Etikettarkiv: 1968

Paris, maj 1968

För att återvända till en tidigare debatt med DN:s Niklas Ekdal om betydelsen av det famösa året 1968. I den amerikanska litteraturprofessorn Kristin Ross’ bok May ’68 and its afterlives (University of Chicago press, 2002) beskriver hon hur man även i Frankrike försöker förringa eller nedvärdera de stora demonstrationerna som uppstod över hela Frankrike 1968. Till skillnad från i Sverige hade man stöd från franska fackföreningar, nio miljoner arbetare gick ut i strejk, tillsammans med 150.000 studenter. President De Gaulle var så pressad att han kallade ut nationalgardet och armén i Paris, och hotade med att avgå. Ross beskriver det hela som de största strejkerna i Frankrikes historia. Det var samtidigt en ungdomsrevolt som förändrade det franska samhället i grunden. BiS grundades året efter, vid SÖ:s biblioteksskola i Solna.
Mats Myrstener<em>

1968 eller 40 år i backspegeln

27 maj 1968 ockuperades studentkårens hus på Stockholms universitet i 48 timmar, det var kulmen på vad Niklas Ekdal avfärdar (DN 25 juni), lite överlägset, som ”de mättas revolution”. Han erkänner att han själv inte var närvarande. Själv var jag också för ung, en mätt fjortonåring i den borgerliga delen av Umeå märkte knappt av att 1968-rörelsen passerade ens, allra minst i ”det röda Umeå”.
Men till skillnad från Ekdal vill jag gärna försöka sätta 1968-året i ett större historiskt sammanhang. Kanske se det från lite andra synvinklar än den snävt partipolitiska. Då framstår 1968 som den (kanske sista) stora proteströrelsen i Sverige. Internationellt fick den ändå större dimensioner med Vietnamkrig, inte minst i USA och Frankrike. Det var ett sorts logiskt slut på den borgerliga revolution som Europa och USA genomgått sedan 1789. Den sista gång den unga medelklassen opponerade sig i Europa (före EU). Idag tiger den still, mån om att inte ge upp förlorad mark till kineser och koreaner, indier och araber.
Man kan inte jämföra 1968 med 1989 som Ekdal gör (hans slutsats är att 1989 är mycket ”viktigare” än 1968). Så vida man inte vill likställa äpplen med päron förstås, de är ju trots allt ganska lika till storlek, smak och utseende. 1989 var ett öststatsfenomen, befrielsen från år av sovjetiskt tyranni, som naturligtvis påverkade övriga världen på olika sätt, inte minst mentalt, och inte bara positivt. 1968 berörde också en stor del av världen, och på ett helt annat sätt.
Det var ju en ungdomsrevolt inte minst. En generationsprotest. Utbildningsrevolutionen i Sverige hade ju också medfört att tusentals barn från arbetarklassen kunde studera vidare till gymnasium och universitet. Det är inte minst socialdemokraternas förtjänst. Klassamhället såg ut att försvinna med den generella välfärden.
1968 kunde faktiskt studenter, pojkar och flickor, från borgerlig och proletär miljö mötas i demonstrationstågen. Det var ju en otänkbarhet femtio år tidigare. För kvinno- och fredsrörelsen, för miljörörelsen och för intresset för tredje världen, var 1968 en enorm utlösare av aktivitet. Man behöver bara titta på Tyskland, där rörelsen omvandlade det tyska samhället i grunden. Nazismen, som tidigare sopats under mattan, kom upp i ljuset. Kvinnofrågorna också. Den ”tysk-tyska frågan” likaså. Till skillnad från England och USA drabbades Tyskland och Norden inte av en feminismens kraftiga ”backlash” på 1980-talet. Även i Frankrike tog kvinnorörelsen steg framåt. Mycket tack vare 1968-studenternas antiauktoritära engagemang.
Kanske viktigast: Man trodde att det gick att förändra samhället, inte bara på ett personligt plan. Idag verkar den tron vara totalt bortblåst. Det mediasamhälle vi lever i idag är mycket annorlunda än det var 1968. Revolutionen sker nu i bloggande och på internet, istället för på gatorna. Revolutionen har blivit individualistisk, och därmed ofarlig för de som har makten. Dagspressen gör allt för att spä på denna tendens, tyvärr.
Idag sker revolutionen på andra ställen i världen, långt bort från oss: i Sydamerika, i Sydafrika, i Nepal. En stor antikapitalistisk internationell rörelse bygger vidare på landvinningarna på 1968, som World Social Forum, vars europeiska möte hålls i Malmö i september. Men den svenska medelklassens barn verkar ganska ointresserade idag. Eller har jag fel?
I Sverige kanske 1968 var det sista uttrycket för ett pluralistiskt-politiskt samhälle där medborgarens åsikter räknades? Vi hade ett tydligt vänsterparti, socialdemokrater som fortfarande försvarade den allmänna välfärden, ett tydligt högerparti osv. Nu ser vi i stället en långsam förskjutning mot mitten från alla partier, där moderater, center- och folkpartister, miljöpartister och sossar möts och trängs under baneret ”Det Nya Arbetarpartiet”. Alla verkar trivas väldigt bra i den nya skepnaden som arbetarparti. Och då kan 1968 verka ännu mer avlägset. Och visst har Ekdal rätt i att det konstiga året då blir allt mer och mer ”mystifierat”. Historien har ju en tendens att utvecklas i den riktningen, inte minst i massmedia.
Många Bissare har naturligtvis egna minnen från det famösa året. Några av dessa får vi kanske ta del av i den historik som föreningen ska ge ut, när vi nästa år fyller våra 40 år!
Mats Myrstener