Det har sagts att det moderna västerländska industrisamhället går mot sitt slut. Det är bara det att våra politiker inte verkar vilja inse det.
Docenten Christer Sanne skriver i Svenska Dagbladet under rubriken Brännpunkt idag att konsumtionssamhället, som varit industri- och välfärdssamhällets fundament ända sedan 1800-talet, håller på att slå i taket. ”Planeten tål inte evig tillväxt” menar han. Vår syn på framsteg, på att alltid vara ”moderna”, bygger nämligen på ständig tillväxt. Den modellen är på väg mot sitt slut.
Problemet är att medan vi i västvärlden ser industrisamhällets undergång, så är man i utvecklingsländer som Kina mitt uppe i det. Indien och Vietnam vill också vara med, Indonesien, Malaysia och Sydafrika. Men jorden tål inte den nedsmutsning som skulle följa av att en miljard kineser börjar köra bil.
Sannes råd är i princip att införa fyra till sex timmars arbetsdag. Vi får då lägga om hela vårt sätt att leva, eftersom vi då får mer fritid för oss själva och för våra familjer. Lite mindre pengar i plånboken, men förmodligen bättre hälsa och mindre välfärdssjukdomar.
Filosofen Bertrand Russell förutsåg detta redan 1932, (i boken ”Till lättjans lov”). Det var bättre menade han att 100 arbetare arbetade bara 25 timmar i veckan, än att 50 arbetade 50 timmar, och de andra 50 var arbetslösa.
Arbeta mindre, bli lyckligare, spara på jordens resurser, och tillbringa istället mer tid på biblioteket, se där julens budskap i ett koncentrat.
Mats Myrstener
Kategori: välfärdssamhället
2008-05-01 Det plundrade folkhemmet
http://www.gemensamvalfard.se/stockholm/
http://www.stoppautforsaljningen.nu/
Väl hemkommen från förstamajdemonstrationen i Stockholm tänker jag på en bok jag höll i handen förra veckan i informationsdisken, Sven Grassmans tjugo år gamla ”Det plundrade folkhemmet”. Hur rätt hade inte karln! Och hur tragiskt att han gick och dog i förtid, utmobbad och osynliggjord av en enad svensk ekonomkår.
”Det plundrade folkhemmet” kom 1985. Grassmans huvudmotståndare var då den socialdemokratiska kanslihushögern med finansministern Kjell-Olof Feldt i täten. Bakom sig hade Feldt ungtuppar som gamle studentkommunisten Klas Eklund och SSU-aren Erik Åsbrink. Den ekonomiska hästkuren man ordinerade var stopp för löneökningar, lägre skatter, inga valutarestriktioner, inflationsbekämpning.
Medicinen låg i tiden, den hade stöd av Reagan i USA och Thatcher i England, Kohl i Tyskland, och socialdemokraterna och Labour rättade snabbt in sig i ledet: i England och Tyskland, Nya Zeeland och Australien, Kanada, och i de nordiska länderna. Det var också en förberedelse för ett inträde i EU. Efter Olof Palmes död påskyndades utveckling inom SAP, även om Feldt och Eklund fick gå när LO satte ner foten, och Åsbrink desavouerades av själve Göran Persson. Men olyckan var redan skedd.
Grassman förutsåg detta. Han menade att den ekonomiska ”krisen” var påhittad av SAP och näringslivet. Företagen gjorde rekordvinster, kommunernas ekonomi var god, statskassan välfylld, ändå trummades ordet ”finanskris” in i medvetandet. ”Vi låg i som remmar och försökte inympa krismedvetande” sa Feldt, och bankdirektören Jan Wallander höll med: ”Krisen var vår största tillgång”. Grassman kallar det osentimentalt för ”de rikas revolt”. De stora vinster som företagen gjorde skulle inte gå till löntagarfonder, som Feldt envist kämpade emot, utan ner i direktörernas och aktieägarnas fickor. Det var en omfördelning av ekonomiska resurser, från det allmänna och från låg- och medelinkomsttagare, till det privata och höginkomsttagarna (däribland många välbetalda socialdemokratiska politiker).
Och idag ser vi, i alla fall i Stockholm, den ekonomiska omfördelningspolitiken i full skala. Allt det allmänna säljs nu ut till privata intressenter: sjukhus, skolor, lägenheter, servicehus, barnomsorg., och statliga bolag, däribland så centrala verksamheter som vitala delar av SJ, Posten, Systembolaget och Apoteket. Kvar finns nu, sedan armén rustats ner, bara polisen. Biblioteken har än så länge klarat sig förvånansvärt bra, tack vare den bibliotekslag som tvingades igenom, mot SAP:s vilja, 1997. Utan den hade förmodligen flera kommuner idag stått helt utan kommunala bibliotek.
Sven Grassman uppträdde på ett mellanmöte som BiS anordnade i Eskilstuna på 1980-talet. Då köpte jag ”Det plundrade folkhemmet”, som skulle visa sig vara en profetisk skrift. Grassman hade då gett ut ”Det tysta riket”, om tystnaden inom SAP och i Sverige när folkhemmet plundrades, och ”Makten över våra tankar – tjugo brev till en svensk arbetare”. För det är precis som han skriver i Det plundrade folkhemmet: Det som är ”sant” i människors medvetande (dvs den mediabild av ”krisen” som ”inympades” av SAP på 1980-talet), blir också sant till sina konsekvenser”. Och konsekvenserna ser vi idag, i Reinfeldts Sverige. Där den socialdemokratiska tystnaden fortfarande är – kompakt. Och Kjell-Olof Feldt och hans gamla kanslihushöger må mysa där de sitter i sina direktionsfåtöljer. För att citera en gammal SAP-affisch från 1930-talet:
”Vi klarade krisen”!
Mats Myrstener
BiS 