Allmänningens tragedi

”Kanske ska vi se till att den politiska berättelse många efterlyser måste handla om det gemensamma, om det samhälle vi lever i, och inte bara individuella förmåner till olika grupper?”
skriver Anne-Marie Lindgren från Arbetarrörelsens tankesmedja, som ger ut en rad intressanta utredningar i olika samhällsfrågor.

Kategorier
politik

Kamrater, inte vänner

Almedalsveckan har upptagit mycket medieutrymme med sedelbränning och politiska utspel. Det blir allt klarare att partierna med få undantag alla strävar mot mitten i vad Etienne Balibar kallar ”mittens extremism”. Alla vill vara trygga, socialliberala mittenpartier med välfärd högst på programmet. Detta har fått mig att fundera över vänsterns prekära läge.
Vänstern, i dess breda bemärkelse som en politisk kraft som har ett konfliktperspektiv och eftersträvar att avskaffa klassamhället, är svag och splittrad. Det är ett kallt faktum som stirrar en i ansiktet så fort man läser om den politiska situationen i landet. Ingrid sammanfattar det klarsynt i en kommentar här på bloggen: vi lever i en tid med ”ökande klyftor”, ”en förödande brist på kollektiva aktioner” och där ”individualismen brett ut sig med fokusering på löner och karriär.”

Hur ska man bryta det här dödläget? Ett första stapplande steg är att sluta bråka i den röda ankdammen. Att man kan hitta gemensamma beröringspunkter att samlas kring och lämna allt käbbel och revirpinkande bakom sig, om man primärt arbetar parlamentariskt eller utomparlamentariskt, vilket gammalt skägg som hade den främsta analysen av kapitalismen etc. Jag tänker mig ett praktikens svar på tidsskriften Fronesis. I Fronesis samsas vänstersossar, vänsterpartister, situationister, rådskommunister, trottar och alla möjliga andra i en form av odogmatisk marxism där man via ett gemensamt tema för fram en analys av dagens orättvisor. Borde man inte kunna ha samma anda när det kommer till praktisk organisering? Att man inte måste ha rätt, att alla inte måste enas om allt i ett enda stort Parti utan att man istället kan se att vänstern är en mångfald som kan (måste) samarbeta och dra åt samma håll. Man kan vara kamrater utan att vara vänner som måste vara överens om allt och dela samma analyser.

En fråga som vänstern bör kunna enas kring och arbeta tillsammans med är allmänningar. Att med olika politiska metoder och organisationsformer verka för fler gemensamma nyttigheter som gynnar arbetarklassen. Att tillsammans verka för gratis kollektivtrafik, fler välutrustade bibliotek, billiga bostäder, fri sjukvård, offentliga lokaler som kan lånas gratis etc.

Kristian Schultz

Kategorier
film kolonialism

Avatar – en kamp för allmänningar?

The world is nearly all parceled out, and what there is left of it is being divided up, conquered, and colonised. To think of these stars that you see overhead at night, these vast worlds which we can never reach.I would annext the planets if I could; I often think of that. It makes me sad to see them so clear and yet so far. /Cecil Rhodes

Nu när så Avatar släppts på DVD hamnar den snart på ditt lokala bibliotek. Jag själv tog mig i kragen och sent om sider såg jag filmen – nåt annat vore nästintill tjänstefel.

För er som inte vet vad den här science fiction-filmen handlar om kan jag sammanfatta filmen i korthet: ett gruvbolag har i nyimperialistisk anda etablerat sig på den skogsklädda månen Pandora men hamnar snabbt i konflikt med urinvånarna, de blå utomjordingarna Na’vi, som enbart slåss med pilbåge och kniv. I ett försök att få kontakt med Na’vi har forskare fått fram Avatar-projektet där människor kopplas samman med en avatar, en hybridkropp skapad av mänskliga och Na’vis gener. Människorna kan sedan kontrollera dessa avatarer med tanken. Marinkårssoldaten Jake Sully får i uppdrag att lära kännas urinvånarnas seder och traditioner (och i hemlighet spionera på deras försvar) genom sin avatar men när han förälskar sig i hövdingens dotter börjar han tvivla på företagets rätt att hänsynslöst exploatera Pandoras naturresurser. Således hamnar han på kollisionskurs med gruvbolaget och dess inhyrda legosoldater i form av marinkåren.

Ni som tänkt att se filmen ska sluta läsa här. Jag kommer i nedanstående text brutalt avslöja filmens vändningar och dess slut. Alltså – spoilervarning!

Jag tyckte att det var en underhållande film med en i mina ögon klar politisk underton. Det intressanta är att övergreppen på Pandora inte förklaras med hjälp av någon inneboende mänsklig ondska eller ngt liknande utan i en nyckelscen säger bolagets chef på plats att aktieägarna må tycka illa om dålig PR i form av mördade urinvånare men de tycker ännu sämre om ett dåligt bokslut. Imperialismen är ekonomiskt driven – huvudpersonen Jake Sully säger i en scen att marinkåren försvarar friheten hemma på Jorden men här skyddar de bolagets intressen.
Alltså – för att parafrasera Marx kan man säga att profiten är Moses och profeterna och några utrotade Na’vi är collateral damage. De står helt enkelt i vägen. Man kan se bolagets aktiviteter på Pandora som en jättelik inhägnadsrörelse där man försöker omvandla Na’vis naturliga allmänningar till privat egendom. Na’vis kamp blir således en kamp för sina naturliga allmänningar mot dess exploatering av kapitalistiska intressen.

Filmen igenom sitter jag och undrar hur f-n Na’vi, enbart beväpnade med pilbågar och knivar, ska kunna slå gruvbolagets legostyrkor som är beväpnade med luftskepp, kulsprutor och jättelika robotdräkter. Det känns smått otroligt men jag tänker att manusförfattaren säkert har ett ess i rockärmen. Tyvärr blir jag besviken. I den episka slutstriden när allt ställs på sin spets visar det sig att Na’vi, trots att de är många fler, massakreras av människornas vapen. När allt verkar vara förlorat kommer då vändpunkten – genom ett gudomligt ingripande. Plötsligt ingriper Pandoras djur på Na’vis sida och mosar gruvbolagets styrkor.

Jaha, tänker jag, blev det inte mer?
I min värld, som den inbitna materialist jag är, väntade jag mig något i stil med att gruvarbetarna skulle göra gemensam sak med Na’vi mot gruvledningen och legostyrkorna. Det hade varit mer realistiskt (materialistiskt) och betydligt mer hoppingivande.

Kristian Schultz

Kategorier
boktips foto

Färgklickar i en digital allmänning


I boken I bildarkivet : om fotografi och digitaliseringens effekter, utgiven av KB, diskuteras ”den digitala bildens förändrade arkivariska funktion och de effekter som olika slags digitaliseringsprocesser genererat.” Idel intressant läsning.

Längst upp till vänster på bokomslaget är ett foto på en ”Woman aircraft worker” som kontrollerar elektriska detaljer. Det kommer från Library of Congress, som även gjort fotot tillgängligt via sajten Flickr i det som kallas Flickr Commons, en ”allmänning” där minnesinstitutioner lagt upp foton med ”no known copyright restrictions” – med två huvudsyften: att exponera de gömda skatterna i världens offentliga fotoarkiv och att visa hur allmänhetens kunskapsbidrag kan berika samlingarna. Mig veterligen är Riksantikvarieämbetet de enda svenska deltagarna hittills, med sedan ett år tillbaka. LoC fyllde nyligen två i sammanhanget. När ser vi fler svenska aktörer i liknande satsningar? Måste man gå via kommersiella kanaler för att nå folk?

Fotot ifråga är från 1942 och Vega Aircraft Corporation, Burbank i Kalifornien. Det ingår i serien 1930s-40s in Color. En ganska otrolig samling bilder – många med motiv på arbetande människor och yrkesliv – från en tid vi annars mest sett i svartvitt. Bilderna väcker frågor. Är inte fabrikskvinnorna ovanligt finklädda? Hur användes bilderna egentligen, som togs av fotografer från det som blev Office of War Information? Utförs inte mycket av det skildrade arbetet på liknande sätt ännu idag?

Tolkar man vårt visuella kulturarv, åtminstone foto-film-tv, strikt empiriskt (och då menar jag dumstrikt) kan man förledas att tro att världen fick sina färger först under efterkrigstiden, att det var då vår Skapare hittade färgpytsknappen i bildbehandlingsprogrammet. På Flickr Commons ser vi bevis på att det i alla fall skedde några decennier tidigare.

Kalle Laajala

Kategorier
TV-spel

TV-spelens vara på biblioteken

När Malmö stadsbibliotek var först ut i Sverige och lanserade sina inköp av TV-spel uppstod en debatt som pågått sedan dess. Har TV-spelen egentligen någon plats på våra bibliotek?

Till att börja med anser jag det vara självklart att TV-spel bör vara en del av våra bestånd. Spel är efterfrågade (kolla bara på väntelistorna på alla spel – klart jämförbara med de populäraste böckerna) och det finns ett enormt sug efter nya spel. Här är det viktigt att komma ihåg att enstaka, nya TV-spel kostar långt över 500 kr allihop och tillgången till dessa spel är således en klassfråga. En låginkomstfamilj kan möjligen skrapa ihop till en konsol men vad gör den för nytta om man inte har råd med spel till den?
Att erbjuda spel är att agera offensivt, att införliva fler kulturella uttrycksformer i bibliotekets allmänning och därmed utvidga den. Detta för att locka nya grupper till biblioteket och minska klassklyftor.

Jag kan hålla med kritiker om att TV-spelen är dyra men varför inte tänka i nya banor.
På den eviga frågan ”TV-spel eller böcker?” kan man svara ”Ja tack!”. Det är lätt att okritiskt dras med i den högervridna snålblåsten istället för att kräva mer resurser till bibliotek som uppenbarligen är väldigt uppskattade (Kulturrådets statistik för 2008 visar på 2,7 miljoner aktiva låntagare på våra folkbibliotek). Våra biblioteksallmänningar, som allmänningar i stort, behöver bli större, inte mindre. Och för det krävs det en bred, offensiv vänsterpolitik som pekar på alternativ till nyliberala nedskärningar och ständiga ”effektiviseringar”.

Kristian Schultz