Kategoriarkiv: Vad är ett folkbibliotek?

Vad är ett bibliotek?

I veckan stötte jag på en artikel i Metro, läs själva.

http://www.metro.se/nyheter/nu-kan-du-lana-skor-pa-bibblan/EVHlho!E94v2IYhOX6/

Visserligen står det i bibliotekslagen att folkbiblioteket ska innehålla ”litteratur”, men det står också  ”och tjänster”. Öppet för lokala initíativ alltså. Jag vet inte om man bara ska ignorera eller reagera: när Åre kommun började med folkbibliotek på enterprenad 1990 trodde nog de flesta att det var en fluga. Idag är väl frågan ganska öppen. Stockholm, med landes största nät av folkbibliotek, tänker inte pröva modellen. I mindre kommuner som Nacka är det redan på gång.

Ibland tänker jag på läsrummen som fanns i Stockholm på 1800-talet. Det var rent sociala inrättningar (och mycket mer etablerat i Göteborg). Dit gick de fattigaste arbetarna för att sy knappar i kläderna, få hjälp med brevskrivning, äta ett mål mat och läsa en tidning. Det fanns också ett litet bibliotek på platsen, därav namnet. Pengarna togs i Göteborg från stadens försäljning av sprit och alkoholdrycker. Den ena handen gav och den andra tog, kan man säga.

Detta vände sig ju Valfrid Palmgren mot. Dessa fattigmansbibliotek var förödmjukande inrättningar, som  andades ”en andlig källarlukt”. Hennes ideer stötte på hårt motstånd i Stockholm men hon hade framtiden för sig. Idag präglas våra folkbibliotek av Palmgrens ideer, inte minst den om finansiering genom skattemedel och gratis utlåning.

Idag privatiseras allt mer av den offentliga sektorn. Biblioteken har hittills i stort sett klarat sig. Det är kanske symptomatiskt att lagen kom några år efter att Åre-projektet dragit igång. En privatisering av de svenska folkbiblioteken hade, och har inget stöd bland folkopinionen.

Nej jag håller nog med Ingrid Atlestam på den punkten, mitt i förändringens moderna virvel: Var bibliotek, det räcker! Men vad är ett bibliotek? De flesta associerar nog fortfarande namnet med ett rum för böcker?

Mats Myrstener

Stretegi utan mål del 2

Varför inte ägna ännu en regnig dag åt nya lagförslagets åttonde paragraf:

8§ Folkbiblioteken ska ägna särskild uppmärksamhet åt de nationella minoriteterna  och personer som har annat modersmål än svenska bland annat genom att erbjuda litteratur på

1. de nationella minoritetsspråken

2. andra språk än de nationella minoritetsspråken och svenska, och

3. lättläst svenska

Sällsynt illa formulerat, måste läsa flera gånger för att komma igenom utan att staka mig! Användarvänligt? Klargörande?

För övrigt är samma kommentar som till paragraf 7 relevant här:

”I utredningens resonemang kring denna paragraf fastslås att det inte är någon ändring  i sak mot nu gällande lag, som biblioteken enligt utredningen inte lever upp till. För att råda bot på detta föreslås att en nationell strategi utarbetas just för det här området!! Ja, det kan ju alltid vara en början, men vad ska en nationell strategi inom just detta bygga på om det inte finns någon övergripande plan för det hela? En strategi är något man behöver för att nå ett mål, för att förverkliga en politik och någon sådan anses ju inte behövas enligt kulturministern.

Liksom resten av lagförslaget innebär denna paragraf en inskränkning och en ökad luddighet genom detta ständiga upprepande av att det är litteratur det handlar om, utan att man någonstans talar om vad litteratur är för något. Varför inte istället säga att biblioteket ska prioritera det skrivna ordet och någonstans motivera varför?”

Kan tilläggas att här hade det varit läge att referera till Unescos/IFLAs manifest för mångkulturell biblioteksverksamhet och inse att det handlar om mycket mer än tillgång till litteratur på modersmålet. Det handlar om bibliotekets demokratiska uppdrag, om allas rätt till det egna språket och kulturen om interkulturell förståelse, om integration, delaktighet och åsikts- och yttrandefrihet. Ja allt detta som bibliotekelagen borde lyfta fram i en inledande portalparagraf, detta som talar om varför en demokrati förutsätter fungerande folkbibliotek för alla oberoende av språk och med ett mycket större uppdrag än att ”erbjuda litteratur,”

Just i denna paragraf blir det nya lagförslagets hela inskränkthet och ynkedom extra uppenbar.

Ingrid Atlestam

Stretegi utan mål

Varför inte ägna en regnig dag åt nya lagförslagets sjunde paragraf:

7§ Folkbiblioteken ska ägna särskild uppmärksamhet åt personer med funktionsnedsättning, bland annat genom att erbjuda litteratur anpassad till deras behov.

I utredningens resonemang kring denna paragraf fastslås att det inte är någon ändring  i sak mot nu gällande lag, som biblioteken enligt utredningen inte lever upp till. För att råda bot på detta föreslås att en nationell strategi utarbetas just för det här området!! Ja, det kan ju alltid vara en början, men vad ska en nationell strategi inom just detta bygga på om det inte finns någon övergripande plan för det hela? En strategi är något man behöver för att nå ett mål, för att förverkliga en politik och någon sådan anses ju inte behövas enligt kulturministern.

Liksom resten av lagförslaget innebär denna paragraf en inskränkning och en ökad luddighet genom detta ständiga upprepande av att det är litteratur det handlar om, utan att man någonstans talar om vad litteratur är för något. Varför inte istället säga att biblioteket ska prioritera det skrivna ordet och någonstans motivera varför?

Ingrid Atlestam

Lag om kvalitet utan kvalitet

Del fem i bisbloggens sommarföljetong ”Paragrafen” ökar förvirringen i det nya bibliotekslagsförslaget ytterligare. I förslagets paragraf två stadgas :”Biblioteksservice ska finnas tillgänglig för alla”

I lagförslagets kommentar till denna formulering står: ””Enligt den nuvarande lydelsen ska alla ha tillgång till ett folkbibliotek. Denna skrivning speglar inte fullt ut de många verksamhetsformer som finns på olika håll i landet. I praktiken kan biblioteksservis innefatta ett eller flera bibliotek, bokbussar eller uppsökande verksamhet. Det kan också vara en verksamhet som drivs i samarbete med en eller flera andra kommuner eller med annan huvudman. I stället för folkbibliotek föreslås därför att begreppet biblioteksservice införs, vilket i sammamhanget bättre speglar de sakförhållanden som gäller i praktiken”

Vad menas? Kan inte tolka det på annat sätt än att folkbibliotek behöver inte finnas i alla kommuner, det räcker om man har någon slags biblioteksservice, vad detta än vara månde. Upprörd över detta sätt att underminera hela bibliotekslagen vad gäller folkbibliotek läser man vidare och kommer till paragraf fem i det nya lagförslaget”

Folkbibliotek

5§  Varje kommun ska ha folkbibliotek. Folkbiblioteken ska vara tillgängliga för alla och anpassade till kommninvånarnas behov.

Folkbibliotekens utbud av litteratur, medier och tjänster ska präglas av allsidighet och kvalitet.

Folkbiblioteken ska särskilt främja användningen av informationsteknik för kunskapsinhämtning och lärande.”

Man frågar sig förvirrat om det är olika författare till olika paragrafer? I lagvrängarnas kommentar till denna paragrafs första del står  ”enligt 2§ i nuvarande bibliotekslag ska varje kommun ha folkbibliotek. Bestämmelsen är central och det finns inte någon anledning att förändra kravet”. ???????????

Sedan följer en lång än mer förvirrad förklaring till varför det är olämpligt att definiera vad ett folkbibliotek är eftersom det finns konsensus om detta och en definition skulle förhindra utvecklingen och därför att kommunerna har så olika förutsättningar. Passusen avslutas med följande för mig helt obegripliga sammelsurium:

”För att ytterligare tydliggöra detta föreslås en bestämmelse om att folkbiblioteken ska vara tillgängliga för alla och anpassade till kommuninvånarnas behov. En anpassning till invånarnas behov är en grundförutsättning för en ökad tillgänglighet och delaktighet. Att det uttrycks att folkbibliotek ska anpassas efter kommuninvånarnas behov syftar till att stärka användarperspektivet i lagen.”

Att lyckas få med så många av dessa numera nödvändiga signalord ; delaktighet, tillgänglighet, användarperspektiv, behovsanpassning och några av dem flera gånger om, utan att egentligen säga något är i och för sig fullkomligt normalt i många byråkratiska sammanhang, där man vill gardera sig , så att ingen kan komma och påstå att man sagt eller lovat något, men att ösa på så i en kort lagkommentar gör att man misstänker att här ligger en hund begraven?  Eller, hemska tanke, är det bara tecken på ointresse och inkompetens, en misstanke som blir allt starkare ju mer man försöker begripa detta lagförslag!

Andra meningen i paragraf fem inför begreppen allsidighet och kvalitet, vilket är något helt nytt jämfört med nu gällande lag och kan eventuellt ses som det enda positiva i lagförslaget.   Man oroar sig över den minskande titelbredden vad gäller både böcker och tidningar och tidskrifter, ömmar speciellt för minskat antal utländska tidningar och att den mer smala skönlitteraturen kommit i kläm. Alltså en helt berättigad oro. Här kunde man fört ett resonemang om krympande ekonomi och att efterfråga och behov kan vara helt skiljda saker, något som man överhuvudtaget tar alldeles för lite hänsyn till i biblioteksdebatten i stort.

Kommentaren avslutas med följande formulringar:

” Innebörden av förslaget är bland annat att folkbibliotekens utbud ska vara allsidigt sammansatt och inte innebära inskränkningar utifrån ideologiska, politiska eller religiösa utgångspunkter. Begreppet kvalitet innebär att biblioteken bör göra ett aktivt urval baserat på bland annat kvalitetskriterier när man planerar inköp och genomför gallring av beståndet. Det är även angeläget att bättre kvalitetsmått utvecklas för att mäta bibliotekens verksamhet.”

Ok, även om det inte är någon kvalitet i formuleringskonsten och ingen allsidighet i ordvalet! Att kvalitet och allsidighet kan hamna i konflikt nämns inte heller och det är väl bara bra. Det dilemmat får vi fortsätta att diskutera i biblioteksvärlden och komma till olika resultat och det befrämjar ju allsidigheten!

Återkommer till paragraf fems sista passus om det digitala för nu har detta redan blivit väl långt.

Ingrid Atlestam

Ansvar utan innehåll

Tredje paragrafen i förslaget till ny bibliotekslag sägs på ett användarvänligt och moderniserat sätt klargöra ansvarsfördelningen inom det offentliga biblioteksväsendet:

Ansvarsfördelning

3§ Bibliotekshuvudän är kommunerna, landstingen, staten och , i fråga om vissa skolor, enskilda

1.  För folkbibliotek ansvarar kommunerna

2.  För skolbibliotek ansvarar kommuner, landsting, staten och enskilda huvudmän i enlighet med bestämmelserna i 2 kap. skollagen (2010:800)

3.  För regional biblioteksverksamhet ansvarar landstingen.

4.  För sjukhusbibliotek  vid sjukhus med kommunalt huvudmannaskap ansvarar landstinget

5.  För högskolebibliotek vid alla universitet och högskolor som omfattas av högskolelagen (1992:1434) ansvarar staten

6.  För lånecentraler och övrig biblioteksverksamhet som enligt särskilda bestämmelser är en uppgift för staten ansvarar staten.

 

Moderniseringen består bland annat av att friskolornas ansvar för egna skolbibliotek påtalas och att länsbibliotek numera heter regional biblioteksverksamhet.

Punkt 4 är för mig ganska oklar, med kommun måste väl där menas  landsting? Och varför bestämma vem som ska ansvara för  sjukhusbibliotek när det inte finns några bestämmelser om att dylika ska finnas och för vem och varför de ska finnas?

Punkt nr 5 låter väl självklar om det nu inte var så att det finns privatföretag  som Chalmers Tekniska Högskola som drivs av en stiftelse i aktiebolagsform som del av en större koncern. Har staten verkligen ansvar för Chalmers bibliotek, det vore väl maktmissbruk att så gå in och styra i ett privat företag? Alternativt så omfattas inte Chalmers av högskolelagen?

I punkt 6 konstateras att staten har ansvar för de bibliotek de enligt särskilda bestämmelser har som uppgift att ansvara för! Hade varit mer klargörande om man fått reda på vilka dessa bibliotek är!

Vad allt detta ansvar förpliktigar till är givetvis en helt annan fråga. Att ha ansvar för något medför ju inte med någon som helst automatik att det avsätts resurser för att man ska kunna ta detta ansvar på ett ansvarsfullt sätt. Ingenting tycks heller hända den som inte tar sin del av ansvaret, så lagparagrafen är bara en byråkratisk redovisning av vem som borde ta ansvar.

Givetvis borde bibliotekslagen vara normerande och fastställa en standardnivå för dessa ansvar och påföljder för den som inte lever upp till detta.

Ingrid Atlestam