Kategoriarkiv: TV

Dagens nyheter

Jag är tillräckligt gammal för att ha varit med om Eurovisionens intrång på TV-skärmen, och när det hette ”schlagerfestival” (tyska för ”hit”) och inte Eurovision song contest. Och säga vad man vill om spektaklet, men ”mång-
kultur” är det väl, fast de flesta sjunger på engelska.
Trean i tävlingen, svensken Eric Saade har rötter i Palestina, deltagaren från Bosnien hade levt som flykting i Sverige, och vinnande sångaren från exotiska Azerbajdzan omger sig med svenska hitmakare. En tidigare segrare, Helena Paparidzou från Grekland, är också uppväxt i Sverige.
Ett bra betyg till den svenska kommunala musikskolan, som nu också får minskade anslag i borgarnas Sverige, alternativt så höga avgifter att bara de med pengar på banken har råd att sätta sina barn där.
Inför kvällens VM-final i ishockey läser jag om förbundskaptenen Per Mårts, som verkar vara storkund på folkbiblioteket. Han är storläsare av deckare av Lars Bill Lundholm, Viveca Steen och paret Ahndoril (Lars Kepler). Nu ska han underhålla sig med den omåttligt populära Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann.
Bjud in Per Mårts att bokprata på skolorna! Och hatten av för förebilden Patrik Sjöberg, som lyft på locket på pedofilin inom idrottsrörelsen.
Sjöbergs modiga agerande inger hopp. Och på Röda korset-bankett i onsdags fick jag träffa en man som jobbat på skivbolagen Polydor och Polygram och träffat storheter som Led Zeppelin, King Crimson, Bruce Springsteen och Rolling Stones. Där kan du slänga dig i väggen Eric Saade!
Mats Myrstener

TV-krönika torsdag

Vi satt som vanligt bänkade i soffan efter maten för att se på Rapport 19.30. Och för en gångs skull blev man lite uppmuntrad, trots härdsmälta i Japan och bombanfall i Libyen.
På ekonominyheterna, normalt rena sömnpillret, avslutades ett inslag om pensionerna med att mer information finns på Internet. Sen kom det. ”Och har du inte dator hemma så kan du gå till biblioteket!” Sån’t blir man glad av att höra. Tala om genomslag och bra reklam, på bästa sändningstid.
Sen var det ett inslag om vådan av att sitta framför datorn innan man ska gå och lägga sig. Eller, ännu värre: efter en timme med läsplattan i knät i sängen. En stressforskare kritiserade detta och rekommenderade i stället en gammal omodern bok före insomnandet. Ännu mer reklam för oss boknördar alltså.
Så nu väntar jag bara på Antikrundan och Debatt, kvällens höjdpunkt. Fast det var bättre på Josefssons tid. Och jag hinner se hur Leif GW Persson, en annan favorit, löser det tjugosex år gamla styckmordet på Catrine da Costa, på SvT Play.
I forskningen talar man om ”modernitetsmarkörer”. På Stockholms stadsbibliotek 1928 fanns ingen publik telefon, ja inte före 1935 heller. Det ansågs inte att biblioteket skulle serva allmänheten med något så onyttigt! (Det var före mobiltelefonens intåg i biblioteken.)
Nu är det läsplattor och smartphones som skrämmer bakåtsträvare som jag. Traditionens ständiga kamp mot det moderna, mot förnyelse och förändring, god som dålig.
Då känns det bra att gå och lägga sig med ett pappers-Aftonblad och Juan Goytisolos De unga mördarna från 1959. Och vara lite omodern en stund.
Mats Myrstener

Kort om Svinarp

”Svinarp har nyligen utsetts till Skånes näst tråkigaste kommun i lokalpressen.
Kommunen stoltserar med allt från en pizzeria och en videobutik till flera bondgårdar.
Svinarp bebos av okänt antal invånare. Men enligt kommunens starke man, Lars-Göran Bengtsson (S), finns det planer på att byta ut delar av populationen för att bättre spegla Svinarp som en ”dynamisk region”, inte som det ”soppkök” det är idag.”
Missa inte TV-premiären på ”Starke man” på söndag 20.00!

Idiosynkrasier

Trött på mediernas bröllopsrapportering? Lugn, här kommer mera.
I morse stannade bussen till jobbet vid Gamla Stan av säkerhetsskäl och därifrån fick man ta sig till fots. Gränderna kryllade av tyska turister, poliser och militärer. Vad den oproportioneligt enorma bevakningen kommer att kosta vet jag inte, men pengarna hade säkert kunnat användas till bättre saker. Själv hade vi tänkt hyra ut vår lägenhet och tjänat stora pengar, men efterfrågan visade sig ju vara rätt skral. Hur som helst, snart är ju ”Love Sthlm 2010” slut, och tur är det.

Apropå bloggande läste jag i morse i SvD ett jätteuppslag med en dam som kallar sig ”Kissie”, en av de mest lästa ungdomsbloggarna. Hennes valspråk är ”Ni hatar mej och jag blir rik på det. Love it!”.
Anledningen till hatet är att hon ogenerat sprider skvaller, mobbing, kränkningar och förtal om kända och okända personer, genom osignerade inlägg på bloggen. Fenomenet kallas ”Robinson-syndromet”, tävlingssåpan på 1990-talet som inledde en era av ”förnedrings-TV”, som sprids genom främst de kommersiella kanalerna. Kissie känner sig tuff framför datorn skriver hon, det var hon inte innan. Kan t.ex. hämnas på taskiga kompisar och hänga ut dom.
Ja vi kanske måste skärpa till oss på bisbloggen? Finns det någon elak bibliotekschef vi kan hänga ut?
Jag hann knappt öppna Metro förrän ett jätteuppslag med nattklubbsägaren/värdinnan Rebecca Simonsson, 24, slog mig. Hon älskar att fylleäta och dricka vodka on the rocks och champagne, dansa på bordet och parta på Stureplan till klockan fyra. Så ofta hon hinner. Och ”festblogga” förstås. Ack ja, den som vore 24 ändå?

Morgondagen får jag väl istället med ålderns rätt ägna åt kronprinsessbröllopet på TV, som miljoner andra svenskar? Gamla Stan lär vara avspärrat med krypskyttar på vartenda hustak och helikoptrar surrande som bålgetingar i luften. Välkommen till vår sköna, nya värld! Välkommen till det Guy Debord kallat ”skådespels-
samhället”.
(PS Inte ens Lars Lagerbäcks tråkfotboll kunde rädda Nigeria från förlust nr 2. Men Ghana verkar fortfarande heta. Leve Kwame Nkrumahs grabbar!)
Mats Myrstener

Feminism och feminism och Sex and the City

Vissa ord går det troll i. För nittio år sedan kämpade den tidens feminister (både män och kvinnor) fortfarande för kvinnlig rösträtt. Det var inte länge sedan kvinnor fick rätt att studera vid universitet. En av dessa var vår bibliotekspionjär Valfrid Palmgren. När hon anställdes på Kungliga biblioteket efter att ha disputerat i Uppsala 1905, var det med det uttryckliga förbehållet att hon inte skulle få högre lön än bibliotekets manliga amanuenser, trots sin doktorsgrad. Något avancemang kunde hon inte heller räkna med, och absolut ingen chefsbefattning heller. Sådana var den tidens anställningsförhållanden, fast riksbibliotekarien Erik W. Dahlgren, som också propagerade för bättre folkbibliotek, för sin del tyckte att reglerna var felaktiga.
Sextio år senare angreps både Palmgren och hennes förebild Ellen Key av den tidens vänsterfeminister för att vara konservativa och särartsförespråkare. Inom marxismen talades över huvud taget inte om någon ”kvinnofråga”. Debatten i Sverige har speglats i en avhandling av Emma Isaksson. Den river fortfarande upp onda sår, och partiet Feministiskt initiativ stupade inte minst på motsättningar inom feministrörelsen.
Idag slukar mina tre döttrar glatt amerikanska TV-serier som ”Sex and the city” och ”Desperate housewives”. ”Kulturkoftorna” från 1968 har de ingen större förståelse för. Den förra långfilmen är sommarens stora biohändelse, åtminstone enligt tidningspressen. Och jag funderar på vad begreppet feminist egentligen betyder?
De fyra hjältinnorna i Sex and the city är yrkesarbetande och framgångsrika, men ensamma och inte särskilt lyckliga. Deras liv fylls med diskussioner om män och sex, förhoppningar och besvikelser, idoga försök att avläsa den manliga kod som styr samhället i USA, blandat med dyra och kompensatoriska shoppingrundor. Inte minst som stilikoner för miljoner unga kvinnor har de spelat stor roll. De symboliserar nog det moderna begreppet ”girl power”: ta för dig, bli rik, shoppa loss, ta ingen skit, gör som killarna för livet är kort. Och satsa framförallt på dig själv för ingen annan kommer att göra det.
Hade en sådan TV-serie kunnat göras om män? Män som diskuterar kvinnor och sex, ingående och detaljerat, och sedan njutningsfullt shoppar loss på bilar och slipsar och kavajer? Konsumenter i 2000-talets konsumtionskapitalism, fast helt oberoende av kön?
Vem sänder idag en tanke till de tusentals kvinnliga bibliotekarier i Sverige som oegennyttigt och träget och till låglöner försökt odla folkbildningen och kulturen, fjärran från utsvävningarna och shoppingorgierna i de amerikanska TV-serierna? Hur många magar i tredje världen skulle dessa Dior- och Dolce Gabbana-dräkter kunna mätta, kan man fråga sig?
Kanske finns det ingen motsättning? Kanske är det bara två sidor av det feministiska myntet idag? Delar av den diskurs som enligt Foucault så effektivt förkväver och knuffar ut allt och alla som har en annan uppfattning än den förhärskande. Och mina döttrar diskuterar nog för övrigt bara sakkunnigt de desperata hemmafruarna för att reta mig och min uppblåsta 68-nostalgi.
Mats Myrstener