Etikettarkiv: Aksel Sandemose

Kommentar till det osannolika

Jag tröstläser i min favoritförfattare Aksel Sandemoses Varulven, sista sidorna, sedan hans älskade Felicia blivit mördad och kastad i en vak i älven Numedalslågen, en följd av striden mellan nazister och antinazister i Norge på 1940-talet:
”Hon skulle få rätt. Man skulle minnas henne, men minnet är ingenting för de döda som inga dagar har och inte vet att de har varit till, inte vet att de en gång fanns i tidens våg, inte vet att de visade sitt ansikte i tidens glidande spegel.
Ingen lever i en saga. Det är i ditt och mitt medvetande de är saga. Man utvidgar sitt medvetande med den man hade innerligt kär, med sitt döda barn eller sin döda vän, de finns ingen annanstans. De är utplånade från tavlan. Guds rike finns inom dig, ingen annanstans.
Det som vi ser nu är bara slutet, sade Erling till sig själv. Jag ska ta upp det som gick före. Jag ska gräva fram det och börja med vårnatten 1934, när hon och jag fick våra öden hopflätade så att de i mångt och mycket blev ett. Här ska ni se, kommer jag att säga, jag har suttit på gamla Venhaug och skrivit ner allt det som hände på Felicias tid. Om Norge i fred och Norge i krig, så som det sågs av Erling från Rjukan.
När det var gjort skulle han kanske inte berätta mer, utan flytta till ett annat Venhaug, det hette Erlingvik, och där var Felicia.”

Vad gjorde Sandemose på Newfoundland?

Jag läser f.n. Jörgen Sandemoses tjocka och ganska elaka biografi om hans far, en av Nordens största författare: Aksel Sandemose (som inte ville ha en kristen symbol i sitt förnamn, därav stavningen).
Sandemose var född 1899 (han hade hoppats få leva i TRE sekel, men dog tyvärr redan 1965). Han var född i Nyköping Mors på danska västkusten , för evigt benämnt som Jante, den småskurna småstaden.
Biografin, från 2004, finns bara på norska i Sverige än så länge. Jag har bara hunnit femtio sidor av den tjocka tegelstenen, men det är redan spännande. Det viktiga året är 1916, under första världskriget, då Sandemose, 17 år, i all hast lämnade småstaden Jante och tog jobb som skeppspojke på en båt till Newfoundland.
Den som läst ”En flykting korsar sitt spår” vet hur det gick – den unge Espen Arnakke mördar sin rival John Wakefield i Misery Harbour på Newfoundland. Sandemose levde många år på myten att han verkligen begått mordet, vilket dock sonen Jörgen tvivlar på.
Varför lämnade Sandemose Danmark i sådan hast, undrar sonen? Hade han gjort en flicka med barn, som en annan arbetarförfattare, Jan Fridegård? Espen Haavardsholm, som också skrivit en biografi om Sandemose, tror för sin del att Aksel blev våldtagen på den svenska båten Svanen på väg till Labrador. Mordet var ett sätt att ”hämnas på sig själv”. Men hos Jörgen Sandemose är båten norsk.
Det sägs att Sandemose levde på myten om sitt liv och sin händelserika ungdom, hela livet. Hans böcker är en närmast biografisk beskrivning av hans liv: En sjöman går i land, Det stod en bänk på gården, Berättelser från Labrador, Klabautermannen, Vi pryder oss med horn, Varulven, Felicias bröllop osv.
1971 kom hans sista postuma bok, novellerna Resan till Kjörkelvik. Hans författarskap är nog ett av de mest spännande jag känner till. Och mysterierna om vad han verkligen gjorde på Newfoundland, sedan han hals över huvud rymt från skeppet Svanen, förblir en gåta.
Mats Myrstener

(Här en länk till många av de ”bon mots” eller ordstäv som Sandemose ska vara far till.)