Kategoriarkiv: tidningar

Kulturkrig eller kriget mot kulturen?

Jag har känt mig rätt kritisk till DN:s utveckling i ett par år nu, och till och med aktivt uppmanat andra att inte läsa dagstidningen. Kanske är det nästan tjänstefel av en bibliotekarie att avråda folk från att läsa Sveriges största dagstidning, men jag känner inte att jag fått speciellt mycket ut av tidningen på länge och tycker även att den maktfullkomlighet jag upplever från Bonniers som allrådande mediekoncern i stort är rätt besvärande. En diskussion kring medieklimatet i Sverige vore välkommen och det finns även ansatser till en sådan, initierad (åtminstone som det verkar) av förläggaren Carl Michael Edenborg. Vi får se vad som blir resultatet av detta, ännu har familjen Bonnier inte själva svarat på kritiken.

Med detta sagt tyckte jag ändå att det var väldigt intressant att läsa Åsa Linderborgs artikel i Aftonbladet om hatet och hotet mot DN Kultur: ”Tystnaden”. Kultursidorna har blivit utsatta för (orimligt?) stora nedskärningar och Linderborg väver i sin analys av detta in resonemang om tidstypiskt kulturförakt, antiintellektualism och nyliberal oförmåga att förstå en gammal bildningstradition. Jag, som aldrig har haft någon speciell relation till vare sig DN eller DN Kultur, sörjer inte den dagstidningens nedgång och eventuella fall men givetvis är det oroväckande att nedskärningarna är en del av trend där det offentliga samtalet alltmer utarmas.

Är det tidens tecken? DN och andra dagstidningar skär ner på sina kultursidor samtidigt som höga företrädare för vår tids borgerlighet bedriver kulturkrig med argumentationen att “verklighetens folk” inte gillar saker som är för svåra… Den relevanta frågan här är egentligen vilka materiella förutsättningar “folk” har till att tillgängliggöra sig kultur och delta i det offentliga samtalet? Folkbibliotek är en del av svaret, men en klassföraktande borgerlighet och en mediesektor alltför dominerad av en aktör är väl knappast intresserade av att höra det.

/Tobias Willlstedt

Arbetsbefriad? (2)

Peter Magnusson, undersköterskan som slog larm om rasistiska kommentarer på IVA-avdelningen på Södertälje lassarett, har blivit ”arbetsbefriad”, står det i dagens SvD. Dvs han får inte arbeta längre, men han får lön. På avdelningen där han jobbade har inte mycket hänt, ledningen menar att problemen är ”personliga”, inte ”strukturella”.
Det är väl ett omvänt exempel på den ”tystnadens kultur” som råder i Sverige sedan flera år nu, där anställda som är rädda om jobbet inte vågar uttala sig offentligt om förhållanden på arbetsplatsen eller om arbetet över huvud taget. Kanske hänger det också lite ihop med att den ideologiska biblioteksdebatten väl aldrig egentligen förts bland snälla och välmenande bibliotekarier, som vi pekade på i ett tidigare blogginlägg? (Fast i bis har nog debatten förts, och ganska framgånsrikt dessutom.)

Stockholms förra borgarråd, moderaten Kristina Axén Olin, är också arbetsbefriad. Hon lämnade det politiska arbetet i stadshuset, utbränd. Hon är född 1962 och har en förtidspension på 44.000 kronor i månaden. Hon tillbringar nu mycket tid i sitt stora växthus, och har t o m blivit ”feminist”. Inte dåligt för en fd lärarinna från kommunala musikskolan. Kanske funderar hon på en luckrativ framtid som politiker i Bryssel? (Även hon intervjuades i dagens SvD.)
I DN:s söndagstidning intervjuas en amerikansk mediaforskare om dagstidningarnas dystra framtid. Är det t o m farligt för demokratin om dagstidningarna försvinner? Räcker det med ”nätet” undrar han? Inte ser det särskilt ljust ut. Man kan undra hur mycket annonser en morgontidning kan innehålla innan den spricker, mer än dagens 50-60 procent förmodligen?

BiS (och bis) annonslösa framtid är väl också höljd i dunkel, och diskussionen lär fortsätta till hösten, när vår 40-årshistorik kommit ut. Klart är, att en papperstidning med tillhörande förening, utan annonser, medlemmar och prenumeranter, får svårt att överleva i längden. Nya idéer emottas tacksamt!
Mats Myrstener

I vems intresse?

Press Display, denna databas med ett urval tidningar från stora delar av världen i fulltext, vem ligger bakom den egentligen? Hur bekostas den, betalar tidningarna för att vara med eller får det betalt? För vem är den tänkt med det till synes något slumpartade urvalet? Ibland landets ledande tidningar, ibland udda landsortstidningar, inte sällan konservativa och alltid Wall Steet Journal. För vem i vems intresse och vem tjänar pengar på detta?
På webbplatsen få man inga ledtrådar, någon som vet något, eller köper biblioteken detta bara för att ”ha nåt” på så många språk som möjligt, utan att se vad det är för gris som ligger i säcken??? Och att just gris är kanske inte alls vad de tilltänkta läsarna vill ha!
OSA!
Ingrid Atlestam