt bli bra, där skulle vi kunna leva som vanligt igen. Men det är inte så, det är inte lätt.”

Livia 15 år, från Irak.

Livias familj har återförenats i Sverige, och hon tvingas bära ansvaret för hela familjen, kontakta Arbetsförmedlingen, försörjningsstöd och navigera i det svenska samhället. 

Ibrahim växer upp i Iran, kommer till Sverige som minderårig utan vårdnadshavare. 

”Jag är så trött”, säger han. ”Så trött på livet. Men vad ska jag göra? Detta är livet, mitt liv.” Senaste veckan har Ibrahim tagit avsked av flera vänner som skickats tillbaka till Afghanistan. Men för Ibrahim finns inte det alternativet. ”Jag kan inte leva där. Då är det bättre att jag dör här.”  

Både Livia och Ibrahims berättelser är typiska för den här tiden, barn som tvingas ta en vuxens ansvar eller lämnas utan hopp om framtid och liv. 

Del två heter Hör du mig? Ensamkommande ungdomars röster, där Karin Hallén Sehlin på nytt har samlat in korta berättelser om ungdomars liv. Tredje delen har titeln Bryr du dig? Om att göra skillnad och är utgiven hösten 2021. Här blandas rösterna, både ungdomar, yrkesverksamma och ideella krafter som mött alla dessa barn och unga. 

Förordet är skrivet av Zahra Hosseiny, själv född som flykting i Iran av afghanska föräldrar. Zahra finner kärlek och styrka hos Habib, de tvingas fly tillsammans eftersom Zahra är bortlovad till en annan man. Zahra föder sin son i Turkiet 21 år gammal, på flykt genom Europa med en nyfödd. När de når Sverige och ansöker om asyl är sonen 25 dagar gammal. Paret hinner få en dotter, lära sig svenska och leda en sittstrejk för barnfamiljernas situation innan de beviljas tre års uppehållstillstånd med flyktingstatus. Då har sonen hunnit fylla fem år. Zahra skriver: 

Människors liv kan inte värderas i pengar; ett människoliv kan inte ses som en siffra. Bakom varje siffra finns en berättelse, en väntan och en längtan efter frihet och trygghet. Det enda som jag kan göra är att höja rösten för mig själv och mina barn och för de röstlösa som kanske inte ens får möjlighet att göra sina röster hörda.

Zahra Hosseiny och Hassan 8 mars 2022. Foto: Najib

Den lilla boken Bryr du dig? innehåller korta texter av flyktingar eller människorna som befinner sig bredvid, som den om alla Marior: 

Varje vecka hämtar Maria upp matkassar med diverse varor från olika leverantörer i staden. Hon lassar in dem i bilen och kör sedan till ställen där hon vet att papperslösa unga människor befinner sig. Samtidigt packar en annan Maria bilen full med matlådor som hon kör till en lokal, där de delas ut till de unga som kommer dit. […]

Tredje Maria hittar en familj som kan ta emot en hemlös ungdom under en längre tid.

Författaren och bibliotekarien Anna Fogelberg publicerar 2018 boken om Gholam, Efter varje natt kommer en ny dag, som är baserad på en ungdoms berättelse om flykten, överlevnaden och väntan. Väntan i Sverigen, asylprocessen och oräkneliga uppbrott. 

2019 skriver Erfan Akbari med hjälp av Anna Fogelberg boken Mardröm. Boken är tvåspråkig, på svenska och från andra läsriktningen samma bok på persiska/dari. Erfan beskriver sitt liv, vägen till Sverige och åren här. Erfan blir efter några år papperslös, han har uttömt alla legala vägar till uppehållstillstånd och lever i det parallellsamhälle som många av de ensamma unga tagit sin flykt till. Boken avslutas: 

Just nu är jag ensam. Jag får lite hjälp, för jag har ett svårt liv som papperslös, den lilla hjälpen gör att jag kan andas. […] Jag är nitton år och har varit papperslös hela mitt liv. 

Mitt exemplar av boken har Erfan signerat ”till dig min vän, jag hoppas att du har ett bra liv i framtiden”. Genom att framträda med författarsamtal och sälja boken försöker Erfan få livet som papperslös att gå ihop. 

2018 publiceras Jag stannar till slutet av Fatemeh Khavari. Fatemeh berättar, Annie Hellquist skriver. Boken gavs ut på Norstedts och fick en större spridning i bokhandlar och på bibliotek. Fatemeh varvar berättelsen om sin egen uppväxt och flykt med berättelsen om det som kom att kallas sittstrejken: 

Men mer än jag har mött motstånd, rasism, kvinnoförtryck och konflikter har jag mött kärlek. Under demonstrationerna fick jag så mycket kärlek, som jag tidigare i livet saknat. Jag som tidigare inte räknades som någon, fick betydelse. Det kom svenskar och sov med oss, vaktade oss. De kom med kläder, sovsäckar och mat.  

Ahmad Rahimi blev känd på Facebook som Ahmad Mohajer. Ett stort antal unga afghaner har haft tillnamnet Mohajer på sina profiler i sociala medier. Ahmad skriver i slutordet av sin bok Hör min röst (2019):

Jag är flykting. Mohajer. Till och med Migrationsverket trodde på det. 

Det var på riktigt. Det är på riktigt. 

Tre års orolig väntan är äntligen över. Nu kan resten av mitt liv börja. 

Mitt namn är Ahmad Rahimi. 

Jag är inte afghan. 

Jag är inte svensk. 

Jag är en människa. 

Bild på en demonstration. Två kvinnor står med tröjor som det står "Amnesti" på.
Foto: Elisabet Rundqvist

Tillsammans med sin lärare och vän Terese Hansen beskriver Ahmad sitt liv, från sin födelse till den dag han får sitt uppehållstillstånd. Ahmad beskriver sin psykiska ohälsa, försöken att ta sitt liv och en hungerstrejk där han har sytt igen sin egen mun. 

Ahmad blir tillsammans med Ali Z och Fatemeh snabbt de ungas röst. På omslaget av Ahmads bok står han med megafonen i handen. Så är vi vana att se Ahmad, han reste i hela Sverige, talade, sjöng och gav en röst åt många ungdomar från 2017 och flera år framåt. 

I Hör min röst kan vi läsa om Ahmads skolk från skolan för att besöka Biblioteksdagarna:

Den 10 maj 2017 skulle Biblioteksdagarna hållas i Växjö konserthus och några Facebook-vänner sa åt mig att jag borde komma dit eftersom Gustav Fridolin, språkrör för Miljöpartiet skulle vara där. Så jag skolkade från skolan och gick dit tillsammans med Jamshid. Vi tog oss fram och fick faktiskt möjlighet att ställa några frågor till Fridolin. 

Så här i efterhand kan jag erkänna att det var jag som mötte upp Ahmad och Jamshid och gensköt Fridolin efter han avslutat sitt framträdande på stora scenen i konserthuset. 

Ahmads och Tereses bok ger en historisk skildring av den politiska utvecklingen varvad med Ahmads eget liv och upplevelser. För den som vill följa de politiska förskjutningarna, de ungas kamp och en ungdoms extremt starka kämparglöd och vilja att vara rösten för många är boken Hör min röst en rekommendation. Boken är mer som en reportagebok med ett rikt bildmaterial. 

De här tre böckerna av Erfan, Ahmad och Fatemeh skildrar delvis samma händelser, ungdomarnas sittstrejk, rasisternas attacker och den uppbackning som också fanns. 

Fotografiskt skildras sittstrejken av Åke Ericson i fotoboken Beyond Afghanistan: The Struggle of the Refugees (2019). Bokens texter har skrivits av Agneta Pleijel. 

Ytterligare självupplevda berättelser finns i mindre upplagor, ofta i egenutgivning eller på små förlag. Muhammad J Muhammadi har publicerat två titlar, 2018 kom Ska vi dansa? som fick en del uppmärksamhet. Boken är självbiografisk och beskriver hur Muhammad utsattes för sexuella övergrepp som barn inom något som kallas Bacha bazi, trafficking och våldtäkter på barn. 2019 publicerades Jag står inte ut men jag slutar aldrig kämpa! som ytterligare beskriver den nattliga ångesten, psykisk ohälsa och Muhammads kamp att överleva med sina minnen. 

Muhammad J Muhammadi fick Raoul Wallenbergs pris Ungt Kurage 2019, Ali Zardadi fick samma pris fast för året 2018 och året dessförinnan fick Ahmad Rahimi priset. Fatemeh Khavari tilldelades Martin Luther King-priset 2018. Dessa ungdomar har både publicerat sig och utmärkt sig genom sin kamp för demokrati och mänskliga rättigheter vilket priserna visar.  

Jag har också en packe böcker som är att betrakta som antologier. De flesta texterna är skrivna av personer som inte tidigare har publicerat sig, inte är författare eller har en bakgrund inom skrivande. 

Texterna står för sig själva i sin nakenhet, några litterära skönmålningar får inte plats. Det är som att läsa alla tusen sms och chattmeddelanden som gått mellan barn och unga och det svenska samhället. 

Finns det en plats för mig i världen? Berättelser kring ensamkommande från Afghanistan (2019). Margareta Söderberg har samlat in och redigerat texter och berättelser som till största del skrivits i sociala medier. Vittnesmål, rop på hjälp, uppgivenhet och beskrivningar av tvångsvisa utvisningar. Texterna är några av de sannaste, mest avskalade skildringar som samlats i bokform producerade av helt vanliga människor, sådana som du och jag. Texterna står för sig själva i sin nakenhet, några litterära skönmålningar får inte plats. Det är som att läsa alla tusen sms och chattmeddelanden som gått mellan barn och unga och det svenska samhället. 

Tusen barn tusen drömmar ​​– ett initiativ av civilsamhället (2019) har getts ut av föreningarna Kompis Falun och Österlens stödförening för flyktingar. Boken är Liv utan gränsers krav till den svenska regeringen. Sidorna 26-144 består av fotografier av afghanska barn med utvisningsbeslut. Varje barn håller ett papper som skildrar ”våra drömmar om framtiden”.  På det nyfödda barnets papper står det: Jag vill stanna. När boken producerades hösten 2019 fanns cirka 2 000 afghanska barn i familjer med utvisningsbeslut, många av dem födda i Sverige. Barnfamiljernas demonstration kom att kallas Liv utan gränser och har sedan 2019 försökt sätta fokus på hur Migrationsverket undviker att tillämpa barnkonventionen i asylärenden.    

Författaren Malin Edgren samlar i antologin Vi som såg dem komma (2017) olika yrkesgrupper som möter ensamkommande barn i sin vardag. Bokens förord har skrivits av Dick Harrison. 

Lite tyngre antologier är Den onödiga flyktingkrisen (2021) och Rättssäkerheten och solidariteten vad hände? (2021). Den onödiga flyktingkrisen började som ett litet bokprojekt och slutade med en lunta på dryga 500 sidor. Ingrid Eckerman och Karin Fridell Anter står som redaktörer, men en hel redaktionsgrupp har samlat in ett stort antal bidrag fördelade i sex kapitel. Bokens uttalade syfte är att dokumentera och tillgängliggöra så många vittnesskildringar som möjligt från åren 2015-2021 för att framtiden inte ska kunna säga: ”Vi visste inte.” Boken är mer att se som en faktabok, där både professionella och aktivister bidragit med sina erfarenheter och vittnesmål om rättssäkerhet, civilsamhällets insatser och behandlingen av flyktingarna. 

Rättssäkerheten och solidariteten vad hände? En antologi om mottagande av människor på flykt (2021) har getts ut av Asylkommissionen och Linköpings universitet. Torun Elsrud, Sabina Gruber och Anna Lundberg är redaktörer. Antologin beskrivs som tvärvetenskaplig. Asylkommissionen är sammansatt av civilsamhällets organisationer, professionella och forskare som på nära håll följt konsekvenserna av den förda migrationspolitiken. I antologin beskrivs forskarnas och civilsamhällets erfarenheter. Metoden är till stor del intervjuer som analyseras och tolkas. Flyktingarnas erfarenheter står i centrum och är själva ingången till beskrivningar av de juridiska förskjutningarna, civilsamhällets engagemang och barnens situation. Nära 400 sidor av svenskt flyktingmottagande. 

Ytterligare två böcker står i min bokhylla, Carlos Rojas bok Var går gränsen? Om flyktingmottagande, öppna hjärtan och systemkollaps (2017) och Viktor Bankes bok Andrum: Om stölden av en flyktingkris och de bestulna (2017). 

Rojas beskriver det som kommit att kallas som en kollaps genom att visa att det på lokal nivå oftast gick över förväntan i flyktingmottagandet. Rojas beskriver brist på information och kommunikation som övergripande orsaker till det ”kaos” som utbröt. 

Viktor Banke berättar om Andrummet med utgångspunkt i asylrättsjuristens perspektiv.  Banke beskriver asylärenden han varit företrädare i, som speglar den rättsliga förskjutningen Andrummet kom att skapa. För den som inte är juridiskt bevandrad fungerar boken som guide för vilka ändringar som gjorts och som ligger till grund för dagens utlänningslag, en av Europas mest restriktiva asyllagstiftning på många punkter.

Thord Erikssons bok Dom som stod kvar (2019 och 2020) har blivit relativt känd genom en rad författarsamtal, ofta på bibliotek. Pocketutgåvan har kompletterats med ”hur gick det sedan” till respektive kapitel. Eriksson är redaktör för Biblioteksbladet.

Etnologen Annette Rosengren har samlat berättelser i Paris, samtal med ”svenskafghaner” som återigen befinner sig på flykt. Boken heter Jag bodde i Sverige. Om unga svenskafghaners flykt till Frankrike (2021). 2018 reser Annette till Paris för att prata med unga, främst killar från Afghanistan, som flytt från Sverige till Frankrike. Rosengren fortsätter att resa till Paris, stannar längre perioder och följer det dagliga livet under broarna, i tälten och Porte de la Chapelle. Livet på gatan är tufft, Annette följer några av dem. 

Det är många hundra svenskafghaner i Frankrike, unga som tycker sig ha en hemmahörighet i Sverige, men på grund av avslag tvingats iväg på nytt. Många får ett uppehållstillstånd, fyra eller tio år, bedömningen skiljer sig kraftigt åt mellan Sverige och Frankrike. Detta tas också upp i boken Den onödiga flyktingkrisen, som skildrar en handfull ungdomars bedömning i det franska systemet. 

Skönlitterärt berättar Annelie Drewsen om samma situation i Prinsen av Porte de la Chapelle (2021). Bokens huvudperson Salar lämnar sin svenska familj, mamma Karin och lillebror Albin. Saknaden och smärtan skildras och samtidigt känslan av tvång att lämna tryggheten och försöka på nytt i Frankrike. Salars resa och berättelse är fiktiv, men oerhört nära sanningen, många unga skulle kunna byta ut Salars namn till sitt eget. Annelie Drewsen har en längre litterär produktion bakom sig bland annat Dagboken (2016) och Lever du? (2017) om Navid, 17 år, från Afghanistan.   

2020 debuterade Elin Persson med boken De afghanska sönerna, en skönlitterär skildring av den slitsamma vardag som andra skildrar genom egna upplevelser. De afghanska sönerna baseras på den verklighet ett stort antal minderåriga mött i Sverige. Realismen är högst påtaglig, hela Elin Perssons skildring stämmer överens med mina egna erfarenheter som ideell kraft sedan 2016. Bokens huvudperson berättar:

På mitt jobb arbetar de riktningslösa. Vi som lyder order. När jag gick på arbetsintervjun var jag säker på att jag inte skulle få jobbet. Jag kan ingenting om behandling, integration. De frågade: Hur skulle du reagera om du öppnade dörren till en ungdom och den bara hängde där? 

Det här kan på ett sätt ses som ett slumpvis urval böcker att presentera, med få undantag råkar de finnas i min bokhylla. 

Det finns ytterligare ett antal böcker, antologier och skrifter som kan vara intressanta att bekanta sig med, men dessa står inte i min bokhylla. Ett större andel av utgivningen är från mindre förlag eller av egen utgivning. Jag brukar titta i Stöttepelarnas ”bokhandel” som bildar en sorts förteckning över böcker som passar in i Andrummet. Där finns även några barnböcker som Alidad (2020), en trespråkig bilderbok på svenska, franska och dari, och Drewsens böcker om Amina. Men de står inte i min bokhylla och finns därför inte med i min beskrivning.   

Zahra och Habib
https://special.aftonbladet.se/de-som-kom/de-gomda/ (hämtad 2022-03-08)
https://www.etc.se/utrikes/vi-skickas-till-ett-land-dar-vi-inte-kan-leva (hämtad 2022-03-08)
https://www.etc.se/inrikes/efter-fem-ars-vantan-familjen-far-stanna-i-sverige-jag-finns-pa-riktigt (hämtad 2022-03-08)
Barnfamiljernas sittstrejk https://www.mynewsdesk.com/se/ingrid-eckerman/pressreleases/emrika-barnfamiljerna-i-mellanlaegets-land-2919450 (hämtad 2022-03-08)
https://www.dagensarena.se/innehall/vi-gor-vad-som-kravs-att-radda-vara-barn/  (hämtad 2022-03-08)
https://stottepelaren.se/handla/bocker/ (hämtad 2022-03-08)

Fotnoter

  1. Andrummet kommer troligtvis betraktas som en egen tidsperiod när vi ser tillbaka på åren 2015 och de följande ca tio åren. En hastig omsvängning i den politiska retoriken gjorde att ett stort antal människor hamnade i ett limbo eller vakuum – det jag kallar för Andrummet. Människors liv blev satta på paus under många år och en främlingsfientlig lagstiftning och politik fick fäste. Partiledare och politiker har så många gånger trummat ut att vi inte ska tillbaka till flyktingkaoset 2015. Den människokärlek och kraft som fanns 2015 har samlats under hashtag #jagär2015. I sociala medier berättar flyktingar och volontärer sin egen berättelse om 2015 som är långt ifrån kaos och samhällssammanbrott. #jagär2015 skapades av Atoosa Farahmand som en motvikt till katastrofretoriken.    https://www.facebook.com/AtoosA.Farah/posts/2749201441823360
    (hämtad 2022-03-08)
  2. Det bryter mot svensk och internationell rätt att utvisa minderåriga utan vuxen, eller med ordnat mottagande, det vill säga föräldrar eller nära släktingar som möter och tar hand om barnet.
  3. Videon finns att se här: https://www.youtube.com/watch?v=n32yDW8oh64 (hämtad 2022-03-08)

Orden som gör oss till människor – vittnesmålen och berättelserna från Andrummet skildrade genom min bokhylla 

När vi ser tillbaka på världskrigen, finska vinterkriget och krigen på Balkan kan vi urskilja dem både som tidsperioder, men också som litterära genrer. Det går att tematisera och samla böcker och författarskap kring dessa perioder. Vi kan redan nu, bara sex-sju år senare, samla ihop ett tema för tiden 2015 och till i dag, det jag kallat Andrummet. Andrummets skildringar fortsätter att skrivas och publiceras, behoven att berätta växer för varje dag. 

Elisabet Rundqvist


Akbari, Erfan & Fogelberg, Anna (2019). Mardröm. Vallentuna: Bogaloffen.

Banke, Viktor (2017). Andrum: om stölden av en flyktingkris och om de bestulna. Stockholm: Norstedts.

Drewsen, Annelie (2016). Dagboken. Helsingborg: Vilja.

Drewsen, Annelie & Wahldén, Christina (2017). Lever du? Helsingborg: Vilja.

Drewsen, Annelie (2021). Prinsen av Porte de la Chapelle. Stockholm: Rabén & Sjögren.

Drewsen, Annelie (2014). Spring, Amina! Helsingborg: Nypon. Med fortsättningar.

Ericson, Åke (foto) & Pleijel, Agneta (text) (2019). Beyond Afghanistan: The Struggle of the Refugees. Årsta: Dokument Press.

Eriksson, Thord (2019). Dom som stod kvar. Stockholm: Natur & Kultur.

Fateh, Hassebullah & Liljeholm, Ylva (2019). Förvar. Visby: eddy.se.

Hallén Sehlin, Karin (2017). Ser du mig? Nyanlända barn och ungdomar berättar. Uppsala: Barnombudet i Uppsala län.

Hallén Sehlin, Karin (2020). Hör du mig? Ensamkommande ungdomars röster. Uppsala: Barnombudet i Uppsala län.

Hallén Sehlin, Karin (2021). Bryr du dig? Om att göra skillnad. Uppsala: Barnombudet i Uppsala län.

Khavari, Fatemeh & Hellquist, Annie (2018). Jag stannar till slutet. Stockholm: Norstedts.

Muhammadi, Muhammad J. (2019). Jag står inte ut men jag slutar aldrig kämpa! Stockholm: Books on Demand.

Muhammadi, Muhammad J. (2018). Ska vi dansa? Stockholm: Books on Demand.

Den onödiga flyktingkrisen: rättssäkerheten, civilsamhället och flyktingarna 2015–2021 (2021). Red. Ingrid Eckerman och Karin Fridell Anter. Stockholm: Migra förlag.

Persson, Elin (2020). De afghanska sönerna. Stockholm: Bonnier Carlsen.

Rahimi, Ahmad & Hansen, Terese (2019). Hör min röst. Lund: Ekström & Garay.

Rojas, Carlos (2017). Var går gränsen? Om flyktingmottagande, öppna hjärtan och systemkollaps. Malmö: Roos & Tegnér.

Rosengren, Annette (2021). Jag bodde i Sverige: unga afghaners flykt till Frankrike. Stockholm: Carlssons.

Rättssäkerheten och solidariteten – vad hände? En antologi om mottagande av människor på flykt. Red. Torun Elsrud, Sabine Gruber och Anna Lundberg. Linköping: Linköpings universitet, Asylkommissionen.

Sakhi, Gholam & Fogelberg, Anna (2018). Efter varje natt kommer en ny dag. Vallentuna: Bogaloffen.

Schwarz, Monica (2020). Alidad. Ill. av Aliénor Edström Bourdeau. Tyresö: Sivart förlag.

Söderberg, Margareta (2019). Finns det en plats för mig i världen? Berättelser kring ensamkommande från Afghanistan. Books on Demand.

Tusen barn tusen drömmar: ett initiativ av civilsamhället (2019). Utg. av Föreningen Kompis Falun och Österlens stödförening för flyktingar. Surte: Copycentrum Sverige.

Utvisad: den deltagande journalistiska berättelsen om svensk historias största deportationsvåg (2017). Red. Jonatan Fried. Stockholm: Blankspot.

Vi ser, vi känner, vi kämpar (2018). Stockholm: Bonnier Carlsen.

Vi som såg dem komma: antologi (2017). Red. Malin Edgren. Stockholm: Vulkan.

Zardadi, Ali (2017). Ängeln och sparven: texter av en ensam ungdom på flykt. Göteborg: Catoblepas förlag. 

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 160 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med Swish.