Bikupan (La Colmena) är nobelpristagaren Camilo José Celas mest kända roman. Den utkom i Buenos Aires 1951, och i Spanien först 12 år senare. Den utspelar sig några dagar i december 1943, kring café La Delícia, i Madrid.
Vår ryska litteraturcirkel, som jag tidigare skrivit om i bis, har blivit en spansk/latinamerikansk. Bikupan gjorde nu ett lika stort intryck på mig som när jag läste den första gången. Det är en kollektivroman (någon har räknat till 296 skildrade fiktiva personer, plus femtio verkliga) som skildrar alla sorters människor som besöker cafeet, många kommer dagligen och får mer ingående analyser. Cela, som var politiskt konservativ men ingen Francoan-
hängare, skildrar med cynisk och ohöljd realism bohemer, tjänstemän, prostituerade, skojare, konstnärer, otrogna äkta män eller makor och andra cafébesökare, ständigt jagade och verbalt hunsade av caféets ägarinna, den förfärliga Doña Rosa.
Hyckleri och dubbelmoral dras fram i ljuset men diskussionerna rör sig mest om till synes enkla ting som mat, kärlek eller pengar.
Den marxistiske kritikern Georg Lukács framhöll ofta den konservative Balzac som den store ”avslöjaren” av det bigotta franska samhället på 1800-talet. Detsamma kan sägas om Celas romaner, där människor i all sin skröplighet fåfängt myllrar och surrar som i en myrstack eller – en bikupa.
Fristående fortsättningar på Bikupan är San Camilos afton (1969), och Skymningsmässa (Oficio de tinieblas, inte övers.,1973).
Mats Myrstener
Kategorier
BiS 