Jag tröstläser i min favoritförfattare Aksel Sandemoses Varulven, sista sidorna, sedan hans älskade Felicia blivit mördad och kastad i en vak i älven Numedalslågen, en följd av striden mellan nazister och antinazister i Norge på 1940-talet:
”Hon skulle få rätt. Man skulle minnas henne, men minnet är ingenting för de döda som inga dagar har och inte vet att de har varit till, inte vet att de en gång fanns i tidens våg, inte vet att de visade sitt ansikte i tidens glidande spegel.
Ingen lever i en saga. Det är i ditt och mitt medvetande de är saga. Man utvidgar sitt medvetande med den man hade innerligt kär, med sitt döda barn eller sin döda vän, de finns ingen annanstans. De är utplånade från tavlan. Guds rike finns inom dig, ingen annanstans.
Det som vi ser nu är bara slutet, sade Erling till sig själv. Jag ska ta upp det som gick före. Jag ska gräva fram det och börja med vårnatten 1934, när hon och jag fick våra öden hopflätade så att de i mångt och mycket blev ett. Här ska ni se, kommer jag att säga, jag har suttit på gamla Venhaug och skrivit ner allt det som hände på Felicias tid. Om Norge i fred och Norge i krig, så som det sågs av Erling från Rjukan.
När det var gjort skulle han kanske inte berätta mer, utan flytta till ett annat Venhaug, det hette Erlingvik, och där var Felicia.”
Etikett: Aksel Sandemose
Kategorier
Vad gjorde Sandemose på Newfoundland?
Jag läser f.n. Jörgen Sandemoses tjocka och ganska elaka biografi om hans far, en av Nordens största författare: Aksel Sandemose (som inte ville ha en kristen symbol i sitt förnamn, därav stavningen).
Sandemose var född 1899 (han hade hoppats få leva i TRE sekel, men dog tyvärr redan 1965). Han var född i Nyköping Mors på danska västkusten , för evigt benämnt som Jante, den småskurna småstaden.
Biografin, från 2004, finns bara på norska i Sverige än så länge. Jag har bara hunnit femtio sidor av den tjocka tegelstenen, men det är redan spännande. Det viktiga året är 1916, under första världskriget, då Sandemose, 17 år, i all hast lämnade småstaden Jante och tog jobb som skeppspojke på en båt till Newfoundland.
Den som läst ”En flykting korsar sitt spår” vet hur det gick – den unge Espen Arnakke mördar sin rival John Wakefield i Misery Harbour på Newfoundland. Sandemose levde många år på myten att han verkligen begått mordet, vilket dock sonen Jörgen tvivlar på.
Varför lämnade Sandemose Danmark i sådan hast, undrar sonen? Hade han gjort en flicka med barn, som en annan arbetarförfattare, Jan Fridegård? Espen Haavardsholm, som också skrivit en biografi om Sandemose, tror för sin del att Aksel blev våldtagen på den svenska båten Svanen på väg till Labrador. Mordet var ett sätt att ”hämnas på sig själv”. Men hos Jörgen Sandemose är båten norsk.
Det sägs att Sandemose levde på myten om sitt liv och sin händelserika ungdom, hela livet. Hans böcker är en närmast biografisk beskrivning av hans liv: En sjöman går i land, Det stod en bänk på gården, Berättelser från Labrador, Klabautermannen, Vi pryder oss med horn, Varulven, Felicias bröllop osv.
1971 kom hans sista postuma bok, novellerna Resan till Kjörkelvik. Hans författarskap är nog ett av de mest spännande jag känner till. Och mysterierna om vad han verkligen gjorde på Newfoundland, sedan han hals över huvud rymt från skeppet Svanen, förblir en gåta.
Mats Myrstener
(Här en länk till många av de ”bon mots” eller ordstäv som Sandemose ska vara far till.)
Vad är egentligen sant? En av bibliotekens mest utlånade författare har fått löpa gatlopp, självförvållat eller ej, degraderats (?) av KB från Lz till Hc, och den urgamla filosofiska frågan om vad som är ”sanning” dyker genast upp, som gubben i lådan. (Och här rör det sig inte ens om Tage Danielssons favorituttryck, ”sanno- likt”, nej ”sant” ska det vara.)
En annan gubbe, författaren Ivar Lo-Johansson, som skrivit mer självbiografiskt än kanske någon annan författare, kallade sin första svit självbiografiska böcker för just ”självbiografiska berättelser” (den första var den underbara Analfabeten, som handlade om hans far som var statare i Sörmland).
När Lo-Johansson på gamla dar började om med att skriva sitt liv, med boken ”Pubertet”, kallade han böckerna ”Memoarer”. De förra böckerna fick signum Hc tror jag, men de senare Gcz. Själv tyckte Ivar Lo att de alla var lika ”sanna”, och han var mycket missnöjd med att hans böcker stod på olika hyllor i biblioteket. Helst skulle alla hans böcker, som var över sextio inom alla möjliga genrer, stå på samma ställe i biblioteket. Och helst så centralt så möjligt så att låntagaren hittade dom utan problem. Snart kanske det blir verklighet, när ganla SAB-systemet går i graven?
Aksel Sandemose å sin sida, skrev en gång att han som barn sett en ”randig häst” ute vid norska kusten, en ”zebra” skulle vi väl kalla den. Han anklagades av illvilliga kritiker för lögn, medan däremot hans alter ego Espen Arnakkes mord på en sjöman på Newfoundland av en kritiker faktiskt påstods vara ”sant”. Sandemose dementerade aldrig den senare uppgiften, mån om sin publicitet, däremot menade han att historien med ”zebran” var fullständigt sann. Den var det för honom – för honom var den (i varje fall som han mindes den som barn, bedyrade han) absolut ”sann”. Sanningen var nämligen alltid ”subjektiv” och kunde aldrig vara något annat.
Så vi kanske ska vara lite mer försiktiga med vad som är ”sant” eller inte? Och minnas Peps Perssons sångklassiker ”Falsk matematik”. Att ett plus ett är två, är väl i varje fall helt sant? Det är i alla fall enligt Peps vårt (samhällets) sätt att räkna som gör ”den fattige så fattig, och den rike så förbannat rik”. Och det senare gäller ju i varje fall författaren till ”Gömda”.
Att vi sen tycker att det är orättvist, eller helt OK, det är en helt annan sak.
Att nya bis-numret dyker upp till veckan är i varje fall sant. Tror jag.
Mats Myrstener
BiS 