Etikettarkiv: 1968

Tenstahallen och det långa sjuttiotalet

Tensta konsthall i Stockholm, ständigt nedläggningshotad, har just nu en stor utställning om ”det långa 1970-talet” för att parafrasera historikern Hobsbawm, det som började i slutet på 1960-talet och höll på till, kanske, mitten på 1980-talet. Bland annat visas några av Sture Johannessons många affischer (se nedan den mest berömda) och han och hustrun Charlottes installation om Tyskland i skuggan av RAF-terrorismen.

Här påminns också om när förläggaren Bo Cavefors, som en av få förläggare i hela världen utanför östblocket, publicerade en tjock antologi med Rote Armee Fraktion-texter, bl.a. Ulrike Meinhofs försvarstal från rättegången 1976. Förlaget drevs i konkurs 1982, bland annat med hjälp av den borgerliga regeringen Ullsten, boken åtalades i Tyskland, och utställningen fick plockas ned 1976 efter politiska påtryckningar. Detta apropå yttrandefrihet, som bl.a. Lars Wilks och Sverigedemokraterna ju gärna åberopar.

Jag minns att den legendariske bibliotekarien Harry Järv hade en annan åsikt om Cavefors och om hur han skötte förlaget, som också gav ut den lärda tidskriften Radix, där Järv var redaktör. Men hans stora insats som bokförläggare under det långa 1970-talet är nog oomtvistat.

Läs mer om utställningen, som pågår till 26 maj här:

http://www.svd.se/kultur/konst/da-och-nu-knyts-ihop_8036120.svd

Mats Myrstener

Image

Feminist-boktips

Tusen systrar ställde krav : minnen från 70-talets kvinnokamp, redaktörer Ingrid Sillén, Eva Schmitz, Eva Lindqvist och Vera Almroth-Majstrovic. Artiklar av bl.a. Bissaren Kerstin Norlander, Umeå. Boken är inspirerad av ett amerikanskt projekt ”The feminist memoir project : voices from women’s liberation”, presenterat i boken med samma namn 1998.

Kollektivismen till heders

Den nya TV-såpan ”Ung och bortskämd” handlar om tio bortklemade och överbeskyddade ungdomar som tvingas leva tillsammans och handla mat, laga och städa och betala allting själva. Jag kommer att tänka på de tre åren jag bodde i kollektiv i slutet på 1970-talet. Det var en oerhört lärorik tid.
Vi var nio, med en blandad social mix, både folk från arbetarklass-egnahem, och tjänstemannabarn. Ironiskt nog bodde vi i Stockholms värsta överklassgetto, Lidingö. Det var bara där det fanns hus som var stora nog. Ett kvarter längre bort bodde ett annat kollektiv, medlemmarna i den psykedeliska popgruppen Psynkopat.
Jag var nog den som kom från den rikaste bakgrunden, min far var överläkare. Jag kallades följaktligen för ”fisliberalen”. Vi delade på matlagning, städning och alla andra sysslor i huset, och varje söndagkväll var det ”stormöte”, med obligatorisk närvaro. Då fick man även klaga på och kritisera sin kollektivkamrater om dom lagat för stabbig mat, diskat slarvigt, eller tvättat flickornas linnen för varmt så att dom krympt till näsdukar.

Idag är det inte ovanligt att ungdomar också delar lägenheter. Men om de fortfarande gör offentliga listor på allt som måste göras, när, och av vem, det vet jag inte. Eller sitter på söndagkvällen runt ett bord och tvingas ”prata känslor”?
Jag både lärde mig oerhört mycket, och fick vänner för livet. Men att vi fyrtio år senare skulle se oss själva på TV, på bästa sändningstid, som dokusåpa – det hade vi nog inte trott i våra mest egotrippade önskedrömmar.
Mats Myrstener
bild: Michael Nyqvist i Lukas Moodysons Tillsammans (2000)

"Sjuttiotalsvänstern roligare än sitt rykte!"

Malena Rydell recenserade i DN 9 juli en nyutgåva av en sjuttiotalsklassiker, Annika Elmqvist, Gittan Jönsson, Annmari Langemar och Pål Rydbergs Historieboken. Ordfront gav ut den första gången 1970, och ger nu ut denna ”seriebok” av några Konstfackselever i ny uplaga.
Världshistorien berättad underifrån, och i tecknade serier, det var något nytt 1970. ”Det visar sig att sjuttiotalsvänstern hade mer rätt än fel”, skriver Malena Rydell. Dessutom är den mycket ”roligare” än sitt rykte(!) Idag är mycket av vänsterns historieskrivning, särskilt den som behandlar tredje världen, allmänt accepterad. De brittiska och amerikanska företag som kallade ANC ”terrorister” i Sydafrika betraktas däremot idag som historieförfalskare.
Ett erkännande, om än i senaste laget, kan man väl säga.
Mats Myrstener
PS Igår visades Bo Widerbergs debutfilm Barnvagnen från 1963, fotograferad av Jan Troell, på TV. Inspelad i Malmö, med en lång scen från stadsbiblioteket. Vilket påminner mig att Widerberg också deltog i en antologi BiS gav ut (år?) med litterära skildringar av bibliotek. Hans bidrag hette Kärlek på bibliotek. En aspekt av vårt arbete som är alldeles för underskattad.

1968 som folkrörelse

Äntligen en ny bok av Gun-Britt Sundström. För oss som följt henne sedan ”Student 64” och hela tiden kunnat instämma, att precis så är det , för oss är läsningen av ”Bitar av mig själv” en veritabel högtidsstund. Vad den ger den som inte tillhör samma generation eller samma värderingar är svårt att avgöra, så kommentera gärna det här på bloggen!
I boken rekommenderar hon Kjell Östbergs ”1968, då allting var i rörelse” (Prisma 2002) och det är bara att instämma även i detta.
Östbergs analys av vänsteruppsvinget bygger på såväl arkivstudier som en serie seminarier med många som var med när det begav sig. Boken ger en mycket mer postiv, nyanserad och mångfacetterad bild av de olika rörelserna och deras förhållande till socialdemokratin och staten än till exempel Håkan Arvidssons ”Vi som visste allt” (2008). Östberg drar många paralleller med folkrörelsernas barndom och menar att det som brukar kallas 68-vänstern var en mycket traditionell folkrörelse. Man bildade föreningar, gav ut tidskrifter, arrangerade studiecirklar och demonstrerade. Mycket av detta skedde med stöd av offentliga medel, såsom föreningsbidrag, tidskriftsstöd och tillgång till lokaler och teknik via t ex fritidförvaltningar och bidrag från studieförbunen. Tack vare denna starka folkrörelsetradition utvecklades inte den svenska vänstern inte någon terrororganisation, såsom i Italien eller Tyskland, utan kom att ha en stor och mer långsisktig påverkan på samhällsutvecklingen och de flesta gamla aktivisterna har kvar sina grundvärderingar något avslipade och gnetar på om ock i andra former.
BiS, som ju är en typiskt barn av denna tid, med start 1969, ordnade visserligen bara en egen demonstration, men har gett ut desto fler tidskfriftsnummer och även ordnat utställningar och studiecirklar och har fortfarande kvar stormötet som högsta belutande organ även om det numera finns en styrelse.
BiS är alltså en folkrörelse!
Ingrid Atlestam