Kategorier
bokrecensioner Skolbibliotek

En fiffig kompis i pappersformat

Övergången från ett format till ett annat är inte alltid självklar. I podcasten Flödet (Önnerfält & Davidson-Bask) och andra poddar är kärnan det fördjupade samtalet. Vad skulle spilla över från detta i bokform?

Klaras och Lottas skolbibliotek. Idéer och förslag från Flödet tar ett helhetsgrepp om skolbiblioteket, vilket gör den användbar för alla skolbibliotekarier och andra verksamma i skolbiblioteket, i synnerhet de som är nya i rollen.

Boken genomsyras av delakultur, där de flesta kapitel avslutas med avsnittet ”Prova själv”. Det finns gott om referenser, både till fördjupande läsning och till Flödet – avsnitt som tangerar de olika kapitlens teman eller där de gäster som nämnts medverkat.

En av författarnas drivkrafter bakom att starta podden 2017 var ”att beskriva vad ett skolbibliotek egentligen är, vad det kan vara och vad det kan bli.” 

Skolbiblioteket är en del av skolan med dess organisation, vilken inte alltid är så lätt att orientera sig i. Det är tacksamt med tips från personer som har erfarenhet från flera skolor. Författarna återkommer flera gånger till Cecilia Gärdéns definition av skolbiblioteket:

”Cecilia Gärdén, doktor i biblioteks- och informationsvetenskap, talade på seminariet ‘Skolbibliotek i världsklass’ under Bokmässan 2020 om skolbibliotekets fyra komponenter: det är en plats, en funktion, en organisation och en profession. Den uppdelningen gör det tydligt vilka nivåer som behövs för att förstå vad ett skolbibliotek är.” (s. 16)

Skolbiblioteket har två huvuduppgifter: att sprida läslust och att arbeta med MIK–frågor, men i verkligheten är det långt ifrån alla elever som har tillgång till detta i praktiken. (Själv jobbar jag på ett folkbibliotek som delvis fungerar som skolbibliotek, som definitivt inte lever upp till rollen som skolbibliotek fullt ut.) 

Extra aktuellt känns kapitlet ”Skolbiblioteken, skolan och ojämlikheten eller Pandemi och växande klyftor”. Här beskriver bland annat en intervjuad lärare hur snabbt det blev synligt vilka olika förutsättningar eleverna hade för distansundervisning, i fråga om trångboddhet till exempel. 

Författarna problematiserar också bilden av priser och utmärkelser. De frågar sig: ”Ska ett fackförbund utlysa en kvalitetstävling mellan yrkesutövare i en kommun? […] Fokus borde inte ligga på enskildas insatser utan på de strukturer som ger oss förutsättningar för att utföra vårt arbete.”

Boken är full av användbara exempel på hur samarbete i skolan kan främjas, hur MIK–arbetet kan utvecklas med mera. 

I kapitlet om professionen utvecklar de varför de tycker att det är viktigt att hålla på principen med fackutbildade bibliotekarier. 

Om jag ska komma med någon invändning är det möjligen att det hade varit kul med en lista över innehållet i alla poddavsnitten i slutet av boken, men den finns ju bara några knapptryckningar bort på webben. 

Andrea Berge

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 160 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med Swish.

Kategorier
bibliotek nyheter

Distansarbetets vara eller inte vara

Långsamt börjar vi återgå till vardagen på biblioteken. Jag jobbar på ett kombinerat folk- och skolbibliotek. Folkbiblioteket har haft öppet alternativt erbjudit take-away hela tiden utom en månad i årsskiftet 2020/2021, men all gruppverksamhet (förutom utomhus eller digital) har legat nere i ett och ett halvt år. Först när Folkhälsomyndighetens allmänna råd ändrades i slutet av september 2021 fick jag och min kollega börja gå ut till klassrummen för att bokprata samt ta emot hela klasser i biblioteket igen. (Jag trodde att det skulle ske tidigare, då vi båda var fullt vaccinerade.) Det blev med andra ord en lång period där vi fick köra våra bokprat digitalt via Teams och kontinuerligt packa boklådor till alla klasser.

På min arbetsplats har vi uppmuntrats till en hög grad av hemarbete, något som jag tycker har lett till en alltför kraftig reducering av verksamheten. Några grupper som tycks ha kommit i kläm i flera kommuner under pandemin är studerande som haft begränsad möjlighet eller i perioder varit helt avskurna från att låna kurslitteratur, barn som brukar låna själva och barnfamiljer som i mycket lägre grad utnyttjat möjligheten till ”take away”, alla som saknar egen dator som i perioder varit helt utan möjlighet att skriva ut viktiga dokument och uteblivna introduktioner på biblioteket för grupper från till exempel SFI. När öppettiderna i perioder begränsades till dagtid på vardagar, stängde det ute många.

Personalen har givetvis jobbat när de varit hemma, delvis med samma och delvis med nya arbetsuppgifter, kunnat utveckla bibliotekets sociala medier, fortbildat sig med mera. Men i grunden ser inte jag vårt yrke som ett kontorsjobb.

Under pandemin rekommenderade Folkhälsomyndigheten så många som möjligt att arbeta hemifrån. I flera branscher har de anställda jobbat hemifrån 100 procent, i andra branscher har det inte varit möjligt överhuvudtaget. Det om något är en tydlig klassfråga. 

Ingen visste vid pandemins början hur länge den skulle vara och på många platser fanns inte beredskap för denna typ av kris. Frågan är hur många som gjort konsekvensanalyser av de beslut som fattats längs vägen? Kommer perioden följas upp och analyseras efteråt?

Kontorsjobb eller kontaktyrke?

Personalen har givetvis jobbat när de varit hemma, delvis med samma och delvis med nya arbetsuppgifter, kunnat utveckla bibliotekets sociala medier, fortbildat sig med mera. Men i grunden ser inte jag vårt yrke som ett kontorsjobb. Det skiljer sig i varje fall i hög grad från person till person i hur hög grad man jobbar med arbetsuppgifter som är platsbundna eller inte.

Självklart har det varit bra att alla i riskgrupp har kunnat skyddas från yttre tjänst. Men så länge det inte är allmän lockdown tycker jag att biblioteket ska sträva efter att fortsätta vara tillgängligt i möjligaste mån, om än med begränsningar i antal besökare i lokalen, rekommenderad längd på besöken etc. Instinktivt har jag känt att det är en risk om biblioteksverksamheten sätts på för kraftig sparlåga, att det signalerar att den inte är nödvändig. Det kommer helt säkert konsekvenser i kulturens budgetar de närmaste åren.

Ett och ett halvt år är lång tid, i synnerhet sett ur barns perspektiv.

Ett trafikljus lyser rött. En text står bredvid: Sorunda bibliotek Grönt = välkommen in, Rött = Vänta utomhus.
Sorunda bibliotek signalerade till besökarna. Foto: Andrea Berge

Ett och ett halvt år är lång tid, i synnerhet sett ur barns perspektiv. När vi återstartade biblioteksbesöken för skolklasser blev det tydligt att vi i viss mån får börja om på noll. Många barn som tidigare var hemmastadda i biblioteket verkar nu ha svårt att orientera sig i lokalen, att hitta böcker de gillar. Det är dessutom långt ifrån alla som återvänt till biblioteket under våra ordinarie öppettider. Jag tror att det kommer krävas aktiv marknadsföring för att komma tillbaka till samma nivå för besök och utlån som innan pandemin. 

Vem tjänar på distansarbete?

Själv hör jag till dem som inte alls trivs med arbete hemifrån. Jag vill ha en tydlig gräns mellan arbete och fritid. Bor man litet, i en etta som jag, blir upplevelsen fort att jobbet tar över det fysiska rummet helt. Sedan har ju pandemin i sig inneburit att jag skalat bort de flesta aktiviteter på min fritid och levt mer isolerat, något som också blir mer kännbart när man lever ensam. För mig var det psykiskt påfrestande den månad jag överhuvudtaget inte fick gå till min arbetsplats. Jag saknar kanske allra mest ”mellanrummen”, att eftersnacka spontant efter ett möte, bolla en idé på stående fot i korridoren. Kort sagt dynamiken som uppstår i ett kollektiv.

Men jag har förstått att många har uppskattat hemarbetet. Alla med långt pendelavstånd till jobbet har gjort en tidsvinst. Det har redan flaggats för att avtal kommer skrivas om i kommunen för att möjliggöra för hemarbete även efter pandemin. Hur regleras vem som får distansarbeta och hur ofta? Jag utgår då från att det kommer bli en diskussion om antal timmar/dagar, för vilka arbetsuppgifter etc? Kommer det finnas lokala riktlinjer samt skriftliga överenskommelser mellan arbetstagare och arbetsgivare kring distansarbetet? (Krävs inom statlig verksamhet, hur är det på kommunal nivå?)

Den dagen behovet att upprätthålla avstånd inte längre kvarstår, vad är då skälet till att hemarbete ska fortsätta prioriteras? Borde det inte i så fall föregås av en diskussion om vad som gagnar verksamheten bäst? Hur blir det om cheferna, som i större utsträckning har kontorsjobb, fortsätter jobba hemifrån till stor del?

Fördelar med hemarbetet (här kan andra fylla på med fler exempel):

  • Att slippa lägga tid på resor

Nackdelar med hemarbetet:

  • Det informella lärandet kollegor emellan minskar
  • Minskat teamarbete
  • Svårare för nyanställda att komma in i arbetet
  • Risk att gräns mellan jobb och privatliv suddas ut
  • Ofta sämre arbetsmiljö (ergonomiskt: stol/bord etc)
  • Svårare att fånga upp om någon börjar må dåligt, missbrukar etc.

Jag tillhör även de många som blir utmattade av digitala möten i storgrupp. Jag känner mig desorienterad när jag inte kan känna av stämningen på samma sätt som när alla befinner sig i samma rum. Det tar också energi när själva mötesstrukturen blir rörigare, när det inte framgår vem som står näst på tur att tala till exempel. För små arbetsmöten på upp till fem personer fungerar det något bättre eller om det är en föreläsning, där jag bara behöver rikta uppmärksamheten åt ett håll.

Fler frågor

En farhåga som börjar uttryckas bland lärare är att distansundervisning kan komma att ses som ett sätt att kostnadseffektivisera och minska personalstyrkan i pandemins kölvatten. Finns liknande risker för biblioteken? Vad får det för konsekvenser när biblioteken upprätthållit en viss nivå av verksamhet med färre personer på plats? Alla dessa frågor måste vi hålla liv i och fortsätta att diskutera så att biblioteken inte omedvetet drivs mot en utveckling som i det längre perspektivet är negativ både för våra besökare och för personalen. 

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 160 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med Swish.

Kategorier
BiS föreningen Uncategorized

Lyssna på rödgrön biblioteksdebatt från BiS årsmöte

Föreningen Bibliotek i Samhälle (BiS) och ABF arrangerade lördag 15  mars en utfrågning om vad de rödgröna partierna vill med biblioteken.

Tina Ehn (MP), Gunilla C Carlsson (S) och Bengt Berg (V) gav sin och sitt partis syn på  vilken roll biblioteken ska ha i samhället. Frågor som kom upp var nya bibliotekslagen, nationell bibliotekspolitik, e-boksfrågan, skolbiblioteken, satsning på lässvaga, läsfrämjande åtgärder m.m

Moderatorerna var Andrea Berge och Lena Lundgren från BiS.

Lyssna på debatten här:

Kategorier
bissalong

Vad hände på BiSsalong 3?

BiSsalong nr 3 med temat antirasism ägde rum tisdag 6 mars på Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek. Här beskrivs kort vad som sades. 

Tobias Willstedt välkomnade till BiS tredje salong. Nino Dawod, platsansvarig på Sävja bibliotek i Uppsala, och Nick Jones, föräldrarledig bibliotekschef i Huddinge, hade skrivit varsin text och dessa fungerade som utgångspunkt för samtalet.

Nino Dawods text utgick från bibliotekets uppdrag att vara tillgängligt för alla medborgare och hon betonade att det enda sättet att nå människor, grunden till allt, är att samma fokus som vi har på hyllorna, samma fokus ska vi ha på att locka in folk. Det ska vara låga trösklar, möjligt att göra sig förstådd oberoende av språkkunskaper. Det behövs kunskap om exempelvis flyktorsaker, för att kunna möta alla och för att kunna vara det öppna offentliga rummet.

Nick Jones valde i sin text att gå tillbaka i tiden, till Alby 1999 – 2004, en period då biblioteket låg vägg i vägg med en 6 – 9 skola och biblioteksvardagen vävdes samman med skolan. Det fanns storstadssatsningsmedel dessa år och bekymmersamma platser lokaliserades. Det blev ett feltänk från början, då det som snarare är ett samhällsproblem gjordes till ett områdesproblem. De unga upplevde att deras hembygd misskrediterades. Nick beskriver bland annat vilka upprörda diskussioner som uppstod bland de unga efter 11 september 2001.

En öppen diskussion tog vid och här återges några av de frågor som lyftes:

Är biblioteket verkligen ett neutralt rum? Det bygger på en massa representationer, en historia, det är en institution. Sitter vi och tänker ut vad andra vill ha av oss? Istället för att gå ut i närsamhället och fråga: vad vill ni ha oss till? Har vi en massa föreställningar om den andre, en slags färdiga personer som vi slänger ut verksamhet till? Kan vi se oss själva, att vi idkar en form av expertstyre – är vi medvetna om det och väljer att göra annorlunda?

Vilken självbild har biblioteket – att vi står med en gåva och upplever att vi har något att ge? Eller har vi börjat se det på ett annat sätt? Att vi räknar med dem som besöker oss och de som inte besöker oss som viktiga personer, en uppfordrande uppgift. Man behöver mer kunskap när man jobbar i biblioteket, mer än det vi har idag. Det är viktigt hur gruppen är sammansatt så att gruppen tillsammans har den kunskapen, att det är en heterogen grupp. Att bygga arbetsgrupper som kompletterar varandra med olika bakgrunder, olika språk, men gemensam grundsyn.

Var finns den bredare folkbiblioteksdiskussionen idag? Ger man utrymme för att vara många olika saker i mötet med sitt bibliotek, inte enbart ses som ungdom t.ex? Biblioteket jobbar med människan genom hela livet, ibland har man definierat vad du behöver i den åldern, formulerat det åt dig, utan att fråga! Erbjuds öppna samtal med medborgarna, får man kanske veta en del man redan visste och en hel del som man inte visste.

När vi köper in böcker på flera språk, hur ser vi till att de även innehållsmässigt matchar behovet? Hur undviks ett stereotypt tänkande om målgrupper? Vad erbjuds på flera språk, utöver böckerna på hyllan? Programverksamhet, berättarcaféer? Fler språk har tagit plats på biblioteken, men andra frågor tar över i biblioteksdiskussionen, det är mer tekniska frågor som prioriteras.

När det gäller rekrytering har inte biblioteken hängt med, de speglar inte hur samhället ser ut idag ifråga om språk och bakgrund. Att vara invandrare och bibliotekschef är så ovanligt, att 9/10 gissar att denne måste vara chef för Internationella biblioteket. Fler förebilder behövs. Hur ser rekryteringen till Bibliotekshögskolorna ut? Erbjuds anpassning av utländsk examen?

Varför har vi problem med att prata om strukturer, som rasism? Det finns jättebra forskning, så kunskap saknas inte. Strukturell rasism tycks ändå inte vara något vi kan prata om, vi är inte där ännu. I England till exempel diskuteras strukturella problem mycket mer, hur unga människor får det värre i den ekonomiska krisen t.ex. Vi är oerhört långt efter när det gäller att prata om problemen.

Ställer biblioteken för höga krav på svenska vid rekryteringen? Vi ser det som självklart att hjälpa dem som är dyslektiker att granska texter vid behov, då borde väl samma hjälp kunna erbjudas kollegor som håller på att utöka sin svenska? Varför lockar sjuksköterskeprogrammen och även KTH, mer än bibliotek? Varför är det svårare att rekrytera inom humaniora? Hur lyfter man statusen inom kulturvärlden?

Frågan ställdes till de chefer som var närvarande, hur de själva resonerar vid rekrytering? Hur formuleras annonser? Har öppningen för andra yrkeskompetenser inneburit en bredare rekrytering? Eller behövs någon form av kvotering för att åstadkomma en märkbar skillnad? Om bibliotekarierna som grupp ännu så länge är ganska homogen, hur är det med biblioteksassistenterna? Hur kan deras kompetens tas tillvara mer? Bibliotek kan även ta emot praktikanter och sommarjobbare, som ett sätt att introducera yrket.

När det gäller medierna på biblioteken – är det en större omedvetenhet idag? Inställningen att vi ska ha allt leder till att det finns mycket mer på biblioteken som är tveksamt i förhållande till måldokumenten. Används värdegrundsdokumenten kopplat till inköpsförslag frångås inte de demokratiska principerna. Var det tydligare fokus på ett alternativt utbud förr?

Det gäller att kunna definiera problemen, att syna dem, utan att lamslås av dem. Hur skapas ett tröskelfritt bibliotek – tar vi hand om mötet, tror vi på det på riktigt? Tar vi vara på det? Att hela tiden aktivera sig själv i samtalet. Det slår alla andra former, det finns mer att hämta!

Vid tangentbordet, Andrea Berge