Per Gudmundson på SvD, som jag normalt inte tycker har alla hästar hemma, gav ändå en upplysande uppgift i en ledare 6/12. Bokhandeln har ökat sin försäljning med trettio procent (framförallt nätbokhandeln) de sista tio åren!
Under samma tid har bibliotekslånen minskat, från 80 miljoner utlån om vi går tillbaka till guldåren 1980-talet, innan besparingarna satte igång, till cirka 60 idag. Det säger väl en del, och är säkert klass- och könsrelaterat. Det är en kris, som inte heller verkar få någon lösning, socialdemokrater och moderater verkar rörande eniga om att folkbildning i biblioteksform inte är något värt att satsa pengar på. I Svensk biblioteksförenings stora undersökning 2011 sade sig en stor majoritet av de tillfrågade kommunernas politiker inte vara villiga att skjuta till mer pengar till biblioteken.
Ändå är biblioteken den kommunala service befolkningen har störst förtroende för, tillsammans med sjukvården. Skolan, för att inte tala om polisen och posten, hamnar betydligt lägre ner.
Minst förtroende har biblioteket bland män och pojkar från arbetarklassen. Det är en grupp biblioteken sällan når. Och viljan verkar inte heller finnas. Idag handlar det mer om att hålla kvar de som redan nu kommer till biblioteket, med vilka medel som helst. På 1960-talet var det över 60 procent av befolkningen. Nu är siffran under femtio procent och den sjunker stadigt. Man talade i USA förr om ”the missing three quarter”, dvs de 75 procent av befolkningen som inte gick på bibliotek. Snart är vi också där.
Det är som i Tage Danielssons Elektricitetsvisa, melodi Avesta forsens brus: Än så går det upp, så går det ner, så går det upp. Sen så går det ner, sen går det ÄNNU mera ner. Så ser framtiden ut, med dagens politiska viljor, som bara kan tänka kortsiktigt fram till nästa val.
I Stockholm säger sig politikerna vilja göra en ”storsatsning” på biblioteken i söderort. Vad det handlar om bakom de stora orden är ju bara vanligt enkelt underhåll av slitna och trånga lokaler, flera har minst trettio år på nacken. Det är som Statens järnvägar – det går lika långsamt, och är nästan lika illa skött.
Tack vare duktiga bibliotekarier och personal kan verksamheten ändå hållas igång ännu en tid. Sverige som en gång hade världens kanske bästa biblioteksväsen. Nu halkar vi, liksom på så många andra håll, bara längre och längre ner i statistiken.
Jag skulle önska att man gjorde åtminstone EN storsatsning, t.ex. på pojkar mellan säg 14-18 år. Det tror jag är en grupp biblioteket tappar direkt. Varför? Ja den som har svaret på frågan och också kan säga hur den ska åtgärdas är värd en guldstjärna i himlen. Det är väl där belöningen kommer, så småningom. Här i den grå vardagen lär hen inte få något tack. Här är det Initiativ undanbedes (om det kostar pengar) som gäller. Men om någon vill sänka skatterna lite mer så går det bra. Och jobba några övertidstimmar gratis.
Mats Myrstener