Kategoriarkiv: Sverigedemokraterna

Sverigedemokraterna vill stänga biblioteken

SD har återigen krävt att personer som inte har rätt att vistas i Sverige ska undantas bibliotekets tjänster. Vilka tjänster och vid vilka tillfällen detta ska gälla vill partiet nu utreda, men boklån nämns som exempel. Detta är ett förslag vars udd riktas mot de som ibland brukar kallas för papperslösa eller irreguljära migranter. 

I Sverige finns idag inte kravet på medborgarskap för att en besökare ska kunna ta del av bibliotekens verksamhet och skaffa sig ett bibliotekskort, en princip som lever väl upp till idén om ett öppet och inkluderande bibliotek som välkomnar alla besökare.

Så vad vill SD med detta förslag? Deras syn på bibliotekens verksamhet är radikalt annorlunda från övriga partier i riksdagen. Läser man deras egna texter framgår det att partiet anser att kulturpolitiken är underordnad andra mål. Kulturen ska vara nationen till gagn och stärka den gemensamma identiteten. Därför ska irreguljära migranter, som inte är välkomna in i den slutna svenska gemenskapen, inte ha tillgång till biblioteken. Till sammanhanget hör att Sverigedemokraternas migrationspolitik i stort sett går ut på att försvåra för migranter att på laglig väg ta sig till Sverige, och att göra det svårare att befinna sig i landet utan tillstånd.

Sammantaget är det ytterligare exempel på hur det högerextrema partiets bibliotekspolitiska program tar en allt mer konkret form.

Läs mer

Tobias Willstedt

Angående händelserna i Sölvesborg

Sen valet och Sverigedemokraternas maktövertagande har det varit stridigheter i Sölvesborgs kommun angående biblioteksverksamheten. Nu har en opolitiskt tillsatt chef fått lämna sitt arbete. Vad handlar det om?

På 90-talet kom det nationalistiska och högerextrema partiet Nationella fronten (som numera kallar sig Nationell samling) till makten i sydfranska kommunen Orange. Snart krävde det politiska styret att tjänstemännen skulle begära godkännande för sina bokinköp till biblioteket, för att balansera samlingarnas politiska och ideologiska innehåll. Böcker om rasism stoppades från inköp, liksom böcker som ansågs för kosmopolitiska. Man sade upp prenumerationer på tidningar och tidskrifter som inte föll partiet i smaken. Biblioteket i Orange tvingades vidare att ta emot böcker som politikerna valt ut (varav vissa var historierevisionistiska kring Förintelsen och Frankrikes roll under andra världskriget) samtidigt som man tillsatte ny bibliotekspersonal som var medlemmar i Nationella fronten eller hade en bakgrund inom den extrema högern. 1

Ungefär samtidigt som Nationella fronten tog makten i Orange växte ett liknande parti sig starkt i en annan del av Europa. Bland partiets grundare fanns många personer som var aktiva inom rasistiska och högerextrema organisationer. Jag menar förstås Sverigedemokraterna. Precis som Nationella fronten kan man spåra SD:s rötter ända tillbaka till andra världskriget – en av de äldre grundarna hade under andra världskriget ingått som frivillig i Tredje rikets elitarmé Waffen-SS. 2

Sverigedemokraterna och biblioteken

Man kan beskriva framväxandet av vårt moderna biblioteksväsende som arbetarrörelsens och den liberala rörelsens gemensamma projekt. Att alla människor är lika mycket värda och att alla ska ha fri tillgång till kultur, kunskap och information har klangbotten i liberalism såväl som socialism. Den nationalism och högerextremism som SD hämtar sitt ideologiska stoff från vänder sig mot detta. Det är tydligt att partiet tycker att vissa har mer rätt till folkbibliotekens verksamhet än andra. 

I Orange genomförde Nationella fronten så aggressiva förändringar inom biblioteken att resultaten blev förödande. Med det politiska läget i Sverige idag så är det intressant att gå tillbaka och läsa vad som egentligen hände där. Det framgår att man använde biblioteken för att tjäna sina egna syften. Så vad vill SD med biblioteken? Partiet anser att kulturen ska vara nationen till gagn och stärka den gemensamma identiteten. Därför ska irreguljära migranter inte ha tillgång till biblioteken. Därför ska böcker på andra språk än svenska inte prioriteras. Därför vill man rensa biblioteken för uttryck som man tycker är ideologiskt misshagliga (som Prideskyltningar). Därför får opolitiskt tillsatta tjänstepersoner lämna sin post när de inte vill genomföra partiets politik.

Konflikterna i Sölvesborg åskådliggör väl skillnaderna i hur man ser på bibliotekens verksamhet. Av partierna i Sveriges riksdag idag så är det SD som för den radikala bibliotekspolitiken.

Fotnoter

  1. Dittmer, Rebecka (2008), Pluralism eller propaganda? En ideologianalys av franska Front nationals folkbibliotekspolitik och debatten kring denna. Borås:Högskolan i Borås.
  2. Info om Sverigedemokraternas bakgrund finns bland annat hos Expo: https://expo.se/fakta/wiki/sverigedemokraterna-sd (Läst 20190812)

Tobias Willstedt

Nedkortad och omarbetad version av längre text i bis #3 2019

Stäng dörren för SD och den rasistiska högern

Om vi tror på demokrati så måste vi arbeta för att förverkliga den. Därför kan Sverigedemokraterna aldrig vara ett alternativ. Det är ett parti som hotar med att fälla varje regering trots att de inte själva kan bilda en. Sverigedemokraterna är bildat av personer som tror på vitas överlägsenhet och det präglar fortfarande dem. Deras politiker bedriver verksamhet som angränsar till uppvigling och spridande av hatkultur.  Deras strategi är att manipulera och hetsa fram hat mellan grupper med propaganda och lögner. Demokratin smutsas ned av den rasistiska högerns sätt att bedriva politik.

Det faktum att många människor stödjer partiet gör inte att vi måste acceptera deras politik eller handlingar. Inte alls. Nu om någon gång är det hög tid att slå upp ögonen. Sverigedemokraterna och den rasism som dess företrädare står för är  farligt. Den utgör ett konkret hot mot rasifierade människor i Sverige, och är ett hot mot hela vårt samhällsbygge.

Sverigedemokraterna vill gärna ge sken av att vara ett parti som gjort upp med sin extremism och rasism. Vi vet att det inte stämmer. Flera granskningar, som nyligen av Dagens ETC eller Expo i samarbete med Expressen, visar att partiets påstådda utrensningar har varit ett spel för galleriet. Gång efter gång ser vi exempel på hur fullkomligt indränkta i rasism partiet är.

Sanningen är att Sverigedemokraterna inte har lyckats lämna högerextremismen bakom sig, utan positionerar sig som rörelsens parlamentariska gren.

Vi har tidigare skrivit om den kulturrevolution som SD önskar sig. I den nationalistiska drömmen finns det inga prideflaggor på biblioteken. Om SD får bestämma så ägnar vi som arbetar på bibliotek inte tid åt saker som källkritik eller mångspråkig litteratur. Om deras reaktionära kultursyn är den som får styra så krymper ramarna för vad vi läsa, tänka och ge uttryck för.

Rösta inte på SD eller något parti som är beredda att ge dem inflytande.

Läs mer

Tobias Willstedt

Vad du behöver veta om SD och kulturpolitiken

Prideflaggor som fanns uppsatta på Mölnlycke bibliotek fick tas ner på fredagen efter krav från Sverigedemokraterna. Förtidsröstning pågår i anslutande lokaler och SD betraktar flaggorna som politisk propaganda.

– Mina kollegor fick gå en golgatavandring med SD:s representanter och valförrättaren som pekade på vad som skulle tas bort. Så vidrigt förnedrande, berättar en anställd på biblioteket till SVT.

SD:s synpunkter på bibliotekets skyltning, som nyligen varit en del av verksamhetens Pride-firande, ställer återigen SD:s syn på kulturpolitiken och bibliotekens verksamhet i rampljuset. Pride är är en brokig rörelse, utan koppling till något politiskt parti. Det handlar om mänskliga rättigheter och alla människors lika värde – idéer som är grundläggande för bibliotekens inkluderande verksamhet. Att SD nu angriper bibliotekens skyltning säger mycket om vilken agenda de driver och hur partiet ser på världen.

SD och kulturen

SD lägger stor vikt på kulturpolitiken, ett område som de vill förändra i grunden. En granskning från SVT visar att partiet vill att kulturpolitiken ska främja det ”svenska kulturarvet” och “nationens sammanhållning”.

Sverigedemokraterna vill ta bort stödet till samtidskonsten och främja bevarande och svenskt kulturarv. Partiet vill också skära ner på stödet till folkbildningen. Bidrag ska inte delas ut till kurser med partipolitisk anknytning, feministisk aktivism eller kurser som främjar mångkultur. Kultur som anses tänja på gränserna lever farligt om SD får bestämma. Ett exempel på ett offentligt konstverk som SD vill byta ut är Liv Strömquists “The Night Garden” föreställande kvinnor med mens.

– Vad jag har förstått så har det väckt starka reaktioner. Det känns intimt, det känns privat, det sticker ut och det provocerar, säger Aron Emilsson (SD) till SVT.

SD vill alltså se en radikalt annorlunda kulturpolitik. Någon som sätter detta i ett historiskt sammanhang är Anders Rydell som nyligen blivit kulturchef på Hallpressen i Jönköping och är verksam som författare och journalist. Det finns paralleller mellan nazisternas vilja att ta kontrollen över kulturen, och Sverigedemokraternas mål att strypa stödet till kultur som anses sjuk, provokativ eller osvensk menar Rydell i en intervju med Landets fria. Nazisterna ville inte bara äga, utan också ta kontrollen och makten över kulturen. Idag ser vi att SD, och även andra rörelser, har gjort kulturen till ett slagfält.

Vi som arbetar med biblioteksverksamhet kan påminna oss om flera strider vad gäller biblioteken. Exemplet med Mölnlycke biblioteks prideskyltning är bara ett. Men vem har glömt de senaste årens hetsiga urvalsdiskussioner där den rasistiska högern inte dragit sig för hot och hets för att påverka bibliotekens beslut?

Uppdatering

Beslutet om pridesymbolerna på Mölnlycke bibliotek hävdes söndag 26 augusti i och med att valnämnden fattade ett nytt beslut. Man gjorde en ny bedömning och slog fast att symbolerna inte är politiska. Ursprungligen hade valnämnden gått på SD:s linje.

Läs mer

Tobias Willstedt

Ett pressklipp från 1987

Ännu en grå dag på jobbet och instucket i en bok om Olof Palme hittar jag ett pressklipp från Dagens Nyheter 2 december 1987. Det handlar om det svenska biståndet, som då fyllde 25 år, vilket firades med en konferens i Folkets Hus i Stockholm, under ledning av biståndsminister Lena Hjelm-Wallén.

En särskild biståndsminister hade bara funnits i två år då. Biståndspolitiken slogs fast i en proposition 1962, författad av en arbetsgrupp under ledning av Olof Palme, som då titulerades ”byråchef”. Propositionens nummer var 100 för detta år och där kan man läsa:

”Målet för biståndsgivningen är att höja de fattiga folkens levnadsnivå. Konkret innebär detta att avskaffa svälten och massfattigdomen, att eliminera de epidemiska sjukdomarna, att minska barnadödligheten och över huvud taget skapa möjligheter till drägliga levnadsvillkor.” Dagens Nyheters ledarskribent Hans Bergström är positiv och menar att propositionen är värd att fira. Den är värd att läsa, ”som en tankeställare om hur man kan närma sig stora problem på annat och mer verklighetsnära sätt än genom mål- och ordexercis.” BiS skulle i sitt arbete med länder i tredje världen ta orden på allvar.

Det svenska biståndet nådde det s.k. en-procentsmålet 1975. Sverige är ett av få länder i världen som gjort detta, och det gäller fortfarande. Dock går, som jag läser i Svenska dagbladet, idag tretton procent av pengarna till flyktingmottagande i Sverige. Tidningen har i flera artiklar pekat på hur verksamheten på Utrikesdepartementet idag missköts grovt. Förra biståndsministern Gunilla Carlsson avgick, bl.a. sedan det uppdagats att hon och flera ur hennes personal fick sina höga löner betalda av biståndspengar. Hon genomförde flera stora omorganiseringar av biståndet och av myndigheten Sidas arbete, som kritiserats i efterhand.

I en bok från 1977 som jag hittar samtidigt, Fattigdomsridån av Mahbub Ul Haq polemiseras för ”en ny världsordning” mellan fattiga och rika i världen. En sådan världsordning verkar idag lika avlägsen som när boken skrevs; visserligen har flera länder idag rest sig ur fattigdom, men inkomstskillnaderna inom länder som Kina eller USA, eller många afrikanska länder, är fortfarande himmelsskriande (jag slår upp ordet i SAOL, det betyder ”orättvisa”).

Ovanför artikeln om det svenska biståndet, som vi borde vara stolta över, finns ett inlägg om det s.k. Sverigepartiet, ”rasister som demonstrerar sitt människoförakt”. Det konstateras att detta parti ägnar sig åt aktioner som ”upplevs personligt kränkande och skrämmande av de många invandrare som bor och verkar i Sverige”.

DN:s ledare menar dock att det måste vara rätt att även ”hävda djupt obehagliga uppfattningar”. ”I det långa loppet är det bättre att se extremisterna – deras lilla antal och deras eländiga budskap – än att jaga dem under jord.” ”Att så många ungdomar tar denna uppgift ( att hävda människovärdet gentemot rasism och skydda medmänniskor mot rasisterna) på stort allvar är glädjande”, slutar inlägget.

1987 hade jag fått mitt första fasta jobb som bibliotekarie, på Tumba sjukhus söder om Stockholm. Jag var tvåbarnsfar och såg framtiden an med tillförsikt. Jag och kollegan Leif brukade träffas på restaurang Röda Uttern, nedanför Uttrans sjukhus, och äta lunch och diskutera nyinköpta böcker. Jag drog bokvagnen mellan avdelningarna och minns att deckarna hade strykande åtgång.

Nu när jag snabbt närmar mig pensionen kan jag undra vad som blivit bättre och vad sämre? Nästa vecka kan Sverigepartiets efterföljare i riksdagen fälla den svenska regeringen, mest för att man hatar Miljöpartiet som det verkar. Jag kan tycka att det enda botemedlet som finns mot rasism och främlingsfientlighet är kunskap och folkbildning. Det är väl det som biblioteken står för, hoppas jag, och det var väl därför jag såg framtiden an med sådan tillförsikt det där året 1987 på restaurang Röda Uttern, strax nedanför Uttrans sjukhus, i närheten av Tumba, söder om Stockholm?

Mats Myrstener