Kategorier
rasism SIDA Sverigedemokraterna

Ett pressklipp från 1987

Ännu en grå dag på jobbet och instucket i en bok om Olof Palme hittar jag ett pressklipp från Dagens Nyheter 2 december 1987. Det handlar om det svenska biståndet, som då fyllde 25 år, vilket firades med en konferens i Folkets Hus i Stockholm, under ledning av biståndsminister Lena Hjelm-Wallén.

En särskild biståndsminister hade bara funnits i två år då. Biståndspolitiken slogs fast i en proposition 1962, författad av en arbetsgrupp under ledning av Olof Palme, som då titulerades ”byråchef”. Propositionens nummer var 100 för detta år och där kan man läsa:

”Målet för biståndsgivningen är att höja de fattiga folkens levnadsnivå. Konkret innebär detta att avskaffa svälten och massfattigdomen, att eliminera de epidemiska sjukdomarna, att minska barnadödligheten och över huvud taget skapa möjligheter till drägliga levnadsvillkor.” Dagens Nyheters ledarskribent Hans Bergström är positiv och menar att propositionen är värd att fira. Den är värd att läsa, ”som en tankeställare om hur man kan närma sig stora problem på annat och mer verklighetsnära sätt än genom mål- och ordexercis.” BiS skulle i sitt arbete med länder i tredje världen ta orden på allvar.

Det svenska biståndet nådde det s.k. en-procentsmålet 1975. Sverige är ett av få länder i världen som gjort detta, och det gäller fortfarande. Dock går, som jag läser i Svenska dagbladet, idag tretton procent av pengarna till flyktingmottagande i Sverige. Tidningen har i flera artiklar pekat på hur verksamheten på Utrikesdepartementet idag missköts grovt. Förra biståndsministern Gunilla Carlsson avgick, bl.a. sedan det uppdagats att hon och flera ur hennes personal fick sina höga löner betalda av biståndspengar. Hon genomförde flera stora omorganiseringar av biståndet och av myndigheten Sidas arbete, som kritiserats i efterhand.

I en bok från 1977 som jag hittar samtidigt, Fattigdomsridån av Mahbub Ul Haq polemiseras för ”en ny världsordning” mellan fattiga och rika i världen. En sådan världsordning verkar idag lika avlägsen som när boken skrevs; visserligen har flera länder idag rest sig ur fattigdom, men inkomstskillnaderna inom länder som Kina eller USA, eller många afrikanska länder, är fortfarande himmelsskriande (jag slår upp ordet i SAOL, det betyder ”orättvisa”).

Ovanför artikeln om det svenska biståndet, som vi borde vara stolta över, finns ett inlägg om det s.k. Sverigepartiet, ”rasister som demonstrerar sitt människoförakt”. Det konstateras att detta parti ägnar sig åt aktioner som ”upplevs personligt kränkande och skrämmande av de många invandrare som bor och verkar i Sverige”.

DN:s ledare menar dock att det måste vara rätt att även ”hävda djupt obehagliga uppfattningar”. ”I det långa loppet är det bättre att se extremisterna – deras lilla antal och deras eländiga budskap – än att jaga dem under jord.” ”Att så många ungdomar tar denna uppgift ( att hävda människovärdet gentemot rasism och skydda medmänniskor mot rasisterna) på stort allvar är glädjande”, slutar inlägget.

1987 hade jag fått mitt första fasta jobb som bibliotekarie, på Tumba sjukhus söder om Stockholm. Jag var tvåbarnsfar och såg framtiden an med tillförsikt. Jag och kollegan Leif brukade träffas på restaurang Röda Uttern, nedanför Uttrans sjukhus, och äta lunch och diskutera nyinköpta böcker. Jag drog bokvagnen mellan avdelningarna och minns att deckarna hade strykande åtgång.

Nu när jag snabbt närmar mig pensionen kan jag undra vad som blivit bättre och vad sämre? Nästa vecka kan Sverigepartiets efterföljare i riksdagen fälla den svenska regeringen, mest för att man hatar Miljöpartiet som det verkar. Jag kan tycka att det enda botemedlet som finns mot rasism och främlingsfientlighet är kunskap och folkbildning. Det är väl det som biblioteken står för, hoppas jag, och det var väl därför jag såg framtiden an med sådan tillförsikt det där året 1987 på restaurang Röda Uttern, strax nedanför Uttrans sjukhus, i närheten av Tumba, söder om Stockholm?

Mats Myrstener

Kategorier
bokinköp historiesyn Sverigedemokraterna

Bibliotekens bestånd ruckar på Sverigedemokraternas bas

Bibliotekens samlingar bidrar till att komplicera historien, vilket utmanar Sverigedemokraternas historiesyn. Betyder detta något för den pågående inköpsdiskussionen? Och har partiet en egen vision för biblioteken?

Slumpen satte ett tummat exemplar av Arbetartågets fästskrift 8/2 1914 i mina händer. Där beskrev socialdemokraten Carl Lindhagen landet som ”De två nationerna” (notera ordvalet), med stora skillnader i levnadsförhållanden: ”Sverge [sic] består icke blott av den övre nationens fördelar utan också av den undre nationens lidanden.” Man genomlevde Borggårdskrisen då många av tidens motsättningar kulminerade men knappast löstes. Ett stort bondetåg uppvaktade kungen och ett ännu större arbetartåg visade stöd för sittande regering. Försvarsfrågan var infekterad, klyftan djup. Mina tankar gick vidare till Sverigedemokraterna (SD) och deras historiesyn.

Partiet får kontinuerligt stå till svars för invandringskritiken. Men efter valet har de mött hårdare motstånd kring frågor som mer direkt rör historia, kultur och nation: begrepp de hänvisar till för att bygga en ideologisk bas.

Hembygdsförbundet ställer sig tveksamt till SD:s flört med rörelsen, spelmansförbundet likaså. Folkmusiker mot främlingsfientlighet samlar anhängare på Facebook och har ordnat manifestationer. Arkeologiska Samfundets ordförande Björn Magnusson efterlyser en diskussion, som annars hamnar hos partiet. ”Hur vi tar oss an kulturarvet, historien och arkeologin är därför en central framtidsfråga”, skriver han uppfordrande.

SD utgår från ”den nationalistiska principen” enligt tanken ”en stat, en nation”: befolkningsmässig homogenitet är idealet. I principprogrammet resonerar partiet kring sambanden mellan folk, kultur, nation och stat. (En etnolog hittar mycket intressant att bena ut där.) ”Vi har idémässigt låtit oss inspireras av såväl det förra sekelskiftets svenska nationalkonservatism som delar av den socialdemokratiska folkhemstanken”, skriver de.

Men enklaste sammanfattningen hittar man i en mening på partiets webbplats: ”Det primära målet med Sverigedemokraternas politik är att återupprätta en gemensam nationell identitet och därmed också en stark inre solidaritet i det svenska samhället.” Partiet menar att invandring och pluralistisk politik utgjort ”en elakartad kränkning av den nationalistiska principen.”

Med begrepp som ”återupprätta” och ”inre solidaritet” bygger de en tänkt tröskel i tiden och ser på historien bortom den som harmonisk och homogen. Men kan man verkligen tala om en sådan nationell identitet? När? Vilken tidpunkt ska man ta sikte på när återupprättandet iscensätts?

Borggårdsexemplet från 1914 – för övrigt precis mitt emellan nämnda sekelskifte och året då Per Albin formulerade sin syn på folkhemmet – visar på svårigheterna. Okej, det var en speciell historisk händelse jag råkade få i min hand, ta gärna något annat. Bevisbördan måste ändå ligga hos den som menar sig kunna peka på denna tänkta nationella identitet; vederbörande måste visa när i historien skillnaderna i inkomst, klass, kön, makt, rösträtt och annat varit så obetydliga att människor spontant känt en ursprunglig identitets- eller lojalitetsgemenskap som överbryggat de andra faktorerna.

Partiet vänder sig emot ”konstruerade kollektiv”, men tycks missa att deras nationalism är just en sådan, en föreställd gemenskap som effektivt döljer vissa skillnader och lika effektivt blåser upp andra, gärna de ”etniska”.

Bibliotekens bestånd utgör därför ett passivt, potentiellt hot mot SD:s idébygge. Bok efter bok – facklitteratur och romaner – bidrar till att komplicera historien och öka upplösningen på den stora bilden av händelser och orsakssamband. SD:s historiesyn fungerar bara om man kisar i backspegeln. Bibliotekssamlingarna bidrar till att göra historien så full av motsättningar som den är och måste få vara.

Kanske sparkar jag in öppna dörrar. Är det som Nina Frid antyder, att de som röstade in SD i riksdagen svårligen kan vara läsare av skönlitteratur?

Mest undrar jag: har detta någon relevans för den pågående diskussionen om bibliotekens inköp? Och hur ser SD:s biblioteksvision ut, finns en sammanhållen sådan? Har partiet engagerat sig i biblioteksfrågor i kommunerna där de har mandat?

Kalle Laajala

Kategorier
mångkultur Skåne Sverigedemokraterna Västerbotten

Det osynliga skrämmer

Den här veckan samlas den nya riksdagen i Stockholm, och den alltid lika kloke Rolf Gustavsson i Svenska dagbladet har en bra förklaring på Sverigedemokraternas framgångar.
Många av de som röstat på SD i Skåne där han bor, är människor från små samhällen som aldrig sett en invandrare på närmare håll, utan bara läst om dom i kvällstidningarna. Kan det finnas främlingsfientlighet utan främlingar, undrar Gustavsson? Javisst, se på Norge.
Själv uppvuxen i Västerbotten kan jag dock konstatera att där är rädsla för främlingar (och för förändringar) ganska sällsynt. Länet är ett av de få i Sverige där SD inte fick (nästan) några röster alls. Man brukar förklara det med det västerbottniska ”frisinnet”, där frikyrkor som Missionsförbundet och EFS (med stor utlandsmission) alltid varit starka, och där liberala strömningar och nyfikenhet på nya möjligheter dominerat.
Stora förändringar skrämmer annars de flesta, och dit hör tanken på ett annat, mångkulturellt Sverige. Västerbotten är stort och glest befolkat, där har alltid funnits gott om plats för nybyggare. Så är det kanske inte längre i Skåne?
Många av de nya riksdagsledamöterna talar om att man nu måste ta upp den verbala kampen mot Sverige-
demokraterna, och syna den opportunistiska politiken i sömmarna. Klart är att vi börjar få ett annat, mer ”europeiskt” politiskt klimat i Sverige.
Och det är också en del av det nya, mångkulturella, moderna Sverige. Man kan inte sticka huvudet i busken och tro att det inte finns. Men att det inte är så farligt som media gör gällande, är något vi måste hjälpas åt att förklara för de som skräms av det.
Mats Myrstener
(Kanske borde man i Tomelilla pröva den danska idén att låta biblioteket ”låna ut en invandrare”? Läs om 85-åriga Gulli och 35-åriga hemtjänstarbetaren Sahra från Somalia, i SvD:s reportage från det skånska samhället, mitt i Änglamark.)

Kategorier
rasism Sverigedemokraterna

Lösningen på problemet

Eftervalsanalysen har mest handlat om främlingsfientliga Sverigedemokraterna. Tidningarna klagar och undrar hur man stoppar rasismen från att sprida sig i Sverige.
Det finns en enkel lösning på problemet: satsa mer på (riktiga) jobb, bättre skola och på mer gemensam välfärd. Då försvinner den främsta rekryteringsbasen: unga arbetslösa män. Mer folkbildning alltså, om ordet är bekant?
Och biblioteket är en given del av ett sådant upplysningsprojekt.
Mats Myrstener

Kategorier
Sverigedemokraterna

Jimmie Åkesson talar ut

Det gör han i gårdagens Svenska dagbladet, minst sagt öppenhjärtligt. Invandringen ska begränsas, så att det blir så svårt som möjligt för invandrare från tredje världen att få stanna i Sverige. Men det rör också svenskars ”utvandring”, man ska t.ex. få begränsade möjligheter att arbeta i tredje världen. Så lite kontakt som möjligt är slagordet.
Vänsteraktivister kallar han ”fula”: de ser ut som ”fågelskrämmor”. Och i dagens tidning går partiet till storms mot den ökande frekvensen våldtäkter i Sverige. Man tänker undersöka om det beror på den ökade invandringen?
Jag visste inte att den beryktade ”Kapten Klänning”, polischefen Göran Lindberg, var invandrare, men så kan säkert vara fallet. Åtminstone i SD:s lilla värld.
I senaste prognosen idag får partiet 4,1 procent. Framtiden får utvisa om mitt tips att partiet inte tar sig in i riksdagen verkligen håller streck?
Mats Myrstener