ungdomsböcker

Om och om igen…

Nu har vi fått en nobelpristagare som säger sig hela tiden skriva samma bok om och om igen och det har tydligen blivit stor litteratur. Men samma grepp funkar absolut inte på BIBLIST där debatten huruvida urval är censur, med anledning av exempelvis Lilla Hjärtat, nu har blivit, eller snarare urartat till, en metadebatt om vem, vad och hur det är lämpligt att debattera. Ett litet tips, på möten, som tex i riksdagen, brukar man införa talartid för att inte vissa ska bre ut sig och säga samma sak om igen i tron att droppen urholkar stenen.

Detta gör inte ämnet för debatten mindre angeläget. Ett sätt att fördjupa och komma längre och förhoppningsvis få till ett givande samtal istället för någon slags barrikadstrid är att exempelvis begrunda hur vi tidigare såg på detta med ”indianböcker” . Minns när jag gick på Biblioteksskolan 1969-70, att då ingick Hjortfot i kursen om barnlitteratur. Jag fann den så rasistisk och upprörande att jag aldrig lämnade tillbaka den till biblioteket. Sedan tog jag det som en viktig uppgift, att på alla bibliotek där jag fick möjlighet, avskaffa ”indianhyllan” vilket inte alltid var så lätt på grund av kollegors bristande förståelse. ”Indianhylla” var ju då standard vid sidan och hyllorna för katt- och hundböcker på Hcg. Det var på den tiden då ”negerfrågan” och ”indianer” var underavdelningar på avdelningen för USAs historia och ”nykterhets- kvinno- och bostadsfrågorna” var underavdelningar till Oh.

Yvonne Pålsson har inte nöjt sig med att slänga Hjortfot i papperskorgen utan skrivit en mycket viktig avhandling om vad dessa böcker egentligen handlar om och vilka värderingar som ligger bakom: I Skinnstrumpas spår. Svenska barn- och ungdomsböcker om indianer, 1860-2008

Dåligt med inköp till folkbiblioteken, men tack vare att den finns online är den tillgänglig i alla fall. Läs och inse att urval och gallring handlar om större insikt och kunskap och därför djupare förståelse för vad människors lika värde och rasismens förödande kraft innebär. I hela folkbiblioteksidén ligger tron på att människor lär sig nytt, vidgar sina vyer och blir klokare. Förhoppningsvis gäller detta personalen också?

Ingrid Atlestam

Högtidsstund igen, för nu har senaste nr (6/2013) av Allt om historia kommit. Här behandlas bland mycket annat indiankrigen i Nordamerika, som faktiskt pågick i hundra år, från ca 1790 till den för indianerna sista och förödande striden vid Wounded knee år 1890.

Jag växte ju upp i en tid före Internet, mobiltelefoner och sattelit-TV. På Berghem i Umeå lekte vi varje dag innan läggdags indianer och cowboys bakom den enorma flyttblocksstenen med totempålen (i björkskogen som sedan blev Umeå Universitet). Den stora inspirationskällan, förutom små avlånga serietidningar som Kapten Miki och Davy Crockett, var TV-serien Bröderna Cartwright.

Där fanns två slags indianer: goda och dåliga. De ”goda” indianerna kunde man förhandla med. Jag läser om dessa förhandlingar i tidningen, tröstlösa förhandlingar som pågick under hela 1800-talet, och som konsekvent bröts av de vita nybyggarna och guldgrävarna på väg mot ”the new frontier”. Till de ”goda” indianstammarna hörde, läser jag vidare, cherokee, creek, chocktaw, chickasaw och seminoleindianerna i södra USA. De var faktiskt jordbrukare och drev även små plantager, gjorde egna tidningar och valde ett parlament.

Våren 1838 samlade amerikanska armén in 15.000 av dessa fredliga indianer, män, kvinnor och barn, och tvångsförflyttade dem till ett litet reservat i västra USA. En amerikansk soldat skrev om deportationen: ”I det kalla höstregnet såg jag dem lastas upp som boskap i 644 tågvagnar. När vagnarna rullade bort såg jag många av indianbarnen vinka farväl med sina små händer till hemmen i skogen och bergen.”

Urladdningen i det långdragna kriget kom 1876 när de amerikanska soldaterna under general Custer led ett förödmjukande nederlag vid Little Big Horn. Den döde Custers öron hade genomborrats med pilspetsar för att han, enligt indianerna, skulle lära sig att ”höra bättre för att kunna hålla sina löften”. Nederlaget ledde till en hätsk och hatisk presskampanj i amerikansk media för att utrota alla ”rödskinn”.

Eftersom de vita nybyggarna i princip utrotat den amerikanska buffeln och missväxt drabbat de reservat dit indianerna skickats så uppstod en regndansrörelse 1890, som urartade till strider varvid flera hundra indianer urskiljningslöst dödades. Medicinmannen Black Elk skrev efteråt: ”Ett helt folks drömmar dog vid Wounded knee”.

Jag kan inte låta bli att dra paralleller till Israels så kallade ockupation av Palestina, och den stora folkförflyttningen 1948, men det är kanske bara illvilja? (Apropå schlagerspektaklet på TV ikväll.)

I samma nummer av Allt om historia står också om aztekernas siste hövding Cuauhtemoc, som trots att han torterades i flera veckor av conquistadoren Cortez, inte röjde hemligheten med den stora skattkammarstaden El Dorado.

Antagligen för att den aldrig fanns.

Och handen på hjärtat: skulle mina indianböcker av J.F. Cooper, Edward S. Ellis, G.H. Henty, eller för den delen svensken Stig Ericson, platsa på ett bibliotek av idag? Var dom särskilt rasistiska? Jag minns faktiskt inte.

Såg jag dom nu skulle jag nog betrakta dom med förvåning, som ett slags artefakter, kanske ta i dom och bläddra och minnas (och – som jag brukar – inandas pappersdoften) och tänka: Ja just det. Det var ju dom där jag läste när jag var tolv år gammal.

Men därutöver? Nej, kanske bäst att låta dom vila i frid i alla fall. Jag tror inte dom tål en omläsning.

Mats Myrstener