Bikupan (La Colmena) är nobelpristagaren Camilo José Celas mest kända roman. Den utkom i Buenos Aires 1951, och i Spanien först 12 år senare. Den utspelar sig några dagar i december 1943, kring café La Delícia, i Madrid.
Vår ryska litteraturcirkel, som jag tidigare skrivit om i bis, har blivit en spansk/latinamerikansk. Bikupan gjorde nu ett lika stort intryck på mig som när jag läste den första gången. Det är en kollektivroman (någon har räknat till 296 skildrade fiktiva personer, plus femtio verkliga) som skildrar alla sorters människor som besöker cafeet, många kommer dagligen och får mer ingående analyser. Cela, som var politiskt konservativ men ingen Francoan-
hängare, skildrar med cynisk och ohöljd realism bohemer, tjänstemän, prostituerade, skojare, konstnärer, otrogna äkta män eller makor och andra cafébesökare, ständigt jagade och verbalt hunsade av caféets ägarinna, den förfärliga Doña Rosa.
Hyckleri och dubbelmoral dras fram i ljuset men diskussionerna rör sig mest om till synes enkla ting som mat, kärlek eller pengar.
Den marxistiske kritikern Georg Lukács framhöll ofta den konservative Balzac som den store ”avslöjaren” av det bigotta franska samhället på 1800-talet. Detsamma kan sägas om Celas romaner, där människor i all sin skröplighet fåfängt myllrar och surrar som i en myrstack eller – en bikupa.
Fristående fortsättningar på Bikupan är San Camilos afton (1969), och Skymningsmässa (Oficio de tinieblas, inte övers.,1973).
Mats Myrstener
Kategori: spansk skönlitteratur
Lotta Olsson skriver i dagens DN om boken som sömnpiller (ej på webben än). När man ska sova alltså.
En ”spännande” bok? Deckare? Thriller? Något romantiskt?
Nej snarare något småtråkigt, förr användes ju ibland telefon-
katalogen, men den trycks väl snart inte mer?
Jag kan rekommendera ”Presidentskan” av den spanske 1800-talsförfattaren Leopoldo Alas (Clarín). Har kallats en spansk motsvarighet till den berömda kvinno-
skildringen Madame Bovary av Flaubert, vilket är en klar överdrift. En 600-sidig tungviktare (Claríns alltså) som man ofelbart somnar efter att ha läst några sidor! Men gott om korrupta ondskefulla präster och adelsmän om man gillar det, i en spansk småstadsrundmålning kring 1880.
Mina barn somnade alltid till sagoläsning – och sedan vi läst för dom satte vi alltid på bandspelaren. Det var Olof Buchard som läste folksagor, Allan Edwall läste Nalle Puh, Astrid Lindgren läste Astrid Lindgren, eller Börje Ahlstedt och Frej Lindqvist med H.C.Andersen. Eller Kamomilla stad och Klas Klättermus.
Vet inte om det var så tråkigt, men de somnade som släckta ljus, ofelbart, efter en kvart.
Idag finns ju knappt kassettbanden kvar, det är synd.
Mats Myrstener
Vi har i vår litteraturcirkel på jobbet just avverkat en av litteraturens verkliga klassiker, Cervantes mångordiga tvåbandsroman Don Quijote (Quixote), vars första del utkom 1605. Fantastiskt rolig och språkligt vital, trots över 400 år på nacken. Sedan 2001 finns en härlig nyöversättning, av Jens Nordenhök, i en praktupplaga på 900 sidor med introduktion och kommentarer och med Gustave Dorés berömda illustrationer.
Den har kallats den första ”moderna” romanen vilket nog är sant. Föregångarna i genren handlade mest om ädla riddare eller kärlekskranka herdar, men den galne Don Quijote skiljer sig mycket från dessa idealiserade förebilder. Romanen är brutalt realistisk och dåtidens Spanien avslöjas i all sin skröplighet. Riddaren av den sorgliga skepnaden kan ses som en skildring av den moderna människans kamp mot verkliga och inbillade väderkvarnar.
Själv känner jag mig ofta som en sådan.
De burleska inslagen i romanen står ofta hans väpnare, bonden Sancho Panza för. Utan Sancho hade riddaren knappast överlevt en dag under sina många äventyr, där hans idealism luras, hånas, kläs av inpå bara kroppen, och rullas i tjära och fjädrar till skratt och förnöjelse för hans omgivning.
Författaren levde själv ett äventyrligt liv, deltog i slaget vid Lepanto mot turkarna, satt sju år i fångenskap hos sjörövare i Algeriet, och levde sedan som skatteindrivare i Andalusien.
Parallellt har vi läst Eduardo Galeanos Latinamerikas öppna ådror, som utspelas vid samma tid, 1500- och 1600-tal, när spanjorerna ”koloniserade” Latinamerika, och bl.a. närmast utrotade hela indianbefolkningen på kontinenten. Också en klassiker som bör finnas på varje välsorterat folkbibliotek.
Cervantes dog 1616, faktiskt samma år som William Shakespeare.
Mats Myrstener
(bilden kanske den mest berömda illustrationen, av Pablo Picasso)