Etikettarkiv: ABF

Socialistiskt forum: Folkbiblioteken och privatiseringarna

Tid: Lördag 22 nov 14:00–14:45

Plats:  ABF-huset Sveavägen 41, rum Landsort, plan 3

Folkbiblioteken skall vara fria från kommersiella påtryckningar och bekostas av allmänna medel står det skrivet i Unescos folkbiblioteksmanifest. Men vi ser att det idag finns folkbibliotek i Sverige som efter upphandling drivs av aktiebolag. Förutsättningar för detta skapas genom att folkbiblioteken får leverera sina tjänster på en konstruerad marknad. Hur funkar det? Och vad får det för konsekvenser för en institution som skall verka för demokrati, kunskapsspridning och rätten till information – avgiftsfritt och för alla?

BiS – föreningen som har organiserat socialistiska bibliotekarier sedan 1969 försöker förklara den syn på offentlig sektor som möjliggör privatiseringarna och se vad det får för konsekvenser för folkbiblioteken och för dem som nyttjar det. Välkommen till ett samtal om incitamentssamhället och en av våra mest folkkära institutioner.

Medverkande: Andrea Berge, Marika Lindgren Åsbrink och Tobias Willstedt

Facebook-evenemang

Arrangemanget är en del av Socialistiskt forum 2014

Studieförbund och läsfrämjande

I den nya Årsbok om folkbildning (med underrubriken Forskning och utveckling 2013, utgiven av Föreningen för folkbildningsforskning), finns flera artiklar om studieförbundens läsfrämjande arbete i samarbete med olika lokala bibliotek.

Peter Gustavsson skriver t.ex. om ABF:s läsfrämjande arbete, ”Att väcka människors läslust”. Tre författare skriver om Projektet Läsbryggan, ett samarbete mellan bibliotek och ABF i Västernorrland, och Gustav Nygren skriver om Ombud i läsningens tjänst, ett samarbetsprojekt mellan Regionbibliotek Stockholm, Studieförbundet Vuxenskolan, Centrum för lättläst, och åtta folkbibliotek i Stockholms län: Salem, Järfälla, Stockholm, Södertälje, Vallentuna, Vaxholm, Värmdö och Österåker.

I övrigt handlar artiklarna bl.a. om hiphop som global kunskapsrörelse, utvecklingen av Senioruniversitetet, folkhögskolans globala engagemang, ”ungdom, förort, folkbildning”, med mera. Dessutom porträtteras den svenska folkbildningens nestor, Gösta Vestlund, som i år fyller 100 år.

Inledningen till Peter Gustavssons artikel är värd att citera, den pekar på hur allvarligt läget för både folkbildning och bibliotek är idag:

”När den statliga litteraturutredningen 2012 uppmärksammade vikten av uppsökande läsfrämjande arbete, var det efter att en lång följd av politiska beslut slagit undan fötterna för det arbete som tidigare bedrivits på området. Biblioteksfilialer hade stängt igen och biblioteksbussar dragits in, liksom arbetsplatsbibliotek. En bok för allas läsfrämjande uppdrag hade upphört och därav grunden för mycket av bokombudens verksamhet inom folkbildning och föreningsliv. Kulturrådets medel för Kultur i arbetslivet hade tagits bort, och därmed stödet till läsfrämjande projekt riktade mot arbetslivet.”

Jag hoppas många bibliotek skaffar boken, eller går med i föreningen. Ju fler vi blir som jobbar mot samma mål, desto bättre.

Mats Myrstener

Nykterhet och bibliotek

I Systembolagets tidning Bolaget (av alla ställen) läser jag en artikel om nykterhetsrörelsen. 1910 hade den rörelsen 340.000 medlemmar (mer än 5  procent av alla svenskar), och i Kerstin Rydbecks avhandling Nykter läsning, om den svenska godtemplarrörelsens litteratur (1995) beskrivs vad man kan kalla en ”parallell modernitet”, eller ”motoffentlighet” som bestod i kristna värderingar, nykterhet, men också egna förlag, författare, bibliotek, bankväsen och samhällelig service.

1922 stod rörelsen inför sitt eldprov, folkomröstningen om rusdrycksförbud. Bakom sig hade man inte minst det starka liberala partiet De frisinnade (den tidens vänsterliberaler) men också många höger- och vänsterpolitiker. Socialdemokraterna var som vanligt tvehågsna, från början var man helt emot förbudet. ”Iså fall skulle man inte få se många glada ansikten på våra möten” lär en fackföreningsledare ha sagt. Men 1922 hade nykterhetsrörelsen tonat ned det kristna budskapet, och många socialdemokrater stödde nu förbudet, en av de mest kända var folkbildaren Oscar Olsson (”Olsson med skägget”). Omröstningen blev mycket jämn, ett av de mest kända inläggen kom från konstnären Albert Engström, politiskt både stockkonservativ och antisemit, i affischen med texten ”Kräftor kräva dessa drycker”.

Kanske var det bra att rusdrycksföreträdarna till slut vann. Erfarenheterna från USA, där den kriminella maffian växte fram under rusdrycksförbudets tid på 1930-talet, var inte särskilt positiva. Frågan är tveeggad, det var en ”uppfostringsfråga” som Valfrid Palmgren som högerpolitiker skulle ha sagt, men det var också ett slag för att arbetaren skulle vara nykter, proper, och kunna hålla möten och skriva protokoll, som Ronny Ambjörnsson konstaterat i boken om sågverksarbetarna i Holmsund, Den skötsamme arbetaren (1988). I vilket fall så hade rörelsen visat musklerna, och det spelade stor roll för nykterhetsfrågans senare utveckling i Sverige.

Idag är nykterhetsrörelsen konfessionslös, och talar hellre om Demokrati, Samförstånd, Gemenskap, Välstånd, Trygghet, Solidaritet och Ansvar.  Det låter lite som det nya arbetarpartiet, men frågan skär tvärtom över alla politiska ideologier. Inte minst kommer nya medlemmar från den muslimska populationen i Sverige idag.

Nykterhetsrörelsen drev en gång många s.k. studiecirkelbibliotek. Oscar Olsson brukar ju kallas studiecirkelns fader, då han startade studiecirklar i IOGT:s regi redan 1901 i Lund. Idéhistorikern Bernt Gustavsson har kallat honom en typisk företrädare för ”självbildningsidealet”, och Olsson satte högt värde på skönlitteraturens betydelse, som han alltid nämner i sina programskrifter. Han ska ha varit mycket nöjd med Valfrid Palmgrens biblioteksutredning 1911, den stärkte både ABF och IOGT, som fortsatte driva små studiecirkelbibliotek ända in på 1970-talet i Norrland.

Idag är de alla borta så vitt jag vet, många övertogs av kommunbiblioteken. Ja faktum är att Malmö stadsbibliotek en gång grundades av en nykterhetsförening. Biblioteket låg länge ovanpå en ölrestaurang i nu rivna hotell Tunneln! Men det är en helt annan historia!

Mats Myrstener

Bild

Det är synd om Bergslagen

Det är synd om Bergslagen. Först gick popfestivalen Peace & Love i Borlänge i konkurs, och nu läggs arbetarrörelsens äldsta folkhögskola i Brunnsvik ner. Arbetarrörelsens arkivs filial i Grängesberg försvinner 2015, och ett företag som sysslande med filmrestaurering har också lagts ner. (Folkhögskolan fortsätter till namnet, med kurser i Borlänge, Häggvik och Sollentuna.)

De svenska folkhögskolorna, som funnits sedan mitten av 1800-talet (då var de knutna till landsbygden och utbildade framförallt ungdomar från bondesamhället som bara gått sex år folkskola) drabbas hårt när glesbygden avfolkas. Och ”glesbygd”, då talar vi i Brunnsviks fall om ett samhälle bara 20 mil från Stockholm. Men det räcker. Folkhögskolor som ligger närmare Stockholm har lättare att finna elever. De gamla internatskolorna ute i landet är ofta för dyra att hålla i drift idag.

Bildningsförbund som ABF har också ekonomiska problem. Det stora tappet av medlemmar har fortsatt att rasa sedan den borgerliga regeringen tog makten 2006. Det är svårt att propagera för studiecirklar i konkurrens med TV, radio och Internet, och den kroppskultur och individualism som vuxit sig stark som en del i den moderata strukturomvandlingen av Sverige. De humanistiska och konstnärliga ämnena i skolan premieras inte heller och väljs ofta bort av elever som bara kämpar för höga betyg . Det missgynnar också en skola som Brunnsvik.

Min lärare på BHS, Åke Åberg, brukade säga att folkbiblioteken och folkbildningsorganisationerna slutade samarbeta på 1980-talet, en anledning var att organisationer som ABF slutade att arbeta med böcker, för att istället ägna sig åt kompendier och praktiskt inriktade kurser som korgflätning och folkdans. Det var säkert ett tecken i tiden, kulturbegreppet vidgades och kom tillslut att innehålla allt mellan himmel och jord.

Redan när BiS gav ut antologin ”Boken åter i centrum”, om folkbildning och folkbibliotek i samverkan 1983, var utvecklingen på gång. Idag har begrepp som ”bildning” och ”folkbildning” fallit i vanrykte och ses som lite suspekta. Och nu när bokcirklar blivit allt populärare  så verkar studieförbund som ABF ha missat det tåget också, trots att man ju var med och introducerade studiecirklar i Sverige. Istället har många gamla Folkets hus kunnat överleva som kulturhus med mycket brokig verksamhet, där man bl.a. satsat på bio, bingo och direktsända operaföreställningar på storbildsskärm.

Legendariska bibliotekschefer som Sigurd Möhlenbrock i Göteborg och Ulf Dittmer i Stockholm hade starka rötter inom den gamla folkbildningen, så även förre kulturministern Bengt Göransson. Men det var då det.

Brunnsvik hade nog kunnat bli en viktig aktör för att utbilda invandrare och flyktingar, och ungdomar som av olika anledningar fallit genom utbildningssystemen. Men varken stat, kommun eller fackföreningsrörelse verkar intresserade. Kanske ligger det geografiska läget helt enkelt Brunnsvik i fatet? Bristen på engagemang från huvudägarna LO och ABF är tydlig. LO har stora problem med medlemsrekryteringen och försöker liksom staten spara sig ur krisen. Med känt resultat.

Det måste väl ändå finnas något mellan utbildning och underhållning för en organisation som ABF att ägna sig åt, även utanför storstäderna? Arbetarrörelsen har ett historiskt arv att förvalta, som nu försvinner när Brunnsvik säljs till högstbjudande. Det fantastiska biblioteket (”Bokstugan”) som i många år sköttes av eldsjälen Christina Garbergs-Gunn, stoppas nu ner i lådor, och fraktas till Ludvika för en osäker framtid. Hela lokalen, som en mötesplats för kulturlivet i Bergslagen, försvinner. Hur många författare och socialdemokratiska politiker och förtroendevalda som gått på Brunnsvik är oöverskådligt, så nog lämnar skolan ett tomrum efter sig, ungefär som när man la ner tidningen Arbetet, eller sålde Tidens förlag.

Det där med kultur och arbetarrörelse verkar inte vara en så lyckad kombination.

Mats Myrstener

Aftonbladets Ingvar Persson minns sitt Brunnsvik.

Bild

Ett obekvämt jubileum

Image

Arbetarnas bildningsförbund firar 100 år, men det är ett jubileum man inom arbetarrörelsen nog helst vill tala tyst om. I övriga Sverige torde det också passera utan stora kommentarer. Och mycket vatten har ju flutit under broarna sedan Oscar Olsson startade den första studiecirkeln i Lund 1902, och ABF grundades tio år senare.

På Svenska Dagbladets ledarsida tyckte man att det nu var dags att bevilja hundraåringen en välförtjänt folkpension. Det skulle nog många inom ”rörelsen” ockcå vilja. SvD:s Maria Ludvigsson önskade sig bildningsideal som börjar hos individen, inte i kollektivet. Studiecirkelns form kändes inte riktigt ”2010-tal”.

Tyvärr tror jag många inom biblioteksvärlden håller med henne.

Men jag tror de missat det väsentliga i den revolutionerande studieform som studiecirkeln är. I bästa fall ett samtal mellan jämlikar, där alla kommer till tals, öga mot öga, under ett klokt cirkelledarskap. Formen borde egentligen passa 2010-talet, i digital form, alldeles utmärkt. Många bokcirklar bedrivs på nätet idag just i den formen.

Men ordet ”folkbildning” har också fått en skämmig stämpel av översitteri och förmynderi som det inte alls förtjänar. I begynnelsen talade pionjärer som Rickard Sandler, som kom att personifiera ABF:s utveckling till sin avgång som ordförande 1938, och Oscar Olsson gärna högstämt om ”självkännedom”, ”självinsikt”, och ”självaktning”. Men även om att läsa på ett begrundande sätt, som Ronny Ambjörnsson menar kom från väckelserörelsen. ”Det samtal som individen för, dels inom sig själv, dels med andra individer”.

Det må låta omodernt, men är det i själva verket inte. Att känna sig själv genom andra har ända sedan Antiken varit ett folkbildningsideal. Den svenska studiecirkeln har blivit en exportsuccé, och bedrivs idag i många andra länder. Den är så självklar inom modern pedagogik att det inte ens brukar nämnas. Förmodligen har den varit lika viktig för bildningsfrågan som August Strindbergs skrifter, men knappast lika uppmärksammad.

Olof Palme talade gärna om ”studiecirkel-Sverige”. Idag besöks ABF:s olika evenemang av 5 miljoner personer om året (må vara att samma personer säkert går mer än en gång). Varför är då jubileet så obekvämt för arbetarrörelsen? Förmodligen för att de ideal pionjärerna talade om, idag ha glömts bort eller ses över axeln som gamla och förlegade. En tragisk felbedömning, men icke desto mindre.

Det har att göra med en del av socialdemokratins historia som man gärna inte vill tala om. Utbildnings- och kulturfrågor lämnades tidigt över till liberala krafter. Det fanns en grundläggande konflikt: Agitatorn August Palm misstrodde de högskoleutbildade och som han tyckte snobbiga kring Branting, och kallade dem föraktfullt ”intelligentsararna”. För honom var magfrågan viktigare, man skulle först få äta sig mätt och få en dräglig ekonomisk lön för mödan – sedan eventuellt sätta sig på kvällsskolebänken.

Redan på partikongressen 1908 avslogs därför förslag till stöd för arbetarbibliotek och arbetarfolkhögskolor, där Brunnsvik visserligen var den första men där lärare som Karl-Erik Forslund och senare Torsten Fogelkvist snarast ideologiskt var liberaler.

Undermeningen var att partiet snart ändå skulle få den politiska makten i Sverige, och då också kunna styra utbildnings- och kulturfrågorna. Riktigt så blev det dock inte. Idag saknar arbetarrörelsen, till skillnad från början av 1900-talet i stort sett press, bokförlag, skolor, nyhetsbyråer och kulturpolitik. Man är därmed i händerna på kulturmoguler som Bonniers och Stenbeck

Idéhistorikern Bernt Gustavsson har talat om tre historiska inriktningar på socialdemokratins bildningssyn. Först den borgerligt ”klassiska”, grundad på studier i klassiska språk och kultur, representerad av utbildningsministern Arthur Engberg, som många inom rörelsen, inte minst inom ABF och Brunnsvik, stod för på 1930-talet.

Den inriktning som emellertid fick mest gehör inom gräsrötterna var den nyttoinriktade ”medborgarbildningen”, som kom att utvecklas på Brunnsvik och som var av mer praktisk natur, den typ av bildning som Ronny Ambjörnsson så målande beskriver i sin bok Den skötsamme arbetaren. Den handlade inte minst om att kunna fylla i blanketter, förstå lagar, skriva mötesprotokoll, och föra kassabok. Nog så viktigt för ett parti som på 1930-talet tog över den politiska makten i hela Sverige, ända ner på kommunnivå.

Kultur- och bildningsfrågor skulle sedan liksom lösa sig av sig självt verkade man mena. Andra världskriget svetsade de stora politiska partierna samman, och efter kriget rådde närmast nationell konsensus om vad som skulle förmedlas på skola och universitet. När skolor och folkbibliotek kommunaliserades 1989 försvann också möjlighet till statlig kontroll. Kanske på gott men också, ur många aspekter, på ont.

När Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek till hösten lämnar Norra bantorget bryts en över hundra år gammal tradition. Husen, Upplandsgatan 2-4, förvaltas av Folkets Hus AB och ska bli hotell. Samma företag som förvaltar Norra latinläroverket, vars skolgård i sommar blivit ett gigantiskt öltält i regi av TV4.

Tidigt fick mag- och pengafrågorna styra inom arbetarrörelsen, med viss rätt, för motståndaren var välorganiserad, och är så än idag. Folkbildningsfrågorna ansågs nog vara lösta på 1970-talet – alla gick ju i skola och gymnasium – och folkbiblioteken och folkbildningen gick skilda vägar. Enligt min gamle lärare Åke Åberg för att man inom folkbildningen mer och mer slutade använda böcker. Bildningsbegreppet, liksom det töjbara kulturbegreppet, blev allt större och större, det kunde lika bra handla om folkmusik och korgflätning som turistspanska eller kurser i att använda skrivmaskin.

Idag är begreppet folkbildning snarast tabubelagt. Ungefär som att tala om ”klass”. För vad är en ”bildad person”? Olof Lagercrantz menade t.ex. att den mest bildade person han träffat var en åländsk fiskargubbe, en stor och egenartad filosof som inte hade läst en enda bok i hela sitt liv.

Kanske ville Lagercrantz provocera den borgerliga läsekretsen? Ungefär som Strindberg i det berömda uttalandet om att man behöver ”bränna bibliotek” då och då? Förmodligen ett av den stores mer ogenomtänkta uttalanden.

Idag när till och med kulturministern hellre talar om ”underhållning” än om kultur och folkbildning så är varje litet bidrag i motsatt riktning berömvärt. Om det nu skulle finnas någon motsättning? För vad är att ”känna sig själv” egentligen? Det bottnar i individens fördjupade kunskaper, men kan inte utvecklas annat än i sällskap av andra, så vida man inte vill bli en självbespeglande eremit i skogen.

Allt som går under ytan på det rent underhållande för stunden är nog berömvärt. Där har Arbetarnas bildningsförbund en verklig utmaning inför de kommande hundra åren. Rickard Sandlers maningsord förpliktar.

Mats Myrstener

Läs mer om ABF:s grundande, se länk

http://www.arbark.se/2012/06/abf-sa-borjade-det/