Kategorier
Förenta staterna Haiti jämställdhet kolonialism tredje världen

Klassbävning

I veckans nummer av Arbetaren finns en artikel som knyter an till mitt inlägg Haitis lidande. Den heter Jordbävning slår efter klass och pekar på hur olika följderna i själva Haiti blivit beroende på om man är rik eller fattig. De fattigas skjul faller ihop som korthus medan överklassområdet Petionville i Port-au-Prince kan ståta med öppna apotek och affärer fyllda med importerad ost och vin även efter katastrofen. Med hjälp av tidigare etablerade kontakter med utländska företag och myndigheter kan överklassen tillskansa sig en stor del av biståndet medan fattiga haitier fortfarande tvingas vänta på vård.

Här kan det vara dags att damma av det gamla 70-talsbegreppet ”klassbävning”. Hur en jordbävning drabbar efter klasstillhörighet, men också hur klyftorna mellan rika och fattiga kan öka efter en jordbävning.

-Hur bönder som efter en privatiseringsdriven, nyliberal chockpolitik tvingas in till städernas slum i jakt på en försörjningskälla och trängs ihop i undermåligt byggda hus – hus som lätt blir dödsfällor om det blir en jordbävning.

-Hur välbyggda överklassvillor på högre mark kan stå emot jordbävningar betydligt bättre än skjul eller dåligt byggda hus som trängs på bergssidor. Arbetaren citerar en bok av Mike Davis där han säger att ”[…] jordbävningar slår vanligtvis med kuslig träffsäkerhet mot undermåliga hem av tegel, lera eller betong”.

-Hur rika får ta del av biståndet utan problem medan fattiga får vänta på stöd av rädsla för ”plundring”. I Arbetaren-artikeln konstaterar den amerikanska TV-kanalen Democracy Now att biståndsgivarnas överdrivna krav på säkerhet i den haitiska staden Leogane (en stad där 80% av husen förstörts) medfört att drabbade får vänta på hjälp. Själva förstår de inte vad som är så riskabelt när de besöker staden utan menar att de drabbade haitierna visar anständighet och medmänsklighet trots sitt desperata läge.

Ska man sammanfatta kan man säga att alla är jämlika inför en jordbävning men vissa är mer jämlika än andra.

Stick nu till biblioteket och läs senaste numret av Arbetaren. När du ändå är i farten så låna Mike Davis bok Slum – Världens storstäder. Det vet jag att jag ska göra!

Kristian Schultz

Ps. För vidare läsning se Haiti’s Classquake av Jeb Sprague Ds.

Kategorier
Förenta staterna Haiti kolonialism tredje världen

Haitis lidande

I jordbävningens spår har världens blickar (tillfälligt) riktats mot det urfattiga Haiti. Stödgalor anordnas och pengar samlas in till de katastrofdrabbade haitierna. Det är så dags.

Problemet är bara att det riktigt upprörande inte är jordbävningen eller de hemska scener av våld och plundring av hjälpsändningar. Det började långt innan – något Peter Hallward påpekar i Aftonbladet för några dagar sedan. I en utmärkt artikel kallad Haiti – ett våldtaget land sparar han inte på krutet.

”Alldeles klart är dock att följderna [av jordbävningen] är resultatet av en mycket lång historia av medveten utsugning och översitteri. Haiti omtalas, närmast rutinartat, som ”det fattigaste landet på västra halvklotet”. Denna fattigdom är ett direkt arv av den kanske mest brutala koloniala exploatering som världen har sett, förenad med decennier av postkolonialt förtryck.”

Jordbävningen sker alltså inte i ett socioekonomiskt vakuum. Det är ingen slump att det fattiga Haiti drabbas så extremt hårt eller att det råder ett sådant tillstånd av misär att man slåss i ett allas krig mot alla för att få del av hjälpsändningarna. Jag hade gjort precis samma sak om jag upplevt vad haitierna upplevt.

USA med vänner har blandat sig i landets styre ända sedan den amerikanska ockupationen av landet 1915. Alla försök att på politisk väg upphäva fattigdomen och avskaffa misären har mötts med ovilja och våldsamma ingripanden (som kuppen mot Aristide 2004).

Sedan kom nyliberalismen som ett brev på posten med ett dråpslag mot det haitiska jordbruket, ett dråpslag som tvingade tiotusentals människor från deras jord och in till städernas miserabla kåkstäder. Hundratusentals människor bor nu i dessa slumområden. Det är inte konstigt att en jordbävning slår extra hårt mot dessa människor som inte har råd att bygga jordbävningssäkra hus (jämför med det rika Japans science fiction-höghus) eller att desperata matkravaller utbryter. Inga fungerande offentliga institutioner kan samordna hjälp i en infrastruktur som redan från början är under all kritik. Det är inget naturligt över detta utan ett resultat av ”decennier av nyliberal ”anpassning” och neoimperialistisk inblandning” (Hallward).

Det räcker inte med tillfällig nödhjälp bara för att det rullas dramatiska bilder på TV. Det krävs radikala åtgärder på en strukturell nivå, omfördelning av resurser från företag till befolkning och kamp mot nyliberalismens järngrepp, att haitierna tillåts bygga upp offentliga institutioner och en social rättvisa värd namnet. Inte ännu en stödgala.

Kristian Schultz

Kategorier
Afrika boktips Folkbildning Kongo mediaurval tredje världen

Komplicerade konflikter

Åter däckad av en maginfluensa tillbringar jag morgonen i sängen med dagens tidning. Dagens undestreckare, skriven av professor Hans Ingvar Roth, handlar om hur media bara uppmärksammar konflikter som är mediala och lätta att förklara för läsarna. Paradoxalt är det därför inte att ett av världens fattigaste länder nu uppmärksammas (vilket kanske är bra trots allt) med oändliga spaltmeter i pressen, där man tidigare inte skrivit en rad.

Understreckaren uppmärksammar filosofen Peter Singers bok Det liv du kan rädda, utgiven på förlaget Fritanke, men i första hand statsvetaren Virgil Hawkins bok om den långa blodiga konflikten i Kongo-Kinshasa, Stealth conflicts. How the world’s worst violence is ignored (Ashgate). Stealth betyder radar, dvs medias nyhetsradar. De konflikter, de flesta i det mörka Afrika, som hamnar utanför radarsystemet, ignoreras.
Hit hör långa blodiga konflikter i Sierra Leone, Liberia, Angola, Rwanda och Tchad, och långdragna konflikter i Sydamerika. Här finns inte ett lättförklarligt svart-vitt, inga islamska terrorister, däremot stora naturtillgångar, t.ex. produceras i Kongo metallen coltan, som används i våra mobiltelefoner.
När de första demokratiska valen i Kongo på 45 år hölls 2006 rapporterade USA:s stora media istället om skådespelaren Mel Gibsons arrest för rattfylleri i Kalifornien. Och i Sverige har vi läst löpsedlar om lillprins Carl Philips nya flickvän på löpsedlarna, mitt under värsta jordbävningskatastrofen på Haiti.
Det finns undantag mot denna mediaskugga: Organisationen Oxfam har alltid uppmärksammat Kongo, liksom den belgiska frivillorganisationen ”Inget blod på min mobiltelefon”. Och i början av 1900-talet startade den engelske journalisten Edmond Morel en kampanj som till slut fick den enväldige kung Leopold i Belgien att dra sig ur det makabra förtrycket i ”Belgiska Kongo”. Aktionen stöddes bl.a. av Joseph Conrad och Mark Twain.
Visst borde våra folkbibliotek vara mediala alternativ till nyhetsbyråernas lättköpta gods (tänk på det nya ”mediabiblioteket” i danska Herning som verkar kastat in handduken rejält). Men jag tänker också på ett inslag i TV igår: trots alla vidriga bilder på vanvården av djur inom EU så fortsätter vi glatt äta kött och korv som aldrig förr. Att vara bibliotekarie i mediaåldern kräver nog både mod, uthållighet, stora kunskaper, och global vidsynthet.
Mats Myrstener
Kategorier
boktips kärlek Malmö stadsbibliotek serietecknare tredje världen

"Sjuttiotalsvänstern roligare än sitt rykte!"

Malena Rydell recenserade i DN 9 juli en nyutgåva av en sjuttiotalsklassiker, Annika Elmqvist, Gittan Jönsson, Annmari Langemar och Pål Rydbergs Historieboken. Ordfront gav ut den första gången 1970, och ger nu ut denna ”seriebok” av några Konstfackselever i ny uplaga.
Världshistorien berättad underifrån, och i tecknade serier, det var något nytt 1970. ”Det visar sig att sjuttiotalsvänstern hade mer rätt än fel”, skriver Malena Rydell. Dessutom är den mycket ”roligare” än sitt rykte(!) Idag är mycket av vänsterns historieskrivning, särskilt den som behandlar tredje världen, allmänt accepterad. De brittiska och amerikanska företag som kallade ANC ”terrorister” i Sydafrika betraktas däremot idag som historieförfalskare.
Ett erkännande, om än i senaste laget, kan man väl säga.
Mats Myrstener
PS Igår visades Bo Widerbergs debutfilm Barnvagnen från 1963, fotograferad av Jan Troell, på TV. Inspelad i Malmö, med en lång scen från stadsbiblioteket. Vilket påminner mig att Widerberg också deltog i en antologi BiS gav ut (år?) med litterära skildringar av bibliotek. Hans bidrag hette Kärlek på bibliotek. En aspekt av vårt arbete som är alldeles för underskattad.

Kategorier
barnböcker boktips fackliga frågor tredje världen

Barnboksförfattare från tredje världen och fackligt engagemang

I samband med förberedandet av BiS 40-årshistorik träffade jag Sven Hallonsten, numera pensionerad bibliotekarie och tidskriftsredaktör, som var med och startade vår förening på gamla biblioteksskolan i Solna 1969. Han tipsade mig då om en ny bok han redigerat tillsammans med författaren Britt Isaksson, ”Världens barnboksförfattare”, som porträtterar 37 barnboksförfattare och illustratörer från tredje världen.

90 procent av alla översatta böcker kommer från England eller USA. Var är alla författare från Afrika, Sydamerika, Asien, kan man undra? Är det bara en fråga om otillgängliga språk? Eller ointresse från förlagens sida? Här kan man istället läsa om barnlitteraturen från Indien, Palestina, Sydafrika och Venezuela, för att bara nämna några exempel.
Boken är utgiven av Bibliotekstjänsts förlag, liksom den historik ”Bibliotekarie – 70 år av facklig kamp”, som utkom förra året. Den boken ville uppmärksamma att det var sjuttio år sedan Svenska folkbibliotekarieföreningen (SFF) bildades 1938. En av föregångarna var den assistentförening som startats på Stockholms stadsbibliotek av bl.a. marxisten Arnold Ljungdal, som arbetade som bibliotekarie på Medborgarplatsens bibliotek.
De statligt anställda bibliotekarierna formerade sig inte förrän 1958, 1997 gick man samman i SACO-föreningen DIK. Vi får anledning att återkomma till historiken, och till det faktum att bibliotekariernas fackliga kamp, som tidigt var en BiS-fråga, fortfarande är så svag och obeslutsam. Utdelningen i lönekuvertet är också usel, vi är den sämst avlönade akademikergruppen, inte minst om man jämför med lärarförbundet eller med arkivarierna. ”Månskenshumanister” kallade min lärare Lill Andrén oss bibliotekarier. Det ligger något i den karakteristiken.
Mats Myrstener