Kategoriarkiv: socialt utanförskap

”Vem har nyckeln till biblioteket?” – salong i Lund

En onsdagskväll i slutet av maj genomförde föreningen sin första Salong i Skåne / Lund. Tidigare har bis anordnat salonger i Stockholm och nu kunde vi äntligen genomföra det söderut, en stor hjälp var Plattform kulturvetenskaper.

Nya numret på plats

Nummer 2 av tidskriften har antirasism som tema

Temat för kvällen var Bibliotek och antirasism. Vi hade bjudit in två bibliotekarier: Susann Ek, chef för Lindängens bibliotek och Lotta Wogensen från Malmö Högskola. Martin Persson, student på ABM och bisare, modererade samtalet som ledde till en öppen diskussion.

Susann Ek, Martin Persson och Lotta Wogensen

Susann Ek berättade om Lindängens bibliotek, ett stadsdelsbibliotek i Malmö i ett miljonprogramsområde. I stadsdelen har invånarna olika bakgrunder och kulturer. En värld präglad av utanförskap, hög ungdomskriminalitet, besökare från världens alla hörn samtidigt främlingsfientlighet. Biblioteket är en av två mötesplatser i området och det är väldigt välbesökt och uppskattat.

En utmaning för biblioteket har varit att utveckla samarbeten och nätverk eftersom det inte finns några aktiva föreningar eller frivilliga organisationer på Lindängen. Biblioteket har däremot kunnat arbeta aktivt med förskolorna i området för att nå föräldrar. Barn och ungdomar är en prioriterad grupp på biblioteket och de är frekventa besökare.

Biblioteket arbetar med socialt utanförskap med att anordna datakurser, viktigt att arbeta med digitala klyftan för att få in fler i samhället. Språkcafé är också en sådan aktivitet.

Susann talade också om olika verktyg som biblioteket kan använda sig av för att arbeta antirasistiskt:

– Verksamhetsplanen / Medieplanen (fördela budget)

– IFLA mångkulturella manifest

– Inkluderande bemötande

– Stärka personalgruppen med hjälp av beteendevetare.

– Rekrytering. Satsa på att få andra yrkesgrupper i verksamheten, t ex. IT-värd och praktikanter.

Susann avslutade med att hon tycker att det finns mycket kraft i skönlitteraturen, i den hittar vi kunskap om andra kulturer och världar.

Lotta Wogensen fortsatte sedan med att berätta hur Malmö högskolas bibliotek har arbetat normkritiskt i sin arbetsgrupp. Det har handlat om att kompetensutveckla och att arbeta mycket med sina egna fördomar. Reflektera kring:  Vem är den ideala användaren? Bibliotekarie har ett maktövertag i mötet med användaren, viktigt att förstå och fundera över det. Lotta menade att antirasistiskt arbete för henne inte bara är etnicitet / mångkultur utan även kön och klass.

Lotta tyckte att rekryteringsfrågan har varit det svåraste att arbeta med och lösa eftersom bibliotekariekåren är så homogen. Detta var också frågan som startade diskussionerna på salongen:

– Det finns helt enkelt inte några val, det är dessutom svårt att få in nya eftersom antalet bibliotekarier minskar.
– Rekrytera andra yrkesgrupper – en bra början om det inte finns bibliotekarier med annan bakgrund
– Praktikanter – locka till vidare studier
– Språkkompetens? Språklig mångfald, fortbildning i språk? Finns det över huvud taget?!
– Kvotering?
– Har inte biblioteksutbildningarna ett ansvar att arbeta mer med mångfald?

Måste alla vara bibliotekarier? Om de på utbildning inte speglar verkligheten måste vi kanske ta in andra människor? Hur får vi folk till utbildningarna? Låg status, låg lön = oattraktivt.
Det kan bli ett dilemma med kvotering och med att  få in andra yrkesgrupper: ”på nåder”, ”varför fick hen och inte jag?” – inte en enkel lösning, men kan fungera om yrkesbeskrivningarna skrivs om och den unika kompetensen utnyttjas, men det kan lätt bli uppdelat och skapa andra klyftor.

På slutet av salongen gick diskussionen in på medier, både censurering av rasistiska och främlingsfientliga medier och att ha ett brett mediebestånd på andra språk. Hur ska man hantera böcker som innehåller rasistiskt material med tanke på yttrandefrihet och biblioteket som neutral plats. Viktigt att ha en bra medieplan som underlag när situationen kommer, inte helt enkelt. Hur bedömer vi material? Hur väljer vi? Det kan också vara svårt att bedöma material på andra språk, hur vet vi vad de innehåller? Ska biblioteket filtrera? Inte helt lätt fråga. Vi måste lite på de som kan språket, Btj är de som gör det bäst men det är ett område som kräver nationell samordning, vilket vi saknar i dagsläget.

Många frågor hängde i luften efteråt men samtalen fortsatte på väg ut i majkvällen. Tack till er som kom, i september hälsar vi er och alla andra välkomna till en salong kring Genus- och HBTQ och bibliotek. Håll utkik efter inbjudan.

26 stycken kom till salongen på Kulturanatomen i Lund

Antecknat av Ellen & Andrea

Foto: Ellen

Det sociala uppdraget?

På tio år har 200 folkbiblioteksfilialer lagts ner i Sverige, och trenden lär fortsätta, läser jag i dagens Svenska Dagbladet. Allt oftare ser man också seminarier som handlar om att det är bättre att satsa på ett bra bibliotek i kommunen än fem dåliga, senast på Bok- och biblioteksmässan. Då talas det också gärna om att bibliotekets tjänster på nätet blir allt bättre istället. Men fortfarande måste man ändå åka till biblioteket och själv hämta boken. Än så länge.

En gång hade folkbiblioteket ett socialt uppdrag. Det var att med goda böcker få det uppväxande släktet att hålla sig från gatornas farliga nöjen och istället befolka biblioteken för att bilda sig. Det var ett tungt argument, när folkbiblioteken växte fram i början på 1900-talet. Valfrid Palmgren talade varmt för det, påverkad av den danske pionjären Andreas Schack Steenberg.
Men redan 1928, när Stockholms stadsbibliotek startade, hade det sociala argumentet tonats ner. Det ansågs lite skämmigt att erkänna att det fanns fattigdom och ensamhet, lite omodernt. Man talade istället om utbildningsbehovet, om skolungdomen, om den hoppfulla framtiden när fattigdomen skulle vara bortbyggd, och om behovet av rationalitet och samarbete över klassgränserna. Och någon gång i början på 1980-talet tror jag man ansåg att folkhemmet var färdigbyggt.
Har biblioteket fortfarande ett socialt uppdrag? Att hjälpa dom fattiga och utanförstående? Att vara ett öppet och välkomnande rum för de som inte har råd med en dator per familjemedlem, kanske inte råd med något som helst utom mat för dagen? En hjälp för de som är sjuka, handikappade, sitter i fängelse eller ligger på sjukhus eller är för gamla för att gå utanför dörren? För de som kanske inte läst en bok i hela sitt liv?
Jag undrar hur många bibliotekarier som svarar ja på frågan? Och om så är fallet, hur många bibliotek kan idag leva upp till denna storsinta ambition?
Mats Myrstener
(bild: Gustaf Fröding i sjuksängen, av Rickard Bergh)

Det nya klassamhället

Alltid lika aktuella och underhållande Debatt på TV med Janne Josefsson tog upp ungdomsarbetslösheten. Sverige ligger här i botten (eller toppen, hur man ser det) inom EU, påpekades det. I invandrartäta stockholmsförorten Husby t.ex., runt fyrtio procent.
Ordet ”klassamhälle” nämndes, men annars är det ett sånt där ord som verkar bannlyst. Varken socialdemokrater eller ”nya arbetarpartiet” vill tala högt om det. I den socialdemokratiska historieskrivningen (se t.ex. Åsa Linderborgs avhandling) heter det tvärtom att klassamhället byggdes bort av socialdemokraterna på 1970-talet. Men det var ju ett tag sen.
Det är framförallt våra ”nysvenskar” som blivit den nya arbetarklassen. Arbetslösa, fattigpensionärer, ensamstående mammor, långtidssjuka, och inte minst ungdomar tillhör ekonomiskt socialgrupp tre, den som politikerna helst vill glömma. Ändå talar alliansen så varmt om ”välfärdssamhället”. Men man har uppenbarligen glömt vad ordet en gång betydde.
Josefsson frågade de inbjudna politikerna varför de arbetslösa ungdomarna inte får jobb inom äldreomsorgen, där personalbristen är skriande? Svaret talade sitt tydliga språk. Den politiska viljan saknas.
Begreppet 2/3-samhälle kommer allt närmare. Och behovet av bibliotek som stöd för utbildning och fritidsläsning är snart lika stort som det var på 1930-talet. Fast då insåg man problemet och storsatsade. Nästa alla svenska städer fick nya eller utbyggda folkbibliotek, låt vara från ett svagt utgångsläge. (Bara 36 procent av de lågutbildade angav att de besökte biblioteket i Svensk biblioteksförenings rapport, se tidigare blogginlägg.)
Vi saknar fortfarande ett samlat grepp på problemområdet, en nationell folkbibliotekspolitik.
Mats Myrstener

Utanförskapet allt större

Lagom till jul läser vi i Metro http://www.metro.se/se/article/2008/12/11/22/0154-45/index.xml att inkomstklyftorna i Sverige aldrig varit större än idag. Studerande, arbetslösa och sjuka har det tuffast. Och för nästa år spås ännu sämre tider.
Det borde ställa ännu större krav på folkbibliotekens verksamhet. Hur når vi alla de som nu slås ut från arbetsmarknaden? Som redan är utslagna? Som inte har någon annan stans att ta vägen än till kyrkan, soppköket, eller till biblioteket?
Något att tänka på i jul, glädjens och familjens stora högtid?
Mats Myrstener