Kategoriarkiv: Vad är en bibliotekarie?

Tradition och förnylse

Missa inte denna artikel SVD om folkbibliotek. Många kloka ord av kloka personer. Om nu folk vill ha rätt traditionella, tysta, bokförsedda folkbibliotek, med eller utan latte, varför ska de då inte få det?
Givetvis står detta inte i motsättning till sociala media, närvaro på nätet, e-böcker och andra mer ”moderna” biblioteksverksamheter. Bibliotekariekåren verkar digitalt uppdaterad men ideologiskt vilsen, kan det ha med den nuvarande utbildningen att göra?

Ingrid Atlestam

Mer folk för folket!

Det finns en bild av bibliotek och bibliotekarier som förändringsobenägna kramare av gamla former vad gäller såväl media som verksamhet, men den är knappast sann. Folkbiblioteken lanserade ”öppna hyllor” långt innan detaljhandlarna vågade släppa någon kund in bland varorna, allt handlades över disk. Det är inte biblioteken som tagit efter varuhusen utan tvärtom. Biblioteken började registrera sin omsättning digitalt med hjälp av streckkoder, medan handeln rasslade på med sina gamla kassaapparater, och många gör det fortfarande.
Sedan urminnestider har bibliotekarier organiserat och ordnat sin informationsåtervinning i bibliotek, kataloger, filer och mappar. IT-tekniken och Internet har tagit efter. Därför var bibliotekarierna tidigt ute på nätet med välstrukturerade webbplatser och interaktivitet och utvecklingen virvlar vidare.
Vad är då nästa sak som biblioteken borde vara föregångare med? Jo, att satsa på människor, att exempelvis anställa alla arbetslösa bibliotekarier för att utveckla biblioteken som kreativa mötesplatser, där det finns kompetent personal som har tid, ork, kreativitet och entusiasm att skapa framtidens dynamiska bibliotek. Människor behöver människor, alltmer service sker utan mäsklig kontakt, massor av fantastiska möten blir aldrig av därför att det saknas naturliga vardagliga situationer där de kan uppstå.
Redan är biblioteken unika i funktionen som mötesplats i tid och rum över alla gränser, det är bara att öppna dem mer och ge personalen chansen att förverkliga alla verksamhetens inneboende möjligheter.
Arbetstillfällenas antal minskar, det behövs alltfärre för att producera alla dessa prylar som hetsar tillväxten allt närmare klotets kollaps. Den nya tillväxtsektorn måste bli inom vård, omsorg, utbildning och kultur.Personalintensiva bibliotek är en förutsättning för detta.
Som en reaktion mot all automatisering kommer behovet av medmäsklighet att öka. Gör biblioteken till en föregångare i detta! Det kostar inte många kronor mer att anställa än att betala ut arbetslöshetsersättning. Som arbetslös ses man som en belastning, någon som tär på det gemensamma kapitalet, som anställd bidrar man till att utveckla välfärden och öka den andliga tillväxten.
Även i detta kommer handeln och tjänstesektorn att följa efter biblioteken så småningom!

Ingrid Atlestam

Åldersnoja i biblioteksvärlden?

Under de senaste två åren har jag sökt ett antal jobb som bibliotekarie i Stockholms län. Fram till att jag var 47, 48 år gav mina ansökningar fortfarande ganska positivt resultat och jag blev kallad till flera intervjuer. Visserligen hade jag vid dessa tillfällen ännu inte lagt fram min magisteruppsats men det var tydligen inte något större problem i sammanhanget. Eftersom uppsatsarbetet var långt gånget var det bara, som jag uppfattade situationen, en ”formalitet” med en magisterexamen i biblioteks- och informationsvetenskap i mitt CV.
Strax innan jag skulle fylla 49 lades uppsatsen fram i Borås och äntligen hade jag efter ett antal år rott iland med uppgiften att läsa in en bibliotekarieutbildning på distans samtidigt med familj och heltidsjobb. En slags upplivande frihetskänsla infann sig och jag inbillade mig att jag faktiskt fortfarande kunde vara en smula intressant som arbetskraft då jag hade en alldeles färsk examen i kombination med 25 års erfarenhet av arbete på olika typer av bibliotek i bagaget. Det märkliga är bara att efter den dagen blev helt plötsligt ansträngningarna att hitta ett nytt jobb mer eller mindre fruktlösa. Varför?
Kan problemet vara knutet till min person, att jag skriver osedvanligt töntiga ansökningsbrev, min höga ålder eller finns det någon annan orsak?
Annsofi Lindberg, bibliotekarie, Stockholm

Vill du läsa fortsättningen på inlägget? Spana in bis nr 1, som kommer snart.

Har du själv ett debattinlägg du vill publicera på bisbloggen? Skriv till:
mats.myrstener@gmail.com eller
ingrid.atlestam@gmail.com

Vad är en "bibliotekarie"?

Ska bibliotekarier kalla sig bibliotekarier i framtiden eller bör de kalla sig något helt annat som exempelvis informationsarkitekter, mediaförmedlare, informationsguider eller varför inte informationsstrukturerare? Ja, listan på förslag till alternativa beteckningar kan ökas på och göras lång efter fantasi och behag.
I ett inlägg på BIBLIST här om dagen ställde Socialstyrelsens bibliotek frågan om det fanns en bättre beteckning för yrkestiteln än bibliotekarie. Man menade att det var en smula missvisande att kalla sig bibliotekarie eftersom dessa, åtminstone på Socialstyrelsens bibliotek, inte i någon större utsträckning längre arbetar med traditionella böcker och tidskrifter i pappersform. Och visst kan man dela deras undran över om det traditionella biblioteksarbetet har en plats i det moderna, globaliserade och webbaserade samhället?
Men om vi för ett ögonblick gör en historisk betraktelse över vårt mångtusenåriga yrke framkommer det snart att vad ett bibliotek innehåller, hur det används och hur dess innehåll är strukturerat under årens lopp förändrats en hel del, men ändå är förunderligt detsamma. På babyloniernas tid, för så där en 5-6000 år sedan handlade det om kilskrift på lertavlor. Flyttar vi fram tiden några tusen år består biblioteken mestadels av papyrusrullar på egyptiska, grekiska och latin, och ytterligare något årtusende framåt är biblioteken, som då ofta finns i klostren, fyllda av vackra handskrifter på pergament. När sedan biblioteken börjar fungera som en slags informationscentraler för allmänheten, tryckt eller digitalt, är vi framme i vår egen tid.
Men en röd tråd går dock att skönja genom den långa bibliotekshistoriken. Funktionen att förvalta och göra information och kulturarv tillgängligt, antingen för en utvald elit eller för en bred allmänhet.
Så, vart vill jag då komma med detta resonemang? Kanske är yrkesbeteckningen att vara eller icke vara ”bibliotekarie” egentligen mer en fråga om vår professions dåliga självkänsla idag än om titelns egentliga innehåll. Som jag uppfattar det, och då tänker jag främst på den långa debatt på BIBLIST som förekom detta inlägg, handlar det nu inte bara om hur bibliotekarier bör klä sig utan också om vilka associationer ordet bibliotek och bibliotekarie signalerar. Undertonen i ett flertal av inläggen var ungefär att den gamla benämningen ”bibliotekarie” åsyftar någon som bara ägnar sig åt böcker, inte minst skönlitteratur. Dessutom bär de ofta koftor och foträta tofflor.
Hur missvisande vore det inte om dessa av kritikerna kallade, halvfossila varelser – bibliotekarier med tofflor alltså – av den breda allmänheten som vi skall betjäna, av ett beklagligt misstag skulle kunna förväxlas med den mer framåt och ”moderna” delen av yrkeskåren, de som är informationskompetenta specialister som jobbar med webb och allehanda elektroniska dokument, som aldrig läser skönlitteratur, och som framför allt har hängt med i utvecklingen och klär sig mer utmanande och ”stylat”?
Idag är det första Advent och det får mig att tänka på att det i år är femtio år sedan den första kvinnan blev vigd till präst i vårt land. En het fråga för såväl kyrka som riksdag idag är vigsel av samkönade par. Trots alla dessa minst sagt radikala förändringar inom den svenska kyrkan under de senaste femtio åren kallar sig dock prästerna fortfarande för präster. Kanske skulle en bättre titel, ”mer i tiden”, vara ”jämställda religionsförmedlare och/eller religionsinformatörer”?
Annsofi Lindberg,
Bibliotekarie vid Röda korsets högskola, Stockholm