Kategoriarkiv: vägkrogsbibliotek

Läsfrämjeri hursa?

Med femton miljoner som Liljeroth gav

Läsfrämjeri, läsfrämjera

För att läsa för livet, det är ju så bra

Läsfrämjeri, hursa?

Men hur ska det göras, och vem skall det nå?

Vem gör det? Det ordnar sig, det måste gå!

Läsfrämjeri, läsfrämjera

Läsfrämjeri, hurra!

”Att politiskt ta sig an att främja läsandet av skön- och facklitteratur är ingen lätt sak- En så vag och svårgripbar uppgift leder ofta till improvisationer, regionala avvikelser och hänsynstagande till den mängd olika aktörer som på ett eller annat sätt är inblandade i det vi kallar Litteraturen.”

Så skriver DN:s kulturredaktör Jonas Thente i en kommentar till kulturministerns utspel om ökade bidrag till läsförståelse, läskunnighet, läsförmåga och läsfrämjande (kärt barn har många namn). ”Vägbibliotek” nämns, men då glömmer väl Liljeroth att hon för ett år sedan skar bort det statliga bidraget till LO:s satsning på vägkrogsbibliotek? Öronmärkta pengar till studieförbunden kritiseras också av de berörda. För det är också pengar som redan försvunnit i minskade bidrag till folkhögskolor och studieförbund. Man tar med den ena handen och ger med den andra således. Slutresultat: Plus minus noll.

När jag hade mitt första vikariat i Gävle 1983, i förorten Sätra så imponerades jag av filialföreståndaren Conny Persson. Hans ambition var att kartlägga ALLA invånare i stadsdelen, socialt och ekonomiskt och etniskt, och sedan med bibliotekets utbud få alla invånarna att komma till biblioteket åtminstone en gång om året. Det kallar jag ambitioner! Alla skulle med, ingen lämnas utanför.

Då kallades det ”uppsökande verksamhet”, det att lämna bibliotekets trygga bokhyllor och bege sig ut i djungeln av arbetsplatser, ålderdomshem, daghem och fritidsgårdar. Haninge kommun där jag praktiserade hade mycket stora ambitioner, man hade en musikbibliotekarie, en ungdomsbibliotekarie, en bibliotekarie som bara sysslade med uppsökande verksamhet, en PR-bibliotekarie, en arbetsplatsbibliotekarie osv. Sen gick kommunens bostadsföretag i konkurs, kommunen fick en ny politisk ledning, och bibliotekets storslagna visioner smälte bort som is på våren.

Biblioteken skulle helst vara ”kulturhus” då, jag minns att jag som sjukhusbibliotekarie även fick låna ut konst, vilket kunde ha sina sidor. När besparingarna inleddes, i slutet på 1980-talet blev bibliotekariernas stridsrop ”åter till boken”. Nu var det böcker man skulle syssla med, inget annat. Och den uppsökande verksamheten, kontakten med yttervärlden, den försvann mer och mer.

Idag skall biblioteket, med minskade resurser, göra lika mycket och dessutom ännu mer. En kollega i Norrland berättade att biblioteket där också var turistbyrå och yrkesvägledning för ungdomar, efter inspiration från USA. Men någon extra personal anställdes inte.

En annan kollega berättade hur man bokstavligt talat gick på knäna. Mest tid tog högskolestudenterna med sina långa listor med akademisk litteratur, ofta ofullständigt ifyllda, som skulle fjärrlånas. Tjänsten som bibliotekschef utlystes flera gånger, utan att få några sökande. Det var, säger han ”en hopplös uppgift”. Sjukskrivningsfrekvensen hos bibliotekarierna var ovanligt hög.

Nu får biblioteket alltså ännu en ny uppgift, som egentligen skulle skötas av skolan. Eller ny? Folkbiblioteken har väl ALLTID arbetat läsfrämjande? Är det inte en av hörnpelarna i yrkesrollen? Kalla det sedan läscoach, läspedagog, lästerapeut, läsfrämjare, eller det nya fina ordet ”läsambassadör” (varav det bara finns en i hela landet, så det borde vara något riktigt fint). Borde inte en av huvuduppgifterna för denna läsambassadör vara att samordna alla dessa improviserade plåster och lapptäcken som produceras i kommunerna?

Den riktigt knepiga uppgiften, som den nya läsambassadören Johanna Lindbäck formulerar, är: ”Pojkarna ser att läsning inte är något som män ägnar sig åt, det är där problemet ligger”.

Radioteaterchefen Stina Oscarson uttryckte det mera brutalt, på ett av mässans seminarier på torsdagen: Regeringens kulturpolitik är ett ”spackel för en redan havererad kulturpolitik”. Och så är det ju: Det är oerhört svårt att bygga upp något som raserats under så många år. Det är lätt att förskingra ett bibliotek, men nästan omöjligt att bygga upp ett nytt, lika bra.

Läsfrämjeri, hurra!

Mats Myrstener

Den enda vägens bibliotekspolitik

Det är journalisten Martin Aagard i gårdagens (27/10) Aftonbladet kultur som berömmer Expressens granskning av skolbibliotekens standard och nedmontering. Men han konstaterar också mycket riktigt att skolbarns läsvanor grundläggs i hemmet.

Därför är det skandal (men ganska symptomatiskt) att regeringen dragit in alla pengar till det som förr kallades ”Kultur i arbetslivet”. Däribland bidragen till de populära s.k. vägkrogsbiblioteken, vars målgrupp inte minst kom från LO. Inte heller inom LO tycker man det är värt att slösa med kulturpengarna, så vägkrogarnas bibliotek drivs vidare av idealister och entusiaster. Aftonbladet Kultur har adopterat ett av dessa, i Töre utanför Kalix. ”Det är en skam” skriver Aagard, ”att läsfrämjande åtgärder 2011 måste bedrivas på samma sätt som biblioteksentusiasterna gjorde på 1800-talet”.

Snart blir det kanske så att vi som vill ha kvar våra gamla bibliotek måste hjälpa dom med att ragga böcker och annan media, ungefär som vi i BiS stöder bibliotek i Sydafrika och Västsahara. Så blir det naturligtvis när stat och kommun drar sig undan sitt ansvar. Vi blir en nation av boklösa, utan minne, utan historia.

Med tanke på regeringens dokumenterat bristfälliga historiekunskaper, och sossebossens Juholt slarvande med fakta, kanske man kunde uppmana sagda beslutsfattare att ta en tur till biblioteket för att läsa på. Så länge det finns kvar.

Mats Myrstener

Vägkrogsbiblioteken igen

De berömda vägkrogsbiblioteken känner sig hotade igen. Läs reportaget i SvD:
http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/sparkrav-hotar-bibliotek-pa-vagkrogar_3996475.svd